strandstädning – de Bruin insight out

Ångestflickan talar

Kim de Bruin — Mon, 25 Oct 2021 12:32:39 +0000

Jag sätter henne på fönsterbrädan. Hon är naken. Nytvättad och nysnaggad för hennes hår föll ju ändå bara av i stora tussar. Hon sitter där så att hon ska kunna se mig i ögonen. Jag har placerat en Ferarri i hennes knä. Eller är det en Porsche? Det är hursomhelst en Formel 1. Det vet jag, för jag växte upp granne med en racerbana där det kördes Formel 1 tävlingar.

Jag vill så himla gärna skriva. Men varje gång jag försöker skriva från hjärtat, om allt det som känns så pockande viktigt, så fastnar jag i pretentiösa formuleringar som får mig att vilja spy. Det är alltid för dåligt, för överdrivet, för egocentrerat och dessutom har säkert andra redan skrivit om det jag vill skriva om, fast så oändligt mycket bättre. Så det tar alltid stopp. Men jag vill ju skriva.

Jag har satt henne på fönsterbrädan så att hon ska kunna se mig i ögonen, nej, kunna se igenom mina ögon, igenom hela mig. Jag tror hon har den egenskapen: att se rakt igenom mina föreställningar om vem eller vad jag är och kan vara. Jag har satt henne där, på det sättet, så att jag ska lära mig att lyssna bortom mitt pretentiösa pladder. Lära av henne, ja, det är tanken. Det måste vara så. Varför ville hon annars följa med mig hem?

Jag stirrar på henne. Hon stirrar tillbaka. Inget händer. Jag suckar, tar en klunk av teet, putsar glasögonen. Obehaget kryper i mig. Vad håller jag på med? Vem tror jag att jag är? Någon jäkla schaman från femte dimensionen kanske? Så utomordentligt löjeväckande.

Det är tyst länge. Till slut öppnar jag munnen:

— Jag vill så gärna skriva, men jag vet inte om vad. Kan du hjälpa mig?

Hon stirrar på mig. Jag känner mig ännu löjligare. Ändå öppnar jag munnen igen:

— Vill du berätta för mig?

Hon svarar omedelbart: — Du vill inte lyssna, bara prata om dig själv.

Aj. Det där träffar hårt, för det är sant. Jag är så självupptagen att jag skäms, ofta. Även om jag gör allt jag kan för att andra inte ska märka det, så är det ju jag själv och mina fantastiska tankar, känslor, idéer och formuleringar som är det som sysselsätter och roar mig allra mest.

— Ja se där, nu gör du det igen. Babblar på om dig själv. Vill du ens lyssna?

Jag öppnar förvånat munnen och säger: — Ja, förlåt, jag vet. Jag är inte bra på att lyssna. Men om jag lovar att försöka. Kan du berätta för mig då?

— Ja.

— Så hur ska jag göra? frågar jag och sätter mig tillrätta och föreställer mig att jag borde tända ljus, eller lite rökelse kanske? Så att rätt stämning infinner sig och allt det där.

— Lägg av, säger hon. Ta fram datorn, lyssna, och börja skriv. Nu.

Jag gör som hon säger, och undrar om jag kommer tappa bort det hon hittills sagt, men det räcker med en blick på henne, så inser jag att att det där med tid inte gäller. Det hon sa nyss är redan förbi och kan inte upprepas. Det hade sitt värde i stunden, istället är det som så att det enda jag behöver göra är att lyssna på henne, och försöka fånga det med tangenterna. Utan att lägga mig i. Jag behöver inte minnas, göra rätt eller tillrättalägga det hon säger. Hon tar hand om det.

Ok. Nytt dokument. Klar.

Hej Ångestflickan. Jag döpte dig till detta när jag hittade dig. Men vem är du? Och vad vill du bli kallad?

Det spelar ingen roll. Kalla mig vad du vill. Jag är ditt bättre vetande. Din magkänsla, din dolda skugga, ditt undermedvetna hopp och din hemliga längtan. Men inte bara din. Du tror du är din egen men du är ett litet löv på ett gigantiskt människoträd. Jag talar till dig men inte till dig. Jag berättar för dig, men inte bara för dig. Jag är det ni vill eller inte vill höra.

