tystnaden – de Bruin insight out

Arbetsdagar

Kim de Bruin — Tue, 17 Aug 2021 06:46:23 +0000

Hurra sommaren är förbi! Hur sorgligt och vemodigt det än känns så är det pirrigt också! Om en vecka går flyttlasset, det är ju så pirrigt så jag vet inte riktigt hur jag ska formulera orden, så det får vänta

Men med höstens ankomst drar ju arbetet igång igen och det är så himla roligt! Förra veckan fick jag vara med och arbeta en dag som höräfsare på Saltö utanför Strömstad. Där har Trossö Naturvårdsuppdrag slåttrat små ängar på gammalt vis: med häst och vagn. Nu hade höet torkat och skulle samlas ihop. Vi var 8 personer plus nordsvensken Nimbus som påbörjade arbetet denna något svala och fuktiga dag som snart skulle visa sig bli perfekt höräfsarväder.

Det är något speciellt med hästar, jag smälter som vax i deras närhet. Inte konstigt, jag har varit hästmänniska sedan jag föddes och varit hästägare från 12 – 45-årsålder. Min kropp blir lugn av hur de rör sig, hur de låter. Tramp, tramp, flås, frust, frust, fnys, tramp, mums, mums. Nimbus trivdes kanonbra med att trampa runt i prima hö. Att räfsa höet är inte lika tungt som att slåttra berättade hans ägare Åsa. Slåttern ska både dras och drivas, och när gräset är tjockt på sina ställen får Nimbus ta i extra mycket. Men räfsen ska bara släpas runt, lätt som en plätt! Dessutom är det nära till munsbitarna

Vi tvåbeningar hade höräfsor och högaflar och en fyrhjuling med vagn att förflytta höet med. I början räfsar man ivrigt och effektivt. Efter ett tag börjar musklerna, som för detta ändamål sällan används, protestera. Då slår man av på takten och drar sig till minnes att någon gammal och vis människa sagt en att man orkar som mest och längst om man arbetar långsamt. Så snart nog hittade jag den lugna växeln. Då gick det fint, till och med att byta från höger till vänsterhänt. Och det magiska är, att när man arbetar tillsammans i ett gäng så här, så får man på något odefinierbart sätt energi av varandra. Plus en hel del trevligt prat. Och glass! Vi fick glass på eftermiddagen när solen började kännas väl ivrig och timmarna tycktes krypa fram medan strängarna med hö tycktes bli längre och längre.

Jag njöt av tystnaden. Fyrhjulingen startades endast när vagnen behövdes flyttas. Vi arbetade, vi var många, vi fick mycket gjort, men det var mestadels alldeles lugnt och tyst och jag hörde sjöfåglarna, småfåglarna, det dämpade småpratet från mina medräfsare samt vindens prassel i några lövträd i närheten. Sedan kom det en traktor, en sådan där som klipper gräs längsmed vägarna. Den fick också väldigt mycket gjort, jag nickade ett tacksamt hej till killen som körde när han passerade, för det känns alltid bra när väggrenen klipps och särskilt när de haft vettet att vänta till sensommaren så att insekterna hinner njuta av blomningen först. Men jag tyckte synd om grabbstackaren som var tvungen att sitta i det där bullret hela dagen lång medan jag kände mig som Drottningen av Fucking Everything som fick arbeta i detta naturtysta arbetsparadis: den vackraste miljö man kan tänka sig: klippor, stränder, hav. Känslan av mening och tillfredsställelse var total när jag for hem. Vi hade blivit färdiga med alla ängarna. Ett väl utfört dagsverke och hela min kropp log från topp till tå.

Och igår hade jag ett roligt jobbuppdrag med min båt Munin. Linnea som driver tångföretaget Catxalot (där jag fick förmånen att arbetsträna under en period för några år sedan) ger tillsammans med en tång- och matälskande vän ut en bok på Natur och Kultur i november och förlaget var hemma hos henne för att ta en massa matbilder och givetvis skulle de även ta bilder medan Linnea paddlade fram för att leta efter tång och tillagade en måltid på klipporna. Jag var tillfrågad att vara följebåtsskeppare. Väderprognosen såg inte ett dugg bra ut, men någon däruppe måste ha tyckt vi kunde behöva lite flyt, så det visade sig bli en kanondag för paddling och fotografering. Vindstilla, mulet och frambrytande sol när maten skulle ätas. Regnet höll sig borta. Vi puttrade runt öarna Käften och Källarholmen utanför Grönemad och med jämna mellanrum stannade jag motorn så vi fick känna av tystnaden även här. Höra Linneas paddel plumsa i vattnet, kluckandet av små krusningar mot klipporna och enstaka fåglars läten. Inte minst gässen som skränande samlar sig för avfärd.

