Omställning

Nu har jag bott på min nya ställplats i en månad. Det är för mig en rejäl omställning på precis alla plan och processen känns än så länge så genomgripande att jag inte riktigt orkar eller vill skriva offentligt om den. Än. I sinom tid kommer det, kanske i bokform, kanske som inlägg här på bloggen.

Jag skriver däremot dagbok varje dag, det hjälper mig hålla kursen, för jag skriver i nuet och läser regelbundet bakåt i tiden. Det hjälper mig att se mitt livsflöde liksom lite från ovan, åt vilket håll det rinner och vad jag faktiskt förmår. Det ger mig hopp, särskilt de stunder då allt bara känns fullständigt överväldigande. Vilket det gör ofta. För sådan är nu den här kroppen skapt: den tycker det mesta som livet bjuder på är alldeles för överväldigande och helst av allt vill den bara gömma sig. Jämnt.

Så, istället för att blogga om vad som händer just nu bjuder jag på ett utdrag ur dagboken. Jag läste det nyss och av någon anledning resonerar det starkt idag, så varsågoda:

14e augusti. Läste något i flödet igår som slog rot i mig: ”De allra flesta på Jorden går omkring i en utanför-kroppen-tillvaro”. Sedan en lång utläggning om varför det var så. Hm, intressant. Tvärtemot vad jag tidigare tänkt. Jag har förr alltid tänkt på utanför-kroppen-upplevelser som något eftersträvansvärt man kan drömma om, något som bara vissa kan få uppleva. Dvs det där tillståndet när folk upplever sig själva liksom befinna sig utanför kroppen, och de ibland till och med kan se den, lite ovanifrån så att säga. Detta fenomen kan inträffa i samband med olyckor när kroppen hänger mellan liv och död, men också vid meditationer eller andra förändrade sinnestillstånd. Men det var alltså inte den typen av upplevelse som menades. Författaren menade att vi alla har drillats så hårt i att ignorera våra kroppar, dess språk och signaler att de allra flesta befinner sig i en traumaliknande avtrubbning. Vi har avtrubbats genom fostran och genom hur våra samhällen kräver saker av oss som våra kroppar inte är skapta för. Vi har förlorat kontakten med det heliga, med Jordens budskap, med intuitionen och framför allt med det särskilda lugn som förr ändå möjliggjorde att vi ibland kunde höra det heliga viska i träden, i vinden och på vidderna. Vi har blivit programmerade till att vi måste vara ordentliga, produktiva, snälla, kärleksfulla, goda, medgörliga, lydiga, tysta och nästan alla former av avvikelser från rådande norm bestraffas med skiftande former av problematisering av typen: det är dig det är fel på som inte kan sitta still och lyda, som inte bara kan göra det som ”samhället/normen/chefen/föräldrar” menar är det bästa för dig. Att till vardags ständigt bli tvungen att tysta kroppens signaler, att inte få uttrycka när kroppen känner sig avvika från normer, att inte få hjälp att sätta ord på eller omsätta i handling det kroppen vill uttrycka skapar avtrubbade människor som inte är i kontakt med vare sig sin kropp eller sin essens. Det skapar människor som inte förmår, kan eller vill känna dessa skambelagda känslor av obehag, utan som istället strävar efter att glädje, lycka, trygghet, och kräver detsamma från andra. Människor gör då allt de kan för att slippa känna icke önskvärda obehag genom att fly på alla tänkbara sätt: eskapism. Vilken -ism som än passar dem; konsumism, alkoholism, fanatism, alarmism. Blint strävar de mot allt det som till synes kan rädda dem, och flyr ifrån allt som väcker inre obehag. De gör precis allt, ja faktiskt vad som helst så att säga, för att slippa känna obehaget i kroppen, därav befinner de sig mestadels utanför kroppen. 

Att få det beskrivet såhär var en aha-upplevelse för mig. Har jag inte gjort just det, precis hela livet? Försökt undvika allt det jobbiga inom, strävat efter det som skulle ge mig lycka, vilket i sin tur höll mig kvar i det jobbiga… En evighetsloop.

Detta förklarar i sin tur varför det gör så galet ont att vandra den andliga utvecklingsvägen. Ju mer man stillar sig, andas, verkligen lyssnar inåt, verkligen känner vad som känns innerst inne – desto jävligare känns det faktiskt. Inte i början, i början är man hög på woke-eufori, men efter en tid. Känslor som nogsamt sopats under mattan genom ett helt liv i ansträngning för att nå yttre framgång och lycka väller nu fram som en enveten lavaström. Det tycks aldrig ta slut. Det är galet obekvämt, det gör ont, känns pinsamt, barnsligt, omoget, och i ärlighetens namn vill man bara slippa ifrån. Man vill inte kännas vid den där fula, krälande, ömkliga känslighetsinsekten som kom framkravlandes ur underjorden, man vill bara vara normal, fungera som folk, vara om folk.

Nä, hu… Att till fullo komma tillbaka till sin kropp, i syfte att älska den, ta hand om den, låta den få uttrycka sitt innersta väsen och få den att känna sig helt trygg i en otrygg värld är en smärtsam och lång resa. Och med tiden inser man dessutom att man aldrig kommer att ”nå fram”. Så vad är vitsen ens?

Belöningen är de stunder av totalt inre lugn, i början som små glimtar bara. Sakta men säkert blir de fler och fler, varar längre och längre. Kroppen lär sig detta nya förunderliga: hur det känns att inte vara rädd hela tiden. Kroppen lär sig försiktigt att längta, hoppas, njuta och leka, liksom på nytt. Inte som en flykt från något obehagligt utan som ren livsglädje. Den lär sig att allt är förgängligt och att det faktiskt inte är farligt. Den lär sig att njuta utan att vara rädd att förlora njutningen, för den vet att allt är till låns och att den en dag kommer att dö. Just därför kan den njuta av varje stund som levande. Till och med de jobbiga och smärtsamma stunderna blir märkligt nog fantastiska, för de är ett bevis på Liv.

Och medan kroppen lär sig detta, ett litet steg i taget, så inser en annan del av jaget att man inte är sin kropp. Kroppen är en sak, jag är en annan. Kroppen är ens farkost bara, man är ohjälpligt fast i dess naturlagar under en livstid. Det är skrämmande men samtidigt oerhört befriande. Tanken på döden framstår inte skrämmande längre, och därmed börjar rädslan i många andra sammanhang också tunnas ut. Förvisso flammar de upp ibland, men slocknar snart nog igen i ljuset av de nya insikterna. Det är ju bara känslor det handlar om, sådana kommer och går, som vädret. 

Kommer nu att tänka på en buddistisk munk jag läst om. Han satte eld på sig själv i protest mot det förtryck buddisterna utsattes för av den sydvietnamesiska regimen i Vietnam under Vietnamkriget. Jag försöker sätta mig in hur det kan ha känts; att vara så övertygad om att något drastiskt behövde ske därför att samtiden behövde vakna upp och se vartåt det barkade. Men att välja att inte slåss. Att inte skada andra. Att istället tända eld på sig själv, sitta helt stilla, inte ett skrik, inte en rörelse. Denna munk var rakt igenom övertygad om att han inte var sin kropp, och hade full kontroll över kroppens förnimmelser. 

Själv kommer jag aldrig göra något som ens kommer i närheten av det här. Men jag kan tänka på det. Hur det kan kännas, att vara så rakryggad och klar, så orädd. Orädd för livet, orädd för döden.

Att tala sin sanning, att stå för sin essens, utan att såra eller skada andra, utan att strö förödelse omkring sig. I samklang.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.