hus på hjul – de Bruin insight out

Urklipp

Kim de Bruin — Wed, 25 Sep 2019 06:11:59 +0000

Ur dagboken

06:34: Gryningsgrått, nu är det höst. Mörkret tar över igen. Och igen, och igen. Tacksam för årstiderna, för cyklerna. De tröstar genom sitt exempel. Allt går över, förvandlas, kommer igen, ständigt på nytt.

Är som uppslukad av byggdetaljer nu. Glad över att det varit vå veckors regnuppehåll, för nu är taket på. Men grämer mig att väggarna inte hinner bli klädda med plywood också innan regnet kommer. Det är löjligt att allt ska ta så mycket längre tid än man tror… Alltid är det någon liten detalj som behöver lösas först, innan man kan göra nästa steg. Nu ska det andra lagret väggreglar sättas dit. Reglarna ska ligga tvärs på de stående reglar som första vägglagret består av. På det viset minskas köldbryggorna, och isoleringen ligger i i kors i två lager. På vissa ställen behöver jag peta in isolering redan nu, för när man skruvat dit mera regelvirke kommer man inte åt annars. Det får inte regna på isoleringen. Så det är lite tajming som krävs… Och vidare tex så funderar jag på att sätta upp extrastagande hålband i kors på långsidorna. Och sätta hålband runt bjälklaget och underredet. Känner mig inte helt trygg med de 14 vagnsbultarna som husets enda fästpunkter mot underredet, även om det ska räcka. Jag skulle känna mig tryggare med både hängslen och svångrem…

Fast nu medan jag skriver kom jag på att det faktiskt kan vänta. Stagen, om jag bestämmer mig för att ha dem, kan jag sätta utanpå plywooden. Och det är ju luft mellan bjälklag och yttervägg inne, så jag kan spänna hålbanden runt underredet när som helst innan jag klär väggarna inomhus.

När M helt snöpligt skulle iväg vid lunch igår jobbade jag vidare på egen hand, och det gick faktiskt bra, men satan vad allt tar tid. Vad gjorde du idag, frågade R när vi ringde varandra på kvällen. Tja… Satte på takpapp och en trekantslist… Så ynkligt det kändes att säga bara det, jag hade ju varit igång i fem timmar:

Det är detaljerna som tar tid. Visserligen ligger redan en våd på plats, det är bara att fortsätta. Det är inte så ”bara”. Första rullen takpapp räcker till två och en halv våd, taket behöver fyra. Jag vill inte ha någon skarv, så jag hämtar den andra rullen. Så tung och svårburen att jag bara kan lyfta den ett steg i taget på trappstegen och mödosamt välta den över kanten, duktigt nervös att den ska ramla ner igen. Rulla ut en ny våd. Rulla ihop halvan och flytta undan rullen. Våderna ska ligga jämnt, drar en cm i ena änden, det blir det fel i andra änden 8 meter bort. Knalla tillbaka, justera. Det blir veck i mitten. Justera. Andra änden hamnar snett. Justera. Repetera fem gånger. Skära en våd 2 cm för kort, det kommer inte räcka helt runt trekantslisten på gavelsidorna. Bestämma sig för att den får hamna högts upp mot nocken. Skära ny våd, hantera två våder samtidigt i blåsten. Häfta fast den första våden, den andra blåser av taket, trots tyngder på. Klättra ner, bära upp, börja om. När jag bara har sista våden kvar, den som ska vara halva bredden och borde vara lätt som en plätt att häfta dit, minns jag detaljen med de fuktskadade råspontsluckorna som därför inte riktigt var spikade i fullständigt parallella linjer. Jag hade några timmar tidigare själv ritat dit linjen som angav var cirkelsågen skulle avlägsna en tunn kant, 2 cm bred i ena änden, avsmalnande 7 meter mot andra änden. M, som är ägare till den antika cirkelsågen på 3-4 kg, är iväg på annat uppdrag. Man suckar, och tänker så svårt kan det väl inte vara. Sågen är otymplig men lättare än takpappsrullen trots allt. Den har nytt sågblad. Ändå tycker jag den sågar sakta. Hade föreställt mig hur den glatt ska tugga i sig virket och glida fram med lätthet, men efter fyra meter har jag kramp i hela kroppen och måste vila en stund. Kanske har det med sågens tyngd att göra? Tittar bakåt och ser en ängsligt vingligt avsågad kant som börjar rakna efter 2 meter. Jojo, det tar sig. Sågar vidare medan jag funderar på och jag borde använda handsåg den sista biten så inte den tunga maskinen ska riskera tippa ut över kanten ute i änden, men jag lär mig att tyngdpunkten fiffigt nog ligger i bakre änden på sågen. Så klart. Färdigsågad och stolt sträcker jag på mig. Konstaterar att taket nu är bestrött med sågspån, och takpappsrullens instruktion säger att ytorna ska vara släta och rena före man fäster våderna. Jahapp. Klättra ner och hämta sopborste, sopa spån som fastnat lite varstans, särskilt mellan klisterkant och plastremsa… När våderna äntligen är på plats så är det bara trekantslisten kvar att montera. Givetvis borde den satts dit innan våderna, men smart som jag är har jag undvikit att häfta fast i ändarna. Det är ändå bökigt att limma och skruva fast listen, som givetvis spricker i ena änden.

