Ur dagboken:
07:54. Gulgråttt ljus ute, regntunga moln, häckens grenverk utanför fönstren skvallrar om blåst. Höstrusk. Vaknar med tomhet i bröstet. Sörjer kroppen? Ja, kanske, men vad? Jag har i ärlighetens namn inget att sörja. Livet är rikt. Hjulhuset byggs bit för bit. Sammanbiten är jag, målmedveten, framåt, framåt. Tillfredsställelsen uppstår här och var, när saker och ting blir klara. Som igår. Yttertakpappen blev lagd, den sista våden spikades när regnet återvände. Idag hoppas jag på några torra timmar, jag vill värma klistret i de sistlagda skarvarna, för jag hann inte med alla igår. Jo, känsla av tillfredsställelse finns. Men alltså även denna ständigt närvarande känsla av tomhet.
Nu kom regnet igen, det smattrar mot källarrutorna. Vad gjorde jag utan dessa morgontecken utifrån… Det är så rogivande att få se och höra hur naturen, vädret, livet ter sig där ute, medan min nyvakna kropp insuper utanför-intrycken lika villigt som det nybryggda morgonteet…
Igårkväll tog jag mig, trots min bedövande trötthet efter dagens intensiva arbetspass, i örat och cyklade till BJK´s bastu för att vara lite social. Anneli har startat upp dambastuträffar. Vackert, skönt och mysigt i den dunkla, runda, nybyggda bastun där ännu inga lampor finns installerade men med fönster som släppte in havets gråa skymningsljus. Jag kände mig tom även i detta behagliga och vackra. En välbekant känsla av utanförskap, trots att jag i allra högsta grad tycktes vara närvarande och social. Frågade ut Sara lite om hur det är att vara frivillig på Sjöräddningen; vad krävs, hur går det till, vad får man ut av det osv. Har funderat en hel del, i alla fall förr, på att kanske anmäla mig som frivillig där själv. Det verkar så härligt att få vara delaktig i en sådan organisation. Men jag kände tomhet till och med när vi pratade om detta intressanta ämne. Jag blev inte upprymd, kände ingen längtan. Bara tog in allt hon berättade, stilla, lugnt. Framtiden får visa vart detta samtalsfrö landar, och om det gror.
Medan jag skriver tänker jag: det finns kanske något som är positivt med tomheten, detta lugn? Jo, den är kanske bra på ett visst sätt, inser jag. Mitt ego, mitt ”jag” är nämligen inte framme och hävdar sig hela tiden när jag upplever tomhet. Jag känner mig liksom stilla när jag pratar med andra, kan lyssna, blir vare sig otålig, osäker, irriterad, uppspelt eller taggad. ”Jaget” vill inget särskilt, den bara är där. Det är faktiskt lite skönt, när jag nu tänker på det. Jag orkade vara social längre än jag trodde jag skulle, trots den långa och slitsamma arbetsdagen. Det var oväntat.
Tänk om mina autistiska drag kan förädlas…? Hur mycket ristat i sten är en diagnos? Det här är svårt, en inre debatt jag inte vill och ska ge mig in i… Och det spelar kanske ingen roll … Autismen blev en förklaringsmodell som verkligen hjälpte mig förstå och acceptera mig själv, och den hjälper än. Jag respekterar mig själv nu på ett helt annat sätt än innan. För begreppet ”funktionsnedsättning” gav mig en kraftfull inre bild: inte tusan tvingar man en rullstolsburen person att ta sig uppför trappor…? Kanske behövde jag denna kraftfulla metafor, det räckte inte med självhjälpböckernas ”du är bra precis som du är” eller psykologernas innerliga, bekräftande lyssnande för att bryta mina djupt inrotade föreställningar om vem jag var och borde vara. Jag har äntligen slutat piska mig själv uppför mentala trappor. Slutat håna mig själv för att jag aldrig riktigt orkar, aldrig riktigt räcker till enligt min egen dom. När jag nu slutat tvinga mig, så händer det märkligt magiska ibland att jag plötsligt har tagit några trappsteg, utan att ens veta om hur det gick till. Jag gläds åt det, är förvånad, men det betyder inte att jag kräver av mig själv att göra om det, för jag vet faktiskt inte hur jag bar mig åt. Det bara sker. Tricket tycks verkligen vara att låta saker ske, helt utan värdering. Inte säga ”bra”, ”dåligt”. Inte låta tankarna bestämma vad som är värdefullt eller inte.
Så… kanske tomheten jag känner är Peace of Mind? Kanske är tomheten inte ”dålig”, inte alls något tecken på sorg eller deppighet…? Jag kanske bara är ovan att känna acceptans kring denna tomhet, denna befrielse från djupgående yttringar av begär, skuld, skam, förväntan…? Kanske så ovan att jag tror det är fel att uppleva tomhet?
På något sätt har idén om lycka kanske förpestat möjligheterna att uppleva lycka. Lycka skulle ju vara storstilat, himmelska fanfarer, sockerdrickebubbel i hela kroppen. Eller åtminstone rejäl glädje. Men den typen av känslor är ju alltid högst tillfälliga. Att vara driven av idén om att det ska kännas så (positivt) hela tiden är ju att ge sig själv ett perfekt recept på depression. Ett perfekt sätt att jaga sig själv vidare, vidare, mot ett mål som, just när man uppnått det, genast flyttar sig utom räckhåll igen.
Så okej då. Jag känner mig tom.
Perfekt. Tack Livet! Nu kanske tomheten kan få fyllas med närvaro i nuet, istället för djupt rotade idéer om borde, måste, skulle, ville… 🙂
Teet smakade underbart faktiskt. Och jag har en katt på benen, en hund på vardera sidan, och idag ska jag fortsätta bygga hus på hjul. Rikedom!
Lämna ett svar