poetiskt – de Bruin insight out

Byggpoesi

Kim de Bruin — Tue, 18 Feb 2020 07:13:27 +0000

Varje dag skriver jag dagboksanteckningar, i datorn. Oftast är det ett enahanda malande om ingenting, minnesanteckningar som hjälper mig se den röda tråden i mitt liv. Ibland kan orden inte hejda sig, då strömmar det fram saker som sticker ut. Imorse var det så, och jag tänkte att det kunde vara dags att dela med mig

Furugolvet på väg att skruvas på plats. Upptäckte efter 5 brädrader att jag hade fått för korta skruvar. Anders tipsade mig om att lägga en droppe vatten på varje skruvskalle. Vänta en stund och vips var det lätt at skruva ur skruvarna utan att brädan sprack.! Vilket supertips!

”Varje nytt arbetsmoment i bygget skapar en helt ny härochnuverklighet som sopar bort det förra momentet som ingenting. Minnet av engagemanget i de föregående momenten existerar endast som ett eko av något jag kanske minns. Ett minne som nyss var så härochnuangeläget, men som nu blivit damm och blåser bort ur varandet.

Förvånat ser jag mig över tidsaxeln och konstaterar att det vuxit fram ett helt litet hus. Det har inget med mig att göra. Härochnuenergin är tydligen det som får saker att ske. Oavsett hur problematisk och krävande det kan vara. Vissa härochnumoment är lustfyllda, enkla, väloljade. Spika läkt eller panel. Isolera. Lägga golv. Men de flesta moment innebär frågetecken. Vilket verktyg, vilken metod, vilket material? Var hittar jag information, kunskap? Var köper jag bäst och billigast? Frågetecknen tar precis allt jag har. Frågetecknen är allt jag är. Hela min varelse består av frågetecken som hakar sig in i varandra, de galopperar i flock, klättrar uppför synapserna, nålar fast bilder på möjliga lösningar så själen ser ut som en gigantisk anslagstavla med förvirrade bygganteckningar. Mitt i nätterna förvandlas enstaka frågetecken till utropstecken och spetsar mitt medvetande så kroppen sätter sig käpprakt upp. Ah! Nu vet jag! Sen kan jag inte somna om.

I härochnuenergin tvingas jag framåt, vidare. Arbetsmomenten är mina kugghjul, tvingar mig att ta tag i saker som jag vare sig kan eller orkar eller vill. Ändå vill jag, för annars skulle det inte hända något. Om jag inte ville något skulle jag inte hamnat i den här situationen. När arbetsmomenten skapar min vardag märker jag att jag vill det jag inte vill. Det vill mig. Jag är verktyget.

Flisan godkände golvet.

Nu är golvet lutat med hälften vitpigmenterat och hälften vanligt lut. Sedan hårdvaxoljat två gånger, och slipat emellan.

Inget sker i den ordning jag tänkt mig, ändå är ordningen alltid den rätta. Man kan inte lägga golv förrän golvet manifesterat sig. Man kan inte hantera tunga moment förrän hjälpande händer är på plats. Man kan inte måla förrän det slutat vara vinter. Man kan inte växa förrän det växer.

Idag vill jag inte alls göra något för jag är less och trött och skulle hellre vara miljonär på semester, men kugghjulen snurrar mig vidare och det är högst troligt att jag finner mig hyvla brädor idag, eller möjligen spika fönsterfoder. Min vilja växer i skogen och av skog byggs mitt hus. Träden offrar sina rötter, jag offrar min vilja. Det finns en rättvisa häri som gör allting en smula mer meningsfullt.

Morgonfågeln utanför fönstret kvillrar hål i den grå medvetandemattan och plötsligt ljusnar det både här och där, ja det gnistrar rentav. Dagen kan börja.”

Golvet täckt med skyddspapper. Nu snickras det sovloft!

Börjar bli riktigt bra på att sätta fönsterfoder nu. Två kvar!

Plötsligt ville vädret att jag skulle lufta Munin på havet lite. Det var ljuvligt…!

