naturens visdom – de Bruin insight out

Omställning

Kim de Bruin — Sat, 11 Sep 2021 05:56:09 +0000

Nu har jag bott på min nya ställplats i en månad. Det är för mig en rejäl omställning på precis alla plan och processen känns än så länge så genomgripande att jag inte riktigt orkar eller vill skriva offentligt om den. Än. I sinom tid kommer det, kanske i bokform, kanske som inlägg här på bloggen.

Jag skriver däremot dagbok varje dag, det hjälper mig hålla kursen, för jag skriver i nuet och läser regelbundet bakåt i tiden. Det hjälper mig att se mitt livsflöde liksom lite från ovan, åt vilket håll det rinner och vad jag faktiskt förmår. Det ger mig hopp, särskilt de stunder då allt bara känns fullständigt överväldigande. Vilket det gör ofta. För sådan är nu den här kroppen skapt: den tycker det mesta som livet bjuder på är alldeles för överväldigande och helst av allt vill den bara gömma sig. Jämnt.

Så, istället för att blogga om vad som händer just nu bjuder jag på ett utdrag ur dagboken. Jag läste det nyss och av någon anledning resonerar det starkt idag, så varsågoda:

14e augusti. Läste något i flödet igår som slog rot i mig: ”De allra flesta på Jorden går omkring i en utanför-kroppen-tillvaro”. Sedan en lång utläggning om varför det var så. Hm, intressant. Tvärtemot vad jag tidigare tänkt. Jag har förr alltid tänkt på utanför-kroppen-upplevelser som något eftersträvansvärt man kan drömma om, något som bara vissa kan få uppleva. Dvs det där tillståndet när folk upplever sig själva liksom befinna sig utanför kroppen, och de ibland till och med kan se den, lite ovanifrån så att säga. Detta fenomen kan inträffa i samband med olyckor när kroppen hänger mellan liv och död, men också vid meditationer eller andra förändrade sinnestillstånd. Men det var alltså inte den typen av upplevelse som menades. Författaren menade att vi alla har drillats så hårt i att ignorera våra kroppar, dess språk och signaler att de allra flesta befinner sig i en traumaliknande avtrubbning. Vi har avtrubbats genom fostran och genom hur våra samhällen kräver saker av oss som våra kroppar inte är skapta för. Vi har förlorat kontakten med det heliga, med Jordens budskap, med intuitionen och framför allt med det särskilda lugn som förr ändå möjliggjorde att vi ibland kunde höra det heliga viska i träden, i vinden och på vidderna. Vi har blivit programmerade till att vi måste vara ordentliga, produktiva, snälla, kärleksfulla, goda, medgörliga, lydiga, tysta och nästan alla former av avvikelser från rådande norm bestraffas med skiftande former av problematisering av typen: det är dig det är fel på som inte kan sitta still och lyda, som inte bara kan göra det som ”samhället/normen/chefen/föräldrar” menar är det bästa för dig. Att till vardags ständigt bli tvungen att tysta kroppens signaler, att inte få uttrycka när kroppen känner sig avvika från normer, att inte få hjälp att sätta ord på eller omsätta i handling det kroppen vill uttrycka skapar avtrubbade människor som inte är i kontakt med vare sig sin kropp eller sin essens. Det skapar människor som inte förmår, kan eller vill känna dessa skambelagda känslor av obehag, utan som istället strävar efter att glädje, lycka, trygghet, och kräver detsamma från andra. Människor gör då allt de kan för att slippa känna icke önskvärda obehag genom att fly på alla tänkbara sätt: eskapism. Vilken -ism som än passar dem; konsumism, alkoholism, fanatism, alarmism. Blint strävar de mot allt det som till synes kan rädda dem, och flyr ifrån allt som väcker inre obehag. De gör precis allt, ja faktiskt vad som helst så att säga, för att slippa känna obehaget i kroppen, därav befinner de sig mestadels utanför kroppen.

Att få det beskrivet såhär var en aha-upplevelse för mig. Har jag inte gjort just det, precis hela livet? Försökt undvika allt det jobbiga inom, strävat efter det som skulle ge mig lycka, vilket i sin tur höll mig kvar i det jobbiga… En evighetsloop.

Detta förklarar i sin tur varför det gör så galet ont att vandra den andliga utvecklingsvägen. Ju mer man stillar sig, andas, verkligen lyssnar inåt, verkligen känner vad som känns innerst inne – desto jävligare känns det faktiskt. Inte i början, i början är man hög på woke-eufori, men efter en tid. Känslor som nogsamt sopats under mattan genom ett helt liv i ansträngning för att nå yttre framgång och lycka väller nu fram som en enveten lavaström. Det tycks aldrig ta slut. Det är galet obekvämt, det gör ont, känns pinsamt, barnsligt, omoget, och i ärlighetens namn vill man bara slippa ifrån. Man vill inte kännas vid den där fula, krälande, ömkliga känslighetsinsekten som kom framkravlandes ur underjorden, man vill bara vara normal, fungera som folk, vara om folk.

