Jag sätter henne på fönsterbrädan. Hon är naken. Nytvättad och nysnaggad för hennes hår föll ju ändå bara av i stora tussar. Hon sitter där så att hon ska kunna se mig i ögonen. Jag har placerat en Ferarri i hennes knä. Eller är det en Porsche? Det är hursomhelst en Formel 1. Det vet jag, för jag växte upp granne med en racerbana där det kördes Formel 1 tävlingar.
Jag vill så himla gärna skriva. Men varje gång jag försöker skriva från hjärtat, om allt det som känns så pockande viktigt, så fastnar jag i pretentiösa formuleringar som får mig att vilja spy. Det är alltid för dåligt, för överdrivet, för egocentrerat och dessutom har säkert andra redan skrivit om det jag vill skriva om, fast så oändligt mycket bättre. Så det tar alltid stopp. Men jag vill ju skriva.
Jag har satt henne på fönsterbrädan så att hon ska kunna se mig i ögonen, nej, kunna se igenom mina ögon, igenom hela mig. Jag tror hon har den egenskapen: att se rakt igenom mina föreställningar om vem eller vad jag är och kan vara. Jag har satt henne där, på det sättet, så att jag ska lära mig att lyssna bortom mitt pretentiösa pladder. Lära av henne, ja, det är tanken. Det måste vara så. Varför ville hon annars följa med mig hem?
Jag stirrar på henne. Hon stirrar tillbaka. Inget händer. Jag suckar, tar en klunk av teet, putsar glasögonen. Obehaget kryper i mig. Vad håller jag på med? Vem tror jag att jag är? Någon jäkla schaman från femte dimensionen kanske? Så utomordentligt löjeväckande.
Det är tyst länge. Till slut öppnar jag munnen:
— Jag vill så gärna skriva, men jag vet inte om vad. Kan du hjälpa mig?
Hon stirrar på mig. Jag känner mig ännu löjligare. Ändå öppnar jag munnen igen:
— Vill du berätta för mig?
Hon svarar omedelbart: — Du vill inte lyssna, bara prata om dig själv.
Aj. Det där träffar hårt, för det är sant. Jag är så självupptagen att jag skäms, ofta. Även om jag gör allt jag kan för att andra inte ska märka det, så är det ju jag själv och mina fantastiska tankar, känslor, idéer och formuleringar som är det som sysselsätter och roar mig allra mest.
— Ja se där, nu gör du det igen. Babblar på om dig själv. Vill du ens lyssna?
Jag öppnar förvånat munnen och säger: — Ja, förlåt, jag vet. Jag är inte bra på att lyssna. Men om jag lovar att försöka. Kan du berätta för mig då?
— Ja.
— Så hur ska jag göra? frågar jag och sätter mig tillrätta och föreställer mig att jag borde tända ljus, eller lite rökelse kanske? Så att rätt stämning infinner sig och allt det där.
— Lägg av, säger hon. Ta fram datorn, lyssna, och börja skriv. Nu.
Jag gör som hon säger, och undrar om jag kommer tappa bort det hon hittills sagt, men det räcker med en blick på henne, så inser jag att att det där med tid inte gäller. Det hon sa nyss är redan förbi och kan inte upprepas. Det hade sitt värde i stunden, istället är det som så att det enda jag behöver göra är att lyssna på henne, och försöka fånga det med tangenterna. Utan att lägga mig i. Jag behöver inte minnas, göra rätt eller tillrättalägga det hon säger. Hon tar hand om det.
Ok. Nytt dokument. Klar.
Hej Ångestflickan. Jag döpte dig till detta när jag hittade dig. Men vem är du? Och vad vill du bli kallad?
Det spelar ingen roll. Kalla mig vad du vill. Jag är ditt bättre vetande. Din magkänsla, din dolda skugga, ditt undermedvetna hopp och din hemliga längtan. Men inte bara din. Du tror du är din egen men du är ett litet löv på ett gigantiskt människoträd. Jag talar till dig men inte till dig. Jag berättar för dig, men inte bara för dig. Jag är det ni vill eller inte vill höra.
Ok… så hur går jag vidare nu då? Vad vill du berätta?
Du är inte redo för min berättelse. Du får en fråga istället: Varför satte du en bil i mitt knä?
Ah, tja. Det gjorde jag nog för att det liksom känns så skärande fel. En liten söt plastdocka, symbolen för flickleken, den där leken som ska förbereda flickan för den omvårdande rollen i framtiden. Och så racerbilen, symbolen för manlighetens längtan efter kraft, hastighet, tävling. Du sitter där med bilen i knät för att det är en konflikt som får mig att känna obehag. Ett obehag jag vill skriva om. Och kanske också detta: att jag hittade dig och bilen när jag strandstädade. Jag samlar på små leksaker jag hittar när jag strandstädar.
Ja. Och varför klippte du av mig allt hår? Och varför är jag naken?