Medan allt detta pågår, så kräver logistiken sitt: att hantera verktygsbälte, penna, skruv, spik, lim, kniv, skruvdragare, olika storlekar på bits, häftpistol, extra klammer. Och så vidare. Jag vet fortfarande inte i vilken ficka det är bäst att ha vilken grej. Ibland blir jag ståendes, med tom blick, undrar hur jag lyckats trolla bort det jag en sekund tidigare hade i handen. Ofta ligger det flera meter bort, helst på andra sidan taket så att jag får klättra på tvärs över det. Eller så la jag ifrån mig något medan jag var på toa, så då är det bara att klättra stege igen.

Ja, så här är det. I fantasin far jag fram som en yster yrkessnickare medan bygget manifesterar sig med samma käcka hastighet som tecknade dvärgen målar rutiga schackbräden i Kalla Ankas jul. Verkligheten visar mig dock att jag är en 52-årig tant med otränad kropp, som försöker spara pengar genom att göra så mycket jag kan själv, för ”hur svårt kan det vara jag har ju ändå gått trälinjen på folkhögskolan när jag var 23”, men som kanske får räkna på kalkylen en gång till med tanke på långsamhetsfaktorn…

Eller så är det så här att jag tycker det är lite kul. Kanske

Taket på gång

Kim de Bruin — Sun, 22 Sep 2019 05:53:35 +0000

Regnen avlöste varandra. Det gick liksom inte att få fart på byggandet. Men så plötsligt mjuknade vädergudarna och unnade mig respit. Vi hinner. Och den oljehärdade masoniten längst ner i bygget, den som fungerar som trossbotten, kommer klara sig torrskodd.

Jag har inte tagit på mig det lättaste projektet. I fantasin är det hela en baggis. Stugor har byggts förr, inga svåra utmaningar direkt, alla möjliga människor klarar ett sådant här projekt, så varför inte jag, tänkte jag. Men hejochhå vad jag får lära känna mina svaga sidor nu. Svårt med igångsättning, svårt med avslutande, kroppen klen och otränad, snål budget, höga krav och kontrollfreak, dessutom är det så förtvivlat svårt att ha flera bollar i luften. Och perfektionist. Jag HATAR att göra fel. Och jag har gjort fel, redan flera gånger, och jag HATAR det, för det grämer mig och väcker mig om nätterna och sedan håller hjärnan på och snurrar på högvarv för att undvika fler fel i framtiden. Inte kul. Jag önskar jag kunde stänga av skallen om nätterna.

Det positiva med det här syndromet är trots allt att jag inte har panik i grund och botten, för jag vet att jag kommer att klara biffen, hjulhuset kommer bli beboeligt och allt kommer att bli hyfsat ok i slutändan. Även om mitt tunnelseende gör att jag inte lyckas med några andra bedrifter under tiden. Och även om jag gnisslar tänder i förtret över att behöva vila, vila, vila mellan större arbetspass. För jag vill ju bli klar och det känns supertöntigt att behöva vila hela tiden. Som om man vore en barnunge.

Men, jag känner det, jag är ingen barnunge längre. Håller bara på och lära mig hur jag fungerar. Och det här fungerar, långsamt och ryckvis, men ändå. Jag bygger mig ett hem. Hisnande!

Grunden lagd

Kim de Bruin — Wed, 24 Jul 2019 11:54:49 +0000

Veckorna glider förbi, snabbt, förvirrat, obönhörligt. Jag tampas med tillvarons alla aspekter, påhejad av små vardagliga lyckopärlor som uppstår här och var i livsflödet. De där pärlorna är viktiga, de får mig att hålla näsan över ytan. Idag formades en sådan pärla, för jag vaknade helt utvilad, på hyfsat gott humör och plötsligt uppstod det en lucka av ensamhet (alla husets invånare är någon annanstans) och jag upplever lugn, tillförsikt och tystnad. Tystnaden är viktig för mig, men den uppstår alltför sällan där jag nu bor, mitt i sommarorts-smeten. I samma stund jag skriver orden ångrar jag mig, för det finns andra pärlor som jag tycker jag borde skrivit först: umgänget med barnbarnet Leah, som jag nu får lära känna på nära håll när de faktiskt bor här under sommarledighetsveckorna. Det är en pärla så stor så jag knappt fattar det. Och den gångna veckans familjerikedom: alla barnen samlade här hemma, och den underbara känslan av samhörighet, rörighet och självklarhet som uppstår bland matrutiner, utflyktsplaner och planeringssamtal samt timmarna av ungdomarnas kortspel vid köksbordet om kvällarna. Att jag har tre ljuvliga vuxna barn som tycker om att inbegripa mig sin sommarupplevelse är så stort och starkt att jag inte riktigt vet hur jag ska sätta ord på det.