Promenadreflektion

Kim de Bruin — Fri, 31 May 2019 09:49:47 +0000

Promenadreflektion

Tänk om man kunde tvinga molnen att hålla sin form

Tänk om man kunde få vädret att höja BNP

Tänk om man lyckades få djuren att foga sig och bli våra slavar

Tänk om man delade in träden i ”bättre och sämre”

Tänk om man mätte livet enligt duglighetsskala

Tänk om man kunde få allt att löna sig

Tänk om man började göra fyrkantigt av allt som är runt

eller, nej just det ja, det gör vi ju…

Ful eller fin? Äcklig eller söt? Bra eller dålig? Bekänn!! :

Ja men

Tänk om jag kunde få hunden att leva lika länge som jag

Tänk om jag kunde hata bort alla insekter från sommardukningen

försöka få eleverna sitta stilla och göra som de blir tillsagda

Tänk om jag kunde tvinga dig att älska mig

på mitt sätt

och få alla idioter att fatta någon gång

Tänk om ni kunde lyssna någon gång

Tänk om lönen (till mig!) var högre och kraven (på mig!) mindre

Tänk om samhället var pålitligare och som förr

Tänk om nyheterna gick att lita på

liksom känslorna

Tänk om man kunde utrota de där jävla fästingarna

Tänk om jag kunde få bli nöjd någon endaste jävla gång

Tänk om jag kunde det

Tänk om jag faktiskt kunde det

eller, nej just det ja, det kan jag ju…

Träd angripet/i samarbete med/stöttad av svampar/parasiter/aliens:

Bisonoxe I :

Bisonoxe II :

Mellan andetagen

Kim de Bruin — Sat, 27 Apr 2019 16:06:30 +0000

Mellan andetagen finns alltid möjligheten att börja andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att sluta andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att inte välja. Låta det ske, det som sker.

Hållit andan, bitit ihop, sopat under mattan, tagit i kragen. Igen och igen.

Berövad på syre har något trots allt klamrat sig fast. Inandning, utandning. Ytligt, snabbt, harhjärtat i pickande panik. Gömma mig, gömma mig.

Djupt andetag: ut på scenen, tadaa, och applåderna, tack tack.

Luften gick ur igen, platt mot marken, tugga grus. Ner i leran, vänta. Vänta på livets inandning.

När utandningen når sin yttersta spets finns alla möjligheter:

Släppa fram sorg och smärta som längtar upp mot ljuset. Somna om. Laga en trerätters middag. Erkänna ilskan. Tänka sig döden. Få en idé. Skratta. Längta efter att få slippa allt det här ansvaret. Resa på sig och laga en kopp extra gott té.

Mellan andetagen finns alla möjligheter, till och med att inte se dem.

….

Paniken har haft mig i sitt grepp i några veckor. Tröttheten efter alla flyttbestyr välde över mig som en förkrossande våg. Jag satt i mitt nya lilla krypin, källarlägenheten jag får hyra billigt av min exman Michael, och kände hur all mening blåste bort. Ingen handlingskraft, totalt oförmögen. Allt kändes fel, fult, dumt. Ett misstag. Tryggt i hamn, men till vilket pris? Jag hade gett upp min borg, mitt palats, min avskärmade del av tillvaron där jag bestämde helt själv och där ingen kunde störa mig om jag inte bjöd in. Varför? Mina vilda, vackra planer framstod som naiva, ett spel för gallerierna, ett ynkligt försök att låtsas ha läget under kontroll. Mer handikappad än någonsin. Veckorna gick, inget orkade jag. Och jag som skulle kavla upp ärmarna, starta upp.

Och insikten om att jag inte har haft något egentligt val. Känslan av att ha blivit tvingad att hoppa rakt ut i det okända, av ett samhälleligt trygghetssystem som vänt mig ryggen. Bitterheten spred sig som gift genom kroppen, liksom ilskan, liksom rädslan. Tankarna som snurrade allt snabbare – hur ska jag få tag på pengar. 3500 kronor i a-kassa, men jag får ju inte ta uppdrag genom min firma när jag har a-kassa, jag måste få till ansökan om starta-egetbidrag, men det är så många frågor att besvara, att beräkna, att skriva, och jag måste ju ha pengar nu, jag måste ha jobb, jag måste ha jobb, hur ska jag klara mig, jag blev ju sjukskriven för att jag inte orkar, jag har ju papper på det, hur ska jag orka…