På sätt och vis längtar jag efter den nya tiden, som borde vara på gång. En ny tid där bullrande förbränningsgmotorer är ett minne blott. Detta känner jag verkligen starkt, i varje fiber av min kropp. Det är som om den börjar bli allergisk mot motorbuller. Trots att det är så himla nostalgiskt med en puttrande enhästars dieselmotor. Man känner sig trygg, sa någon av mina passagerare. Jo, jag håller med, det gör man, puttrandet står för ett minne av långsamhet och styrka och pålitlighet. Men det är ljuvligt att stänga av motorn och segla, eller bara ligga och guppa. Tystnaden är som en lättnadens suck. Det är ju inte mer än typ 100 år sedan förbränningsmotorerna gjorde sitt intåg på klotet. Innan dess hördes enbart naturens ljud i naturen. Det vill säga, ofta rätt tyst. Jag kan längta dit. Jag hoppas det hinner bli så innan jag dör.

Gryningsklipp

Kim de Bruin — Fri, 28 Sep 2018 05:03:47 +0000

06:21

Katten sitter på köksbordet intill datorn, en decimeter från min vänstra hand. Hon spinner och stirrar på mig. Ute börjar det ljusna lite försiktigt, gryningen studsar mot grannfönstren, skapar gråa ljustavlor på fasaderna. Härinne lyser datorskärmen upp mig och katten. Två levande ljus bildar förnimmelsen av en upplyst katt, för ljusen står bakom katten så att jag ser ljusauran runt henne, men inte själva ljusen. Köksklockan tickar, kylskåpet surrar. Nosandning hörs under bordet, det är hunden som lagt sig i korgen och somnat om. Mina nyinköpta raggsockar ger också ljud ifrån sig, varje gång jag flyttar en fot. Tangenterna klickar mjukt fram skrivrytmen, jag föreställer mig det är ett tryggt ljud att lyssna på om man hade legat i halvslummer intill. Det susar lite i de vattenburna elementen. Ett ljud till framträder: vattenpannans surr som hörs genom ventilationskanalen.

Nu har katten flyttat på sig, hon tittar ut. Ljuslågorna avslöjar en lätt rörelse i luftrummet, kanske orsakad av vår gemensamma andning. Jag leker med tanken att andningen bestod av ljus – vilka vackra mönster skulle jag inte se i rummet då… Virvlar av pulserande luftströmmar som böljar fram och åter, i en aldrig sinande rytm.

Jag lutar huvudet bakåt, mot stolsryggen, och suckar djupt. I taket pulserar en perfekt skuggcirkel, resultatet av samspelet mellan vår andning, ljuslågorna och kökslampan. Den liksom dansar där uppe i taket. Fast i fysiska lagar, men ändå helt fri och fullständigt förgänglig. Plötsligt är morgonen magisk. Och katten förflyttar sig, helt ljudlöst, sätter sig intill min vänstra hand igen. På min mobil, som jag just tagit bilderna med.

Sprickan

Kim de Bruin — Sun, 05 Nov 2017 17:03:12 +0000

mellan regngardinerna och soltrådarna

mellan mammafika, sopa köksgolvet och hundpromenad

är det kolsvart, kallt och bottenlöst idag

jag tvingar mig att erkänna den uppenbarade sprickan

fast jag helst vill fly så långt bort ifrån dess livsfarliga bråddjup jag kan

firar ner mig i bättre vetande

ensamheten slukar mig omedelbart

sliter itu mina försvar

lyfter fram paniken

som smular sönder varje rest av jag

tills jag inser att jag inte finns

jag illusionerar

skriker mig en spegelvärld som spelar upp

alla föreställningar

alla missförstånd

som barnet inom mig

fortfarande tror är verklighet

fast endast i smyg förstås

det är knappt så jag märker det

för jag är ju så vuxen nu

ett under av målmedveten envishet

framåtanda, visdom och ständigt nya insikter

inte har väl jag tid

att skälva som ett vettskrämt barn?

jo det har jag

jo det vill jag

det är här diamanten gnistrar

djupast ner i den kallaste avgrunden

där det är som vackrast

där jag törs släppa taget

så jag åker upp i ljuset

om och om igen

ett evigt kretslopp

av liv

Ego

Kim de Bruin — Tue, 10 Oct 2017 19:15:38 +0000

Den senaste tiden har jag inte skrivit mycket. Fram för allt har jag inte publicerat så ofta. Varken text eller bilder. Jag har funderat en del runt detta. Detta ökande inre motstånd till att visa upp mig. Under rätt många år har jag ju varit rejält aktiv på sociala medier. Jag har behövt det, särskilt när jag blev sjukskriven, för då var jag utmattad, nyskild, barnen flyttade hemifrån och jag kände mig bottenlöst inkapabel och ensam. Och jag har gillat IT-utvecklingen med alla dess möjligheter, lekfullhet och tekniska lockelser. Även om jag är medveten om de uppenbara nackdelarna med hela paketet, så har möjligheterna hela tiden övervägt för min del.

