facebookflödet, facebookflödet
så många impulser, så mycket fortbildning
så mycket skratt, insikter, igenkänning
så många idéer, förslag och tips
och hålla kontakten
och följa vänner så att
jag vet att småprata nästa gång vi ses
vilken tillgång
så bra, jo, jag gillar
men också domedagsbudskapen, dysterhetsrapporteringen
våldsamhetsvittnesmålen
avhuggna fenor, stympade elefanter, människoslavar
bläddrar snabbt förbi
inte redo ta in
annat än enstaka tillfällen
då jag stannar upp
och låter avgrundssmärtan rusa fritt genom kroppen
andas den, känner den
erkänner den
mitt facebookflöde befolkas av
myriader av lyckliga kvinnor
upplysta kvinnor, inåtblickande kvinnor, behjärtansvärda kvinnor
engagerade kvinnor, upprörda kvinnor
en flod av liv
att bli buren av, svept iväg av
eller spegla sig i
jag fascineras av de lyckliga, de upplysta
jag fascineras av dem
så många likes, så många följare
så många peppande kommentarer
inlägg som andas framgång får en flod av positiv bekräftelse
inlägg som andas tungsinne, smärta och tvivel däremot
får färre likes, färre kommentarer
men ändå i form av pepp och uppmuntran
sudda sudda sudda bort din sura min
munnen den ska skratta och va glad
är det bra? vad gör det med oss?
är det egentligen inget annat
än en längtan efter det perfekta livet
den perfekta lyckan
den perfekta känslan av inre ro?
som inte finns?
den ingrodda reflexen att gömma våra smärtor för omvärlden
gömma våra ful och våra fel
istället visa upp fasaden av framgång
behövs den ens längre
när vi är trygga nu
trygga att sträcka på oss
i vår fulla längd vår fulla kraft
nej hörni
så kan vi inte ha det hörni
att leva är både och
både smärta och glädje
liv och död
—————
nä hörni
avsmak känner jag nu när jag läser mina rader
finurliga smarta vackra tankarna kommer ut som fula besserwisserfraser
slingrar sig runt min hals och slår mig i veka livet
nä hörni vissa dagar flyter inte skrivandet vissa dagar går det bara inte vissa dagar slår orden knut på sig redan i tankeflödet i tankeflödet som är så intensivt att jag nästan spricker inifrån för alla bilder som vill ut ur kroppen få vingar och flyga fritt och så försöker jag ge dem vingar med tangenterna jag försöker ge dem vingar och jag smakar på orden smakar på bokstäverna smakar på rytmen på takten och tonen men de faller platt till marken ofullkomliga jag gömmer dem genast under mina fotsulor ner i leran de får nog ta några varv till genom jordskorpan in i mitt medvetande igen tills de mognat och vet åt vilket håll de ska
eller?
eller så låter jag dem ligga där och flaxa i leran nyfödda värnlösa stackare som inte vet vart de vill vart de ska hur de borde hur man gör
kanske låter jag dem leva låter dem ta ansvar för sig själva när de kravlar sig fram genom sörjan som är livet låter dem försöka kämpa streta fram fram fram
så så så ut i livets flod med er
lev!
var det inte precis det jag försökte säga liksom
H
Wow!