Den förlamande tröttheten, sorgen över hela situationen. Varje gång jag försökte rycka upp mig – logga in på verksamt.se, jämföra priser på virke, fika med en vän, byta däck på bilen – resulterade i fysisk och mental kollaps. Och så all kunskap som gnagde i bakhuvudet: stress är inte bra, vid flytt och andra stora livsförändringar ökar stressen, kroppen tar stryk, binjurar tar stryk, jag måste äta bra, jag vill inte handla för jag har inte råd, orkar inte laga mat, jag orkar ingenting annat än bara ligga här och önska jag inte existerade längre och ingen ser det ens, för jag håller masken utåt och säger inget, så jag är ensam, ensam, ensam, värdelös, misslyckad, eländig, jag kommer aldrig klara det här, jag är en stor jävla bluff. Och bakom allt malande visste jag att så här måste det vara nu. Tills det går över.

Och så plötsligt lättade lågtrycket, kroppen sträckte på sig och sa, nu, nu är jag utvilad. Och tankarna klarnade, och känslorna ändrade sig, och jag inte bara visste utan kunde också känna att allt är precis som det ska och hjärtat slog lugnt och tryggt igen. Och jag är inte mer oförmögen än någon annan, jag kanske bara känner av livet lite mer än de flesta som springer i samhällshjulet. Och egentligen är jag inte ens oförmögen, för behövs inte vintern för att våren ska kunna blomma? Och behövs inte natten för att dagen ska kunna upplevas som ljus? Att våga erkänna växlingarna mellan styrka och svaghet, sorg och hopp, förmåga och oförmåga är min största styrka, och som starkast blir jag när jag inte låter mig jagas av föreställningar om linjär arbetsförmåga och ett ständigt ökande välstånd dikterat av marknadskrafter. Jag behöver inte mer pengar. Jag har ju ordnat det så att jag klarar mig, det finns en liten pott pengar. Jag har ett nätverk. Jag klarar mig bättre utan stress än med stress. Tänker bättre, mår bättre. Känner framtidshopp för jag känner kreativiteten som bubblar. Bara jag tillåter mig själv att vila när jag blir trött. Bara jag kommer ihåg att vara tacksam. Över livsresan som just nu bjuder mig på hisnande vyer.

Nästa vecka ska vi börja med bygget av mitt lilla hjulhus! Och som jag längtar efter att flytta in…

Gryningsklipp

Kim de Bruin — Fri, 28 Sep 2018 05:03:47 +0000

06:21

Katten sitter på köksbordet intill datorn, en decimeter från min vänstra hand. Hon spinner och stirrar på mig. Ute börjar det ljusna lite försiktigt, gryningen studsar mot grannfönstren, skapar gråa ljustavlor på fasaderna. Härinne lyser datorskärmen upp mig och katten. Två levande ljus bildar förnimmelsen av en upplyst katt, för ljusen står bakom katten så att jag ser ljusauran runt henne, men inte själva ljusen. Köksklockan tickar, kylskåpet surrar. Nosandning hörs under bordet, det är hunden som lagt sig i korgen och somnat om. Mina nyinköpta raggsockar ger också ljud ifrån sig, varje gång jag flyttar en fot. Tangenterna klickar mjukt fram skrivrytmen, jag föreställer mig det är ett tryggt ljud att lyssna på om man hade legat i halvslummer intill. Det susar lite i de vattenburna elementen. Ett ljud till framträder: vattenpannans surr som hörs genom ventilationskanalen.

Nu har katten flyttat på sig, hon tittar ut. Ljuslågorna avslöjar en lätt rörelse i luftrummet, kanske orsakad av vår gemensamma andning. Jag leker med tanken att andningen bestod av ljus – vilka vackra mönster skulle jag inte se i rummet då… Virvlar av pulserande luftströmmar som böljar fram och åter, i en aldrig sinande rytm.

Jag lutar huvudet bakåt, mot stolsryggen, och suckar djupt. I taket pulserar en perfekt skuggcirkel, resultatet av samspelet mellan vår andning, ljuslågorna och kökslampan. Den liksom dansar där uppe i taket. Fast i fysiska lagar, men ändå helt fri och fullständigt förgänglig. Plötsligt är morgonen magisk. Och katten förflyttar sig, helt ljudlöst, sätter sig intill min vänstra hand igen. På min mobil, som jag just tagit bilderna med.