Jag har forskat och kontaktat, undersökt och funderat. Internet passar mig utmärkt bra. Min sociala uttröttbarhet (atypisk autism) innebar förr, före internet, en ständig känsla av avskildhet, ett utanförskap, som jag inte kände mig tillfreds eller trygg med. Jag orkade inte med det sociala mingelflödet IRL, men ville ju ändå vara delaktig i livets flöde. Tack vare internet och sociala medier kände jag att jag var och är med i leken; jag kan söka vilken information jag än behöver för stunden och jag kan maila, chatta eller bara läsa och lyssna. På nätet kan jag vara social utan att bli helt slutkörd.

Men nu? I princip gillar jag fortfarande konceptet. För, som sagt, det passar min personlighet bra. Det är bara det att jag har blivit, tja, typ prestationstrött. Uppmärksamhetsutmattad. Bekräftelsemätt.

Jag känner mig lite äcklad av ”likes”. Eller av att få beröm. Eller av mina känslor av besvikelse när jag inte får respons på något jag publicerat. Det har känts så löjligt. Som om jag blivit barn igen…. ”Se mig, ta mig, välj mig, hallå, hallå, kolla här, visst är jag bra, gilla mig, hallå, kolla hit, titta då…!” Även om jag fattar att jag är en människa, en varelse som behöver flockens spegling, om inte annat för att känna att jag alls existerar, så har jag betraktat mina undermedvetna försök att ”vara något” med en ständigt stigande känsla av obehag.

Om man inte kan trivas i sitt eget sällskap, i sin egen tystnad… om man blir rastlös och orolig av att inte bli speglad, inte behövd, inte efterfrågad… Om man ständigt behöver berätta för sin omgivning vilka insikter man fått, vad man ägnar sig åt, vilka kunskaper man har, vilka framsteg man gjort …. eller ständigt klagar därför att man har behov att bli tröstad, omhändertagen, ömkad… Hur ska man då någonsin få ro i själen…? Var går egentligen skiljelinjen mellan en uppriktig glädje av att dela med sig och egots bekräftelsebehov?

Det senaste åren har jag alltså undersökt mitt eget ego. Forskat och tänkt. Diskuterat och begrundat. Man kan nästan säga att jag spionerat på mitt ego, i syfte att avslöja det för mig själv. Eller i vart fall få syn på hur det försöker köra med mig.

Egot. Mycket finns skrivet om egot och den här (långa) betraktelsen av Kjell Haglund gillar jag. En kortare variant (hämtat från Wikipedia) är denna:

”Egot är vår identifikation med våra tankar, känslor, åsikter, mentala föreställningar, förhållningssätt osv. Detta resulterar i att egot ger oss en förvrängd bild av verkligheten, en mental illusion. Egot är en reflektion av självet. Egot gör tre saker jämt och ständigt, den söker tvångsmässig bekräftelse, har ett tvångsmässigt behov av att kontrollera, har ett tvångsmässigt behov av att döma och försvara och har tvångsmässiga osanna förväntningar. Egot tror att den är sig själv, det vill säga människan själv. Man blir fri från egots grepp och når inre frid och frånvaro av rädsla, genom att avidentifiera sina tankeprocesser och känslor från sig själv. Människan är inte sina tankar, utan människan är den medvetenheten om att dessa tankar finns i människan själv. Man börjar sitt frigörande från egot när man börjar ifrågasätta och uppmärksamma den inre röst som man har i sitt huvud. Dock kommer egot alltid att vara en del av människan. Hur starkt egot är speglas av hur mycket rösten i huvudet styr människan i hennes handlingar och val”

Effekten av att ha spionerat på mitt ego är att jag numera drar mig från att hamna i situationer där andra ger mig bekräftelse. För bekräftelsen innebar fram tills nyligen att mitt ego fick sig en boost. Jag har precis fått pli på mitt aldrig-mätta-ego. Den kan gott gå på svältkost ett tag, tills den lärt sig vem som bestämmer i mitt liv. Liksom en nybliven nykter alkoholist undviker tillställningar där alkohol serveras så undviker jag ego-kickar nu. Jag vill inte halka tillbaka i missbruket.

