Verkligheten är sådan att jag är skiträdd.
Verkligheten är att jag inte har en aning om vad jag håller på med.
Verkligheten är att jag verkligen, verkligen känner mig som en jättekorkad människa.
För att jag har gjort dumdristiga val.
För att jag är naiv, otålig och övermodig.
För att utmattningen regelbundet hindrar mig från att orka tackla situationen jag försatt mig i.
För att jag vet hur hårfin gränsen är mellan att lyckas lyfta och att kraschlanda.
Veckorna går och jag anar att jag inte kommer att beviljas studiemedel.
Veckorna går och jag vet att jag inte kan få sjukpenning om jag beviljas studiemedel.
Veckorna går och jag vet att jag måste få pengarna att rulla in. Nu.
Min ekonomiska buffert räcker en månad. Jag är singel. Jag har inga föräldrar med feta bankkonton.
Verkligheten är även den att jag blir lycklig av årstidsväxlingen.
Sensommarens lugn, dimman, den sakta sjunkande temperaturen.
Färgerna, dofterna, ljuden i den ständigt skiftande naturen.
Havet…
Jag njuter av varje saltstänk som träffar mina sinnen.
Jag längtar efter att få använda kroppen, händerna.
Längtar så efter att få lära mig köra mer båt, större båt.
Det kliar i hela mig av otålighet, jag längtar så!
Febrilt snurrar min radar på jakt efter mitt sammanhang.
Verkligen är den att jag helt plötsligt finner mig skriva och skicka små meddelanden kors och tvärs.
Meddelanden om att jag vill hugga i, att jag har ett par nävar.
Varsågod, här är jag, jag jobbar gärna några timmar!
Och verkligheten svarar.
Mitt i verkligheten.
Skiträdd. Framåt.
Lämna ett svar