Nä, hu… Att till fullo komma tillbaka till sin kropp, i syfte att älska den, ta hand om den, låta den få uttrycka sitt innersta väsen och få den att känna sig helt trygg i en otrygg värld är en smärtsam och lång resa. Och med tiden inser man dessutom att man aldrig kommer att ”nå fram”. Så vad är vitsen ens?

Belöningen är de stunder av totalt inre lugn, i början som små glimtar bara. Sakta men säkert blir de fler och fler, varar längre och längre. Kroppen lär sig detta nya förunderliga: hur det känns att inte vara rädd hela tiden. Kroppen lär sig försiktigt att längta, hoppas, njuta och leka, liksom på nytt. Inte som en flykt från något obehagligt utan som ren livsglädje. Den lär sig att allt är förgängligt och att det faktiskt inte är farligt. Den lär sig att njuta utan att vara rädd att förlora njutningen, för den vet att allt är till låns och att den en dag kommer att dö. Just därför kan den njuta av varje stund som levande. Till och med de jobbiga och smärtsamma stunderna blir märkligt nog fantastiska, för de är ett bevis på Liv.

Och medan kroppen lär sig detta, ett litet steg i taget, så inser en annan del av jaget att man inte är sin kropp. Kroppen är en sak, jag är en annan. Kroppen är ens farkost bara, man är ohjälpligt fast i dess naturlagar under en livstid. Det är skrämmande men samtidigt oerhört befriande. Tanken på döden framstår inte skrämmande längre, och därmed börjar rädslan i många andra sammanhang också tunnas ut. Förvisso flammar de upp ibland, men slocknar snart nog igen i ljuset av de nya insikterna. Det är ju bara känslor det handlar om, sådana kommer och går, som vädret.

Kommer nu att tänka på en buddistisk munk jag läst om. Han satte eld på sig själv i protest mot det förtryck buddisterna utsattes för av den sydvietnamesiska regimen i Vietnam under Vietnamkriget. Jag försöker sätta mig in hur det kan ha känts; att vara så övertygad om att något drastiskt behövde ske därför att samtiden behövde vakna upp och se vartåt det barkade. Men att välja att inte slåss. Att inte skada andra. Att istället tända eld på sig själv, sitta helt stilla, inte ett skrik, inte en rörelse. Denna munk var rakt igenom övertygad om att han inte var sin kropp, och hade full kontroll över kroppens förnimmelser.

Själv kommer jag aldrig göra något som ens kommer i närheten av det här. Men jag kan tänka på det. Hur det kan kännas, att vara så rakryggad och klar, så orädd. Orädd för livet, orädd för döden.

Att tala sin sanning, att stå för sin essens, utan att såra eller skada andra, utan att strö förödelse omkring sig. I samklang.

Arbetsdagar

Kim de Bruin — Tue, 17 Aug 2021 06:46:23 +0000

Hurra sommaren är förbi! Hur sorgligt och vemodigt det än känns så är det pirrigt också! Om en vecka går flyttlasset, det är ju så pirrigt så jag vet inte riktigt hur jag ska formulera orden, så det får vänta

Men med höstens ankomst drar ju arbetet igång igen och det är så himla roligt! Förra veckan fick jag vara med och arbeta en dag som höräfsare på Saltö utanför Strömstad. Där har Trossö Naturvårdsuppdrag slåttrat små ängar på gammalt vis: med häst och vagn. Nu hade höet torkat och skulle samlas ihop. Vi var 8 personer plus nordsvensken Nimbus som påbörjade arbetet denna något svala och fuktiga dag som snart skulle visa sig bli perfekt höräfsarväder.

Det är något speciellt med hästar, jag smälter som vax i deras närhet. Inte konstigt, jag har varit hästmänniska sedan jag föddes och varit hästägare från 12 – 45-årsålder. Min kropp blir lugn av hur de rör sig, hur de låter. Tramp, tramp, flås, frust, frust, fnys, tramp, mums, mums. Nimbus trivdes kanonbra med att trampa runt i prima hö. Att räfsa höet är inte lika tungt som att slåttra berättade hans ägare Åsa. Slåttern ska både dras och drivas, och när gräset är tjockt på sina ställen får Nimbus ta i extra mycket. Men räfsen ska bara släpas runt, lätt som en plätt! Dessutom är det nära till munsbitarna

Vi tvåbeningar hade höräfsor och högaflar och en fyrhjuling med vagn att förflytta höet med. I början räfsar man ivrigt och effektivt. Efter ett tag börjar musklerna, som för detta ändamål sällan används, protestera. Då slår man av på takten och drar sig till minnes att någon gammal och vis människa sagt en att man orkar som mest och längst om man arbetar långsamt. Så snart nog hittade jag den lugna växeln. Då gick det fint, till och med att byta från höger till vänsterhänt. Och det magiska är, att när man arbetar tillsammans i ett gäng så här, så får man på något odefinierbart sätt energi av varandra. Plus en hel del trevligt prat. Och glass! Vi fick glass på eftermiddagen när solen började kännas väl ivrig och timmarna tycktes krypa fram medan strängarna med hö tycktes bli längre och längre.

