Ja nu ska jag då ta mig i kragen och skriva om valparnas inträde i mitt liv.
Under hösten lät jag mig övertygas och övertalas att försöka para Tess. Det var Sunniva, Lailas (som jag köpt Tess av) vuxna dotter som så gärna ville ha en valp efter Tess. Om jag kunde tänka mig att kanske… Det var jag inte alls säker på att jag kunde. Jag har ingen erfarenhet, och anade att det är en del att tänka på och inte minst en del att hantera. Men efter att ha fått försäkran om att de båda skulle bistå med planering, organisation, valpningsassistans och till och med ta på sig uppfödningen om jag tyckte det blev för jobbigt, så gick jag med på det hela. Rätt taggad faktiskt.
Sunniva hittade samma dag en stilig chihuahuapojke på Blocket som erbjöd sina tjänster. Han fanns dock ända borta i Arvika, hoppsan. Inte min melodi kanske att åka så långt för ett osäkert parningsförsök. Men Laila peppade mig och sa ”det blir göy!” (hon är norsk) och vem kan neka då. När Tess började löpa hade jag järnkoll från första bloddroppen och vi räknade dagarna. När jag säger vi så betyder det Laila och jag för jag ringde henne så fort jag såg vad som helst som kunde ha att göra med Tess löpning. Laila har fött upp typ 20 kullar så hon är rätt erfaren kan man säga 🙂
När det var dag 11 på löpet hade jag turen att stöta på grannen Kerstin som skulle rasta sin sons hanhund Fino. Tess känner Fino bra, vi brukar gå med hundgänget, och han har ”nos” för löpande honor kan man lugnt säga. Jag sprang in och hämtade Tess och lät dem hälsa. Fino blev extremt ivrig och Tess vände rumpan till och vek upp svansen. Det var dags! Sprang genast in igen och ringde Laila som ringde tjejen som ägde hanhunden. Tre timmar senare var vi på väg mot Arvika, bilen packad med sovgrejer, mat och vin 🙂
Väl framme installerade vi oss i en gästlägenhet som tillhörde hyreshuset tjejen bodde i, superenkelt och supersmidigt och superbilligt. Det kändes exotiskt på något sätt, en ovanlig vardagsutflykt med guldkant. Tess blev parad redan den eftermiddagen, och då menar jag verkligen blev parad. Hon var villig men stod inte still en sekund, och den stackars lilla chihuahuan nådde ju inte upp för egen maskin, så vi fick hjälpa dem på traven så att säga. Tess fick vi hålla i, och han fick en liten kudde under baktassarna..! Andra försöket en timme senare gick det bättre, då fattade Tess vad det gick ut på och höll sig lugn. Kvällen firade vi med pizza på en äkta Arvikapizzeria med galonstolar och vaxduk där bara vi var gäster. Det var ju en måndagkväll gubevars… Och sedan vin och oändliga samtal med Laila som är en av de klokaste och mest jordnära kvinnor jag vet. Och jag älskar att hon vägrar prata svenska fastän hon bott i Sverige hur länge som helst. Det är så göy!
Nästa morgon blev det en parning till för säkerhets skull, Tess verkade nöjd och även om inte Laila var helt nöjd (de hängde inte kvar i varandra mer än 4 minuter) så fick vi hoppas på det bästa och köra hem igen.
Några osäkra veckor följde. Jag letade efter tecken på att det tagit sig, men vågade inte riktigt lita på att hon verkade lite hungrigare, lite känsligare, lite tröttare och plötsligt i tredje veckan lite illamående. Inte förrän i femte veckan var jag säker att hon var dräktig. Mot slutet av dräktigheten var Tess rund som en fotboll, jag tyckte faktiskt hon såg löjligt oproportionerlig ut. Internet framhöll att små hundar oftast bara får 1-2 valpar men jag tyckte mig känna fler än så när vi närmade oss slutet.