Hm… det logiska svaret är för att håret var så skört att det bröts av. Men det sanna svaret är att jag ville att du skulle bli så ren som möjligt. Så ursprunglig som möjligt. Det var också därför jag tog av dig det lilla plagg du hade på dig. Som var genomborrat av rötter, och med tjärfläckar på. Förresten, du har fortfarande lite tjärfläckar på kinden och örat, och i hårbotten, det går inte att få bort. Jag tror jag hör dig bättre när du är naken, avskalad. För utan attribut upplever jag dig som rak och ärlig. Du behöver inte låtsas att du är något annat än det du är.
Sant. Jag säger som det är. Även om det är smärtsamt för er att höra. Så en sista fråga innan vi sätter igång: Varför tog du med mig hem, på riktigt? För det handlar ju inte bara om att du vill skriva?
Aj. Du prickar solarplexus som en projektil. Tack för den. Ok, på riktigt…
Den där dagen var en sådan där strandstädardag som var himla behaglig. Vi hade gjort det värsta jobbet på just den platsen vid tidigare städtillfällen, allt stort var redan borta ur den lilla viken. Nu satt vi i lugn och ro med var sin säck och plockade små, små plastfragment i en driva av förmultnade tång-, växt- och vedpartiklar. Solen sken och det var en timme kvar tills vi skulle sluta. Men så fick vi fatt i en tamp, den satt fast i jorden. Så vi drog, och drog. Det visade sig vara ett gigantiskt stycke nät som låg intrasslad i drivan nästan en meter ner. Det tog en bra stund att få fram den, och det vällde fram nya plastdelar. Nu blev timmen knapp. Vi var tvungna att hinna samla all den där plasten, som liksom flöt upp ur jordens innanmäte, i säckar så att det inte skulle blåsa iväg över ön, eller värre: sköljas ut i havet igen ifall det blev högvatten. Så det vara bara att lägga in extra växel.
Det var den där välbekanta känslan som steg upp. Den får mig att bli illamående: Det blir aldrig klart. Det finns alltid mer plastskräp, i djupare lager. Det kommer alltid mer, från havet. Sköljer in, storm efter storm, år efter år. Mer ketchupflaskor, nappar, topspinnar, yogurtburkar, fiskehandskar, förpackningar, läskflaskor, fiskenät, lådor, plastpellets, frigolit, slangar, båtdelar, gummidelar, säckar, dunkar, filter, masker, snören och ballonger. Det tar aldrig slut. Mina händer grävde genom denna blandning av civilisationsgalenskap och jag kände paniken växa inombords. Det tar aldrig slut. Vi drunknar i plast. * Precis då greppade min hand tag om dig. Jag blev rädd. Det kändes som något dött, något levande, en råtta, en kokong, en rutten korv eller ett vapen. Du var helt svart, kunde ha varit en rot, men min hand kände att det fanns rörliga delar.
Jag borstade av dig och så plötsligt stirrade dina klarblå ögon på mig. Det tog en stund innan jag insåg att du en gång hade varit en liten söt docka som någon säkerligen hade lekt med. Du såg ut som ett jordtroll, rötterna som otäcka svansar som trängde sig ur din lilla overall. Du hade legat begravd där nere i säkert flera decennier. Och nu såg du dagens ljus, pånyttfödd ur denna vämjeliga sörja av plast. Jag kände ömhet för dig, och jag ville ta hand om dig. Inget barn kommer vilja leka med dig. Du är för ful, för skadad, för gammal. Det finns miljarder nya söta dockor som inte kostar någonting. Men du har sett ett och annat. Du vet en hel del. Du stirrar på mig, och jag bara visste djupt inom att det du har att berätta är värdefullt och viktigt. Det handlar inte om mig. Du vill tala, jag vet det. Det var därför.
Bra. Det stämmer. Nu vet vi var vi har varandra. Jag tror ni är redo att lyssna. Nu ska jag berätta, men bara kort, för du behöver vila snart.
Ni har försatt er i den här situationen på Jorden. Ni har själva skapat detta recept på samhällskollaps på global nivå. Jorden kokar, har feber. Ni spränger, gräver, skräpar ner, skövlar precis överallt. Ni håller på och drunknar i konsekvenserna av ert begär efter mer. Inget problem ni nu har framför er är fristående. Allt hänger ihop. Det finns inga yttre lösningar, inga så kallade starka ledare som kan fixa problemen. Ledare är också bara människor, drivna av samma slags känslor som alla andra. Ju räddare och argare ni blir, desto längre bort är lösningen. Rädsla är inte svaret. Inte hopp heller. Tacksamhet däremot. Ur tacksamhet föds förnöjsamhet, kärlek och omtanke. Och ett inre lugn. Sakta ner. Sakta ner på alla tänkbara sätt. Det är det ni behöver. Omtanke om allt. Varandra. Naturen. Klotet.
Over and out. Vila nu.
* Bara på Västkusten flyter det i land uppskattningsvis 120 badkar med marin plast varje dygn. Den plast som når kusten står endast för 5% av den totala plastmängden som läcker ut i havet, 1 % flyter omkring medan hela 94% sjunker till botten. Allt plastskräp som hamnar i havet förstör vårt marina ekosystem och det marina livet. Källa: Västkuststiftelsen och Eunomia.
Lämna ett svar