Är nu inne på fjärde arbetsveckan. Det går rätt bra. Bra, på så sätt att kroppen minns hur jag är lärare. Det är skräckinjagande enkelt att glida in i den kostymen igen. Som om någon slängt in ett mynt i och beställt en låt av jukeboxen; maskineriet skramlar igång, letar fram rätt skiva, klånkar och stånkar fram den till spelläge och vips så strömmar rätt låt ur högtalaren.
Min jukebox har bara den egenheten att den inte riktigt vet hur man slutar när myntets värde är förbrukat. Jag kommer igång och just när jag kommit igång så måste jag sluta. Fast det finns så mycket att ta tag i. En lärare har ju alltid något mer att sätta tänderna i: Förbereda en idé man fick under lektionstid inför nästa dag, föra in närvaron i datorns närvaroprogram (som ständigt levererar icke-aktuella klasslistor), rätta en text eller organisera en pärm med uppgifter inför den dagen en vikarie behöver ta hand om ens lektion. Men jag ska bara arbeta tio timmar i veckan, dvs 5 timmar per dag.
Igår tog jag mig i örat och åkte hem ganska så direkt efter lektionerna var slut. Istället för att sätta mig och efter-arbeta, som autopiloten säger. Och som man som lärare ska, för ju allt är färskt i minnet direkt efter lektionerna.
Väl hemma gick jag ut med hundarna, åt lite lunch och satte mig i soffan. Vad nu. Skriva? Läsa? Ladda för att städa garaget, tvätta bilen? Ringa mamma för en fika eller sätta upp tavlor? Mindes plötsligt andnings-ankaret från mindfulnesskursen. Justdetja… Andas medvetet lite först. Det är ju alltid nyttigt. Så jag blundade, och riktade fokus mot min andning. Och ställde snällt frågan till mig själv: hej kroppen, hur mår du? På tre andetag var jag outsägligt trött och somnade som en stock. Sov i en halvtimme och vaknade förundrat. Det kändes helt annorlunda nu. Jag var inte uppe i varv längre. Jag var nämligen rejält uppe i varv efter jobbet, om än helt lugn och avspänd utåt sett, men hjärnan hade inte alls förstått det. Hjärnan hade kavlat upp ärmarna och tagit kommandot. Måste-listor och prestationskrav, det ”är bara att sätta igång – häpp!”. Men hjärnan, om aldrig så skarp och smart, får inte ta kommandot igen. Det är kroppen jag ska lyssna på nu och det enda sättet att låta kroppen få komma till tals är att rikta medveten uppmärksamhet mot den. Gör jag inte det, så är jag snart tillbaka i utmattningen igen.
Det är små små miniatyrögonblick av skiftande medvetenhet som avgör. Det är inte mitt tänkande eller mitt handlande som avgör om eller hur jag lyssnar på kroppen. Jag kan inte planera in ”att lyssna på kroppen” i almanackan. Eller skapa en påminnelse i telefonen. Det räcker inte. Mina ingrodda reflexer behöver bytas ut, göras om, på grundnivå. Det är som att lära sig cykla med styret åt fel håll. Samma men spegelvänt. Skitsvårt!
Just nu tycks tricket vara att bli uppmärksam på känslan av framgång, entusiasm, glädje. Eller på känslan av rastlöshet. För det är då det springer iväg för mycket och för snabbt. Eller så är risken att jag tar till flyktmetoder (mat, underhållning, alkohol osv) istället för att vila. För det handlar inte om att jag behöver eller bör kavla upp ärmarna och ”göra” något, och det handlar oftast inte om att jag är hungrig eller sugen eller i behov av annan avledning. Oftast handlar det om att kroppen behöver en stund av total stillhet, sömn eller vila. Det är i de mikrostunderna vägen leder vidare.
Lämna ett svar