Jag njöt av tystnaden. Fyrhjulingen startades endast när vagnen behövdes flyttas. Vi arbetade, vi var många, vi fick mycket gjort, men det var mestadels alldeles lugnt och tyst och jag hörde sjöfåglarna, småfåglarna, det dämpade småpratet från mina medräfsare samt vindens prassel i några lövträd i närheten. Sedan kom det en traktor, en sådan där som klipper gräs längsmed vägarna. Den fick också väldigt mycket gjort, jag nickade ett tacksamt hej till killen som körde när han passerade, för det känns alltid bra när väggrenen klipps och särskilt när de haft vettet att vänta till sensommaren så att insekterna hinner njuta av blomningen först. Men jag tyckte synd om grabbstackaren som var tvungen att sitta i det där bullret hela dagen lång medan jag kände mig som Drottningen av Fucking Everything som fick arbeta i detta naturtysta arbetsparadis: den vackraste miljö man kan tänka sig: klippor, stränder, hav. Känslan av mening och tillfredsställelse var total när jag for hem. Vi hade blivit färdiga med alla ängarna. Ett väl utfört dagsverke och hela min kropp log från topp till tå.

Och igår hade jag ett roligt jobbuppdrag med min båt Munin. Linnea som driver tångföretaget Catxalot (där jag fick förmånen att arbetsträna under en period för några år sedan) ger tillsammans med en tång- och matälskande vän ut en bok på Natur och Kultur i november och förlaget var hemma hos henne för att ta en massa matbilder och givetvis skulle de även ta bilder medan Linnea paddlade fram för att leta efter tång och tillagade en måltid på klipporna. Jag var tillfrågad att vara följebåtsskeppare. Väderprognosen såg inte ett dugg bra ut, men någon däruppe måste ha tyckt vi kunde behöva lite flyt, så det visade sig bli en kanondag för paddling och fotografering. Vindstilla, mulet och frambrytande sol när maten skulle ätas. Regnet höll sig borta. Vi puttrade runt öarna Käften och Källarholmen utanför Grönemad och med jämna mellanrum stannade jag motorn så vi fick känna av tystnaden även här. Höra Linneas paddel plumsa i vattnet, kluckandet av små krusningar mot klipporna och enstaka fåglars läten. Inte minst gässen som skränande samlar sig för avfärd.

På sätt och vis längtar jag efter den nya tiden, som borde vara på gång. En ny tid där bullrande förbränningsgmotorer är ett minne blott. Detta känner jag verkligen starkt, i varje fiber av min kropp. Det är som om den börjar bli allergisk mot motorbuller. Trots att det är så himla nostalgiskt med en puttrande enhästars dieselmotor. Man känner sig trygg, sa någon av mina passagerare. Jo, jag håller med, det gör man, puttrandet står för ett minne av långsamhet och styrka och pålitlighet. Men det är ljuvligt att stänga av motorn och segla, eller bara ligga och guppa. Tystnaden är som en lättnadens suck. Det är ju inte mer än typ 100 år sedan förbränningsmotorerna gjorde sitt intåg på klotet. Innan dess hördes enbart naturens ljud i naturen. Det vill säga, ofta rätt tyst. Jag kan längta dit. Jag hoppas det hinner bli så innan jag dör.

Metamorfos

Kim de Bruin — Sat, 13 Feb 2021 14:38:50 +0000

”Programmet är avslutat”, sa rösten, så högt och klart och oåterkalleligt att jag vaknade ur drömmen och satte mig käpprakt upp. Och ja, det stämde. Programmet var faktiskt avslutat. Borta. Tystnaden var öronbedövande.

Ingen sorg, ingen deppighet, inget obehag, ingen längtan, ingen förhoppning. Ingen strävan. Helt stilla bara. Total avslappning. Mycket ovant. Skönt. Tomt också.

Effekten tycks kvarstående. Långtidsverkande. Förmodligen för alltid, även om vissa återfall lär dyka upp nu och då. Lugnet genomsyrar allt. Kanske tar nya program vid. Kanske är jag i klorna på ett annat program i detta nu. Eller en uppgradering? Grejen med program är ju att man sällan vet om programmet medan det pågår. Hur som helst är det ovidkommande. Programmet som avslutats var av sådan art att kroppen tycktes genomsyrad av tvivel, otillräcklighet, ilska, skam och ständig längtan efter lindring. Jag sökte efter räddningen som en skeppsbruten. Fast jag trodde att det var så enkelt som att jag bara ville ha ett bra liv, som alla andra. Ett bra jobb, bra pengar, en bra kärleksrelation. Allt det där man alltid har trott är grejen med att leva. Men alltid gömde det sig liksom bakom nästa hörn. Det gled mig ständigt ur händerna. Besvikelserna drabbade mig ideligen. Inga lösningar fungerade, rädslan vann i längden, varje gång. Den satt som ingjuten i varje cell. Kanske var den verkligen det. Kanske hade jag ärvt generationers rädslor, strävanden, jaktinstinkt. Kanske drevs jag av andras viljor, andras program. Inte konstigt att utmattningen hann ifatt till slut. Man orkar inte vara i full beredskap, i red-alert, varje dag i flera decennier.

