Dagens promenad gick som vanligt runt Falkeröd och Greby gravfält. Jag går där nästan varje dag, för det är nära och vackert och lugnt och fritt. Förut blev jag irriterad på mig själv för min bristande äventyrslusta – varför söker jag mig inte vidare, längre bort, till nya stigar, nya vackra områden att upptäcka? Men så känner jag inte längre. Jag har slutat slå på mig själv, det blir för tjatigt att ständigt vara vara så kritisk. Och jag har upptäckt att äventyren och variationen i allra högsta grad finns i det vardagliga och upprepningen.
När jag går samma gamla runda jämnt blir den så välbekant att jag kan gå den med stängda ögon. Jo det är nästan helt sant, jag kan i alla fall gå den i kolsvart mörker, utan ficklampa. Rundan bjuder ändå på något nytt varje gång. Alltid är det något som är annorlunda. Och de där små variationerna kickar igång alla möjliga tankar hos mig och ofta nya insikter.
En kom idag:
Idag gick jag utan Tess, som just fått valpar, och dem vill hon inte lämna längre än två minuter i taget. Det är helt i sin ordning, men jag behöver röra på mig, så jag marscherade ivrigt iväg. När jag kommit halvvägs på min raska runda var axlarna framåtböjda, käkarna spända och tankarna snurrade som irrbloss kring det ständiga ämnet framtida försörjningsmöjligheter. Hoppla. Dags att stanna, luta sig bakåt och titta upp mot trädtopparna. Andas djupt. Lyssna på skogens ljud. Fåglarna. Den lätta brisen i grenar och mot fuktiga stammar. Drippdroppet i blötsnön. Det hjälpte. Fortsatte sedan i lugnare takt. Näsvingarna insöp omgivningen, breddade uppmärksamheten och livet blev rikare.
I höger ögonvrå lyfte den, tyst och snabbt, flög tvärs framför mig och bort ur sikte: en duvhök med en ekorre i klorna. Nä…! Min lilla ekorrkompis…! Eller en av dem; jag och Tess brukar stanna och prata med dem. Jag tror det är ett ekorrpar som håller till där, vi brukar se två stycken. Nu hoppas jag verkligen det är fler för annars är det ju för sorgligt. Om endast den ena av ekorrparet nu fallit offer för den hemska, hemska duvhöken.
Första impulsen jag fick var att springa efter det tyngda lågflygande ekipaget för att skrämma höken så den kanske skulle släppa sitt byte. Kanske kunde jag rädda ekorren. I samma stund impulsen dök upp löste den upp sig och försvann från mitt medvetande igen. Det är ju för det första ingen idé att springa efter en hök. Det är för det andra inte bra om den släpper en illa skadad ekorre – för hur ska jag kunna ta hand om den…? Hur stor är chansen att den klarar sig då? Bättre låta naturen ha sin gång… Men min empatiska impuls var alltså just denna: jag ville rädda den söta lilla ekorren och jaga bort den stora elaka duvhöken. Hm, rätt gulligt, men ganska naivt… Började filosofera kring detta dilemma.
Denna djupt mänskliga empati-impuls: att värna den svaga från den starka. Så bra den impulsen är i grunden, men så fel det kan slå… Rätt ofta faktiskt när jag tänkte efter. I detta fall så är ju duvhökens chans till överlevnad noll om den inte lyckas fånga möss, sorkar, harungar och ekorrar. Jag unnar den verkligen lyckokänslan över att ha fångat sig ett rejält skrovmål. Den enes död, den andres bröd. Duvhöken behöver fånga byten, den ska inte känna empati, den ska få tag i mat, punkt slut. Naturens gång. Ekorrar, hur söta de än är, gör ju samma sak. De är också rovdjur.
Men jag själv då? När jag vill rädda ett djur från att bli uppätet av ett annat, vad står den impulsen för egentligen? Tja, jag vill inte att någon levande varelse ska behöva lida, för det gör ont i mig, liksom. Det är en bra egenskap. Jag tror det är en av egenskaperna som gjort att vi människor blivit så framgångsrika. Vi är tänkande och medkännande, det har hjälpt oss breda ut oss och bli många på klotet. Men ändå tycks lidandet öka i takt med att vi blir mer empatiska…eller?