Jag mår alldeles för bra nämligen. På egen hand. I båten på havet, ensam med sjöfåglars läten och havets mättande doft. I bilen, tänkandes mina miljoner tankar och nynnandes en sång. I skogen, den fantastiska, vackra förtrollande skogen. I soffan, medan jag betraktar Tess och Flisans samspel. Det är underbart att känna glädje och trygghet i sitt eget sällskap, utan att få ständiga impulser att dela med sig. Att inte ständigt känna ett slags otillfredsställt sug, att inte ständigt grubbla, problematisera, känna att något skaver och måste rättas till. Att inte ständigt känna behovet att fly; i umgänge, mat, dryck, städ, fix, jobb, underhållning.

Paradoxen här och nu är att jag väljer att dela med mig av min olust inför att dela med mig. Jag ler stort åt det…

Men det är ju just i mötet med andras visdom och erfarenheter som jag själv fortsätter utvecklas. Jag söker efter svar och är så innerligt glad när andra delar med sig. Så jag vill också dela med mig, kanske någon annan söker, hittar min text och hittar något att känna igen sig i… . Någonstans letar jag efter balansen bara. Mellan att dela med mig för att jag vill dela med mig och att dela med mig för att få bekräftelse.

…

Tess och jag var i Stockholm i helgen. Vi körde dit ihop med Richard R. Åkte med Rikard till Uppsala för att hälsa på Lukas, fikade med Siv och gick på restaurang och promenerade på folkfyllda gator.

Jag gillar Stockholm mycket, men stadspulsen är ansträngande för sinnena. Men så hittade vi en oas: den nya pendelstationen vid Odenplan. Tyst, vacker, och mycket lugn. Där kan jag sätta mig i någon timme nästa gång staden tar knäcken på mig

Tess behöver egentligen bara sin korg. Är den med så känner hon sig trygg i alla lägen.

Sen var det dags att köra hem RR’s fina Volvo som ska få sig en vintermakeover hos mekanikern i Tanum istället för att stångas med lapplisorna i stan…

Idag en båttur till Musö. Underbart….

Strålande solsken, ingen vind, spegelblankt hav…

Sedan på hemvägen mulet och efterhand regn. Men det gjorde ingenting. Rätt klädd och trygg. Lycklig.

Ljusning

Kim de Bruin — Sat, 23 Sep 2017 16:24:49 +0000

Det mörknar nu. Hösten är på plats, det finns ingen återvändo. Det är bara att ge sig. Njuta av de vackra dagar som trots allt skymtar fram mellan regnskyarna. Och vara tacksam för allt man har.

Vilket blir lättare ju mer jag lär mig om mig själv. Att göra den inre resan är det bästa och viktigaste jag någonsin gjort. Det börjar bära frukt. Lagren av trötthet och förvirring börjar skingras och allt oftare skymtar en inre stabilitet fram som är fullkomligt befriande.

Jag känner mig klarare och allt oftare helt trygg i mitt eget sällskap. Det har tagit lång tid. Det är hemskt att känna sig ensam. Och jag är ofta ensam. Känslor såsom övergivenhet och utanförskap fortsätter att surra omkring i min brösttrakt, det är smärtsamt men de äger mig inte på samma sätt som innan. Det är ju bara känslor, de blossar upp och falnar i ett evigt kretslopp. Försöker jag fly från dem växer de, och tror jag på dem växer de också. Så jag undkommer dem inte. Men paradoxen är att ensamhet är en absolut förutsättning för återhämtning i mitt fall. Min strategi för närvarande är att låta de där jobbiga känslorna få finnas där, de får existera men jag låter dem inte styra.

Att försöka fokusera på tacksamhet (något jag inte varit så värst bra på) hjälpte mig bli mer uppmärksam på andra känslor; såna där som får mig att inte bara känna, utan faktiskt njuta av att jag lever. Det har funkat bättre än jag vågat tro. Uppåtspiralen är snabb vissa dagar! Som igår när jag provade stigcykling på mountainbike.

Det var grannen Per som bjöd på en lunchtur på en lånad cykel, och som jag njöt! Visserligen på darrande otränade ben, men det spelade visst ingen roll… Nu sitter jag här och försöker jag stoppa mig själv från att spontanköpa en cykel via internet. Jag vet hur jag funkar: överentusiastisk när jag sätter tänderna i något nytt, men risken är att glöden falnar snabbt om jag handlar överilat. Så jag har lovat att åtminstone ta mig till en cykelbutik för att provcykla några olika modeller innan jag ger efter.