Men trots dessa livspärlor måste jag erkänna att livet inte är helt lätt under den här fasen i mitt liv. Det är inte vad jag drömde om, för några år sedan. Min livsriktning tog sig en helt annan vändning än vad jag föreställde mig. Det svåraste att tackla är kombinationen av att inte ha ett eget hem och i samband med det hantera konsekvenserna av mina autistiska personlighetsdrag. Avståndet mellan mina storstilade åtaganden (omställning till lånefritt liv och styra över min tid, bygga hus på hjul, frilansa genom egen firma) och hur jag rent praktiskt och faktiskt fungerar i vardagen är stundtals oöverkomligt stor. Vissa dagar är jag helt under isen och sörjer sakernas tillstånd så mycket att jag inte vill existera. Andra dagar, som idag, minns jag målet och visionen, kan känna tillförsikt och en slags humoristisk nyfikenhet: ojne vojne, hur ska det gå med allt, det ska bli så roligt att blicka tillbaka om några år.

Hur som helst, det jag alltså ville skriva var att bygget nu igång så smått. Igår skruvade vi ihop golvbjälklaget. Det låter ju enkelt men det är otroligt många småmoment som man behöver förhålla sig till som novis, och jag känner mig stundtals helt överväldigad över alla saker man behöver tänka på. Inte för att jag inte kan (o nej, jag kan, jag älskar att jobba och tänka ut lösningar på problem), utan för att jag aldrig känner att jag blir klar. Det är det där med igångsättning och avslutande som är så himla svårt. När jag äntligen lyckas påbörja så vill jag fortsätta tills det är klart, och det är ju en helt värdelös egenskap när man ger sig på ett sådant här projekt… Om jag har en hel- eller halvdag till mitt förfogande, så är det till exempel svårt att avgöra om det är värt att ens börja. Det är så mycket att ta ställning till: ha koll på vädret och presenningar på och av, kolla att rätt verktyg finns på rätt ställe, minnas hur man tänkte när man avslutade förra passet, ha koll på om rätt virke, skruv, skivor osv finns på plats, förhålla sig till allt man förlagt på fel ställe, allt man inte vet, inte minns eller klantat till. För jag är hiskeligt disträ. Det gäller också att ha koll på när jag åt och drack senast, när jag är på väg att bli trött och hantera sociala aspekter. För även om det till exempel är otroligt bra att jag får hjälp med bygget, så blir jag helt förvirrad om det blir fler än två personer runt mig när jag jobbar . Småprat och arbete är en i stort sett omöjlig kombination för min del, för jag tänker ju på allt som ska göras i nästa moment medan jag håller på, och småprat gör att jag fullständigt tappar tråden.

Men när jag väl är igång så kan jag hålla på i timmar i sträck – tills jag krackelerar av hunger eller trötthet. För det är som sagt inte bara igångsättning utan också avslutande som är svårt för mig. Att avrunda ett arbetspass fast jag inte är klar ännu är extremt obehagligt, såpass att det är svårt att glädjas över det jag faktiskt åstadkommit. Men jag stålsätter mig, och intalar mig själv ändå att jag är ”klar”, och självbedrägeriet funkar. Men oj vad energi det tar…

Så det går så förtvivlat sakta framåt! Ändå känner jag att det är helt rätt. Om det hade gått snabbt, så hade jag inte hunnit med att reflektera. Nu hinner jag med att lära mig ett och annat nytt. Till exempel lärde jag mig att idén jag fick – att bygga golvet först, med isolering och furugolv och allt, för jag ville ha det att stå och gå på under resten av byggandet – kanske var en bra idé i teorin, men inte när man tar hänsyn till verkligheten: bygget går som sagt långsamt, och det kommer ta tid innan tak och väggar är resta och täta. Jag hade redan köpt isolering och råspont till golvet, men eftersom de gamla presenningarna jag hade täckt dem med visade sig läcka, så blev jag varse hur vattenkänsliga de är. Tre skivor av isoleringen blev blöta, inte kul. Så jag insåg att om en regnskur sammanfaller med en slarvigt genomförd täckning av bygget, så dränks golvet + isoleringen med vatten. Alltså fick jag tänka om, och det kändes bra. Det är roligt att lära sig nytt!

Nu orkar jag inte skriva mer. Men jo, förresten: det där är också en aspekt – jag orkar nästan inte skriva längre, varken i bloggen eller min egen dagbok. Och jag saknar skrivandet väldigt mycket, för det hjälper mig att hålla balansen. Dels genom att jag skriver av mig, men mest för att jag ofta går tillbaka i tiden och läser, för det hjälper mig att se vad jag faktiskt åstadkommer. Jag ser att det faktiskt pågår en utveckling och att jag är på väg. Syftet är inte att nå målet, utan för att njuta av resans gång. Jag hinner ju sällan känna något medan jag är i aktivitet, känslorna behöver tystnad och ensamhet för att våga komma upp till ytan, och skrivandet hjälper mig med det. Så när jag inte har ork att skriva är det en stor förlust, och ett tecken på att det är för mycket som händer i livet.

