Blåser och gungar gött i livet

Älskar det där ordet – ”gött”. Det beskriver den kombinerade känslan av kraftfullhet, obönhörlighet och njutbarhet.

Det blåser gött. Det river gött. Det är gött halt/kallt/regnigt. Det värker gött. Det duger gött. Mmmm man kan riktigt känna det!

Jag har några tunga dagar bakom mig. Kraftlösa deppdagar. Ensamma tungdagar. Modlösa surdagar. Såna där dagar när jag undrar vad det är för mening att anstränga sig alls. Jag är ju värdelös hur som helst. Jag är ju en skugga av mitt forna jag, en oduglig samhällsparasit som inte ens klarar av att vara sjukskriven på ett framgångsrikt sätt…

Dagar då jag hatar den där inre duktiga flickan som till och med försöker vara duktigt sjuk. Äta rätt, sova rätt, socialisera lagom, undvika kaffe, alkohol, socker och energislukande människor. Duktig flicka som inte blir bitter, avundsjuk och barnslig. Duktig flicka som likt en modern Askunge fogar sig i sin lott med ett kärleksfullt leende på läpparna och tillit i hjärtat.

Jag gav upp, kan jag meddela. Det senaste dygnet har jag frossat i bitterhet, offerkänslor, ilska och grinighet. Har riktigt hatat allt och alla som lyckas och ler och allt och alla som säger att man är sin egen lyckas smed. Tänkt ytterst elaka tankar om min arbetsgivare som utsatt mig för detta öde. Göttat mig i oresonlig irritation till alla människor i mitt liv som så uppenbart inte tycks bry sig ett skvatt om mig som sitter här ensam och inkapabel och bortglömd. Känt mig kvävd av maktlös ilska inför ett sjukförsäkringssystem som är utformat för allt annat än en sjuk människa som vill ha hjälp att komma igen och vara till nytta i samhället.

Och så vaknade jag inatt av att jag frågade mig själv – högt: ”Är det kanske rätt ibland att ta till vapen? Att slåss?” Det var en chockerande fråga för att komma från mig själv kan jag lova. Jag hatar konflikter, våld och krig, i stort som smått. Jag förespråkar alltid inlevelseförmåga, viljan till förståelse och vikten av att lyssna. Min fråga chockade mig så hårt att jag vaknade med ett ryck. Jag insåg något stort inatt. Jag är förbannad. Jag är så innehelvete arg, så urbota trött på att sitta här hemma till ingen nytta, hjärnskadad av utmattningen och oförmögen att entreprenöra mig själv ut till ett fruktbart liv. Jag är arg för att jag har behövt massor av hjälp och inte fått det. Jag är arg för att jag dessutom funnit mig i det med ett jävligt osexigt visst-är-jag-snäll-visst-vill-ni-hjälpa-mig-leende. Nu får det räcka!

Fuck off allihop!!

Sedan somnade jag om.

Och tänka sig. Jag vaknade och hade plötsligt tillgång till handlingskraft. Jag cyklade ut i sol och blåst till dykbutiken vid Tanumstrand. Jag köpte mig ett par dykhandskar för mina sista pengar denna månad (halv sjukpenning på lägstanivå denna gång, räckte inte längre än 4 dagar). De ska värma mina händer när jag skördar tång. Sedan cyklade jag hem och anmälde mig till Råsjölördagen, där tänker jag sälja hemgjord deodorant, och ingefärsdryck och fotografier och böcker och lite av varje. Och så ringde Ingela och erbjöd mig timjobb som strandstädare, redan nästa vecka. Som grädde på moset, liksom.

Gött mos! Nu rullar det på igen!

(Måste bara akta mig extremt noga att jag inte är ”aktiv” mer än exakt det antalet timmar per vecka som jag inte är sjukskriven. Annars kan försäkringskassan besluta att jag inte har rätt att uppbära ersättning längre)…(hur de bedömer detta har jag fortfarande inte riktigt fattat, men de lyckas bra med att skrämma skiten ur mig)

Ja, och nu behöver jag nog gå och vila en stund… 🙂

img_8298

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.