Varför det blir så här vet jag faktiskt inte – men jag har fototorka så här års.
På hösten och vintern kan jag inte sluta fotografera. Då lyser färgerna, nyanserna som skarpast. Nu, när allt blommar och frodas blir jag helt överväldigad. Blicken vet inte var den ska zooma in. Dessutom känns det så banalt på något sätt, att försöka fånga detta praktfulla överdåd som naturen skapat åt oss. Fåfängt – för det vackra går ju inte att fånga alls, man får bara med en bråkdel av upplevelsen. Det måste snarare upplevas med alla sinnen, i full närvaro.
När allt börjar skrumpna, torka och falla av, då vaknar mitt fotoöga igen. Då blir det en utmaning att finna det vackra i det sönderfallande.
Någon som har en bra analys på detta fenomen :-)?
Lämna ett svar