Valparnas ankomst var beräknad till den måndag 9e januari, men redan på torsdag den 5e var de redo att komma ut. Jag skulle egentligen kört mamma till röntgen i Strömstad, men jag vågade inte chansa, och kunde inte med att lämna Tess när hon verkade så flåsig och rastlös. Det är tur att röntgen tillämpar drop-in, så det var ett lätt beslut. Det var rätt beslut också för två timmar senare, 12:50, kom första valpen med sätesbjudning, en tik. Tess skötte det hela utan dramatik eller besvär och jag hjälpte till med att öppna fostersäcken och klämma av navelsträngen.
Inom en timme var tikvalp nummer två född, med nos och tassar först, och just då kom Laila och Sunniva för att bistå som extra valpmorskor. Båda valparna var mörkbruna med lite vitt på tassar och bröst.
Valp nr tre tog längre tid på sig, och jag höll tummarna för att Tess skulle orka. Det gjorde hon, allt gick bara lite långsammare nu. När trean var ute, sätesbjudning igen och nu en helsvart tik, och moderkakan uppäten klämde jag henne på magen och kände en valp till! Den dröjde dock ytterligare 1,5 timmar, men klockan 18 föddes sista lilla damen, svart med vita tecken. Denna sista kom ut med huvudet först men frambenen bakåt, så där fick jag hjälpa till att dra. Fyra små tikar blev det!
Lustigt var att navelsträngen på den sista var ganska kort, och moderkakan dröjde länge med att komma ut. Tess kom inte åt att gnaga av navelsträngen, så den lilla valpen kom inte långt. Det tyckte den inte var fel alls för klamrade sig fast mot Tess mage, sög tag i en spene och försåg sig med livets goda genast. Efter en halvtimme gått hade navelsträngen skrumpnat ihop såpass att jag kunde klämma av den med mina naglar.
Valparna och Tess bor i sin låda intill min säng. De första två veckorna var faktiskt ganska tråkiga, de åt och sov, och sov och åt. Inga personligheter, inga intressen, inga upptäcktsfärder. De har en uppgift i livet; leva och växa. Redan efter första natten, när Tess häschade, slickade, flåsade och krafsade i sin nyblivna mammaiver, var det hyfsat lugnt. Tess älskar att sova på natten och det gjorde tydligen valparna också.
Katten Flisan har hela tiden, ja till och med under själva valpningen, hållit sig nära intill och betraktat händelseförloppet med stort intresse. Hon håller sig på respektfullt avstånd (ca en halv meter) från valplådan men vill vara med. Första veckan vågade jag inte lämna henne ensam i sovrummet med valparna utan sjasade ut henne när Tess skulle ut och kissa. Men redan andra veckan såg jag att jag kunde lita på henne. Hon fattar vad en familjeflock är för något 🙂
Jag har inte haft våg de första veckorna, men jag såg hur de dubblade sin storlek redan efter en vecka. Efter två veckor lånade Kerstin mig en våg och då fördelade sig vikten mellan 360 gr och 450 gr. Den valp som föddes sist är tjockast!
På 12e levnadsdagen öppnade den första damen sina ögongluggar. Och då kändes det dags att ge dem namn. Jag läser på internet så ögonen blöder om allt man ska tänka på (för jag kan ju inget), och någon skrev att det är bra att ge valparna namn, trots att nya ägarna troligen döper om dem. För de behöver få uppleva sig som individer, då socialiseras de bättre. Det lät logiskt. Fast jag har tvekat, för jag fäster mig så förskräckligt vid djur. och jag tänker INTE behålla en valp själv. Inte. Hör ni det. Inte.
Det fick bli namn som börjar på T, liksom Tess. Jag prövade mig fram och det landade i:
Tirza, som föddes först.
Tasha, som kom tvåa.
Tuva, som var nr tre.
Tammi, som kom sist.
Tyvärr inga bra bilder på de öppnade ögonen än, men det kommer!
Det var allt för den här gången. Det lär bli uppdateringar 🙂
Lämna ett svar