”Programmet är avslutat”, sa rösten, så högt och klart och oåterkalleligt att jag vaknade ur drömmen och satte mig käpprakt upp. Och ja, det stämde. Programmet var faktiskt avslutat. Borta. Tystnaden var öronbedövande.
Ingen sorg, ingen deppighet, inget obehag, ingen längtan, ingen förhoppning. Ingen strävan. Helt stilla bara. Total avslappning. Mycket ovant. Skönt. Tomt också.
Effekten tycks kvarstående. Långtidsverkande. Förmodligen för alltid, även om vissa återfall lär dyka upp nu och då. Lugnet genomsyrar allt. Kanske tar nya program vid. Kanske är jag i klorna på ett annat program i detta nu. Eller en uppgradering? Grejen med program är ju att man sällan vet om programmet medan det pågår. Hur som helst är det ovidkommande. Programmet som avslutats var av sådan art att kroppen tycktes genomsyrad av tvivel, otillräcklighet, ilska, skam och ständig längtan efter lindring. Jag sökte efter räddningen som en skeppsbruten. Fast jag trodde att det var så enkelt som att jag bara ville ha ett bra liv, som alla andra. Ett bra jobb, bra pengar, en bra kärleksrelation. Allt det där man alltid har trott är grejen med att leva. Men alltid gömde det sig liksom bakom nästa hörn. Det gled mig ständigt ur händerna. Besvikelserna drabbade mig ideligen. Inga lösningar fungerade, rädslan vann i längden, varje gång. Den satt som ingjuten i varje cell. Kanske var den verkligen det. Kanske hade jag ärvt generationers rädslor, strävanden, jaktinstinkt. Kanske drevs jag av andras viljor, andras program. Inte konstigt att utmattningen hann ifatt till slut. Man orkar inte vara i full beredskap, i red-alert, varje dag i flera decennier.
Lyckan stod icke att finna därute. Inte friden, lugnet eller tillförsikten heller. Varje ansats att förvänta mig något utanför mig själv mosades systematiskt ner i Livets Lervälling. När uppgivenheten till sist fick slå ut i full blom undrade jag om kroppen kanske skulle dö. För om man inte strävar, om man inte slåss, inte anstränger sig att andas, att leva, att komma någon vart, om man inte är Någon längre, inte försöker hålla sig framme, vilja Något. Om man inte kämpar på. Dör man inte då?
Vintern är lång, gråkall, ishård, livlös. Livskrafterna drar sig inåt. Allt synes dött. Djupt där nere pågår dock omgruppering. Till våren kommer Livet bli synligt för ögat igen. Det bidar bara sin tid, djupt nere i tystnaden.
Även i min egen långvariga vinterträda har allt det gamla förmultnat till slut. Jag-illusionen dog, så ”I Am”/”Aum”/Om”/”Amen” kan börja verka. Programmet är avslutat. Slav-jaget behövs inte mer. Jag står rak, litar på Universum, på kroppen som budbärare och Kärleken som styr allt. Detta kära lilla ”jag”, som trodde det behövde ha full kontroll, behöver inte slita ut sig längre.
Livet i mitt lilla hus lunkar på. Jag eldar, räknar kilowattimmar, försöker lära mig laga mat åt mig själv i alla fall fem dagar av sju. Det är inte alltid lätt. Det är en lång process, detta att bli vuxen på riktigt. Att ta hand om sig själv, på riktigt, med ömhet och omsorg om mig. Jag släpas med av mina sinnesintryck, drabbas av utmattningsåterfall ibland. Jag drabbas av ekonomisk oro ibland. Slår ifrån mig grubbeltankarna. Andas. Tar vikariejobb ibland. Försöker skriva något ibland. Andas. Lita på livet. Jag försöker lära mig att lita på livet. Och där är det: jag litar på livet. Det bär.
Programmet är avslutat. Jag ser hur det jag skapat förr i hög grad styrdes av rädsla. Jag känner hur jag utan rädsla kan skapa det jag vill i framtiden. Försöker lära mig känna vad det är jag vill. Innerst inne. Det gror i djupet. Och snart kommer våren.
Lämna ett svar