Veckorna flyger.
Inget jag hinner, allt jag förnimmer.
Tillvaron slår emot mig varje dag med bedövande skärpa, i minsta detalj.
Fågelsång visslar sig genom trumhinnor, hörselgångar, kryper in i min själ, förgrenar sig i hjärteroten och avbryter varje torrfnöskig tankekedja med total närvaro. Vinden prasslar nyckfullt, rytmiskt, än hårt än viskande, och avslöjar att löven har slagit ut ytterligare några millimeter. Samt fördjupat sin grönska.
Jag irrar i almanackan, försöker förgäves få tillvaron att inordna sig Planen, Målen och Ordningen. Men rutmönstren är försvunna, hur mycket jag än ritar upp nya kvadrater. Livet vrider sig i spiraler, tar delfinskutt och dyker ner i djupet med mig tills jag än en gång stillar mig, andas och låter djuphavsströmmen tala om för mig att inga skåp är bestående hur mycket man än försöker ställa dem.
Paniken anfaller med hjälp av melonkoliska dagdrömmeridraperier och vassa vargtimmeshugg. Orsakar skrattretande klibbiga kärringvallningar och hjärtsnörp och håglöshet. Tills jag finner andningen på nytt, tills jag om och om igen vågar vila i livsrytmen. Acceptans.
Plötsligt reser sig kroppen, städar, sorterar, ringer, avtalar, organiserar och får mer gjort på en kvart än förr i tiden på ett dygn. Paniken fyller nämligen ingen funktion längre och svettningarna klingar av. Jag inser faktum: På och av, fram och tillbaka, utåt och inåt, glad och ledsen, aktiv och passiv, ensam och tillsammans – de följer inga scheman, inte klockans ticktack.
Möten med andra själar flätar in sig i spiralrörelsen: undervisar, stärker, lyfter, berikar. En känsla så stark att jag inte mäktar bära den finner så tårarna som enda uttryckssätt. Jag gråter av glädje, av förundran, av tacksamhet. Jag gråter livets tårar. För att jag kan. För att jag lever. För att mina sinnen är känsliga. För att jag får vara här på jorden. För att jag får lära mig hur man lever livet med öppet hjärta.
Lämna ett svar