Varför vill jag helt plötsligt cykla? Sammanträffanden. Jag råkade upptäcka en lokal facebookgrupp för stigcykling. Cykla är roligt. Sen så har jag känt en stadigt ökande längtan och ett behov av att röra på mig, bygga upp min styrka och uthållighet igen efter de här nedbrytande utmattningsåren. Den inre radarn letar ständigt efter motionsmöjligheter som passar min personlighet och rådande förmåga. Fridykningen var ett sådant försök. Jag älskar ju att simma, och som barn dök jag gärna ner i djupet och höll andan. Problemet med dykningen för min del visade sig först efter jag provat hela kittet: våtdräkten och fenorna och vikterna och masken och snorkeln och havets svall. Det var skönt med våtdräkt, för då fryser man inte och maneter är inget hot. Men jag flöt förstås som en kork och var ju tvungen att hänga på vikter tills flytbalansen blev lagom. Men då blev det istället trögt att röra sig i vattnet och det kändes som om jag inte var stark nog i musklerna. Blev trött och andfådd väldigt fort, särskilt när det varit blåsigt och svallvågorna drog i mig. Då blev jag rädd. Det är inte skönt att dyka när man är rädd. Det gör att man tänker sig för både en och tre gånger innan man ger sig ut på egen hand. Och jag som vill kunna ge mig ut snabbt och spontant ibland, och som gillar att göra saker ensam ibland. Dessutom har jag haft ont i lederna igen och det har gjort det väldigt motigt att komma i och ur våtdräkten. Se där anledningarna till att dykningen inte blev den fysiska kickstarten till mitt motionerande liv som jag hoppats på. Jag ger inte upp helt, ska bli starkare och dyka igen. Men jag behöver en träningsform nu, som är rolig och enkel. Så, skam den som ger sig heter det visst?

Ja, cykla som sagt…. det verkar vara en enkel sak att komma igång med. Inga omständiga planeringsprocedurer som krävs för att spontant kunna kasta sig ut på en runda. Roligt sätt att komma ut i skogen fram för allt. Ska bara tänka mig för rejält innan jag slänger iväg tusenlappar jag definitivt inte kan avvara på plötsliga infall…!

Redo inför något helt nytt

Det var hur kul som helst :-P!

Fick ett annat roligt infall: att precis som min mamma hänga upp en rullgardin på väggen och börja måla. Med vänster hand för säkerhets skull – för att kringgå prestationsmonstren

Målade och målade. Såg plötsligt min skugga. Lite luddig i kanterna. Precis som jag känner mig.

Nu har jag två versioner att jobba vidare på. Törs inte riktigt fortsätta just nu. De vet inte vad de vill bli än!

Att vara den man är

Kim de Bruin — Mon, 11 Sep 2017 09:52:19 +0000

Vem är jag? Vem borde jag vara? Vem har jag varit hittills? Vem skulle jag kunna vara? Vem vill jag vara? Vad tror jag andra vill att jag ska vara (för dem)? Vem vill jag vara för andra? Vem vill jag bli?

Vad är mitt sanna jag? Mitt riktiga jag? Mitt innersta jag?

Alla dessa frågor jag har ställt mig. Alla dessa olika ”jag” jag har prövat.

Jag har inte hittat det slutgiltiga svaret. Jag har dessutom slutat leta.

För så fort jag tror mig ha hittat ett svar, så ändrar sanningen skepnad. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att ”jag” är en illusion, en idé som vi kanske endast behöver för att navigera genom den tredimensionella verkligheten, men det finns egentligen inget fast och avgränsat ”jag”. Det kan rimligen inte vara på något annat sätt.

”Jag” är föränderlig. ”Jag” anpassar sig till nuet, formas av mina föreställningar om då och sen. ”Jag” uppstår i mötet med andra och ändrar sig genast när mötet är förbi. ”Jag” kan upplösas i ”vi”, ”oss”, ”det”, ”inget” och ”allt”.

Det beror bara på fokus.

Hela livet har jag inte vetat. Hela livet har jag varit i: kroppens lilla anspänning. Som ett ständigt surr. Den där inre nästan omärkbara spänningen som uppstår när ”jaget” försöker förhålla sig till det den uppfattar som ”allt utanför”. Före mobilernas och den lätta flyktens tid minns jag att jag kände det tydligt, fast då visste jag inte vad det var. Det var som lättast att registrera den där omedvetna anspänningen när jag stod i någon kö, i väntan på bussen eller i något väntrum. Utan att kunna fly in i skärmaktiviteter eller samtal med någon. Hur sitter jag, hur står jag, var har jag händerna? Hur ser jag ut, vad ser de andra? Hur uppfattas jag? Hur ska man bete sig?