Bra. Då fick jag syn på det med. Ska försöka skapa lite luft åt mitt skrivande igen

Vi höres!

Avslutar med en rolighet:

Mitt underrede kommer vara helt åldrings-tätt :-D!!
Inga gamlingar som kan alltså kravla in i huset underifrån alltså….

I våg

Kim de Bruin — Wed, 05 Jun 2019 14:29:23 +0000

Äntligen. Nu är underredet i våg, dvs vattenpasset visar att det står i exakt rätt höjd i alla fyra hörn.

Det var ju inte bara, bara… Gräsmattan den står på lutar och givetvis hade vi inte lyckats förbereda marken innan underredet hamnade på plats. Så vi fick trixa och tänka och ändra. Underredet väger duktigt mycket, det är ju inget man rullar åt sidan lite så där för hand, som med en bilsläpkärra.

Men hjärnsynapserna har nu fått sitt träningspass, och min självkänsla är i balans igen. Bra.

Bygget kan börja.

Denna bild togs dagen underredet hamnade i trädgården. Snett och det lutar… Suck.

Där pallbockarna ska stå grävde vi gropar, ca 50 cm breda och lika djupa, och fyllde dessa med singel. Eftersom vi var tvungna att flytta underredet varje gång en grop skulle grävas tog det ett antal timmar.

Varje gång underredet skulle framåt eller backas använde vi bilen med dragkrok. Vi vågade dock inte köra för långt fram, ifall bilen inte skulle klara att knuffa tillbaka underredet uppför lilla grässlänten. Så att dra den i sidled fick bli med handkraft och intelligens. Domkraft på hjul på valaffischer – det rullade bra
Min arga min är bara för effektens skull. Allvarliga grejer…

Markplattor 50x50cm för att jämna ut trycket mot singelgropen. Att sedan börja palla under de sex pallbockarna var en matematikuppgift med flera nivåer av aha-upplevelser. Tur man har lite livserfarenhet med sig i bagaget, så vi slapp lära oss av alla tänkbara misstag, för då hade vi inte varit klara än. När man befinner sig på ett sluttande plan och börjar i fel ände så fortplantar sig felen på lustiga sätt. Underredet sviktade dessutom lite, det tippade lite åt olika håll på ojämna marken under hjulen och så fort man höjt i en hörna blev det fel i en annan. Men vi fattade snart att det var bäst att börja med pallbockarna närmast hjulen. Sedan gick det fort med resten. (och ja, vi hade faktiskt en lång aluminiumregel att mäta med det något korta vattenpasset på, men mätte utan den ibland, som på den här bilden)

Ena sidans hjulpar blev hängandes i luften, så jag grävde bort en del jord, la ett tjockt lager singel och en ekplanka släggades in under hjulen. Jag räknar med att hela konstruktionen kommer att sjunka ner och sätta sig när vi börjar bygga, så vi lär ju få justera höjden på pallbockarna under arbetets gång. De är specialtillverkade för det ändamålet.

Nu är underredet perfekt i våg, även om det inte ser ut så. Men jag litar mer på vattenpasset än på ögat. Nu återstår bara att börja bygga och hoppas att vi tänkt rätt!

Symbolernas magi

Kim de Bruin — Sun, 17 Mar 2019 08:30:09 +0000

Ryggvärk, risk för ryggskott.

Ville, hade tänkt, åka till Mirja och Leah och Anders igår. Ville så gärna passa på att hälsa på dem innan flytten drar igång. Trodde mig ha en bra lucka i almanackan. Jo förvisso, men i energidepån var det tydligen nästan tomt. Kände redan på fredagkvällen att kroppen bara ville gråta. Insåg igår morse att jag behövde vila snarare än flänga till storstaden och vara social; veckan som kommer blir tuff. På tisdag hämtar vi underredet till mitt blivande hem på hjul, en rejäl bilresa. Flera möten väntar, och jag planerar att flytta på torsdag eller fredag och påbörja flyttstädningen under helgen så jag har veckan på mig innan lägenheten ska lämnas över den .

