Eller hur stavar man te egentligen? The? Té? Eller bara te? Nåväl.
Ritualen varje morgon är alltså: att göra Koppen Te. Det är oerhört viktigt. Morgonen är helig, starten måste bli så perfekt det går. En morgon utan teritual är ingen morgon, det är en attack på min existens. Alltså. Fylla vatten i kitteln, tända gasollågan, fylla tesilen med Änglamarks Ceylon i lösvikt, exakt en tesked i silen. Vänta på vattnet. Be tankeströmmen hejda sig tills efter testunden. Njuta av fågelsång, väder utanför fönstret och det faktum att jag Lever. Ta av vattnet precis innan det kokar för fullt, höja kitteln medan jag häller så det blir rejält med syre i koppen. Lägga lock på koppen så téet inte svalnar för mycket medan det drar. Låta det dra i minst tre minuter. Försiktigt bära koppen till bordet. Göra i ordning sittplatsen så kuddar och filtar ligger rätt. Hämta havremjölken och hälla i en lagom skvätt. Sätta sig tillrätta och ta den första klunken te för dagen. Aaaaah. Perfekt!
Visst låter det ljuvligt, som en meditation nästan.
Men samtidigt, bakom kulissen: redan när jag sträcker mig efter kitteln galopperar associationstankekedjorna iväg likt skrämda hästar, omöjliga att fånga in eller lugna. Varje synintryck, varje handling virvlar upp bottenslammet i mitt nyvakna medvetande och förnimmelsesystemet skramlar igång, allt är öronbedövande, överväldigande. Röda lampor blinkar Red Alert medan kroppen rör sig från sömnigt nyvaken till handlingsinriktad (göra te): Nu, Måste, Borde, Gör dig Redo och Skynda! Häpphäpphäpp! Försöker stilla mig, andas, försöker mindfulnessa. Försöker bli varse Det som Är. Ojojoj vad jag försöker se det som Är exakt som det Är. Och vad ser jag då?
Redan medan jag fyller på vattnet i kitteln är prestationsmonstret igång och flåsar mig i hasorna med idéer som poppar upp, plopp, plopp, plopp, varför inte göra en livesändning av ritualen, varför inte ta en bild och lägga ut på Insta, eller skriva en betraktelse varje morgon över den här ritualen så att det liksom blir små skiftningar i varje text, liksom små doftnyanser av samma tema men olika liksom vackert kan det bli jo, wow eller nä förresten, inte tänka på det nu. Och just det hunden vill ut, oj vad blött det är ute jag borde verkligen bygga en riktigt trappa istället för den här gjord av lastpallar och skyltplywood med affischer på som släpper pappersgröt ifrån sig varje gång det regnar och jaha katten vill också ut, är hon inte lite för tjock fortfarande förresten borde jag köpa hundmat när jag ändå ska till Tanumshede idag, nej stopp inte tänka planera handla, inte nu, först te-ritualen, först mjukstarten, först min lugna stilla meditationsstund, snart kokar vattnet, som alltid i den lilla grå kitteln varför använder jag inte den snygga nya jag fått av mina barn? Den står där bara och är snygg, jag får dåligt samvete, just det ja, den texten borde jag ju skriva om också, den idén var ju så bra, en text om klasskampen på min spis i form av en grå liten gratis kittel och en dyr och vacker kittel, varför skriver jag inte den istället för att bara svamla på med allt navelskåderiskrivande vareviga morgon blir så trött på mig själv nä stopp sluta inte tänka elaka tankar om mig själv så här tidigt. Fan jag glömde ställa undan russinen jag köpte igår, varför slarvade jag med det, jag som vill ha en ren diskbänk att vila ögonen på om morgnarna, och varför säljs russinen i en sådan där ful rund pappersburk nuförtiden ja det beror ju på att det är trendigt att sälja saker i pappersförpackningar, för plastförpacning är inte pk längre och nu har