Hela livet, den där spända lilla mikromuskelframåtlutande rörelsen. Denna tysta inre fråga ”är jag tillräckligt ok?”… Ständigt påslagen, ja till och med när jag i ensamhet försökte ”bara vara mig själv”, inför mig själv. Som om jag övade.

”Jag” – som en avskärmad liten entitet. Som behövde formas, skapas, uttryckas i varje liten sekund. Som irrade i panik när omvärlden inte erbjöd ett eko. Som därmed undvek allt vad verklig tomhet, total avskildhet och stum tystnad innebar. Stackars lilla ”jag”. Denna avskilda ensamhetsinbillning… och allt bekräftelsebehov det medförde.

Och nu då? Kanske har jag upptäckt den hemliga dörren. Nu börjar jag glimtvis upptäcka att jag kan röra mig i livet utan att behöva vara jag. När jag vill. När jag har det som fokus. När jag minns att jag kan. Jag kan skifta mellan att vara jag eller vara du eller vara ett med allt eller vara det. Det är fortfarande enklast att vara ”jag”, men det är mer intressant att vara i den eller i det eller i allt.

Att förflytta mig till hundens nos när den uppfattar ett färskt rådjursspår. Att glida in i en medmänniskas känsla av smärta eller förlust eller glädje och vara den, smaka den. Att sitta i väntrummet och verkligen endast ta in de andra omkring mig, utan att lyssna till mitt eget tankesurr. Att låta kroppen kliva in i ett träd, förnimma hur det är. Att ställa sig bredvid tankefloden och känslokaskaderna som strömmar genom min egen kropp, ständigt, utan att upphöra för en sekund. Betrakta det som pågår. Vara fri.

Jag är nybörjare. Jag behärskar inte det här. Ibland försöker jag utan att få det att fungera. Antagligen försöker ”jag” för mycket. För när det funkar är det ingen prestation, ingen ansträngning. Bara ett lätt skifte av fokus, som en fjärils viskning. Men jag vet nu hur det känns när man är fri från ”jag”.

Det är otroligt vilsamt. Och spännande och hoppfullt.

Och det tar bara en mikrosekund att skifta.

Höken och ekorren

Kim de Bruin — Sat, 07 Jan 2017 18:40:01 +0000

Dagens promenad gick som vanligt runt Falkeröd och Greby gravfält. Jag går där nästan varje dag, för det är nära och vackert och lugnt och fritt. Förut blev jag irriterad på mig själv för min bristande äventyrslusta – varför söker jag mig inte vidare, längre bort, till nya stigar, nya vackra områden att upptäcka? Men så känner jag inte längre. Jag har slutat slå på mig själv, det blir för tjatigt att ständigt vara vara så kritisk. Och jag har upptäckt att äventyren och variationen i allra högsta grad finns i det vardagliga och upprepningen.

När jag går samma gamla runda jämnt blir den så välbekant att jag kan gå den med stängda ögon. Jo det är nästan helt sant, jag kan i alla fall gå den i kolsvart mörker, utan ficklampa. Rundan bjuder ändå på något nytt varje gång. Alltid är det något som är annorlunda. Och de där små variationerna kickar igång alla möjliga tankar hos mig och ofta nya insikter.

En kom idag:

Idag gick jag utan Tess, som just fått valpar, och dem vill hon inte lämna längre än två minuter i taget. Det är helt i sin ordning, men jag behöver röra på mig, så jag marscherade ivrigt iväg. När jag kommit halvvägs på min raska runda var axlarna framåtböjda, käkarna spända och tankarna snurrade som irrbloss kring det ständiga ämnet framtida försörjningsmöjligheter. Hoppla. Dags att stanna, luta sig bakåt och titta upp mot trädtopparna. Andas djupt. Lyssna på skogens ljud. Fåglarna. Den lätta brisen i grenar och mot fuktiga stammar. Drippdroppet i blötsnön. Det hjälpte. Fortsatte sedan i lugnare takt. Näsvingarna insöp omgivningen, breddade uppmärksamheten och livet blev rikare.

I höger ögonvrå lyfte den, tyst och snabbt, flög tvärs framför mig och bort ur sikte: en duvhök med en ekorre i klorna. Nä…! Min lilla ekorrkompis…! Eller en av dem; jag och Tess brukar stanna och prata med dem. Jag tror det är ett ekorrpar som håller till där, vi brukar se två stycken. Nu hoppas jag verkligen det är fler för annars är det ju för sorgligt. Om endast den ena av ekorrparet nu fallit offer för den hemska, hemska duvhöken.