Ok… så hur går jag vidare nu då? Vad vill du berätta?

Du är inte redo för min berättelse. Du får en fråga istället: Varför satte du en bil i mitt knä?

Ah, tja. Det gjorde jag nog för att det liksom känns så skärande fel. En liten söt plastdocka, symbolen för flickleken, den där leken som ska förbereda flickan för den omvårdande rollen i framtiden. Och så racerbilen, symbolen för manlighetens längtan efter kraft, hastighet, tävling. Du sitter där med bilen i knät för att det är en konflikt som får mig att känna obehag. Ett obehag jag vill skriva om. Och kanske också detta: att jag hittade dig och bilen när jag strandstädade. Jag samlar på små leksaker jag hittar när jag strandstädar.

Ja. Och varför klippte du av mig allt hår? Och varför är jag naken?

Hm… det logiska svaret är för att håret var så skört att det bröts av. Men det sanna svaret är att jag ville att du skulle bli så ren som möjligt. Så ursprunglig som möjligt. Det var också därför jag tog av dig det lilla plagg du hade på dig. Som var genomborrat av rötter, och med tjärfläckar på. Förresten, du har fortfarande lite tjärfläckar på kinden och örat, och i hårbotten, det går inte att få bort. Jag tror jag hör dig bättre när du är naken, avskalad. För utan attribut upplever jag dig som rak och ärlig. Du behöver inte låtsas att du är något annat än det du är.

Sant. Jag säger som det är. Även om det är smärtsamt för er att höra. Så en sista fråga innan vi sätter igång: Varför tog du med mig hem, på riktigt? För det handlar ju inte bara om att du vill skriva?

Aj. Du prickar solarplexus som en projektil. Tack för den. Ok, på riktigt…

Den där dagen var en sådan där strandstädardag som var himla behaglig. Vi hade gjort det värsta jobbet på just den platsen vid tidigare städtillfällen, allt stort var redan borta ur den lilla viken. Nu satt vi i lugn och ro med var sin säck och plockade små, små plastfragment i en driva av förmultnade tång-, växt- och vedpartiklar. Solen sken och det var en timme kvar tills vi skulle sluta. Men så fick vi fatt i en tamp, den satt fast i jorden. Så vi drog, och drog. Det visade sig vara ett gigantiskt stycke nät som låg intrasslad i drivan nästan en meter ner. Det tog en bra stund att få fram den, och det vällde fram nya plastdelar. Nu blev timmen knapp. Vi var tvungna att hinna samla all den där plasten, som liksom flöt upp ur jordens innanmäte, i säckar så att det inte skulle blåsa iväg över ön, eller värre: sköljas ut i havet igen ifall det blev högvatten. Så det vara bara att lägga in extra växel.

Det var den där välbekanta känslan som steg upp. Den får mig att bli illamående: Det blir aldrig klart. Det finns alltid mer plastskräp, i djupare lager. Det kommer alltid mer, från havet. Sköljer in, storm efter storm, år efter år. Mer ketchupflaskor, nappar, topspinnar, yogurtburkar, fiskehandskar, förpackningar, läskflaskor, fiskenät, lådor, plastpellets, frigolit, slangar, båtdelar, gummidelar, säckar, dunkar, filter, masker, snören och ballonger. Det tar aldrig slut. Mina händer grävde genom denna blandning av civilisationsgalenskap och jag kände paniken växa inombords. Det tar aldrig slut. Vi drunknar i plast. * Precis då greppade min hand tag om dig. Jag blev rädd. Det kändes som något dött, något levande, en råtta, en kokong, en rutten korv eller ett vapen. Du var helt svart, kunde ha varit en rot, men min hand kände att det fanns rörliga delar.

