Läser i min dagbok; perioden vinter/vår 2018-2019, för att hitta text om hur beslutet att bygga tinyhouse på hjul föddes. Men. Det finns ingen sådan text. Texterna i dagboken handlar om känslorna, om rädslan inför förändring, om jobbet, om sjukskrivningen, om utförsäkringen, om ekonomin, om turerna med a-kassa och starta eget, om försäljningen och flytten från bostadsrätten till källarlägenhet hos exmannen Michael. Texterna handlar om samhällets normer och arbetslinjen och klockslaveri och hur jag som autist försöker skapa någon begriplig förståelse och förhålla mig inför allt det där. Inte ett ord om hur idén föddes ens. Jag blir förvånad men vet ändå genast varför jag inte skrev om det. Jag stoppade n.l. huvudet i sanden, till och med inför mig själv, hellre än att beskriva turerna kring beslutet att det skulle bli ett tinyhouse på hjul.
Jag skrev lite i bloggen, (ex här), försökte vara pepp, men innerst inne gnagde osäkerheten, Rädslan. Att jag, igen, var en sådan där som försöker Vara Någon, Bli Något. Jag visste inte vad jag skulle med den där osäkerheten. Ville stå i rampljuset men samtidigt bara gömma mig.
Det är nämligen som så att jag är en sådan person som skyr allt vad trender heter. Så fort något blir en trend så backar jag, till och med om jag själv ivrigt förespråkat och ägnat mig åt just det som trenden lyfter fram. Alltså till och med positiva trender, som jag ju rimligen borde vara glad åt. Jag blir rädd av trender, för när något blir en trend då tycks folk flocka ihop sig, följa strömmen helt blint, tappa huvudet och bli smått maniska. Och maniska människor i grupp är livsfarliga, det har historien visat. Jag vet att det låter lite skruvat, men så här har jag alltid fungerat. Jag blir rädd, av flockens rörelser, på ett mycket djupt plan. Beror det på minnen från tidig barndom, tidigare liv eller är det kanske minnen på cellnivå, ärvda från pappa som upplevde andravärldskriget i Amsterdam som barn? Och hans förfäder som upplevde även första världskriget? Ingen aning, skit samma. Människor som följer en trendvåg är kapabla till allt möjligt tokigt. Och jag visste ju att tinyhouserörelsen är på G. Den är stor i USA, växer så det knakar i Europa, och har just vaknat i Sverige. Jag var rädd. Rädd att bli en av de första, en av många, en i en Rörelse. Brrrr. Så inte ett ord i mina dagboktexter. Men jag minns att jag ägnade oräkneligt antal timmar på nätet, letandes efter en Lösning på mitt dilemma: hur och var ska jag bo? Vad har jag råd med? Hur ska jag organisera mitt liv utifrån hur jag fungerar, istället för att knäcka mig i mina försök att passa in i samhällets dikterade villkor? Hur kan jag leva närmare Livet? Kliva av ekorrhjulet?
Tinyhouse blev det enda alternativet. Trots osäkerheten kring olösta frågor såsom var den ska stå, bygglov, avloppsregler osv. Det finns inga regler för tinyhouse, för det är ju som sagt ännu en ny företeelse i Sverige. Man kan tycka att jag kunde hittat ett enklare alternativ, en billig hyreslägenhet någonstans. Men där jag bor, i Grebbestad, är det ungefär samma bostadspriser som i storstäderna. Man kan hyra billigt vintertid, men måste då flytta ut under sommarmånaderna då hyrorna skjuter i höjden pga alla sommargäster som slåss om bra boende nära havet. Att bo i tält, husvagn, husbil eller att starta kollektiv var alternativ jag allvarligt övervägde, men sedan släppte i takt med att jag radade upp alla konsekvenser det skulle medföra. Jag behövde ju hitta ett boende som fungerar ihop med hur jag fungerar. Annars var det ju ingen vits liksom.
Den 20e mars körde jag och exmannen till Tidaholm för att hämta det alldeles nya underredet från företaget Treesign som tillverkar tinyhouses. Pengarna lånade jag av pappa, och jag var dödligt nervös inför transporten. Visserligen hade vi lånat en bra bil (en rejäl Volvo 245) men frigången var knappa 40 cm, ännu mindre när vi hakade på kopplingen och det visade sig att bilens fjädring var lika trött som bilen var gammal. Jag hade heller inte exakt koll på vilka vägar vi kunde köra (det är ju förbud att köra 30km-fordon på motorväg). Jag avskyr att inte veta allt, i detalj, i förväg. Som tur är fungerar exmannen tvärtom (vilket såhär i backspegeln varför han är min EXman…), han lever upp när saker är ovissa, så han höll modet uppe hos mig. Det tog duktiga 6 timmar att ta sig hem. 35-40 km/tim var lagom hastighet, över eller under orsakade märkliga vibrationer och känguruhopp i hela det dryga 9 meter långa ekipaget. Vi blev tvungna att köra en kortare sträcka på motorväg men himlen trillade inte ner i huvudet på mig. Ingen polis som kom ifatt med blåljus för att skälla på oss. Underredet skrapade inte i asfalten mer än två gånger. Allt gick alldeles utmärkt smidigt faktiskt.
Underredet var gigantiskt stort. Och jag var yr av glädje inför denna nya livsfas som dittills endast snurrat runt i mitt huvud men som nu uppenbarade sig som en ytterst påtaglig verklighet – i betryggande stadigt stål.
Men det skulle dröja nästan ett halvår innan bygget kom igång.
Lämna ett svar