Första impulsen jag fick var att springa efter det tyngda lågflygande ekipaget för att skrämma höken så den kanske skulle släppa sitt byte. Kanske kunde jag rädda ekorren. I samma stund impulsen dök upp löste den upp sig och försvann från mitt medvetande igen. Det är ju för det första ingen idé att springa efter en hök. Det är för det andra inte bra om den släpper en illa skadad ekorre – för hur ska jag kunna ta hand om den…? Hur stor är chansen att den klarar sig då? Bättre låta naturen ha sin gång… Men min empatiska impuls var alltså just denna: jag ville rädda den söta lilla ekorren och jaga bort den stora elaka duvhöken. Hm, rätt gulligt, men ganska naivt… Började filosofera kring detta dilemma.

Denna djupt mänskliga empati-impuls: att värna den svaga från den starka. Så bra den impulsen är i grunden, men så fel det kan slå… Rätt ofta faktiskt när jag tänkte efter. I detta fall så är ju duvhökens chans till överlevnad noll om den inte lyckas fånga möss, sorkar, harungar och ekorrar. Jag unnar den verkligen lyckokänslan över att ha fångat sig ett rejält skrovmål. Den enes död, den andres bröd. Duvhöken behöver fånga byten, den ska inte känna empati, den ska få tag i mat, punkt slut. Naturens gång. Ekorrar, hur söta de än är, gör ju samma sak. De är också rovdjur.

Men jag själv då? När jag vill rädda ett djur från att bli uppätet av ett annat, vad står den impulsen för egentligen? Tja, jag vill inte att någon levande varelse ska behöva lida, för det gör ont i mig, liksom. Det är en bra egenskap. Jag tror det är en av egenskaperna som gjort att vi människor blivit så framgångsrika. Vi är tänkande och medkännande, det har hjälpt oss breda ut oss och bli många på klotet. Men ändå tycks lidandet öka i takt med att vi blir mer empatiska…eller?

Duvhöken och ekorren bjöd in mig att försöka undersöka den där empatiska motsägelsen: Varför får jag denna ryggradsreflex att bli arg på, peka finger, stoppa eller straffa ”andra” (duvhöken) som är elaka mot försvarslösa stackars små varelser, såna där små varelser som väcker mina beskyddarinstinkter? Till och med i situationer där naturen helt enkelt har sin självklara gång? Är det ett uttryck för sund empati? Törs jag jag rikta samma pekfinger mot mig själv? Och fundera över vems död jag orsakar för att jag ”behöver bröd” eller överleva? Och hur mycket ”bröd” behöver jag egentligen, för att överleva? Orkar jag ens tänka efter på djupet, och göra medvetna val?

Det är lätt att drunkna i den frågan. Få panik. När man tänker på det onda som sker överallt i världen. Folk som misshandlar djur. Folk som misshandlar folk. Folk som utnyttjar djur och folk. Det är folk som utnyttjar istället för nyttjar. Duvhökar utnyttjar inte. Duvhöken, och andra rovdjur, utnyttjar inte. De fångar det de behöver, för sin överlevnads skull. Alla djur gör det de behöver för sin överlevnads skull.

Vi människor gjorde likadant en gång för extremt länge sedan. Vi gjorde det vi behövde för vår överlevnads skull. Idag är det annorlunda, särskilt för oss som lever i rika och välmående länder. Vi kan kan välja. Vi kan tänka. Vi kan känna. Vi kan fatta kloka beslut. Men gör vi det?

Vi lever liv som orsakar lidande för många andra levande varelser. Jag kan inte undgå att reflektera över och inse att jag är en människa som orsakar lidande för andra människor, och för djur, helt i onödan, bara för att jag ”vill ha” en massa saker. Jag vill till exempel ha husdjur, för sällskaps skull. De äter kött, och jag köper specialkött som tillverkats i djurslaktfabriker, just sånt kött jag själv slutat äta för att jag inte vill bidra till misshandeln av djur. Det är bara en annan förpackning. Jag vill också ha en smartphone, en dator, en platt-TV och så vidare, vars delar garanterat är tillverkade på bekostnad av många fattiga människors hälsa och levnadsvillkor. Jag vill unna mig, ha lite kul, och jag påverkas av min samtid. Och samtiden säger ”because I’m worth it”….

Jag försöker leva ett medvetet fairtrade och ekologiskt liv, men det är en utmaning. För ju mer medvetna val jag gör desto mer tvingas jag bli medveten om min egen skuld. Jag bidrar till att andra har det eländigt, helt enkelt genom min existens. Det svider.

