Sprickan

mellan regngardinerna och soltrådarna

mellan mammafika, sopa köksgolvet och hundpromenad

är det kolsvart, kallt och bottenlöst idag

 

jag tvingar mig att erkänna den uppenbarade sprickan

fast jag helst vill fly så långt bort ifrån dess livsfarliga bråddjup jag kan

firar ner mig i bättre vetande

 

ensamheten slukar mig omedelbart

sliter itu mina försvar

lyfter fram paniken

som smular sönder varje rest av jag

tills jag inser att jag inte finns

 

jag illusionerar

skriker mig en spegelvärld som spelar upp

alla föreställningar

alla missförstånd

som barnet inom mig

fortfarande tror är verklighet

 

fast endast i smyg förstås

det är knappt så jag märker det

 

för jag är ju så vuxen nu

ett under av målmedveten envishet

framåtanda, visdom och ständigt nya insikter

inte har väl jag tid

att skälva som ett vettskrämt barn?

 

jo det har jag

jo det vill jag

det är här diamanten gnistrar

djupast ner i den kallaste avgrunden

 

där det är som vackrast

där jag törs släppa taget

så jag åker upp i ljuset

om och om igen

 

ett evigt kretslopp

av liv

 

 

2 Responses

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.