Jag borstade av dig och så plötsligt stirrade dina klarblå ögon på mig. Det tog en stund innan jag insåg att du en gång hade varit en liten söt docka som någon säkerligen hade lekt med. Du såg ut som ett jordtroll, rötterna som otäcka svansar som trängde sig ur din lilla overall. Du hade legat begravd där nere i säkert flera decennier. Och nu såg du dagens ljus, pånyttfödd ur denna vämjeliga sörja av plast. Jag kände ömhet för dig, och jag ville ta hand om dig. Inget barn kommer vilja leka med dig. Du är för ful, för skadad, för gammal. Det finns miljarder nya söta dockor som inte kostar någonting. Men du har sett ett och annat. Du vet en hel del. Du stirrar på mig, och jag bara visste djupt inom att det du har att berätta är värdefullt och viktigt. Det handlar inte om mig. Du vill tala, jag vet det. Det var därför.

Bra. Det stämmer. Nu vet vi var vi har varandra. Jag tror ni är redo att lyssna. Nu ska jag berätta, men bara kort, för du behöver vila snart.

Ni har försatt er i den här situationen på Jorden. Ni har själva skapat detta recept på samhällskollaps på global nivå. Jorden kokar, har feber. Ni spränger, gräver, skräpar ner, skövlar precis överallt. Ni håller på och drunknar i konsekvenserna av ert begär efter mer. Inget problem ni nu har framför er är fristående. Allt hänger ihop. Det finns inga yttre lösningar, inga så kallade starka ledare som kan fixa problemen. Ledare är också bara människor, drivna av samma slags känslor som alla andra. Ju räddare och argare ni blir, desto längre bort är lösningen. Rädsla är inte svaret. Inte hopp heller. Tacksamhet däremot. Ur tacksamhet föds förnöjsamhet, kärlek och omtanke. Och ett inre lugn. Sakta ner. Sakta ner på alla tänkbara sätt. Det är det ni behöver. Omtanke om allt. Varandra. Naturen. Klotet.

Over and out. Vila nu.

* Bara på Västkusten flyter det i land uppskattningsvis 120 badkar med marin plast varje dygn. Den plast som når kusten står endast för 5% av den totala plastmängden som läcker ut i havet, 1 % flyter omkring medan hela 94% sjunker till botten. Allt plastskräp som hamnar i havet förstör vårt marina ekosystem och det marina livet. Källa: Västkuststiftelsen och Eunomia.

Om tillit

Kim de Bruin — Fri, 25 Nov 2016 12:15:29 +0000

Det här blir en rätt lång text. Hoppas du orkar läsa. Poängen kommer i slutet

Tillit. Att lita till. Att lita till andra. För att tillit ska kunna existera i en människa, behöver denne känna en sann övertygelse att allt är bra, även om det inte är exakt som man vill själv. Jag börjar lära mig att det är otroligt stor skillnad mellan tillit och kontroll. Jag börjar också lära mig att det är otroligt lätt att förväxla dessa båda motsatser.

Jag har alltid talat vackert och oliktänkandets fördelar, om att variation är viktigt. Att om alla tyckte och gjorde likadant, så skulle det bli en väldigt otäck värld att leva i. Jag har ivrigt argumenterat för vikten av att få göra fel, för övning ger ju färdighet. Jag har också, med den dubbelkulturella bakgrund jag har, vetat att det alltid finns många fler sanningar. Att det alltid finns nya perspektiv att få. Så i teorin är jag en ivrig förespråkare av begreppet tillit.

Hur känner jag inför denna bild? Ångest eller glädje? Varför då? Vad säger det om vår förmåga till att känna tillit?

Men stopp, hur hänger tillit ihop med allt det där, undrar du. Lugn, det kommer, häng på i texten så länge

Jag vet mycket om tillit. Men vetskap och kunskap är inte riktigt samma sak. Jag vet mycket, men kan inte så mycket. Jag kan inte tillit så bra.Det här är alltså en nöt jag tampas med: Jag har svårt med tillit.

Så här har det visat sig:

När barndomens lekkompisar blev för äventyrliga, för oförutsägbara, försökte jag mana till ordning, funkade inte det så blev jag rädd och drog mig undan. När de ville bestämma i leken ville jag inte vara med.

När mina partners inte svarat upp till mina förväntningar på hur en partner bör vara, så har jag med alla medel försökt förändra dem. När det inte fungerat (givetvis inte) har jag surat, gråtit, blivit arg, skyllt ifrån mig eller gett upp. Antingen dem eller mig själv.

