mellan regngardinerna och soltrådarna
mellan mammafika, sopa köksgolvet och hundpromenad
är det kolsvart, kallt och bottenlöst idag
jag tvingar mig att erkänna den uppenbarade sprickan
fast jag helst vill fly så långt bort ifrån dess livsfarliga bråddjup jag kan
firar ner mig i bättre vetande
ensamheten slukar mig omedelbart
sliter itu mina försvar
lyfter fram paniken
som smular sönder varje rest av jag
tills jag inser att jag inte finns
jag illusionerar
skriker mig en spegelvärld som spelar upp
alla föreställningar
alla missförstånd
som barnet inom mig
fortfarande tror är verklighet
fast endast i smyg förstås
det är knappt så jag märker det
för jag är ju så vuxen nu
ett under av målmedveten envishet
framåtanda, visdom och ständigt nya insikter
inte har väl jag tid
att skälva som ett vettskrämt barn?
jo det har jag
jo det vill jag
det är här diamanten gnistrar
djupast ner i den kallaste avgrunden
där det är som vackrast
där jag törs släppa taget
så jag åker upp i ljuset
om och om igen
ett evigt kretslopp
av liv
Annika Abrahamsson
Så fint ?
Kim de Bruin
Tack 🙂