Det finns ingen fasad

Kim de Bruin — Fri, 01 Dec 2017 06:58:04 +0000

facebookflödet, facebookflödet

så många impulser, så mycket fortbildning

så mycket skratt, insikter, igenkänning

så många idéer, förslag och tips

och hålla kontakten

och följa vänner så att

jag vet att småprata nästa gång vi ses

vilken tillgång

så bra, jo, jag gillar

men också domedagsbudskapen, dysterhetsrapporteringen

våldsamhetsvittnesmålen

avhuggna fenor, stympade elefanter, människoslavar

bläddrar snabbt förbi

inte redo ta in

annat än enstaka tillfällen

då jag stannar upp

och låter avgrundssmärtan rusa fritt genom kroppen

andas den, känner den

erkänner den

mitt facebookflöde befolkas av

myriader av lyckliga kvinnor

upplysta kvinnor, inåtblickande kvinnor, behjärtansvärda kvinnor

engagerade kvinnor, upprörda kvinnor

en flod av liv

att bli buren av, svept iväg av

eller spegla sig i

jag fascineras av de lyckliga, de upplysta

jag fascineras av dem

så många likes, så många följare

så många peppande kommentarer

inlägg som andas framgång får en flod av positiv bekräftelse

inlägg som andas tungsinne, smärta och tvivel däremot

får färre likes, färre kommentarer

men ändå i form av pepp och uppmuntran

sudda sudda sudda bort din sura min

munnen den ska skratta och va glad

är det bra? vad gör det med oss?

är det egentligen inget annat

än en längtan efter det perfekta livet

den perfekta lyckan

den perfekta känslan av inre ro?

som inte finns?

den ingrodda reflexen att gömma våra smärtor för omvärlden

gömma våra ful och våra fel

istället visa upp fasaden av framgång

behövs den ens längre

när vi är trygga nu

trygga att sträcka på oss

i vår fulla längd vår fulla kraft

nej hörni

så kan vi inte ha det hörni

att leva är både och

både smärta och glädje

liv och död

—————

nä hörni

avsmak känner jag nu när jag läser mina rader

finurliga smarta vackra tankarna kommer ut som fula besserwisserfraser

slingrar sig runt min hals och slår mig i veka livet

nä hörni vissa dagar flyter inte skrivandet vissa dagar går det bara inte vissa dagar slår orden knut på sig redan i tankeflödet i tankeflödet som är så intensivt att jag nästan spricker inifrån för alla bilder som vill ut ur kroppen få vingar och flyga fritt och så försöker jag ge dem vingar med tangenterna jag försöker ge dem vingar och jag smakar på orden smakar på bokstäverna smakar på rytmen på takten och tonen men de faller platt till marken ofullkomliga jag gömmer dem genast under mina fotsulor ner i leran de får nog ta några varv till genom jordskorpan in i mitt medvetande igen tills de mognat och vet åt vilket håll de ska

eller?

eller så låter jag dem ligga där och flaxa i leran nyfödda värnlösa stackare som inte vet vart de vill vart de ska hur de borde hur man gör

kanske låter jag dem leva låter dem ta ansvar för sig själva när de kravlar sig fram genom sörjan som är livet låter dem försöka kämpa streta fram fram fram

så så så ut i livets flod med er

lev!

var det inte precis det jag försökte säga liksom

Stopp!

Kim de Bruin — Mon, 13 Nov 2017 14:52:06 +0000

Jag har hittat en ny kokbok med bra recept. Delar med mig av ett jag fann särskilt välsmakande och nyttigt.

Recept på lycka

Du behöver:

din kropp
ditt medvetande
jobbiga känslor (ångest, svartsjuka, avund, frustration, ilska mm)
nyfikenhet
tålamod

Gör så här när du känner en jobbig känsla:

Stopp!

Stanna, backa.

Observera din kropp när den känner det den känner.

Observera vad som sker när den gör det kroppar gör när de känner det de känner.

Observera det du tänker när du observerar vad som sker när du observerar det kroppen gör när den känner det den känner.

Observera det du känner när du observerar det du tänker när du observerar vad som sker när du observerar det kroppen gör när den känner det den känner.

Observera det du försöker ändra när du observerar det du känner när du observerar det du tänker när du observerar vad som sker när du observerar det kroppen gör när den känner det den känner.

Observera din frustration när du observerar det du försöker ändra när du observerar det du känner när du observerar det du tänker när du observerar vad som sker när du observerar det kroppen gör när den känner det den känner.

