Paradoxen

posted in: AST, Blogg, Hjulhuset, Ställer om | 2

Har länge tänkt skriva ett inlägg igen. Uppdatera om byggprocessen, utvecklingsprocessen, livsprocessen. Men så fort jag nuddar tangenterna så tar det tvärstopp. Vad har jag ens att komma med? Har jag ens något att förmedla? För det känns inte längre som om jag vill synas eller höras. Det är bara en enda sak jag har fokus på – och det är att gneta vidare med bygget så det blir klart någon gång. Allt annat liksom skjuts framför mig, och högen blir större och större.

Men jag lovade mig själv att ändå våga dela med mig, även när det känns obekvämt. Så jag försöker väl då….

Jag balanserar på min tunna knivsegg, driven av ödet, envishet, tunnelseende och en inre röst som manar mig att inte sluta, inte ge upp, inte förtvivla. Men när jag ibland stannar upp och ser på min situation utifrån så förundras jag; herregud människa vad håller du på med? Skräcken griper tag i magroten med långa iskalla tentakler. Potten med pengar jag fick för försäljningen av bostadsrätten, och som är öronmärkta för bygget, krymper stadigt. Bygget tar längre tid än jag hade räknat med, så min inflyttning dröjer säkert några månader till. Så jag betalar fortsatt hyra för mitt källarboende hos Michael. Mitt starta-egetbidrag tog slut i november. Jag har inte marknadsfört mig, för jag bygger och bygger och bygger, och det tar all energi. Jag har tack och lov jobb som syslöjdsfröken en förmiddag i veckan fram till påsk. Men sedan då? Vad ska jag försörja mig på? Alla mina storslagna planer känns förskräckligt avlägsna när det enda som får plats i mina tankevindlingar är virkesdimensioner, avloppslösningar och elinstallationer. För så fungerar jag tydligen. Fullt fokus på just precis det som pockar i vardagen och nuet. Det är en gåva och en utmaning.

Men så är det det här med livsglädjen… Jag sjunger och dansar medan jag bygger! Lyssnar på en massa häftig musik i mina hörlurar. Det känns så vansinnigt häftigt att göra det jag gör nu om dagarna – bygger mitt hem! Händerna får göra saker på riktigt liksom och kroppen känner sig i anspråk tagen. Stark. Och så njuter jag av de alltför korta hundpromenaderna i närområdet, hur vacker naturen är, hur rikt livet är. Skrattar och gråter om vartannat för minsta lilla. Jag älskar mina närmaste på ett rikt sätt, som jag aldrig orkade med förr, jag var för avtrubbad. Jag njuter till exempel av att båda mina föräldrar fortsatt lever trots ålderdomskrämpor, och jag får inte omedelbara anfall av inre stress och panik när någon av dem ringer och ber om hjälp. Allt detta bara för att jag nu själv styr över min tid. Dåliga dagar vilar jag, bra dagar jobbar jag idogt. Jag har ork nu. Känner tillit till hur min livsväg kommer veckla ut sig under mina fötter medan jag går. Allt är bra, allt blir bra. Fast jag har ingen aning om hur eller när eller var.

Paradoxen i att ha både ekonomisk ovisshet och samtidigt må så bra känns märkligt nog helt ok. Logiskt på något sätt. Jag har inga säkerhetslinor längre så jag har inget att klamra fast mig i. Och tydligen var själva klamrandet väldigt energikrävande.

Menmen… Vågar inte ropa hurra ännu. Framtiden får visa om det fungerar. Och med ”det” menar jag försörjning. Det måste ju komma in pengar på något sätt, men en anställning med hela veckan schemalagd igen känns avlägsen. Ändå är det knepigt att släppa taget om gamla tankeföreställningar. Jag har vant mig vid att ”få lön” hela livet, så det känns – varje dag – hiskeligt pirrigt att släppa taget om den idén. Ändå har jag aldrig varit mer levande än nu. Min firma får rulla igång helt enkelt, och jag får ha tillit till att den kommer göra det. Nu vet jag ju i alla fall att kroppen orkar arbeta, så länge jag själv får styra när och hur.

Har aldrig känt mig så här levande… är så oerhört tacksam 🙂

Dagen då all yttre dörr- och fönsterfoder till slut blev klart. Så glaaaaad!
Att spika innerpanel var superkul och lätt!
Men 480 centimetersplankorna en bit upp på väggen behövde vi hjälpas åt med.
De krullade sig liksom ut från väggen och hur jag än sprang upp och ner för stegarna så gick det inte…
Efter tre dagar var det klart 🙂
Den här bilden tog jag för att i framtiden minnas hur skojigt rörigt det är i huvudet när man ständigt räknar på alla mått.
Ska loftet ligga på 200 cm höjd? Blir det då 90 cm i takhöjd på loftet?
Eller förresten hur tjocka ska de bärande reglarna vara, 7 cm eller 9?
Kan man ha loftet så lågt som 190? Eller 185?
Så här lycklig var jag när jag lyckats måla hela taket själv trots ont i handleden efter ett otäckt fall för några veckor sedan där jag trodde jag brutit den…
På vintersolståndet den 22e december skulle bara jag och pappa träffas. Men det blev så att Daniel också kunde vara med. Det slutade med att alla ungdomar kom, mamma också.
Det blev en underbar dag och kväll. Enkel, kärleksfull och mysig.
Ingen stressade, ingen surade, ingen föråt sig. Och ingen drack alkohol.
Och när de skulle åka hem (jag och Daniel sov över) så fick vi köra mamma i skottkärra ut till bilen. För vägen var så himla lerig att bilarna parkerats ute vid landsvägen och mamma orkar inte riktigt gå i lera och mörker. Det blev en himla rolig avslutning på dagen 😀
Fina dagar ute på Musö blir det också lite nu och då. I dess karga natur laddas batterierna.
Denna dag den mest förunderligt vackra dimman…
Livet blir som en tyst saga, där alla sinnesupplevelser kryper tätt intill.
En annan dag, solig, bedårande vackert. Vi gick mot andra sidan ön, över en bergsknalle.
Min syn börjar bli dålig så jag tog bilder lite på känn, och den här bilden blev ju exakt som jag hoppades 🙂
… gå mot ljuset”…
Den vackraste stranden jag vet.
Men så all denna plast, igen, som ett otroligt sorgligt kvitto på mänsklighetens dårskap.
Fast sedan fullmåne på det.
Javisst innehåller livet både smärta och skönhet.
Cykler kommer och går. Jag lär mig flyta med.
Livet är magiskt faktiskt!

2 Responses

  1. Jan Sjöberg

    Hej Kim, Du gör vad många vill men inte vågar. Det gäller även mig. Jag bygger bloggar och hemsidor, men vill egentligen bryta mig loss. Kanske det är i elfte timmen nu på grund av ålder och sjukdom. Den som lever får se.
    Jag önskar dig allt gott.
    Janne uti Sjöstaden.

    • Kim de Bruin

      Tack! Vi har ju alla våra olika utmaningar i livet. För vissa är det att bryta sig loss, för andra kanske det är att våga vara kvar. Jag hoppas du får kontakt med modet du har inom dig, att göra det du drömmer om <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.