När familjens alla medlemmar drog åt olika håll och utbytte meningsskiljaktligheter så försökte jag likt en vallhund ordna så att alla höll ihop, inte skällde på varandra och blev nöjda. Det hjälpte knappast. Minst nöjd blev jag själv.

När små eller stora samhällsstrukturer inte fungerat så som jag tycker de ska fungera, har jag försökt argumentera för förändring i olika sammanhang, och om inte det hjälpt blivit upprörd, irriterad, uppgiven. Och inget ändrade sig till det bättre. I alla fall enligt min definition.

När jag gör något vill jag att det blir perfekt, så perfekt det kan bli utifrån min förmåga. Om det jag gör riskerar att inte bli perfekt, så tappar jag all energi. Vad som är ”perfekt” mäts givetvis efter min måttstock. Och ribban ligger Mycket Högt…

Till och med som utmattningsdrabbad vill jag vara det så ”rätt” som möjligt. Göra rätt. Tänka rätt. Vara den perfekta utmattningsdrabbade….

Jag tror det här kontrollbehovet inte alls är unikt för mig. De allra flesta har nog liknande drag, åtminstone i vissa sammanhang. Men nu när världen kokar, och upprörda känslor stormar fram genom media tror jag det är viktigare än någonsin att dyka ner i sig själv och titta på hur man har det med sin förmåga till tillit.

Kontrollbehovet fyller ju absolut en viktig funktion. Om jag inte hade haft tillgång till den egenskapen hade mina barn kanske dött i diverse olyckor eller blivit själviska känslokalla monster alla tre. Det var bra att sätta upp en grind mellan vår tomt och banvallen, så att Mirja som ettåring inte skulle tulta ner och vingla fram på lilla bron över ån och klättra upp på tågspåret fler gånger. Eller tjata öronen av Rikard att han skulle sluta retas med allt och alla, för jag ville att han skulle fatta att de blev ledsna, oavsett om de skrattade. Det var bra att vi uppfattades som besvärliga föräldrar i kommunens ögon och bytte skola för 7åriga Lukas del, eftersom han verkligen hatade skolan och mådde dåligt, och det blev så mycket bättre på nya skolan. Kontrollbehov är bra.

Men inte när tilliten kvävs i kontrollbehovet. När tilliten kvävs på grund av smärtsamma erfarenheter är det lätt att fastna i kontrollbehovet. Jag antar att de som förlorat en närstående, ett barn särskilt, får känna på detta i full kraft. Alla tankar som väller över dem. ”Om jag bara…”. För hemska saker händer ju, vi kan inte komma ifrån det. Slumpen slår åt alla håll. Oavsett hur mycket kontroll vi utövar. Livet är oförutsägbart, olyckor sker, små som stora. Risken är därför stor att man försöker kontrollera livet mer och mer ju äldre man blir, för att man har erfarenheter som gett smärta, och man vill undvika mer smärta. Vilket givetvis inte hjälper. Man får livskramp.

Men kontrollbehovet behövs alltså, för att undvika olyckor som skulle kunna undvikas. Eller för att nå uppsatta mål. Om framgångsrika idrottspersoner inte hade haft arbetsdisciplin och noggrant höll koll på sin träning, så skulle de inte nå sina mål. Om byggansvariga inte regelbundet kontrollerade byggprocessen, att den höll måttet, så skulle det bli ett fuskbygge. Och så vidare. Ja, kontroll är bra på många sätt.

Men livet pågår, även utan mänsklig kontroll. Vi andas, vi växer, sår läker. Vi föds, vi dör. Utan kontroll. Årstider växlar, väder skiftar. Utan kontroll. Samhällsstrukturer föds, utvecklas, dör. Kunskaper, teorier, religioner, sanningar likaså. Krig blossar upp, Berlinmurar faller. Förändringar pågår ständigt. Naturen, livet, det bara ÄR. Utan kontroll. I det stora, och i det lilla. I mig. Det är så lätt att förlora insikten om det. Att glömma tilliten i att allt redan ÄR, och att allt är föränderligt.

Livet ÄR. Det dör och lever om och om igen. Konstant.

