Så har det gått en dryg vecka igen. För många bollar i luften för att orka skriva. Det är en tydlig signal – när skrivlusten försvinner så har jag för mycket omkring mig.
Nu var det ju inte bara jobbiga saker. Att få en fin biltur, få träffa Lukas och Rikard, spatsera genom stan med Richard R, att få köra hem igen på trafiktomma vägar genom vackra Sverige: allt med Stockholmsresan var underbart, jag njöt.
Och fler roliga milstolpar har passerats: jag har köpt det första husmaterialet, ett stort fönster. Och äntligen varit på ett klargörande möte med arbetsförmedlingen, samt kompletterat min ansökan om att starta eget företag. Och budgivningen på min lägenhet är avklarad – om en månad ska jag vara utflyttad! Jag ska få hyra Michaels källarlägenhet att bo i så länge, perfekt, då blir det nära till byggplatsen också 🙂 Den ena saken efter den andra löser sig, nästan som av sig självt, det är nästan magiskt…
Om en vecka åker jag och Michael och hämtar underredet till mitt hus på hjul, och jag är snart färdig med skissen på hur den lilla stugan ska se ut. Det enda jag inte kan bestämma mig för är om ingången ska vara på långsidan eller kortsidan. Jag antar att det kommer lösa sig 🙂
Det som är det läskigaste, det mest utmanande i den nuvarande processen är hur autismen visar sig. När jag jobbade så fungerade jag ju ”som vanligt folk”, det gick automatiskt, men med en extrem avtrubbad trötthet som pris. Inlärd strategi, eller kamoufleringsstrategi, heter det, när man så mycket ansträngt sig att inte sticka ut genom livet att det sker per automatik. Jag är så bra på att anpassa mig att jag inte ens märker själv att jag kör över kroppens signaler. Stundtals glömmer jag fullständigt bort att jag faktiskt har en funktionsvariation. Men nu när jag styr mina dagar helt själv, utan yttre förväntningar, så lär jag känna autismen; dess styrkor och svagheter. Jag lär mig arbeta med den istället för mot den. Det är som att lära sig dansa en helt ny dans med en partner man haft i många, långa år. Allt är bekant, men de nya komplicerade dansstegen avslöjar det grundläggande samspelet med partnern. Alla svagheter blottas. Och därmed kan de också bli styrkor.
Det här med att ha många bollar i luften är verkligen en gigantisk utmaning. Jag kan till exempel helt snöa in på att leta begagnat byggmaterial i timmar. Jag vet snart allt om fönsters och dörrars och väggars olika material, u-värde, tjocklek, storlekar. Men så har plötsligt fem timmar eller två veckor förflutit, jag har glömt att äta, mina hyfsat långa att-göra-listor sänder ut red-alert-signaler i mitt undermedvetna, och jag har inte ringt Mirja för att småprata lite den här veckan heller. Det är ett gigantiskt glapp mellan allt som blir gjort i fantasin och det jag förmår i verkligheten. Varje gång jag påbörjar en ny uppgift; stor eller liten, såsom sortera sopor, kontakta a-kassan eller planera körrutten inför vi ska hämta underredet, så sugs jag in i den aktuella frågan och allt annat liksom försvinner ur mitt medvetande, tid och rum upphör existera. Tills jag rycks ur min förtrollning, och då blir jag rädd och orolig för att jag missat något eller glömt något och för att jag inte kan behålla fokus på alla viktiga saker samtidigt. Och då kräver hjärnan en omstart för att inte gå i baklås, och så inträder den stora tröttheten. Ger jag inte efter för den så är det stor risk att utmattningssymtomen poppar upp som svamp efter värme och regn.
De positiva sakerna i processen är dels att jag börjat våga be om hjälp när min förmåga inte räcker till. Det är ett gigantiskt stort steg för mig som alltid bitit ihop och ska klara allt själv… Det andra är den glädje och kreativitet som nu strömmar genom kroppen. Nu när jag styr min egen tid så har jag mer kraft än när jag hade ett schema att förhålla mig till. Kroppen får avgöra hur dagarna planeras, och då räcker energin mycket längre, vilket har effekten att jag hinner känna mina känslor. De är inte avtrubbade längre. Imorse sov jag till halv nio, idag var jag helt utvilad och har orkat massor. Jag njöt av Stockholmstrippen, igår träffade jag pappa, idag mamma, och allt var helt underbart. Min dotters svärmor har bjudit mig på middag varje dag den här veckan och jag njuter av sällskapet och omtanken, så ljuvligt! Jag hinner verkligen uppskatta mina medmänniskor, att göra saker med andra, att hjälpa till med olika saker. Vetskapen att jag har utrymme att vila när kroppen behöver, att tiden är min egen, leder till att jag hinner känna. När jag jobbade fanns inget kvar. Då var minsta sociala förfrågan olidligt tung att förhålla sig till, och jag var känslomässigt fullständigt avtrubbad.
Så ok. Kaos. Ekonomisk osäkerhet (ännu ett avslag från Fk damp ner i brevlådan, jippi…). Framtiden fullständigt osäker. Och vet ni… Det gör ingenting! För jag njuter, jag känner. Det är så himla stort!
Det är vår i luften. Det ljusnar. Livet brusar i mig, och jag älskar allt. Till och med oron, oförmågan och problemen.
Och nu ska jag fortsätta sortera inför flytten 🙂
Lämna ett svar