Ljusning

Det mörknar nu. Hösten är på plats, det finns ingen återvändo. Det är bara att ge sig. Njuta av de vackra dagar som trots allt skymtar fram mellan regnskyarna. Och vara tacksam för allt man har.

Vilket blir lättare ju mer jag lär mig om mig själv. Att göra den inre resan är det bästa och viktigaste jag någonsin gjort. Det börjar bära frukt. Lagren av trötthet och förvirring börjar skingras och allt oftare skymtar en inre stabilitet fram som är fullkomligt befriande.

Jag känner mig klarare och allt oftare helt trygg i mitt eget sällskap. Det har tagit lång tid. Det är hemskt att känna sig ensam. Och jag är ofta ensam. Känslor såsom övergivenhet och utanförskap fortsätter att surra omkring i min brösttrakt, det är smärtsamt men de äger mig inte på samma sätt som innan. Det är ju bara känslor, de blossar upp och falnar i ett evigt kretslopp. Försöker jag fly från dem växer de, och tror jag på dem växer de också. Så jag undkommer dem inte. Men paradoxen är att ensamhet är en absolut förutsättning för återhämtning i mitt fall. Min strategi för närvarande är att låta de där jobbiga känslorna få finnas där, de får existera men jag låter dem inte styra.

Att försöka fokusera på tacksamhet (något jag inte varit så värst bra på) hjälpte mig bli mer uppmärksam på andra känslor; såna där som får mig att inte bara känna, utan faktiskt njuta av att jag lever. Det har funkat bättre än jag vågat tro. Uppåtspiralen är snabb vissa dagar! Som igår när jag provade stigcykling på mountainbike.

Det var grannen Per som bjöd på en lunchtur på en lånad cykel, och som jag njöt! Visserligen på darrande otränade ben, men det spelade visst ingen roll… 🙂 Nu sitter jag här och försöker jag stoppa mig själv från att spontanköpa en cykel via internet. Jag vet hur jag funkar: överentusiastisk när jag sätter tänderna i något nytt, men risken är att glöden falnar snabbt om jag handlar överilat. Så jag har lovat att åtminstone ta mig till en cykelbutik för att provcykla några olika modeller innan jag ger efter.

Varför vill jag helt plötsligt cykla? Sammanträffanden. Jag råkade upptäcka en lokal facebookgrupp för stigcykling. Cykla är roligt. Sen så har jag känt en stadigt ökande längtan och ett behov av att röra på mig, bygga upp min styrka och uthållighet igen efter de här nedbrytande utmattningsåren. Den inre radarn letar ständigt efter motionsmöjligheter som passar min personlighet och rådande förmåga. Fridykningen var ett sådant försök. Jag älskar ju att simma, och som barn dök jag gärna ner i djupet och höll andan. Problemet med dykningen för min del visade sig först efter jag provat hela kittet: våtdräkten och fenorna och vikterna och masken och snorkeln och havets svall. Det var skönt med våtdräkt, för då fryser man inte och maneter är inget hot. Men jag flöt förstås som en kork och var ju tvungen att hänga på vikter tills flytbalansen blev lagom. Men då blev det istället trögt att röra sig i vattnet och det kändes som om jag inte var stark nog i musklerna. Blev trött och andfådd väldigt fort, särskilt när det varit blåsigt och svallvågorna drog i mig. Då blev jag rädd. Det är inte skönt att dyka när man är rädd. Det gör att man tänker sig för både en och tre gånger innan man ger sig ut på egen hand. Och jag som vill kunna ge mig ut snabbt och spontant ibland, och som gillar att göra saker ensam ibland. Dessutom har jag haft ont i lederna igen och det har gjort det väldigt motigt att komma i och ur våtdräkten. Se där anledningarna till att dykningen inte blev den fysiska kickstarten till mitt motionerande liv som jag hoppats på. Jag ger inte upp helt, ska bli starkare och dyka igen. Men jag behöver en träningsform nu, som är rolig och enkel. Så, skam den som ger sig heter det visst?

Ja, cykla som sagt…. det verkar vara en enkel sak att komma igång med. Inga omständiga planeringsprocedurer som krävs för att spontant kunna kasta sig ut på en runda. Roligt sätt att komma ut i skogen fram för allt. Ska bara tänka mig för rejält innan jag slänger iväg tusenlappar jag definitivt inte kan avvara på plötsliga infall…!

Redo inför något helt nytt

Det var hur kul som helst :-P!

Fick ett annat roligt infall: att precis som min mamma hänga upp en rullgardin på väggen och börja måla. Med vänster hand för säkerhets skull – för att kringgå prestationsmonstren 🙂

Målade och målade. Såg plötsligt min skugga. Lite luddig i kanterna. Precis som jag känner mig.

Nu har jag två versioner att jobba vidare på. Törs inte riktigt fortsätta just nu. De vet inte vad de vill bli än!