Det finns läror som visar hur man kan acceptera och vila i hur livet ÄR, utan att försöka förändra det, kämpa emot det. De lär ut hur man först genom acceptans kan öppna upp för verklig förändring. Man GÖR inte förändring. Förändring SKER, som en naturlig lagbundenhet. Det har jag alltid velat lära mig (i teorin, vill säga): att ha tillit till att förändring sker, när situationen är mogen. Det här har jag givetvis också fått öva mig på väldigt mycket, tack vare min utmattning. Bort från teorin, rakt ner i realitetens verklighet.

Men det är så svårt att inte GÖRA någonting. Jag vill ju GÖRA mig frisk. Kontrollera skeendet. Det är så svårt att ha tillit till processen. Ingen blir ju frisk av att inte GÖRA något? Världen blir ju ingen bättre plats om jag inte GÖR något? Så har jag tänkt hela tiden. Och fastnat i kontrollbehovet om och om igen.

Tack vare internet och min oändliga lust att lära mig mer har jag tack och lov stött på några stora insikter kring tillit nyligen. Jag älskar när insikterna kommer via logiska resonemang. För mig funkar det så. Mitt hungriga, nyfikna, tänkande intellekt är min boja men också min räddare

(Som den gången jag räknade ut, rent matematiskt/logiskt, att jag inte skulle bli mindre sugen på choklad (jag har varit helt sockerberoende från barndomen tills för några år sedan) om jag gav efter och tog en bit, två bitar, tre bitar (eller fem chokladkakor, tills jag blev spyfärdig). Chokladsuget skulle ju vara kvar, ja till och med öka i takt med att jag åt choklad oftare. Då var det plötsligt lätt att låta bli. Jag accepterade chokladsuget, slutade kämpa emot det, men åt inte chokladen. Det var löjligt enkelt. Sen gjorde jag samma sak med allt socker. Accepterade suget efter sockrad mat, men minskade stadigt på allt som innehöll socker. Och förändringen kom av sig självt sedan. Nu äter jag socker ibland, men tycker det smakar rätt illa. Jag har suget kvar, men blir inte tillfredsställd av att ge efter för den. Suget finns där hela tiden, manifesterar sig i allt. Det fattas hela tiden något. En pryl, ett möte, något att äta eller dricka. En kick, en bekräftelse. Det är tomhetskänslan jag har inom mig, som du har inom dig, som aldrig helt försvinner. Jag försöker döva den genom att ge efter för den, och så växer den bara istället… Men nu tappar jag tråden…)

Tack vare internet snubblade jag över en serie där en matematikprofessor (Marcus du Sautoy – The Code, på Netflix, och HÄR) på ett spännande sätt berättade om matematikens magiska koppling till Precis Allt. Där fick jag reda på följande märkliga samband:

När 1600 personer får gissa antalet bönor i en stor glasburk (4510 st bönor), så hamnar snittet på deras gissningar läskigt nära rätt antal bönor (1600 svar mellan 400 st och 53000 st dividerat med 1600 = 4515). Det spelar ingen roll hur tokigt de gissar. Gruppen som helhet har rätt! Det här experimentet har gjorts på många olika sätt, och det är alltid samma resultat. Svaret hamnar löjligt nära sanningen. Så fort personerna som gissar får tillgång till extrainformation, så spricker magin. Till exempel om de får gissa några gånger till och varje gång får reda på något nytt, så justerar de sina svar. Ju mer de får veta, desto längre från sanningen kommer flocken.

Många är vackert :-)!

Sen visade han, med hjälp av matematiken, hur allt i livet, på jorden, är lagbundet i olika former och formler. Hur vi kan förutspå framtid genom att avläsa Googlesökningar eftersom den stora massans tankar och åsikter samlas där. (Därmed blir det sant att det vi riktar vår uppmärksamhet till manifesteras, tänkte jag genast… Lagen om efterfrågan, konsumentmakt mm…) Logiskt, tydligt. Inte flummigt alls. Ren matematik!

