Det finns ingen fasad

facebookflödet, facebookflödet

så många impulser, så mycket fortbildning

så mycket skratt, insikter, igenkänning

så många idéer, förslag och tips

och hålla kontakten

och följa vänner så att

jag vet att småprata nästa gång vi ses

vilken tillgång

så bra, jo, jag gillar

men också domedagsbudskapen, dysterhetsrapporteringen

våldsamhetsvittnesmålen

avhuggna fenor, stympade elefanter, människoslavar

bläddrar snabbt förbi

inte redo ta in

annat än enstaka tillfällen

då jag stannar upp

och låter avgrundssmärtan rusa fritt genom kroppen

andas den, känner den

erkänner den

mitt facebookflöde befolkas av

myriader av lyckliga kvinnor

upplysta kvinnor, inåtblickande kvinnor, behjärtansvärda kvinnor

engagerade kvinnor, upprörda kvinnor

en flod av liv

att bli buren av, svept iväg av

eller spegla sig i

jag fascineras av de lyckliga, de upplysta

jag fascineras av dem

så många likes, så många följare

så många peppande kommentarer

inlägg som andas framgång får en flod av positiv bekräftelse

inlägg som andas tungsinne, smärta och tvivel däremot

får färre likes, färre kommentarer

men ändå i form av pepp och uppmuntran

sudda sudda sudda bort din sura min

munnen den ska skratta och va glad

är det bra? vad gör det med oss?

är det egentligen inget annat

än en längtan efter det perfekta livet

den perfekta lyckan

den perfekta känslan av inre ro?

som inte finns?

den ingrodda reflexen att gömma våra smärtor för omvärlden

gömma våra ful och våra fel

istället visa upp fasaden av framgång

behövs den ens längre

när vi är trygga nu

trygga att sträcka på oss

i vår fulla längd vår fulla kraft

nej hörni

så kan vi inte ha det hörni

att leva är både och

både smärta och glädje

liv och död

—————

nä hörni

avsmak känner jag nu när jag läser mina rader

finurliga smarta vackra tankarna kommer ut som fula besserwisserfraser

slingrar sig runt min hals och slår mig i veka livet

nä hörni vissa dagar flyter inte skrivandet vissa dagar går det bara inte vissa dagar slår orden knut på sig redan i tankeflödet i tankeflödet som är så intensivt att jag nästan spricker inifrån för alla bilder som vill ut ur kroppen få vingar och flyga fritt och så försöker jag ge dem vingar med tangenterna jag försöker ge dem vingar och jag smakar på orden smakar på bokstäverna smakar på rytmen på takten och tonen men de faller platt till marken ofullkomliga jag gömmer dem genast under mina fotsulor ner i leran de får nog ta några varv till genom jordskorpan in i mitt medvetande igen tills de mognat och vet åt vilket håll de ska

eller?

eller så låter jag dem ligga där och flaxa i leran nyfödda värnlösa stackare som inte vet vart de vill vart de ska hur de borde hur man gör

kanske låter jag dem leva låter dem ta ansvar för sig själva när de kravlar sig fram genom sörjan som är livet låter dem försöka kämpa streta fram fram fram

så så så ut i livets flod med er

lev!

var det inte precis det jag försökte säga liksom

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.