… Att jag ska hämta Munin så nöjer jag mig med att njuta av Perlan. Det är en märklig kärleksrelation jag har med den båten. Det räcker med att jag går och tittar efter att hon ligger ordentligt förtöjd inför natten, så fylls jag av lycka.
Ibland sätter jag mig bara en stund i båten. Njuter. Livet blir aldrig så självklart som då.
Det är en hel massa småfix kvar på Perlan. Jag trodde att jag skulle ordna allt det där redan det första året. Men det är som om det behöver få ta tid.
Knaparna till exempel, har legat i verktygshinken i båten hela tiden. Först igår började mina händer pilla dem på plats. En på masten, så att det blir lättare att fästa fockfallet. Och så två i aktern, som skotpunkter. Nu slipper man använda ringarna – det var rätt krångligt faktiskt. Om det blåser för mycket riskerar man klämma fingrarna ordentligt, har erfarenheten visat…
På fredag blir det en segeltur. Då ska jag testa skillnaden ?.
I förrgår hissade jag focken för att torka i sol och vind. Den är av bomull och möglar snabbt om den ligger fuktknöligt. Jag fäste skotlinorna på lämpliga ställen. Trodde jag. När jag kom tillbaka två timmar senare fick jag dock nöjet att beskåda hur vinden hade slagit en extremt komplicerad knop. Det tog mig en lång stund att trassla isär det hela. Tänk, vad vinden kan ??!
Lämna ett svar