Så jag stannade hemma, men kunde inte låta bli att fortsätta packa lådor. Det är ansträngande att förhålla sig till alla prylar högt och lågt. Vad ska jag ha kvar, vad ska bort? Och vilket bort – sälja eller soptippen eller återvinningen eller Återbruket? Så smög det sig på, först som en liten varnings-aning: akta, akta varning för ras, och sedan var smärtan ett faktum. Jag kan förvisso både stå, ligga och sitta. Men det gör ont. Som om någon klippt bort väsentliga delar ur mitt ryggslut. Jag smörjer, masserar, stretchar, rör mig, andas, affirmerar, skriver, gråter. Det är rädsla. Jag är rädd så benen skakar, viker sig, hela nederdelen av kroppen är som avdomnad. Energimässigt då, vill säga – för i verkligheten ser jag ut att må utmärkt bra. Jag vet att det handlar om gammal avgrundsskräck som stiger till ytan i samband med flyttprocessen, min egen och mina föräldrars, i kombination med otränad muskulatur, i kombination med min autistiska ovana att aldrig kunna sluta förrän arbetet är klart. Det bara måste bli klart, tunnelseendet har mig i sitt grepp. Jag hatar att se röran, alla prylar strödda än här, än där. Oavsett om röran är tillfällig, det hjälper inte att veta det, min själ får panik av oordning, av ofärdigt och halvklart. Därför kan jag inte sluta, måste bara lyfta en låda till, sortera en hög till. Tills tröttheten tar överhand. Eller smärtan.

Det var verkligen djupt obehagligt att plocka ner nästan alla trygghetssymboler igår. Tavlor, träbitar, stenar, ljusstakar. Världen skaver inpå naknaste skinnet utan dem. Så jag sparar en tavla i sovrummet: den kinesiska teckningen av en stolt och kraftfull unghäst, med huvudet höjt, på väg framåt. Jag sparar även de torkade rosorna och trähjärtat som hänger i köksfönstret och den runda målningen i rött och orange på kylskåpet. De får vara där tills jag har flyttat ut precis allt och ska påbörja flyttstädningen. De kanske står för den universella kärleken och den cykliska livskraften. Det är förunderligt vad dessa symboler som mitt hem helt uppenbarligen varit fyllt med verkar ha stått för, kanske inser jag det fullo först nu? Vad viktiga de varit, och ännu är… Några av dem ska få hitta en plats i mitt nya hem. Jag får bära symbolerna i mitt hjärta tills jag kan packa upp dem fysiskt igen.

(… Minns hur det kändes när jag fyllde bokhyllan för ungefär fem år sedan, några månader efter jag flyttat in i min då ekande tomma lägenhet. När böckerna fyllde hyllplanen upplevde jag rent fysiskt hur min irrande själ la sig tillrätta. Böckerna skapade den slutgiltiga känslan av lugn. Vad som än hände, så fanns nu böckerna där. Bara att ta fram en bok, läsa några rader och magin skulle göra sin verkan…

Ordens magi! Hur det format mig! Har jag ens förstått vidden av detta enkla…? I begynnelsen var ordet… Så sant!)

Inser också med ett skratt att jag uppenbarligen inte är redo att göra mig av med ”allt”. På något sätt behöver jag symbolerna, de hjälper mig minnas vem jag är och vad min plats i den stora väven handlar om. Men kanske behöver jag inte så många längre

Borsta tänder

Kim de Bruin — Sat, 09 Mar 2019 10:39:42 +0000

När jag borstar tänderna har jag två märkliga vanor: 1) mina anklar vinklar sig så jag står på ytterkanten av fotsulorna, 2) jag tycks helt oförmögen att stänga av vattenkranen medan jag borstar, och skulle jag göra det ändå så gör det nästan ont i kroppen av obehag.

De här egenheterna har jag haft så länge jag kan minnas. Under en period i min ungdom tänkte jag att de vinklade anklarna berodde på min inre feghet och osäkerhet, och jag försökte således träna mig att stå stadigt med fotsulorna fastklistrade mot golvet medan jag borstade, på det att jag finge bli mer modig i livet. Det var jobbigt, kroppen gillade inte denna påtvingade disciplin, och det resulterade troligen endast i att jag undergrävde min förmåga att se på mig själv som en helt ok och balanserad person. För vad spelar det egentligen för roll om jag står med vinklade anklar 5 min per dygn, när jag i övrigt aldrig gör det…?

Men den rinnande vattenkranen däremot. Det handlar om något annat. En onödig och faktiskt dålig vana som grundades när jag var barn. Det var ju så man gjorde: satte på kranen, vattnet rann och rann, man borstade och borstade, och stängde av först när man borstat och sköljt klart. Åren gick och ingenting fick mig att ens tänka tanken att det kunde finnas andra sätt. Tills någon sa att man inte ska slösa med rent dricksvatten, att det är onödigt att låta det rinna när man strängt taget bara behöver en halv mugg vatten per tandborstning. Naturligtvis höll jag med. Såklart. Men ändrade jag min vana med den vetskapen? Jo, jag försökte, många gånger. Kanske lyckades jag i några dagar, veckor, men alltid förföll jag åter i barndomens ingrodda mönster. Det känns obehagligt i hela kroppen nämligen, att borsta tänderna utan det där rinnande skvalljudet. Det känns som om tänderna inte blir lika rena. Totalt irrationellt. Totalt på tvärs med alla kunskaper jag har kring vatten nuförtiden: Rent dricksvatten är en bristvara redan, och värre ska det bli. Grundvattennivåerna sjunker lite varstans. Tanums kommun har dyraste vattnet i Sverige. Så jag vill verkligen inte slösa med vatten i onödan – men trots det sitter vanan djupt rotad i hela mitt system. Förutom! Förutom när jag campar. Då är det supermysigt att borsta med minsta möjliga vattenmängd, det räcker oftast med en halv deciliter. För när man campar måste man hushålla med vattnet, av den enkla anledningen att man måste bära fram den till tältet själv. Och då blir det en sport, det känns bra, man kommer liksom lite närmare sitt ursprung. Samma känsla som att sitta vid en lägereld.