För mig innebar dessa matematiska samband ett genombrott kring begreppet tillit. Om jag hela tiden tror att jag behöver veta mer, göra mer, diskutera mer, agera mer för att livet ska bli mer ”rätt”, så kommer jag bara längre och längre från sanningen. Om jag också tror att jag har mer rätt än någon annan, och att detta (att andra har ”fel”) är ett problem som hindrar att saker och ting blir ”rätt”, så är jag helt ute och cyklar! Variationen av åsikter och verklighetsuppfattningar är ju i själva verket en FÖRUTSÄTTNING för att flocken ska kunna komma så nära sanningen som möjligt. Variationen BEHÖVS!

Hjälp….! Så om jag möter en idiot som har helt vansinniga åsikter så kan jag helt enkelt bara bli glad åt att hen står för variationen… och rent av visa mig kärleksfull gentemot personen…! Vilken totalt upplyftande sanning!

Starkare än så: ju fler vi blir som känner tillit, till att olikheter är bra, till att man inte behöver VETA så mycket, ju fler som släpper fajten mellan ”rätt och fel” desto närmare sanningen kommer vi…. Hjälp…!

Ännu starkare än så: Ju fler som känner tillit till att förändring sker, inte att man GÖR förändring, ju fler som känner tillit att det man riktar uppmärksamheten mot, det manifesteras, ju fler som känner tillit till att man inte bär världen ensam på sina axlar utan att vi gör det tillsammans, ju fler som känner tillit till att variation är en förutsättning för ”sanning” – desto snabbare ser vi att världen redan är den plats vi alla drömmer om.

Ursäkta min yviga entusiasm….:-) Det blev en rätt stor insikt….!

Tillbaka till plasten på våra kuster. Det är eländigt, ja. Det är förskräckligt, ja. Man känner initialt ångest. Hela samhället har väl gjort det rätt länge. Lamslaget. Huvudet i sanden. ”Det är någon annans plast/fel! Det var inte jag som slängde…!” Men nu börjar förändring ske. Det går inte att blunda längre. Plastfrågan är aktuell på många håll i världen. Tiden är mogen, förändringen pågår. Dags att sluta skylla ifrån sig, dags att gemensamt ta tag. Så positivt! Man blir glad!

Tillit alltså….. Jag behöver inte göra. Jag behöver vara. Lita på mig, på dig, på allt. Så jag väljer att vara i kärlek, till och med när jag hatar och misströstar. Det är ändå flocken, vi alla, som skapar världen tillsammans.

Jag kan liksom lika gärna låta bli att ta den där chokladbiten/kontrollbehovet/åsiktsångesten/jagmåstekrampen. Slappna av. Acceptera. Plocka upp lite plastskräp när det känns rätt. Då kan förändring SKE

Puss på er <3 <3 <3

Kontrastdagar

Kim de Bruin — Thu, 20 Oct 2016 15:28:20 +0000

Två dagar, två upplevelser.

Två riktningar, två tillstånd.

Polariteter, motsatser.

Och oj som det hänger ihop….

Låter bilderna tala för sig själva.

Igår:

Och idag:

Lite plast bara

Kim de Bruin — Mon, 03 Oct 2016 16:56:23 +0000

Strandstädat på en ö som tar emot ofattbart mycket plast från havet.

Mest i Sverige.

Långeskär är format som ett stort ”L”, och fångar upp plasten mycket effektivt. Ön ligger utanför Havstenssund.

Plast och annat skräp från många, många år ligger här.

Plasten har noggrant blandats med tång, ved, snäckor och sand under åren och stormarna som kommit och gått.

Strandnyponbuskarna gör vad de kan för att förhindra plasten från att hamna på våra gator och i våra trädgårdar.

Lagret är metertjock på sina ställen. Plasten har vittrat sönder. När man tar tag i en bit som är hel, så smulas den sönder mellan fingrarna i samma stund.

Vår skärgård är hjärtknipande vacker… Det är också hjärtknipande att veta att endast 20% av all plast som hamnat i havet sedan hamnar på våra stränder och klippor. Resten av plasten är kvar därute i det djupa blå.

Flaskor, dunkar, tops(plastpinnar), handskar, påsar, nät, däck, lådor, askar, clips, skedar, korkar, silar, leksaker, chipspåsar, tross, gummidetaljer, olja, fett, frigolit, skor, flöten, linor, askar, kanyler….