de gjort en rund burk i papp, den är ful så det skär i ögonen, usch, bred, svår att öppna och stänga och den har ett illgrönt styvt plastlock och pappersburken mjuknar med tiden och knycklar ihop sig, så jäkla värdelöst. Tur jag har sparat en sådan där gammal plastburk som de såldes i förut, nu häller jag över russinen där, häpp. Fast egentligen är den burken också rätt ful men den känns smäckrare på något vis och på den funkar ju locket, fast å andra sidan så använder jag ju det runda locket från pappburken som lock över tekoppen eller kaffekoppen, ja det vill säga tills jag varit på Återbruket och köpt mig ett fint litet fat att använda som lock på te- eller kaffekopparna. Jag måste se till att åka dit, nu när de äntligen har öppnat igen efter coronanedstängningen, fan jag har ju tänkt på det här med lock i flera år snart när ska jag få tummen ur hur svårt kan det vara att ta sig dit och köpa ett jäkla fat nej stopp med den tanketråden, jag måste sluta slå på mig själv. Ok russinen i plastburken, upp på hyllan, sådär, nä fyfan så ful burk det också egentligen, kanske har de tänkt att man helt enkelt ska hälla över russinen i en snygg glasburk eller plåtburk, varför har jag inte fattat det, kanske borde jag åka och köpa någon trevlig liten burk på Ikea kanske nej stopp, fan, helvete, blir så trött, där kom det igen: köp-behovet, så jävla värdelöst inte fan behöver jag åka till Ikea för att köpa en jävla russinburk, vik hädan! Inte ens om jag ”passar på” att köpa annat jag ”behöver”, blir så galet trött på de här galopperande tankekedjorna, stopp stopp stopp. Kan jag bara få dricka mitt jävla morgonte utan att hela världen genast ska belamra min själ??
Ok. Sitter i soffan, häller upp sista mjölken ur paketet, mjölken är välskakad och det blir fina skumbubblor på teets yta, hm, äh nä, inga bra skumbubblor faktiskt, inte alls lika bra som de hade varit om jag hade köpt den andra sortens baristahavremjölk, den goda från Valio, men den säljs inte här i byn, då måste jag åka till storbyn, kanske kan köpa ett lager när jag ändå ska…stopp!!! Kolla vilka fina bubblor de liksom är som paralella världar, där jag existerar i tustentals olika existenser, en Kim i varje bubbla, helt omedveten om att jag existerar i tusentals olika versioner, eller gör jag det? Jag är ju medveten om att den här idén flyter upp, jag ser de paralella världarna, kanske om jag skriver om det, så kanske det klarnar mer, men det där idén har ju varit uppe så många gånger och hur tusan skriver jag om det så folk förstår? Va, var kom det där ifrån nu igen? Sluuuuuutaaaa!!! Jag orkar inte tänka så här! Kim skärp dig, nu tar vi det igen: Vem skriver jag för? Mig själv. Just det mig själv. Så varför tänker jag hela tiden att jag skriver för någon annan? Sluta, jag har ju inte ens tagit första klunken, jag orkar inte förhålla mig till hur jag ska skriva eller göra eller vara för att bli synlig för någon annan för att få beröm, likes eller pengar eller hallååå kan jag någon jävla gång bara njuta av att leva liksom, bara så här enkelt i alla anspråkslöshet, åtminstone den här lilla magiska stunden när man är nyvaken och hela dagen bara ligger och väntar på att bli levd?? Tack, så, andas, jo, se där nu tar vi det från början. Första klunken. Aaaaah! Hm. Smakar ok, men inte riktigt som jag hade hoppats. Jaha. Och nu då?
… tomt
Äh. Vafan.
Drar till mig datorn och börjar skriva: ”En dag insåg jag på djupet hur viktigt det är att meditera. Det var en helt vanlig morgon, jag hade just tagit den första klunken av mitt rituella morgonte…”
Lämna ett svar