Det här är så konstigt. Man vet en massa. Man kan, helt tydligt, ändra sina vanor när man är i en annan miljö. Men när man är inomhus, i sin invanda miljö, då är det stört omöjligt att ändra en sådan fjuttig och fånig vana.

Allt det här tänker jag på nu, medan jag förbereder min flytt till ett mindre och enklare liv. Varje gång jag vrider på kranen, för att diska, tvätta, borsta tänder, ta en dusch. Hur kommer det bli i mitt lilla hus på hjul? Hur vill jag ha det? Vill jag kunna ansluta mig till rinnande vatten? Ska jag bära i dunk? Hur blir det med dusch, tvätt? Och avlopp? Vilka lösningar kan man välja mellan? Vilket liv vill jag leva?

En sak vet jag: om jag bygger huset så att det blir samma standard som jag vant mig vid – med rinnande vatten och avlopp, då kommer jag troligen inte lyckas ändra mina vanor. Då kommer det rinna och rinna och rinna vatten. För man ser inte hur mycket det går åt, och man behöver vare sig bära in vattnet eller ut slaskvattnet.

En sak till vet jag: om jag bygger så att jag tvingas ändra mina vanor, då blir det enkelt. Då anpassar jag mig till rådande omständigheter, och kommer troligen vara helt nöjd med det. Kanske rentav lättad. För jag får erkänna att det inte känns ok i magen att låta kranen rinna och rinna, år ut, år in. Bara för att jag inte förmår bryta invanda mönster.

Kan pappa bära toaletthink i 40 år, så kan jag bära vattendunk i några år.

Spännande funderingar. Undrar var det landar.

Fungerar

Kim de Bruin — Fri, 01 Mar 2019 16:52:14 +0000

Så har det gått en dryg vecka igen. För många bollar i luften för att orka skriva. Det är en tydlig signal – när skrivlusten försvinner så har jag för mycket omkring mig.

Nu var det ju inte bara jobbiga saker. Att få en fin biltur, få träffa Lukas och Rikard, spatsera genom stan med Richard R, att få köra hem igen på trafiktomma vägar genom vackra Sverige: allt med Stockholmsresan var underbart, jag njöt.

Och fler roliga milstolpar har passerats: jag har köpt det första husmaterialet, ett stort fönster. Och äntligen varit på ett klargörande möte med arbetsförmedlingen, samt kompletterat min ansökan om att starta eget företag. Och budgivningen på min lägenhet är avklarad – om en månad ska jag vara utflyttad! Jag ska få hyra Michaels källarlägenhet att bo i så länge, perfekt, då blir det nära till byggplatsen också Den ena saken efter den andra löser sig, nästan som av sig självt, det är nästan magiskt…

Strålande utsikt från mitt första fönster!

Vackraste sönerna.

Om en vecka åker jag och Michael och hämtar underredet till mitt hus på hjul, och jag är snart färdig med skissen på hur den lilla stugan ska se ut. Det enda jag inte kan bestämma mig för är om ingången ska vara på långsidan eller kortsidan. Jag antar att det kommer lösa sig

Sweet Home 3D, skojigt program att skissa bostad i.

Det som är det läskigaste, det mest utmanande i den nuvarande processen är hur autismen visar sig. När jag jobbade så fungerade jag ju ”som vanligt folk”, det gick automatiskt, men med en extrem avtrubbad trötthet som pris. Inlärd strategi, eller kamoufleringsstrategi, heter det, när man så mycket ansträngt sig att inte sticka ut genom livet att det sker per automatik. Jag är så bra på att anpassa mig att jag inte ens märker själv att jag kör över kroppens signaler. Stundtals glömmer jag fullständigt bort att jag faktiskt har en funktionsvariation. Men nu när jag styr mina dagar helt själv, utan yttre förväntningar, så lär jag känna autismen; dess styrkor och svagheter. Jag lär mig arbeta med den istället för mot den. Det är som att lära sig dansa en helt ny dans med en partner man haft i många, långa år. Allt är bekant, men de nya komplicerade dansstegen avslöjar det grundläggande samspelet med partnern. Alla svagheter blottas. Och därmed kan de också bli styrkor.

Lyxen med att styra sin egen tid: Gå på promenad med Tess, komma på att man behöver flytta båten tillbaka till egen båtplats nu när isen har släppt.
Ha tid. Ta sig en tur på havet i solen.

Njuta av något så simpelt storslaget som fågeldun som flyter på vattnet.