Lyckan stod icke att finna därute. Inte friden, lugnet eller tillförsikten heller. Varje ansats att förvänta mig något utanför mig själv mosades systematiskt ner i Livets Lervälling. När uppgivenheten till sist fick slå ut i full blom undrade jag om kroppen kanske skulle dö. För om man inte strävar, om man inte slåss, inte anstränger sig att andas, att leva, att komma någon vart, om man inte är Någon längre, inte försöker hålla sig framme, vilja Något. Om man inte kämpar på. Dör man inte då?

Vintern är lång, gråkall, ishård, livlös. Livskrafterna drar sig inåt. Allt synes dött. Djupt där nere pågår dock omgruppering. Till våren kommer Livet bli synligt för ögat igen. Det bidar bara sin tid, djupt nere i tystnaden.

Även i min egen långvariga vinterträda har allt det gamla förmultnat till slut. Jag-illusionen dog, så ”I Am”/”Aum”/Om”/”Amen” kan börja verka. Programmet är avslutat. Slav-jaget behövs inte mer. Jag står rak, litar på Universum, på kroppen som budbärare och Kärleken som styr allt. Detta kära lilla ”jag”, som trodde det behövde ha full kontroll, behöver inte slita ut sig längre.

Livet i mitt lilla hus lunkar på. Jag eldar, räknar kilowattimmar, försöker lära mig laga mat åt mig själv i alla fall fem dagar av sju. Det är inte alltid lätt. Det är en lång process, detta att bli vuxen på riktigt. Att ta hand om sig själv, på riktigt, med ömhet och omsorg om mig. Jag släpas med av mina sinnesintryck, drabbas av utmattningsåterfall ibland. Jag drabbas av ekonomisk oro ibland. Slår ifrån mig grubbeltankarna. Andas. Tar vikariejobb ibland. Försöker skriva något ibland. Andas. Lita på livet. Jag försöker lära mig att lita på livet. Och där är det: jag litar på livet. Det bär.

Programmet är avslutat. Jag ser hur det jag skapat förr i hög grad styrdes av rädsla. Jag känner hur jag utan rädsla kan skapa det jag vill i framtiden. Försöker lära mig känna vad det är jag vill. Innerst inne. Det gror i djupet. Och snart kommer våren.

Ord

Kim de Bruin — Tue, 24 Mar 2020 18:01:10 +0000

Orden, överallt. Förklarande, resonerande, uppfordrande, argumenterande, tröstande, lockande, skrämmande ord. På nätet, i tidningar, på gatan, i mitt huvud. De väller fram, urskiljningslöst.

Att famla efter ord i dessa pandemiska tider. Att försöka hitta något att klamra sig fast vid, något som har flytkraft nog i denna galna malström. Att leta efter svar där inga pålitliga svar ännu formulerats. Att försöka skönja mönster, utvecklingskurvor, utfallsmöjligheter. Det kokar över nu.

Nä. Det går inte. Inga visdomar att hämta. Ingen tröst att finna. Allt är som det är. Jag ids inte försöka mer. Jag bygger istället. Bara det.

Pappa uttryckte saken rätt bra när jag antydde att han lät lite väl negativt inställd till sakernas tillstånd just nu: Ja, jag kanske låter så. Men varför tror du jag sätter tomatfrön i jorden egentligen?

Just det. Tack pappa. Jag lär mig lyssna bortom orden. Lär mig handla bortom tankar.

Att lita på livets flod.

Bygger vidare på mitt framtida, snart beboeliga hem. Här kommer bilder på den senaste månadens framsteg

Väggar runt badrum på plats.

Bakom denna vita vägg blir det dusch. Någon gång.

Hur rakt man än gör det så blir det snett…

Tejpar fram trappan.

Mycket mätande, tänkande. Mycket gör om, gör rätt…

Filosofi-paus på sovloftet. Skön känsla!

Trappan växer så sakteliga fram.

Förvaringsloftet klart. Oj vad högt upp det blev!

Badrumsdörr modell antik från 1800-talet…

… med själ! Kanske inte ska skrapa bort allt?

Golvpappret bortstädat!
Trappan klar!! Tog bara fyra dagar…

Och gasolspis på plats! (inte inkopplad än)
Och nysnickrade vägghyllor! (inte målade än)

Idag snickrade jag bänken som kaminen ska stå på.
Stabilt och stadigt.

Behöver bara hitta några snygga klinkerplattor nu. Och ta fram kaminen. Och beställa skorsten. Och montera den.

Begagnade finkranen var för tjock för hålet… Måste hitta på ett bra sätt att förstora hålet.

I väntan på framtidens rinnandevattenlyx klarar jag mig fint med denna fina tappkaraff.

Ska jag nämna att jag längtar efter att flytta in….?