Stopp!

Stanna, backa!

Observera när du börjar om.

Observera hur allt liksom lugnar sig.

Smakligt liv!

Minst 3-20 ggr dagligen, i övrigt efter behov.

Sprickan

Kim de Bruin — Sun, 05 Nov 2017 17:03:12 +0000

mellan regngardinerna och soltrådarna

mellan mammafika, sopa köksgolvet och hundpromenad

är det kolsvart, kallt och bottenlöst idag

jag tvingar mig att erkänna den uppenbarade sprickan

fast jag helst vill fly så långt bort ifrån dess livsfarliga bråddjup jag kan

firar ner mig i bättre vetande

ensamheten slukar mig omedelbart

sliter itu mina försvar

lyfter fram paniken

som smular sönder varje rest av jag

tills jag inser att jag inte finns

jag illusionerar

skriker mig en spegelvärld som spelar upp

alla föreställningar

alla missförstånd

som barnet inom mig

fortfarande tror är verklighet

fast endast i smyg förstås

det är knappt så jag märker det

för jag är ju så vuxen nu

ett under av målmedveten envishet

framåtanda, visdom och ständigt nya insikter

inte har väl jag tid

att skälva som ett vettskrämt barn?

jo det har jag

jo det vill jag

det är här diamanten gnistrar

djupast ner i den kallaste avgrunden

där det är som vackrast

där jag törs släppa taget

så jag åker upp i ljuset

om och om igen

ett evigt kretslopp

av liv

Tidsrymder

Kim de Bruin — Sun, 11 Jun 2017 07:53:49 +0000

Veckorna flyger.

Inget jag hinner, allt jag förnimmer.

Tillvaron slår emot mig varje dag med bedövande skärpa, i minsta detalj.

Fågelsång visslar sig genom trumhinnor, hörselgångar, kryper in i min själ, förgrenar sig i hjärteroten och avbryter varje torrfnöskig tankekedja med total närvaro. Vinden prasslar nyckfullt, rytmiskt, än hårt än viskande, och avslöjar att löven har slagit ut ytterligare några millimeter. Samt fördjupat sin grönska.

Jag irrar i almanackan, försöker förgäves få tillvaron att inordna sig Planen, Målen och Ordningen. Men rutmönstren är försvunna, hur mycket jag än ritar upp nya kvadrater. Livet vrider sig i spiraler, tar delfinskutt och dyker ner i djupet med mig tills jag än en gång stillar mig, andas och låter djuphavsströmmen tala om för mig att inga skåp är bestående hur mycket man än försöker ställa dem.

Paniken anfaller med hjälp av melonkoliska dagdrömmeridraperier och vassa vargtimmeshugg. Orsakar skrattretande klibbiga kärringvallningar och hjärtsnörp och håglöshet. Tills jag finner andningen på nytt, tills jag om och om igen vågar vila i livsrytmen. Acceptans.

Plötsligt reser sig kroppen, städar, sorterar, ringer, avtalar, organiserar och får mer gjort på en kvart än förr i tiden på ett dygn. Paniken fyller nämligen ingen funktion längre och svettningarna klingar av. Jag inser faktum: På och av, fram och tillbaka, utåt och inåt, glad och ledsen, aktiv och passiv, ensam och tillsammans – de följer inga scheman, inte klockans ticktack.

Möten med andra själar flätar in sig i spiralrörelsen: undervisar, stärker, lyfter, berikar. En känsla så stark att jag inte mäktar bära den finner så tårarna som enda uttryckssätt. Jag gråter av glädje, av förundran, av tacksamhet. Jag gråter livets tårar. För att jag kan. För att jag lever. För att mina sinnen är känsliga. För att jag får vara här på jorden. För att jag får lära mig hur man lever livet med öppet hjärta.

Irrar

Kim de Bruin — Sun, 28 May 2017 17:33:01 +0000

irrar runt i dimma

i sagan om mig själv

byter berättarperspektiv

lika ofta

som smhi byter prognos

det klarnar

men ledtrådarna är många

vädret slår om

rätt som det är

ingen vet vem som gjorde det

ens om något är gjort

årstider förskjuts

sanningar förbyts

fler spår väntar på avslöjandets befrielse

som torr svamp på regn

slutet på sagan är öppet

och skrivs av betraktaren

som är berättaren