Solen och fåglarna kvittrar ikapp, så skönt. Det är vår i luften, jag tackar av hela mitt hjärta för denna naturens trösterika påminnelse att inget tillstånd varar för evigt. Trots att det har känts så när gråvädret och kallvindarna speglat mitt innersta nu i några dagar.
Det är som om någon har tryckt på pausknappen i livsfilmen. Mitt i språnget mellan gamla livet och nya livet hänger jag nu, med hjärtat i halsgropen, avgrunden under mig och visionen som ett suddigt minne någonstans där framme.
Inte haft inkomster sedan november. Beviljats heltid tjänstledigt från lärarjobbet. Inte fått klartecken ännu på start av företag – fler uppgifter ska in. Ingen beviljad a-kassa – fler uppgifter ska in. Dessutom krävs klartecken från arbetsförmedlingen om att få tillåtelse till särskilt undantag från regeln att man inte kan få a-kassa samtidigt som man startar eget företag. Möte med arbetsförmedlingen planerat nästa vecka.
Lägenheten till salu, men vet ej när den blir såld. Så ekande välstädad nu att det känns som om jag är gäst i främmande hus.
Forskar, ritar och planerar mitt hus på hjul. Letar mark att arrendera, tänker igenom olika lösningar på vatten, el, avlopp. Letar förebilder, människor som gjort det jag är på väg att göra, och det finns, många fler än jag vågade drömma om!
Och så alla starka mänskliga möten som fyller mig med hopp, glädje och lust. All hjälp jag får. Och sedan den förlamande tröttheten efter mötena, alltid. För så är det att vara Kim.
Funktionsvariationen, atypisk autism (klicka här för att läsa om hur det är för mig), som i den här livssituationen visar sig i sin fulla glans, på gott och ont: extremt fokuserad, noggrann, skarp och påhittig (timmar vid datorn för att forska, planerad, strukturerad, envis och orubblig). Svårt att ha flera bollar i luften samtidigt (fokusbyte kräver mycket energi, svårt att komma igång, svårt att avsluta). Socialt extremt närvarande (för att förstå och anpassa) men snabbt sliten. Sinnesintrycken (ljud, ljus, lukter) stundtals överväldigande. Det hoppfulla med detta i den här situationen: Ingen annan än jag själv styr mina dagar, jag kan arbeta med kroppens behov istället för trycka ner symtomen och bita ihop. Det är så skönt!
Livet alltså, just nu: en kaskad av färgglada livspusselbitar som kastats högt upp i luften. Mitt varande, mitt i språnget. Bilden tycks frusen, stillastående, håller andan. Hjärtat bankar. Hisnande. Det ska gå. Det kommer att gå. Det går.
Och imorgon ska jag få åka till Stockholm och träffa mina fina söner!
Lämna ett svar