Promenadreflektion

Kim de Bruin — Fri, 31 May 2019 09:49:47 +0000

Promenadreflektion

Tänk om man kunde tvinga molnen att hålla sin form

Tänk om man kunde få vädret att höja BNP

Tänk om man lyckades få djuren att foga sig och bli våra slavar

Tänk om man delade in träden i ”bättre och sämre”

Tänk om man mätte livet enligt duglighetsskala

Tänk om man kunde få allt att löna sig

Tänk om man började göra fyrkantigt av allt som är runt

eller, nej just det ja, det gör vi ju…

Ful eller fin? Äcklig eller söt? Bra eller dålig? Bekänn!! :

Ja men

Tänk om jag kunde få hunden att leva lika länge som jag

Tänk om jag kunde hata bort alla insekter från sommardukningen

försöka få eleverna sitta stilla och göra som de blir tillsagda

Tänk om jag kunde tvinga dig att älska mig

på mitt sätt

och få alla idioter att fatta någon gång

Tänk om ni kunde lyssna någon gång

Tänk om lönen (till mig!) var högre och kraven (på mig!) mindre

Tänk om samhället var pålitligare och som förr

Tänk om nyheterna gick att lita på

liksom känslorna

Tänk om man kunde utrota de där jävla fästingarna

Tänk om jag kunde få bli nöjd någon endaste jävla gång

Tänk om jag kunde det

Tänk om jag faktiskt kunde det

eller, nej just det ja, det kan jag ju…

Träd angripet/i samarbete med/stöttad av svampar/parasiter/aliens:

Bisonoxe I :

Bisonoxe II :

Inte bara några träd

Kim de Bruin — Sat, 25 May 2019 07:14:27 +0000

I samband med att jag ändrat en del på min hemsida publicerade jag en text på startsidan, Helig källa, om en plats som är viktig för mig, och som blivit skändad på ett sätt att hjärtat närapå brast härom året. Eftersom det har känts väldigt personligt och privat av olika anledningar har jag inte velat publicera tidigare. Men var det dags att dela min upplevelse, och härmed förklara varför:

Ska först klargöra att jag inte har något emot att människor sågar ner träd i allmänhet. Det handlar om HUR det går till. Av vilken anledning och med vilken respekt. Även träd förtjänar att respekteras, dels på grund av biologiska skäl (vi behöver dem!) men även för att forskning visat att de samarbetar och kommunicerar på ett sätt de flesta människor ännu inte är medvetna om (länkar längst ner). Dessutom är de portar till uråldrig visdom vi glömt och behöver hitta tillbaka till.

Vissa träd växer i särskilda klungor och/eller på särskilda platser. Om man är det minsta känslig för det så känner man direkt att detta är en plats att komma till sans. Är man inte känslig, så kan man träna upp förmågan, ja man borde det. Utan träd är vi förlorade, träd står symbol för så många aspekter på Jorden, dessutom ser de till att vi kan andas. De är våra lungor. De bär kunskap med sig. De stunder jag varit som mest vilse och på botten har träden varit min bästa medicin; att sitta under ett träd, krama ett träd, vandra bland träd. Lugnet har återvänt, visdom och insikter har kommit. De råaste och mest gömda känslorna har vågat välla fram. Träden är bäst på att lyssna.

På ön växer en liten klunga knotiga träd. De växer runt en vattenspegel som svämmar över ibland och torkar ut ibland. Det har varit en alldeles underbar plats, omgiven av stora stenblock och klappersten, med ett perfekt läge i skydd av öns högsta topp, hemligt och magiskt. Orörd sedan tidernas begynnelse. De små trädstammarna såg unga ut vid första anblicken men när man tittade efter närmare såg man att de funnits där länge. De kan inte bli större, inte högre, inte tjockare – det blåser för hårt och för salt där de står. Ändå är själva platsen lugn. Innanför trädens krets fanns en uråldrig frid som är svår att beskriva. Det känns som ett stort pulserande hjärta.

Första gången platsen blivit skändad bröt jag ihop. Närapå en fjärdedel av träden var nedmejade, men inte omhändertagna. Det var en akt i yttersta avsaknad av respekt. Som om det bara handlade om att röja lite sly. Fler träd blev nedsågade något år senare, och sedan igen. Varje gång blev jag svartare inombords, men vad skulle jag säga? Jag bor ju inte där. Och hur flummig skulle man inte uppfatta mig med mina känsliga känslor OM jag skulle våga säga något…? Till slut infann sig trots allt ett tillfälle. Ute på promenad råkade jag få syn på mannen som sågat ner åldringarna för de stal några minuter av hans kvällssol, och han var ensam. Jag gick fram på darrande ben och med ett hjärta på väg att hoppa ur kroppen av nervositet. Och så vädjade jag till honom: snälla, snälla, gör inte så någon mer gång, mitt hjärta brister. Jag ber dig. Du som tar så fint hand om din egen trädgård, platsen däruppe är också en trädgård. En vacker plats som vi alla kan få njuta av. Om du är orolig att de ska växa för högt kan vi väl hjälpas åt att klättra upp och ta topparna? Och kan vi inte hjälpas åt och ta bort alla trädliken? Det ser ut som ett slagfält. Snälla?

Samtalet gick bra. Jag vet inte vad han tänkte men han skrattade inte åt mig, och han lyssnade faktiskt. Han har inte sågat ner fler träd. Än. Med viss bävan går jag dit ibland, livrädd för vad jag ska få syn på. Nu återstår för mig bara resten – att föreslå en dag för gemensam städning i syfte att återge platsen sin värdighet. Men jag vet inte vad som är rätt eller hur jag ska göra. Jag vet bara att jag helt plötsligt har blivit en sådan där trädkramare. Inte i protest, inte i affekt, inte politiskt. Utan för att hjärtat går sönder. Hjärtat brister när rationella individer tar fram motorsågen för att skulptera fram sin perfekta bild av semestervistelsen – utan att veta vad de gör, utan att fundera tre varv till: vilka värden finns här? Trampar jag sönder något här? Skändar jag?