… och Grebbestads hamn i gnistrande solsken, tyst och stilla, utan turister.
Med måsarnas skri cirklande runt masten.

Det här med att ha många bollar i luften är verkligen en gigantisk utmaning. Jag kan till exempel helt snöa in på att leta begagnat byggmaterial i timmar. Jag vet snart allt om fönsters och dörrars och väggars olika material, u-värde, tjocklek, storlekar. Men så har plötsligt fem timmar eller två veckor förflutit, jag har glömt att äta, mina hyfsat långa att-göra-listor sänder ut red-alert-signaler i mitt undermedvetna, och jag har inte ringt Mirja för att småprata lite den här veckan heller. Det är ett gigantiskt glapp mellan allt som blir gjort i fantasin och det jag förmår i verkligheten. Varje gång jag påbörjar en ny uppgift; stor eller liten, såsom sortera sopor, kontakta a-kassan eller planera körrutten inför vi ska hämta underredet, så sugs jag in i den aktuella frågan och allt annat liksom försvinner ur mitt medvetande, tid och rum upphör existera. Tills jag rycks ur min förtrollning, och då blir jag rädd och orolig för att jag missat något eller glömt något och för att jag inte kan behålla fokus på alla viktiga saker samtidigt. Och då kräver hjärnan en omstart för att inte gå i baklås, och så inträder den stora tröttheten. Ger jag inte efter för den så är det stor risk att utmattningssymtomen poppar upp som svamp efter värme och regn.

Sortera, planera, komma ihåg, ta tag, beta av. Rörigt och kaosartat. Hemskt stressande.
Jag som älskar ordning… Ändå är det ju så att utan kaos inget nytt…

De positiva sakerna i processen är dels att jag börjat våga be om hjälp när min förmåga inte räcker till. Det är ett gigantiskt stort steg för mig som alltid bitit ihop och ska klara allt själv… Det andra är den glädje och kreativitet som nu strömmar genom kroppen. Nu när jag styr min egen tid så har jag mer kraft än när jag hade ett schema att förhålla mig till. Kroppen får avgöra hur dagarna planeras, och då räcker energin mycket längre, vilket har effekten att jag hinner känna mina känslor. De är inte avtrubbade längre. Imorse sov jag till halv nio, idag var jag helt utvilad och har orkat massor. Jag njöt av Stockholmstrippen, igår träffade jag pappa, idag mamma, och allt var helt underbart. Min dotters svärmor har bjudit mig på middag varje dag den här veckan och jag njuter av sällskapet och omtanken, så ljuvligt! Jag hinner verkligen uppskatta mina medmänniskor, att göra saker med andra, att hjälpa till med olika saker. Vetskapen att jag har utrymme att vila när kroppen behöver, att tiden är min egen, leder till att jag hinner känna. När jag jobbade fanns inget kvar. Då var minsta sociala förfrågan olidligt tung att förhålla sig till, och jag var känslomässigt fullständigt avtrubbad.

Så ok. Kaos. Ekonomisk osäkerhet (ännu ett avslag från Fk damp ner i brevlådan, jippi…). Framtiden fullständigt osäker. Och vet ni… Det gör ingenting! För jag njuter, jag känner. Det är så himla stort!

Det är vår i luften. Det ljusnar. Livet brusar i mig, och jag älskar allt. Till och med oron, oförmågan och problemen.

Och nu ska jag fortsätta sortera inför flytten

Mamma var hos mig på lunch. Och hon hade med sig kam och sax. Klipp mig! Kort! sa hon..

Med darrande händer…. Kanske inte den proffsigaste klippningen jag gjort…
Men vårfin blev hon, och glad. Jag med

Aktiverad

Kim de Bruin — Wed, 20 Feb 2019 10:26:59 +0000

Åååh, denna känsla av bråttom! Nu! Nu är det dags! Efter ett liv i väntan… Det är nu det händer!

Alltid vetat. Alltid haft all information, sedan barnsben. Det här västerländska sättet att leva är inte hållbart i längden. Pappa som visade mig strandlivet, havet, fåglar, insekter, odling, som berättade hur allt hänger ihop och är beroende av varandra. Hur han visade mig livets mirakel i allt: små löv, snäckor, frön, krukväxter, fjäderfä och små kaninungar. Sedan flytten, bort från överbefolkat, stressigt och nedsmutsat land där de sista spillrorna orörd natur var inhägnade för att inte trampas sönder. Betala biljett för att få vandra på stigarna. Från Holland till Sverige.

Åh, detta vackra stycke natur jag har fått nåden att rota mig i. Skandinavien, Sverige, västkusten! Skogen och havet, allemansrätten, friheten! Ovärderligt underbart!