Och mycket mer.

Idag var vi tre personer som städade.

Just det ja, presentsnören också. Jättemycket presentsnören. Och ballonger. Trasiga, alltså.

Alla bäckar små. Vi kan inte få bort allt. Inte utan att dammsuga hela kusten. Och haven.

Men vi kanske kan hjälpas åt att förmå mänskligheten att sluta slänga plast i naturen?

Allihop? Från att städa undan minsta lilla ballongslamsa efter barnkalaset till att förmå de stora aktörerna att sköta sig?

Alleen een beetje kunststof

Kim de Bruin — Mon, 03 Oct 2016 16:56:23 +0000

Strandstädat op een eiland dat ongelooflijk veel kunststof van de zee ontvangt.

De meeste in Zweden.

Lange snede wordt gevormd als een hoofdletter "L", en pakt de plastic zeer effectief. Het eiland is buiten de havstenssund.

Plastic en ander vuil van vele, is vele jaren hier.

Het plastiek is grondig gemengd met zeewier, hout, schelpen en zand in de jaren en de stormen die zijn gekomen en gegaan.

Strandnyponbuskarna doen wat ze kunnen om te voorkomen dat het plastic van dat eind omhoog op onze straten en in onze tuinen.

De laag is meter dik op plaatsen. Het plastic heeft verweerde neer. Wanneer u een stuk dat is full grijper, dan brokkelen de crumble van tussen uw vingers op hetzelfde moment.

Onze archipel is hart pijn geest mooie… Het is ook hart pijn om te weten dat slechts 20% van alle kunststoffen in de Oceaan dan op onze stranden en kliffen eindigen. De rest van de film is daar links in het diepe blauw.

Flessen, blikjes, tops (kunststof sticks), handschoenen, tassen, netten, banden, kratten, dozen, clips, lepels, stekkers, vulinrichtingen, speelgoed, chips tassen, touw, rubber delen, olie, vet, piepschuim, schoenen, drijvers, lijnen, vakken, cannulas.

En nog veel meer.

Vandaag, waren we drie mensen die opgeruimd.

Dat ja, cadeau ook tekenreeksen. Echt heel gift veters. En ballonnen. Gebroken, dat wil zeggen.

Alle kleine streams. We kunnen niet te ontdoen van alles. Niet zonder stofzuigen de hele kust. En de oceanen.

Maar misschien kunnen we helpen elkaar om de mensheid te stoppen met het gooien van kunststof in de natuur?

Alle van hen? Uit om zelfs de geringste ballon slamsa voor Kinderfeest te overtuigen van de grote spelers te verzorgen van zichzelf schoon te maken?

A little plastic only

Kim de Bruin — Mon, 03 Oct 2016 16:56:23 +0000

Strandstädat on an island that is receiving incredibly much plastic from the sea.

Most in Sweden.

Long cut is shaped like a capital "L", and picks up the plastic very effectively. The island is outside the havstenssund.

Plastic and other debris from many, many years is here.

The plastic is thoroughly mixed with seaweed, wood, shells and sand over the years and the storms that have come and gone.

Strandnyponbuskarna do what they can to prevent the plastic from that end up on our streets and in our gardens.

The layer is metres thick in places. The plastic has weathered down. When you grab a piece that is full, then crumble the crumble between your fingers at the same time.

Our archipelago is heart ache spirit beautiful … It is also heart ache to know that only 20% of all plastics in the ocean then end up on our beaches and cliffs. The rest of the film is left out there in the deep blue.

Bottles, cans, tops (plastic sticks), gloves, bags, nets, tyres, crates, boxes, clips, spoons, plugs, strainers, toys, crisps bags, rope, rubber parts, oil, grease, styrofoam, shoes, floats, lines, boxes, cannulas.

And much more.

Today, we were three people who cleaned up.

Just that Yes, gift strings too. Really very gift laces. And balloons. Broken, that is.

All the small streams. We can not get rid of everything. Not without vacuuming the entire coast. And the oceans.

But maybe we can help each other to bring humanity to stop throwing plastic in nature?

All of them? From to clean up even the slightest balloon slamsa for children's party to persuade the major players to take care of themselves?