Nu är det trots allt så att träd och skog kan läka sig själv fort. OM man inte har mejat ner för mycket på en gång och har sågat ner Moderträdet, som är den som vidarebefordrar kunskap till de yngre träden. Jag håller tummarna. Och går till den där speciella dungen då och då och viskar besvärjelser och gråta ”förlåt oss ty vi vet ju inte vad vi gör”. Och sneglar över axeln för att förvissa mig om att ingen ser mig…

Men jag är i alla fall modig nog att skriva om det nu!

Forskare som berättar hur träd kommunicerar:

Artikel om Suzanne Simard

Artikel om Peter Wohlleben

Mellan andetagen

Kim de Bruin — Sat, 27 Apr 2019 16:06:30 +0000

Mellan andetagen finns alltid möjligheten att börja andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att sluta andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att inte välja. Låta det ske, det som sker.

Hållit andan, bitit ihop, sopat under mattan, tagit i kragen. Igen och igen.

Berövad på syre har något trots allt klamrat sig fast. Inandning, utandning. Ytligt, snabbt, harhjärtat i pickande panik. Gömma mig, gömma mig.

Djupt andetag: ut på scenen, tadaa, och applåderna, tack tack.

Luften gick ur igen, platt mot marken, tugga grus. Ner i leran, vänta. Vänta på livets inandning.

När utandningen når sin yttersta spets finns alla möjligheter:

Släppa fram sorg och smärta som längtar upp mot ljuset. Somna om. Laga en trerätters middag. Erkänna ilskan. Tänka sig döden. Få en idé. Skratta. Längta efter att få slippa allt det här ansvaret. Resa på sig och laga en kopp extra gott té.

Mellan andetagen finns alla möjligheter, till och med att inte se dem.

….

Paniken har haft mig i sitt grepp i några veckor. Tröttheten efter alla flyttbestyr välde över mig som en förkrossande våg. Jag satt i mitt nya lilla krypin, källarlägenheten jag får hyra billigt av min exman Michael, och kände hur all mening blåste bort. Ingen handlingskraft, totalt oförmögen. Allt kändes fel, fult, dumt. Ett misstag. Tryggt i hamn, men till vilket pris? Jag hade gett upp min borg, mitt palats, min avskärmade del av tillvaron där jag bestämde helt själv och där ingen kunde störa mig om jag inte bjöd in. Varför? Mina vilda, vackra planer framstod som naiva, ett spel för gallerierna, ett ynkligt försök att låtsas ha läget under kontroll. Mer handikappad än någonsin. Veckorna gick, inget orkade jag. Och jag som skulle kavla upp ärmarna, starta upp.

Och insikten om att jag inte har haft något egentligt val. Känslan av att ha blivit tvingad att hoppa rakt ut i det okända, av ett samhälleligt trygghetssystem som vänt mig ryggen. Bitterheten spred sig som gift genom kroppen, liksom ilskan, liksom rädslan. Tankarna som snurrade allt snabbare – hur ska jag få tag på pengar. 3500 kronor i a-kassa, men jag får ju inte ta uppdrag genom min firma när jag har a-kassa, jag måste få till ansökan om starta-egetbidrag, men det är så många frågor att besvara, att beräkna, att skriva, och jag måste ju ha pengar nu, jag måste ha jobb, jag måste ha jobb, hur ska jag klara mig, jag blev ju sjukskriven för att jag inte orkar, jag har ju papper på det, hur ska jag orka…

Den förlamande tröttheten, sorgen över hela situationen. Varje gång jag försökte rycka upp mig – logga in på verksamt.se, jämföra priser på virke, fika med en vän, byta däck på bilen – resulterade i fysisk och mental kollaps. Och så all kunskap som gnagde i bakhuvudet: stress är inte bra, vid flytt och andra stora livsförändringar ökar stressen, kroppen tar stryk, binjurar tar stryk, jag måste äta bra, jag vill inte handla för jag har inte råd, orkar inte laga mat, jag orkar ingenting annat än bara ligga här och önska jag inte existerade längre och ingen ser det ens, för jag håller masken utåt och säger inget, så jag är ensam, ensam, ensam, värdelös, misslyckad, eländig, jag kommer aldrig klara det här, jag är en stor jävla bluff. Och bakom allt malande visste jag att så här måste det vara nu. Tills det går över.