Och sedan. Alla dessa många, långa år, i en samtid som bara jagade vidare efter mer, mer, mer. Hur jag gav upp, tunnhudad som jag var, föll till föga av ren överlevnadsinstinkt. Orkade inte vara udda miljötönt, foliehatt, bakåtsträvare. För ensamt, för smärtsamt! Ok då, smälta in, utbildning, jobb, prylar, resor. Ok då, ekorrhjulet, tjäna pengar så jag kan bli fri – sen, sen, sen, när jag är ekonomiskt oberoende. Då ska jag! Köpa mer, resa mer, köpa mer, njuta mer, köpa mer, ha mer tid! Unna mig! Because I’m worth it!

Åh, denna utmattningskrasch!

Tack! Jag vaknar nu! Vaknar upp till en samtid där alla mina gamla vetskaper, kunskaper, insikter plötsligt får plats. Det är rätt nu, det är trendigt nu. Det är Greta nu, Omställning pågår, klimatplaner, downshift, stressa mindre, forest bathing, lev enklare, det är sociala medier nu. Det händer nu, nu!

Jag gnuggar mina ögon, yrvaken, nyvaken, hur länge har jag sovit? Inte tid att sörja. Jag har vaknat! Och vet att jag är en imagocell*, liksom alla de där jag läser om, pratar med, upptäcker omkring mig. Det är så många imagoceller nu! Vi är så många nu. Inte ensam längre.

Som jag har väntat, på att få göra det jag hela tiden vetat att jag är här för att göra. Nu är det dags. Nu. Omställning pågår, downshift pågår. Det är inte svårt alls. Jag vaggar Jorden i famnen, viskar i hennes öra: ”Allt kommer bli bra. I am sorry. Please forgive me. Thank you. I love you.”

(https://www.flickr.com/photos/87312894@N00/)

*När en larv förvandlas till fjäril sker det med hjälp av s.k. imagoceller: celler som bär på information om den framtida fjärilens gestaltning. Från början bekämpar larvens immunsystem dessa celler, då de ses som främmande. Många dör. Men till slut är de ändå så många att larvens immunsystem inte hinner döda dem, och de börjar påverka larvens celler att ombilda sig till imagoceller. Larvens system kollapsar, det blir kaos. Men imagocellerna bygger upp fjärilen.

(källa: https://www.slideshare.net/KristoferBjrkman/1391769424-imagoceller)

Mitt i språnget, stopp

Kim de Bruin — Tue, 19 Feb 2019 14:32:43 +0000

Solen och fåglarna kvittrar ikapp, så skönt. Det är vår i luften, jag tackar av hela mitt hjärta för denna naturens trösterika påminnelse att inget tillstånd varar för evigt. Trots att det har känts så när gråvädret och kallvindarna speglat mitt innersta nu i några dagar.

Det är som om någon har tryckt på pausknappen i livsfilmen. Mitt i språnget mellan gamla livet och nya livet hänger jag nu, med hjärtat i halsgropen, avgrunden under mig och visionen som ett suddigt minne någonstans där framme.

Inte haft inkomster sedan november. Beviljats heltid tjänstledigt från lärarjobbet. Inte fått klartecken ännu på start av företag – fler uppgifter ska in. Ingen beviljad a-kassa – fler uppgifter ska in. Dessutom krävs klartecken från arbetsförmedlingen om att få tillåtelse till särskilt undantag från regeln att man inte kan få a-kassa samtidigt som man startar eget företag. Möte med arbetsförmedlingen planerat nästa vecka.

Lägenheten till salu, men vet ej när den blir såld. Så ekande välstädad nu att det känns som om jag är gäst i främmande hus.

Forskar, ritar och planerar mitt hus på hjul. Letar mark att arrendera, tänker igenom olika lösningar på vatten, el, avlopp. Letar förebilder, människor som gjort det jag är på väg att göra, och det finns, många fler än jag vågade drömma om!

Och så alla starka mänskliga möten som fyller mig med hopp, glädje och lust. All hjälp jag får. Och sedan den förlamande tröttheten efter mötena, alltid. För så är det att vara Kim.

Funktionsvariationen, atypisk autism (klicka här för att läsa om hur det är för mig), som i den här livssituationen visar sig i sin fulla glans, på gott och ont: extremt fokuserad, noggrann, skarp och påhittig (timmar vid datorn för att forska, planerad, strukturerad, envis och orubblig). Svårt att ha flera bollar i luften samtidigt (fokusbyte kräver mycket energi, svårt att komma igång, svårt att avsluta). Socialt extremt närvarande (för att förstå och anpassa) men snabbt sliten. Sinnesintrycken (ljud, ljus, lukter) stundtals överväldigande. Det hoppfulla med detta i den här situationen: Ingen annan än jag själv styr mina dagar, jag kan arbeta med kroppens behov istället för trycka ner symtomen och bita ihop. Det är så skönt!

Livet alltså, just nu: en kaskad av färgglada livspusselbitar som kastats högt upp i luften. Mitt varande, mitt i språnget. Bilden tycks frusen, stillastående, håller andan. Hjärtat bankar. Hisnande. Det ska gå. Det kommer att gå. Det går.

Och imorgon ska jag få åka till Stockholm och träffa mina fina söner!