Just haft ett fint samtal med pappa. Om hur tusan man ska förhålla sig till relationer – till relaterandet. Jag har en kris nämligen. Visserligen inte ny på något vis, men den blir allt tydligare allteftersom åren sedan diagnosen flyter förbi. Jag får med jämna mellanrum panik för jag inser att jag aldrig någonsin riktigt vetat när människor visar upp sina sanna jag eller bara spelar teater. Eller, njaä, fel. Intuitivt vet jag faktiskt visst, jag har en närmast kuslig medfödd radar, liksom jag tror de allra flesta har. Det är bara det att jag, och nästan alla, från födseln får lära att tysta den där intuitiva känslan, därför att samhället, familjen, skolan osv förväntar sig att man gör det. Minne från femårsåldern: Tanten ler låtsassnällt och säger till min mamma: ”Oj vilken trevlig och söt dotter du har!”, men jag vet att hon ljuger. Hon avskyr barn och tycker jag är ouppfostrad. Det har att göra med mitt högljudda skratt nyss. Jag litar aldrig på inställsamma tanter. Men har många gånger tänkt att jag kanske feltolkar? Kanske är de visst snälla och jag bara misstänksam i överkant?
Så ser den inre osäkerheten ut. Pappa och jag enades om att det kanske är så illa, i dessa uppskruvade tider, att de allra flesta spelar mer teater än någonsin. Helt enkelt för att det offentliga klimatet hårdnat sedan några år tillbaka och därför att folk reagerar som råttor i bur. Och att vi, som känner igen oss på autismspektrat, faktiskt KÄNNER när folk spelar teater, och instinktivt ryggar undan från den typen av människor för vi känner oss otrygga i närheten av dem.
Och dessutom maskerar vi själva, i varierande grad. För att skydda oss, för att inte bli mobbade, utfrysta, åsidosatta, eller förminskade. Sedan blir vi kanske utmattade, deprimerade eller bipolära. Blir people-pleasers, får hysteriska sammanbrott, känner apati eller blir utagerande, beroende på vår underliggande personlighet.
Nåväl. Samtalet med pappa kändes läkande. Dels därför att vi kunde prata om det med ömsesidig igenkänning, dels för att jag insåg att det är viktigare än någonsin förr att våga vara autentisk. Inte delta i teatern. Sedan jag blev utmattad och fick diagnos har jag ägnat galet mycket tid åt att dra mig undan och slicka mina sår, i syfte att läka så jag klarar ge mig ut i stora farliga världen igen. Utmattningen är förbi sedan länge, kvar står den här kroppen med sitt egna uttryck. Ett darrande vrak vissa dagar, supersocial, effektiv och uthållig och andra dagar. So be it. Hej världen. Här är jag.
Att skriva i bloggen eller dela bilder på insta och fb är alltid förknippat med en slags prestationsångest. Och en slags trötthet. Det känns så himla kluvet att dela med sig. Varför ens delta i kakafonin, internet svämmar över av personliga berättelser. Medan jag skriver orden känner jag illamåendet: för jag vet att jag skrivit om det här dilemmat så många gånger förr och blir en aning skamsen över att jag ältar, och dessutom lite skamsen över att jag ändå skriver i detta nu. Men vet ni vad? Skammen får komma och gå som den vill. Detta är JAG. Så här är det. Jag ältar, grubblar, vänder och vrider. Undersöker och kommer fram till något. Och så börjar det om. Om och om igen. Jag kommer aldrig fram och det är faktiskt helt ok. Det här är livet, mitt liv, min kropp, mitt uttryck. Är det inte fantastiskt? Det gör inget att jag skrivit samma sak i flera år. Nya läsare hittar fram. Andra läsare tröttnar och irrar vidare. Och jag får impulsen att skriva ibland, och har avsmak inför att skriva ibland. Jaha, och? Så funkar det ju.
Idag ska jag dela med mig av några exempel på rätt fåniga skamkänslor: att jag påbörjar så mycket och slutför så lite/långsamt. Det KÄNNS så i alla fall, hjärnan är byggd sådan, det är mänskligt att aldrig känna sig nöjd. Så jag måste anstränga mig att räkna upp allt jag faktiskt klarar och allt jag är nöjd med, och medvetet odla tacksamheten varje dag. Men först skammen 🙂
Ska avrunda med det största: Jag har bott i mitt hus på hjul i två och ett halvt år. Jag klarade av att bygga, jag hittade en plats att ställa huset. När jag blickar tillbaka på den här tiden, och åren som föregick, så känner jag jublande glädje och oändlig tacksamhet. Tillit. Vardagen kanske inte alltid är en dans på rosor, ibland är jag både ledsen, rädd och osäker, men över tid så visar trenden att jag mår bättre och bättre för varje år som tickar vidare. Livet i allmänhet är allt bra spännande och häftigt <3
Lämna ett svar