Slutet av det här året är starkt präglat av den sparvhöksslagne koltrasten i mitt tiny toalettrum (som just nu tjänstgör som voljär). Koltrasten trängde in i min något sömniga tillvaro samma dygn som SVT publicerade reportaget om mig och jag plötsligt fann mig vara i blickfånget för en bredare publik. Båda händelser var omtumlande, och jag registrerar (inte helt oväntat) att jag hellre fördjupar mig i koltrastens välbefinnande än att besvara förfrågningar från människor som söker kontakt med mig på grund av inslaget på tv. Det betyder inte på något sätt att ni, alla nya onlinevänner som nu läser det här, inte är intressanta. Ni är i allra högsta grad intressanta. Jag välkomnar er på alla tänkbara vis. Dock är det här med att vara social och att kommunicera socialt en av mina svagare punkter. I princip är jag väl hyfsat bra på det fläckvis, men varje interaktion med en annan människa, oavsett om det sker IRL eller online, präglar och berör mig alltid på mycket ett djupt plan, vilket kräver energi, och jag behöver hushålla med min energi för att alls orka vara social. Så om jag inte svarar nu behöver ni inte ta det personligt, utan bara veta att jag är oerhört glad att ni alls hittat mina socialamedierkanaler. I sinom tid dimper det ner något slags svar. Välkomna <3!
Det var koltrastens skrik gjorde mig uppmärksam på dramat utanför mitt fönster. Sparvhöken hade jagat in den i kompostgallret som jag har som staket för att hundarna inte ska smita ut på vägen. Jag rusade ut, sparvhöken flög iväg, koltrasten var så chockad så den satt kvar med huvudet instucket i gallret. Jag kunde lätt lossa den. Eftersom den var så himla tilltufsad fick den följa med in och sitta i en låda i toarummet några timmar. När jag sedan släppte ut den visade det sig att den inte riktigt orkade flyga. Några meter bara, så landade den i gräset. Den fick följa med in igen. Jag ringde fågelcentralen och djurambulansen och fick många goda råd och tips. Nu agerar jag på känn, i kommunikation med djuret, så gott jag förmår. Inatt var tredje natten den bodde i toarummet. Den dricker vatten från ett fat på golvet, äter daggmaskar, äpplen, solrosfrön. Den är mycket kommunikativ, och har visat att: den helst inte flyger även om den gör det när den känner sig trängd, att den lätt hoppar upp och ner från lådan på bordet till golvet med hjälp av några grenar jag tagit in, att den gillar att vara ifred men också att den fattat att jag vill hjälpa till. Den tolererar mig och får inte panik när jag kommer med mat eller bara tittar till den. Vi är båda överens om att den får vara kvar inne tills den frivilligt kan flyga upp och sätta sig på grenen; vilket troligen kommer ske imorgon redan, av hans ivriga försök att döma.
Nåväl 2020, vad har hänt? I slutet på mars var min lilla hjulstuga såpass färdigt att jag flyttade in i det. Mina förhoppningar om att en markplätt plötsligt skulle uppenbara både infriades och kom på skam. Jag fick ett fint erbjudande hos väldigt trevliga människor, men efter långvarigt grubbel bestämde jag mig för att inte anta erbjudandet. Läget var ok, men inte optimalt för mina behov. Med tanke på vilket företag det ändå kommer att vara att förflytta mitt rullande hus, och kostnaderna det kommer medföra, så vill jag helst avvakta tills jag hittar rätt plats att slå ner bopålarna på. Drömmen om en större plats som med tiden kan utvecklas till en bogemenskap vibrerar starkare än någonsin: En bogemenskap med gemensamma permakulturodlingar, gemensamt ägt småhus med samlingsrum, gästrum, storkök, tvätt- och duschrum, verktygsbod, samägande av maskiner, samlingsplats med eldstad utomhus och mycket mer som ryms inom fantasins gränser är vad jag siktar mot. Eventuellt är den platsen redan på gång, jag återkommer självfallet om det i så fall.
I övrigt har jag arbetat som strandstädare och textilslöjdslärare, samt skrivit en och annan artikel, njutit av skärgården med min bohusjulle, gått oräkneligt antal promenader med mina två småhundar, regelbundet laddat batterierna på den ljuvligaste av öar, samtalat om djupaste meningen med allt, och ägnat många timmar till att hjälpa mina båda föräldrar. De är skilda, gamla och skruttiga båda två på var sina sätt, och jag är det enda barnet som finns i närheten. Det senare har ställt mig inför många existentiella frågor och insikter kring döden, livet och meningen med vår tid på jorden. Jag kan i stunden inte säga mer än att det handlar om att LEVA, fullt ut, att bara försöka insupa varje sekund till fullo, oavsett om det innebär smärtsamma eller ljuvliga erfarenheter. Den största insikten är nog detta faktiskt. Jag kan inte ändra på några omständigheter, endast acceptera det som ÄR, och tillåta mig att känna fullt ut. Det är helt nytt för mig, får jag avslöja.
Ett liv i rädsla är vad som präglat mig fram till nu. Det ledde till ett krampaktigt förhållningssätt till livet, som bland annat yttrade sig i ett ständigt kontrollbehov, feghet och försiktighet, ett ständigt sökande efter Mer Kunskap, i syfte att bemästra detta smärtsamma och märkliga: att bli född i den här kroppen till denna nyckfulla värld. Diverse traumatiska skeenden under barndomen ökade på den grundläggande rädslan dessutom. Alltid sökte jag felet Där Ute, medan kroppen ständigt byggde in sig i starkare försvarsställningar. När både mina föräldrar under ett och samma dygn i oktober fick åka i ilfart till sjukhuset pga dödshotande tillstånd vändes min värld fullständigt upp och ner. All undanstoppad skräck sedan barnsben vällde genom mig, ut ur mig. Har inte gråtit så hejdlöst och bottenlöst förtvivlat sedan jag var riktigt liten… Både pappa och mamma kom hem igen, vid olika tillfällen men båda mår nu hyfsat bra igen. Det var inte deras tid än.
Alla pusselbitar föll på plats. All kunskap, alla erfarenheter, samtidens skeenden. Tillsammans bildade de svaret: LEV. NU. Oavsett omständigheter.
Nu står här en människa som ska påbörja ett nytt liv, igen och igen och igen. Ett liv där inte allt måste planeras i minsta detalj. Ett liv där det är tillåtet att chansa och göra bort sig. Ett liv där det är ok att andra inte håller med mig. Ett liv som kommer innehålla sorg, glädje, skräck, skratt. Ett liv där jag förhoppningsvis äntligen hittar tillbaka till den kreativitet jag hade som barn, men som med tiden frös till is under alla lager av rädsla inför att inte passa in, inte duga.
2021, jag välkomnar dig. Jag tror på dig, liksom jag numera äntligen vågar tro på mänsklighetens förmåga att hitta tillbaka till det som betyder något på riktigt:
Liv, Kärlek, Gemenskap. Ärlighet, Solidaritet, Hållbarhet. Nyfikenhet, Öppenhet, Tillit.
Puss på er alla medmänniskor, GO FOR IT <3
Vanbrabant Johan
Vilka fina insikter Kim! Önskar dig en väldigt fin 2021.
Ingela
Tack för att Du öppnade upp mina ögon för hur långt jag kommit men också på vad jag måste fortsätta jobba med! ❤️