Och så plötsligt lättade lågtrycket, kroppen sträckte på sig och sa, nu, nu är jag utvilad. Och tankarna klarnade, och känslorna ändrade sig, och jag inte bara visste utan kunde också känna att allt är precis som det ska och hjärtat slog lugnt och tryggt igen. Och jag är inte mer oförmögen än någon annan, jag kanske bara känner av livet lite mer än de flesta som springer i samhällshjulet. Och egentligen är jag inte ens oförmögen, för behövs inte vintern för att våren ska kunna blomma? Och behövs inte natten för att dagen ska kunna upplevas som ljus? Att våga erkänna växlingarna mellan styrka och svaghet, sorg och hopp, förmåga och oförmåga är min största styrka, och som starkast blir jag när jag inte låter mig jagas av föreställningar om linjär arbetsförmåga och ett ständigt ökande välstånd dikterat av marknadskrafter. Jag behöver inte mer pengar. Jag har ju ordnat det så att jag klarar mig, det finns en liten pott pengar. Jag har ett nätverk. Jag klarar mig bättre utan stress än med stress. Tänker bättre, mår bättre. Känner framtidshopp för jag känner kreativiteten som bubblar. Bara jag tillåter mig själv att vila när jag blir trött. Bara jag kommer ihåg att vara tacksam. Över livsresan som just nu bjuder mig på hisnande vyer.

Nästa vecka ska vi börja med bygget av mitt lilla hjulhus! Och som jag längtar efter att flytta in…

Time of the sixth sun

Kim de Bruin — Fri, 26 Apr 2019 09:20:20 +0000

We have to change our focus.

We have had irresponsible leadership based on irresponsible systems.

We have to change the system so that, in fairness to the leaders, that they focus so much longer.

We have to focus on what is going to happen.

Climate change is a great wake up call.

Whether that climate change … to what extent it’s caused by humans and to what extent it’s caused by the sun getting hotter and the sun cycles is an open question, but the pollution of planet Earth and the desecration of the great mother is not. Is not.

It is time for responsible leadership that thinks generations ahead.

Big change is needed and it is needed now.

Yes, you.

(citat från första delen i serien Lifting the veil, mer info nedan)

”Baksidan” av en av fyra resta stenar på Greby gravfält

Igår såg jag filmen. (https://timeofthesixthsunlaunch.com/themovie1tya28300857) Den är 1:49 lång och man kan välja undertext på flera språk, bl.a. svenska. Den var omvälvande för den påminde mig om varför jag existerar. Det känns oerhört viktigt att så många som möjligt ser den. Oavsett om man tror på filmens budskap eller ej. För den väcker frågor, och som bekant löser vi inte dagens stora utmaningar med gamla tankesätt. Att ”vara i frågan” är kraftfullt; vi kan få syn på nya saker.

Är osäker på om länkarna fungerar, för jag registrerade mig för att kunna se filmerna. Testa att registrera dig om du vill få mailen med länkarna själv: http://timeofthesixthsun.com Filmerna är endast öppna och gratis under en begränsad tid. Möjligen ligger den första filmen endast ute någon dag till. Så skynda om du blir nyfiken.

Det hade varit otroligt givande om fler i min närhet ville se filmerna. Är sugen på att träffas och samtala, få veta vilka impulser och frågor andra får av det hela. Ja, så länge det inte blir debatt, vill säga Just detta med att vara i frågan är själva grejen.

Nu följer fördjupade intervjuer i en serie på nio avsnitt. Här är det första: https://timeofthesixthsunlaunch.com/episode1ntu?utm_source=browser&utm_medium=push_notification&utm_campaign=PushCrew_notification_1556122127&pushcrew_powered=1

Hudlös vår

Kim de Bruin — Tue, 09 Apr 2019 10:50:39 +0000

Ute lyser solen på den nakna vårens första livstecken. Det är lika hjärtskärande vackert som varje år. I år pockar dock naturen på mig extra mycket. Sinnet kan inte värja sig, det går rakt in. Själen gråter, men samtidigt jublar hjärtat för jag kan äntligen njuta till fullo av Livets mirakel. Jag har skapat det utrymme som krävs i mitt liv för att hinna, orka känna och njuta, en minut i tolv. Eller om det redan är en minut över…?

Kollapsen pågår ju, hjärnan vet det, hela kroppen känner det. Vi befinner oss i kollapsens epicentrum. Lövträden ruttnar, stammar knäcks slumpmässigt lite varstans. Korallreven dör. Mikroplasten finns överallt, ner i minsta lilla djuphavsvarelse. Arter försvinner i en hiskelig takt. Stress bland folk ökar lavinartat över hela jorden. Myndigheter, banker och storföretag avslöjas som korrupta, icke-fungerande. Enskilda individer samlar rikedomar på hög istället för att dela med sig, liksom enskilda världsdelar gör likadant. Fattigdom och orättvisor, lokalt och globalt, sticker mer i ögonen än någonsin, samtidigt som fler och fler inte orkar bry sig längre. Stäng gränserna, avveckla skyddsnäten, rädda sig den som kan, inte mitt problem.

Överallt syns avbrutna stammar och grenar, extra tydligt nu innan lövsprickningen. Fler och fler och fler.
Det ser konstigt ut. Som om träden slumpmässigt bara ger upp.

Listan kan på tecken i tiden göras längre, men det räcker med några få punkter. Jag vet ju redan. De flesta av oss vet redan, innerst inne. Det är därför polariseringen ökar. Folk blir rädda, upprörda. De flesta känner, tycker, vet att något är fel, vill leta syndabockar, peka finger, hitta lösningar. Pekfingrar pekar kors och tvärs. Som hetsigt irrande piggsvin med giftiga åsiktstaggar utåt. Fångade i sin egen panik.