Missförstå mig inte. Jag vrider mig inte i skuld och skam, tvärtom så tror jag att den enda vägen fram är att inte känna skuld och skam, just för att orka fortsätta göra kloka och medvetna val. Om jag däremot stoppar huvudet i sanden, vägrar inse att jag själv faktiskt har personlig skuld och faktiskt är delaktig i utnyttjandet av andra varelser, så kan jag inte vara del av lösningen. Jag tror det är extremt viktigt att känna vilken smärta man orsakar andra genom sin blotta existens. Så länge man vägrar se sin egen delaktighet är man blind, och då kan man fortsätta skada andra. För då är man ju inte medveten om det och kan peka finger åt alla andra som är dumma. ”Vilka folk det finns” är en fras man ofta hör. Ja, det finns folk till allt. Och jag är en av dem. Du med.

Vi är inte rovdjur, vi är folk som kan välja. Stoppa huvudet i sanden eller vakna upp varje dag på nytt och göra sitt bästa för att sluta orsaka andra lidande, ett litet steg i taget. Om vi törs. Där fyller empatin sin funktion: vi ska tycka synd om dem som lider och ändra vårt beteende där vi kan göra skillnad.

Jag sörjer ekorren och gratulerar duvhöken, och tackar moder jord för dagens visdom. Den hjälpte mig. Kanske behöver jag till exempel inte skaffa mig en sån där himla miljösmart sodastreamer trots allt. Kanske kan jag överleva alldeles utmärkt utan bubbelvatten och klara mig med vanligt kranvatten. Till och med njuta av det. För det är ju gott. Faktiskt.

Kontrastdagar

Kim de Bruin — Thu, 20 Oct 2016 15:28:20 +0000

Två dagar, två upplevelser.

Två riktningar, två tillstånd.

Polariteter, motsatser.

Och oj som det hänger ihop….

Låter bilderna tala för sig själva.

Igår:

Och idag:

I tystnaden kan jag höra mig

Kim de Bruin — Mon, 13 Jun 2016 12:32:08 +0000

Jag har blivit ”känslig” för för många intryck. Det står i mitt sjukintyg. Jag har utmattningssyndrom, men är på väg tillbaka. Men tillbaka till vad?

Naturen och stillheten har alltid fascinerat mig. Redan som barn visste jag hur skönt det var att bara vara, andas, titta, lukta – i naturen. En nyckelpiga på fingret, ett grässtrå att vissla med. Molnen som skapade figurer åt min fantasi, medan myrorna kittlade mig i nacken.

Men livet krävde sin ekorredans, jag blev vuxen, hann sällan stanna upp och andas och jag liksom många före mig blev till slut sjuk av stress. Under utmattningssjukskrivningen återupptäckte jag tystnaden. Under ett års tid hade jag inget annat att göra än att umgås med mig själv. Skild sedan några år tillbaka, barnen vuxna och utflugna. Jag hade inte längre jobbet att fylla mina dagar med. Och jag var in i märgen trött. Verkligen fullständigt utmattad.

Jag orkade inte läsa, inte se på film, inte träffa folk. Timmar, dagar, veckor kunde förflyta i tystnad. Det skrämde vettet ur mig, samtidigt som det gav mig den djupaste tröst jag någonsin känt. I tystnaden hittade jag tillbaka till mitt ursprung, min inre utgångspunkt.

Naturen bidrog starkt till denna långsamma läkeprocess. Jag ägnade den gnutta energi jag hade till att ta mig ut. Med hundarna på långa, långsamma skogspromenader. Suset i trädgrenarna, doften av mossa och barr. Grönskan i alla variationer.

Ut med båten mot stilla holmar och skär. Måsarnas skrin, ejdrarnas kurrande, solens varma strålar i vattenblänket. Och granitens skiftande färger.

Det var som om jag upptäckte livet på nytt. Jag vaknade.

I början fick jag hela tiden impulsen att dela med mig. Jag tog en massa bilder och la ut på sociala medier, jag försökte blogga. Men energin räckte inte till, så fort jag riktade mig utåt, försvann den lilla mängd energi jag byggt upp.

Jag fick lära mig att bara vara. Att bara ta emot. Utan att bli bekräftad utifrån. När jag till slut lärde mig att vara i det, stanna i det, så började det vända. Energin kom sakta tillbaka. Jag blev tillräckligt frisk att inse att jag inte vill tillbaka till det stressande liv jag levde förut.

Jag vill så gärna dela med mig. Visa alla fina ställen jag hittat. För andra som behöver det, liksom jag gjorde. Vill gärna ta dig i handen och gå med dig, ut i tystnaden, tillsammans. Visa hur lätt det är. Särskilt när det är svårt. Ja, det är faktiskt då det är som lättast…

Hänger du med?