Ryggvärk, risk för ryggskott.
Ville, hade tänkt, åka till Mirja och Leah och Anders igår. Ville så gärna passa på att hälsa på dem innan flytten drar igång. Trodde mig ha en bra lucka i almanackan. Jo förvisso, men i energidepån var det tydligen nästan tomt. Kände redan på fredagkvällen att kroppen bara ville gråta. Insåg igår morse att jag behövde vila snarare än flänga till storstaden och vara social; veckan som kommer blir tuff. På tisdag hämtar vi underredet till mitt blivande hem på hjul, en rejäl bilresa. Flera möten väntar, och jag planerar att flytta på torsdag eller fredag och påbörja flyttstädningen under helgen så jag har veckan på mig innan lägenheten ska lämnas över den .
Så jag stannade hemma, men kunde inte låta bli att fortsätta packa lådor. Det är ansträngande att förhålla sig till alla prylar högt och lågt. Vad ska jag ha kvar, vad ska bort? Och vilket bort – sälja eller soptippen eller återvinningen eller Återbruket? Så smög det sig på, först som en liten varnings-aning: akta, akta varning för ras, och sedan var smärtan ett faktum. Jag kan förvisso både stå, ligga och sitta. Men det gör ont. Som om någon klippt bort väsentliga delar ur mitt ryggslut. Jag smörjer, masserar, stretchar, rör mig, andas, affirmerar, skriver, gråter. Det är rädsla. Jag är rädd så benen skakar, viker sig, hela nederdelen av kroppen är som avdomnad. Energimässigt då, vill säga – för i verkligheten ser jag ut att må utmärkt bra. Jag vet att det handlar om gammal avgrundsskräck som stiger till ytan i samband med flyttprocessen, min egen och mina föräldrars, i kombination med otränad muskulatur, i kombination med min autistiska ovana att aldrig kunna sluta förrän arbetet är klart. Det bara måste bli klart, tunnelseendet har mig i sitt grepp. Jag hatar att se röran, alla prylar strödda än här, än där. Oavsett om röran är tillfällig, det hjälper inte att veta det, min själ får panik av oordning, av ofärdigt och halvklart. Därför kan jag inte sluta, måste bara lyfta en låda till, sortera en hög till. Tills tröttheten tar överhand. Eller smärtan.
Det var verkligen djupt obehagligt att plocka ner nästan alla trygghetssymboler igår. Tavlor, träbitar, stenar, ljusstakar. Världen skaver inpå naknaste skinnet utan dem. Så jag sparar en tavla i sovrummet: den kinesiska teckningen av en stolt och kraftfull unghäst, med huvudet höjt, på väg framåt. Jag sparar även de torkade rosorna och trähjärtat som hänger i köksfönstret och den runda målningen i rött och orange på kylskåpet. De får vara där tills jag har flyttat ut precis allt och ska påbörja flyttstädningen. De kanske står för den universella kärleken och den cykliska livskraften. Det är förunderligt vad dessa symboler som mitt hem helt uppenbarligen varit fyllt med verkar ha stått för, kanske inser jag det fullo först nu? Vad viktiga de varit, och ännu är… Några av dem ska få hitta en plats i mitt nya hem. Jag får bära symbolerna i mitt hjärta tills jag kan packa upp dem fysiskt igen.
(… Minns hur det kändes när jag fyllde bokhyllan för ungefär fem år sedan, några månader efter jag flyttat in i min då ekande tomma lägenhet. När böckerna fyllde hyllplanen upplevde jag rent fysiskt hur min irrande själ la sig tillrätta. Böckerna skapade den slutgiltiga känslan av lugn. Vad som än hände, så fanns nu böckerna där. Bara att ta fram en bok, läsa några rader och magin skulle göra sin verkan…
Ordens magi! Hur det format mig! Har jag ens förstått vidden av detta enkla…? I begynnelsen var ordet… Så sant!)
Inser också med ett skratt att jag uppenbarligen inte är redo att göra mig av med ”allt”. På något sätt behöver jag symbolerna, de hjälper mig minnas vem jag är och vad min plats i den stora väven handlar om. Men kanske behöver jag inte så många längre 🙂
Lämna ett svar