På väg till oasen, källan, vattenhålet. Den lilla heliga platsen på jorden, den lilla avlägsna gläntan där naturväsen viskar tröstande ord om varandets bestående förgänglighet. Där vattenspegeln stiger och sjunker undan i lagbunden rytm med årstiderna. Där trädstammarna vuxit samman med klippblocken som inlandsisen slängt omkring sig. Små, knotiga, rangliga, uråldriga träd, som aldrig kan nå högre än de salta stormarna från sydväst tillåter. En plats att hämta kraft på. Att vila i, som en nyfödd i mammafamnen.
Jag brukar sjunka ner på knä intill de stora blocken vid vattenspegeln. Lägga mig ner, vila kinden mot den tjocka och mjuka laven på stenarna. Dra in mulldofterna djupt i näsan, så att Jordens alla minnen väcks till liv i hjärtat. På vintern försjunker jag i isens förtrollande mönster. Lyssnar på minusgraderna som knäpper i frostlöven strödda omkring på marken. Sommartid kittlar asparna öronen med ständigt nya sagor.
Stigen snirklar uppåt över berghällarna, de stora klippblocken begär passersedel. Glädjen spritter i kapp med vårvinterbrisen inför återseendet – jag har längtat så.
Någon har fällt träd, många träd. Det ser ut som ett slagfält. Någon har slaktat träden och jag vet genast vem. En av sommargästerna, han som vill ha utsikt åt alla håll. För några år sedan fällde han raden med flerhundraåriga giganter som bildade en mur mellan ängen och klipporna. Och mellan havet och flikar i hans synfält. Att de inte stod på hans mark bekom honom inte. Nu har han fält de flerhundraåriga knotiga små träden på berget som stjäl fem minuters kvällssol. Knips, knips, knips.
Träden ligger omkullvräkta, slarvigt nedsågade med avbrutna grenar, lemlästade lik på rullstensåsen. En korp svischar över mitt huvud, landar i ett av träden som ännu står upp. Den ser mig i ögonen som för att beklaga sorgen. Långt bort ropar en annan kråka hem den och med en sista beklagande blick lyfter den mödosamt från den svajande grenen den satt på och försvinner svischande i fjärran.
Den blottlagda vattenspegeln försöker skyla sig inför solens genomborrande blick. Förskrämda aspar prasslar avskedsverser för sina fallna kamrater. Jag kryper tätt intill urtidsbjörken, den som växte i sidled så man kunde bestiga den och galoppera iväg till andra världar, men vars kraftfulla stam nu är slagen till marken för all evighet. Under mossan mullrar rötterna och barken skrovlar sig grovt mot min darrande handflata. Jag försöker räkna årsringarna mellan tårarna. Minst 150 år. Stubbarna runt mig pumpar ut livskraft som en sista sockerdoftande kärlekshälsning. Vi svämmar över tillsammans.