För egen del orkar jag inte längre med att bli upprörd, agitera, leta lösningar, kämpa emot. Mänsklighetens roll i det hela kan diskuteras på så otroligt många nivåer, men vad tjänar det till när människors gruppmedvetande är ockuperat av att vilja ha MER, göra MER, uppröras MER, stressa MER hela tiden? Lösningen ligger inte i att Göra Mer. Tvärtom så är min fasta övertygelse att det enda vettiga är att stilla sig, vända uppmärksamheten inåt. Återvända till kroppen djupaste behov, till Jorden, lyssna på hennes mjuka viskningar och upprörda vrål. Att erkänna vår samhörighet med naturen vi håller på att slakta genom vårt habegär efter Mer, av allt. Att älska både den egna kroppen och Jorden som en Moder, älska och ära henne den tid jag själv har kvar, den tid mänskligheten har kvar. För kollapsen pågår, oavsett vad vi tycker om det. Ingen är odödlig, inte Moder Jord heller. Men, kanske kan mirakel ske om tillräckligt många sansar sig…?

I många år trodde jag, barnsligt naivt, att balplast var nedbrytningsbart. Hur kunde det INTE vara det, liksom..??
Men jo, plasten är äkta plast, och den är precis överallt.
Små och stora slamsor lossnar i hanteringen, blåser omkring och fastnar överallt i naturen, trampas ner i jorden,
hamnar i kornas magar, bryts ner, åker ut i vattendragen. Liksom alla annan plast som blåser i land längs våra kuster.
Det är så himla sorgligt. När tar det slut…?
Jag drar loss lite varje dag ur Jordens kropp.

Utmattningen lärde mig några otroligt viktiga saker:

Vistelse i naturen läker en stress-sargad kropp, särskilt om man låter det ta den tid som krävs.
Samhällsstrukturen som jag fötts i, med dess nuvarande normer och regler, är inte människovänliga längre.
Samhällsstrukturen, med dess nuvarande normer och regler, skapar sjukdom genom föreställningen om framgång genom evig materiell tillväxt.
Samhällsstrukturen, med dess nuvarande normer och regler, förhindrar människor aktivt från att leva i samklang med varandra och naturen.
Välbefinnande har inget med anseende, arbete eller ekonomi att göra, däremot med var och ens förmåga att etablera djupa relationer till allt levande.
En kropp och själ i balans jagar inte efter Lyckan, efter MER yttre stimulans.
En kropp och själ i balans reflekterar, känner, väntar in när tiden är mogen för kloka handlingar.
En kropp och själ i balans våldför sig inte på Jordens resurser på ett kortsiktigt sätt.
En kropp i själ och balans är nöjd i sig själv och längtar efter att få bidra till gemenskap.

Ute väntar varje enskild liten knopp på det rätta tillfället att våga öppna sig. De förmår inte bry sig om kollapser, klockor, almanackor, rådande normer, prognoser eller världsekonomin. Våren vågar starta om på nytt, vågar börja leva, varje år igen. Det är så otroligt trösterikt. Vågar de, så vågar jag. Vågar alla dessa miljarders, miljarders knoppar öppna sig – varje vår på nytt – och blotta sitt sårbara, kraftfulla inre, så vågar vi alla.

”…. få människor kommer vilja skydda naturen om de inte först älskar och förstår den.” Citat ur nedanstående tal om bl.a. den pågående sjätte massutrotningen, av Sir David Attenborough, publicerat idag med anledning av nya serien ”Our Planet” på Netflix:

Ord som bara kommer…

Kim de Bruin — Tue, 12 Mar 2019 08:05:45 +0000

Ibland kommer det bara ord. De liksom singlar ner som löv på hösten. Ibland hinner jag fånga dem. Idag till exempel:

”Att bli sårad, arg, irriterad eller otålig på andra är ett uttryck av maktlöshet. En omedveten känsla av oförmåga att förse sig själv med det man behöver. Man tror sig behöva få det från andra. Djupa inre behov, såsom till exempel att bli lyssnad på, tagen på allvar, respekterad och älskad.

Om man går omkring i livet med en grundläggande känsla av att inte ha fått (och inte få) de här behoven tillfredsställda, så riktas frustrationen mot omgivningen så fort tillfälle ges.

När någon är oartig, elak, klumpig eller sur. När någon är glad, framgångsrik eller högljudd. När någon inte håller avtal. När någon förolämpar. När någon bara är för mycket. När någon sviker förtroenden. Händelsen aktiverar en egen upplevd brist, en inre längtan. Smärta stiger till ytan, kräver att få uttryckas. Man tror det är den andres ”fel”. Så är spiralen igång.

Eller så skapas det ett medvetande inför det som sker inuti en själv. Då kan det hända att andra reaktioner uppstår. Förvåning, nyfikenhet, till och med medkänsla kan plötsligt visa sig. Kanske både gentemot en själv och den andre. I det utrymmet är man inte längre ett maktlöst offer för omständigheterna. ”