Duvhöken och ekorren bjöd in mig att försöka undersöka den där empatiska motsägelsen: Varför får jag denna ryggradsreflex att bli arg på, peka finger, stoppa eller straffa ”andra” (duvhöken) som är elaka mot försvarslösa stackars små varelser, såna där små varelser som väcker mina beskyddarinstinkter? Till och med i situationer där naturen helt enkelt har sin självklara gång? Är det ett uttryck för sund empati? Törs jag jag rikta samma pekfinger mot mig själv? Och fundera över vems död jag orsakar för att jag ”behöver bröd” eller överleva? Och hur mycket ”bröd” behöver jag egentligen, för att överleva? Orkar jag ens tänka efter på djupet, och göra medvetna val?
Det är lätt att drunkna i den frågan. Få panik. När man tänker på det onda som sker överallt i världen. Folk som misshandlar djur. Folk som misshandlar folk. Folk som utnyttjar djur och folk. Det är folk som utnyttjar istället för nyttjar. Duvhökar utnyttjar inte. Duvhöken, och andra rovdjur, utnyttjar inte. De fångar det de behöver, för sin överlevnads skull. Alla djur gör det de behöver för sin överlevnads skull.
Vi människor gjorde likadant en gång för extremt länge sedan. Vi gjorde det vi behövde för vår överlevnads skull. Idag är det annorlunda, särskilt för oss som lever i rika och välmående länder. Vi kan kan välja. Vi kan tänka. Vi kan känna. Vi kan fatta kloka beslut. Men gör vi det?
Vi lever liv som orsakar lidande för många andra levande varelser. Jag kan inte undgå att reflektera över och inse att jag är en människa som orsakar lidande för andra människor, och för djur, helt i onödan, bara för att jag ”vill ha” en massa saker. Jag vill till exempel ha husdjur, för sällskaps skull. De äter kött, och jag köper specialkött som tillverkats i djurslaktfabriker, just sånt kött jag själv slutat äta för att jag inte vill bidra till misshandeln av djur. Det är bara en annan förpackning. Jag vill också ha en smartphone, en dator, en platt-TV och så vidare, vars delar garanterat är tillverkade på bekostnad av många fattiga människors hälsa och levnadsvillkor. Jag vill unna mig, ha lite kul, och jag påverkas av min samtid. Och samtiden säger ”because I’m worth it”….
Jag försöker leva ett medvetet fairtrade och ekologiskt liv, men det är en utmaning. För ju mer medvetna val jag gör desto mer tvingas jag bli medveten om min egen skuld. Jag bidrar till att andra har det eländigt, helt enkelt genom min existens. Det svider.
Missförstå mig inte. Jag vrider mig inte i skuld och skam, tvärtom så tror jag att den enda vägen fram är att inte känna skuld och skam, just för att orka fortsätta göra kloka och medvetna val. Om jag däremot stoppar huvudet i sanden, vägrar inse att jag själv faktiskt har personlig skuld och faktiskt är delaktig i utnyttjandet av andra varelser, så kan jag inte vara del av lösningen. Jag tror det är extremt viktigt att känna vilken smärta man orsakar andra genom sin blotta existens. Så länge man vägrar se sin egen delaktighet är man blind, och då kan man fortsätta skada andra. För då är man ju inte medveten om det och kan peka finger åt alla andra som är dumma. ”Vilka folk det finns” är en fras man ofta hör. Ja, det finns folk till allt. Och jag är en av dem. Du med.
Vi är inte rovdjur, vi är folk som kan välja. Stoppa huvudet i sanden eller vakna upp varje dag på nytt och göra sitt bästa för att sluta orsaka andra lidande, ett litet steg i taget. Om vi törs. Där fyller empatin sin funktion: vi ska tycka synd om dem som lider och ändra vårt beteende där vi kan göra skillnad.
Jag sörjer ekorren och gratulerar duvhöken, och tackar moder jord för dagens visdom. Den hjälpte mig. Kanske behöver jag till exempel inte skaffa mig en sån där himla miljösmart sodastreamer trots allt. Kanske kan jag överleva alldeles utmärkt utan bubbelvatten och klara mig med vanligt kranvatten. Till och med njuta av det. För det är ju gott. Faktiskt.
Lämna ett svar