omställning pågår – de Bruin insight out

Hälften räcker

Kim de Bruin — Wed, 01 Dec 2021 12:38:06 +0000

Michael som är pappa till mina barn och en på många sätt mycket klok människa, brukade reta gallfeber på mig när vi levde ihop när han jämnt och ständigt sa: ”hälften räcker”. Han hade det som devis i alla möjliga sammanhang; löner, nya inköp, godis, snus. På den tiden triggades jag oerhört av det där, för det påminde mig om min far som alltid snålade med livets goda med liknande hurtfriska slogans. ”Två fiskpinnar räcker! Det är inte mängden som gäller, utan smaken!”. Under min uppväxt fick jag till vardags alltså inte frossa i vare sig god lyxmat eller lyxprodukter. Det kunde handla om att väldoftande och effektiva Ajax rengöring dissades till förmån för tråkiga grönsåpan, lösviktste gällde självklart istället för spännande påste, trendiga möbler var bara att glömma – ”de gamla duger fint”. Och så vidare i all oändlighet. Jag slet mitt hår, gaaaah så trist!!

Så, ja, att min dåvarande man gav uttryck för samma slags återhållsamhet var inte alls peppigt. Jag kände mig som Emil i Lönneberga som inte fick sockerdricka. När i hundan ska en få sockerdricka??

Nu är jag likadan som pappa. Värre, till och med. Det har blivit en sport att minska, på allt som jag kan minska. Jag nördar totalt på att minska. Det gör mig glad, taggad, ivrig. Det känns extremt meningsfullt. Vad hände egentligen? Hur ändrade sig känslan?

Det första jag kan konstatera är att det har varit en inre process. Förr gick jag runt med en djupt rotad känsla av otillfredsställelse. Kände mig inte hörd, inte sedd, inte respekterad eller accepterad. Utanför. Hungrig efter trygghet. Som barn snodde jag åt mig så mycket godis jag kom över, oftast genom att hälsa på min Oma (farmor) på väg hem från skolan. En kopp te, lite småprat i vardagsrumssoffan, och sedan avrunda med ett besök i Skåpet. Med knäna mot heltäckningsmattan i rummet på baksidan, öppna Skåpets dörr med lilla nyckeln. Därinne fin-servisen, bordsdukar, såssnipor. Och godis. Massor med godis. ”Hur många får jag ta, Oma?” ropade jag. ”Ta du.”, kom det betryggande svaret som innebar att jag utan skam fyllde mina fickor så de putade. Väl hemma smugglades godiset in under madrassen så inte mamma och pappa såg. De hade förbjudit Oma att ge mig godis på vardagar. Oma och jag hade en pakt.

Tandläkarbesöken var inte roliga. Att äta sega kolor efter läggdags i sängen just innan jag somnade var inte så lyckat visade sig, men glädjen över guldet i putande fickor översteg vida tandläkarobehaget…

Det här mönstret höll i sig i många år. Jag har varit snål med att dela med mig. Jag måste alltid ha mer. Det har känts som om jag går sönder om jag ger bort något som är mitt. Pengar, godis, prylar – spelar ingen roll vad. När man går omkring med en sådan känsla hela tiden är det supersvårt att tänka tanken att ”hälften räcker”, för man känner ju motsatsen brinna i kroppen: ”jag måste få tag på MER”.

När jag ser tillbaka på alla åren så inser jag att den här erfarenheten inte bara är min. De allra flesta av oss känner på liknande sätt. Vi har ett evigt djupt inre slukhål inom oss som vi hanterar på lite olika vis. Av diverse anledningar, oftast med sin rot i tidig barndom med otillfredsställda behov i olika grad. Det är tufft nog som det är att göra upp med. Men så rör vi oss dessutom i en samtid där konsumtion har blivit en massdrog. Vart vi än vänder oss så är svaret alltid: KÖP. Vi är fullständigt hjärntvättade. Allihop.

Numera vet jag att mitt inre slukhål aldrig försvinner. Jag vill ha mer, fortfarande vill jag ha mer. Liksom barnet som fått smak på socker vill ha mer. Vi är skapta sådana, vi människor. Vi vill alltid ha mer. Men vad gör det med oss, med vår Jord?

Någonstans på vägen började jag KÄNNA att min hunger efter mer drabbar någon annan levande varelse någonstans på klotet. Från början var det mest som en aning, mest en intellektuell teori. Jag minns när det blev känt att odling av jätteräkor förstörde mangroveskogar i Långtbortistan. Då var det enkelt att sluta äta sådana. Eller att fisket av tonfisk dödade delfiner. Enkelt: bara sluta ät tonfisk. Idag är det svårt att värja sig för alla larmrapporter från alla håll. Man försöker göra rätt, välja rätt. Men hur man än gör så visar det sig ofta med tiden att ens val ändå var skadliga i en annan ände av kedjan. I det här systemet av varor som via flera mellanhänder skickas kors och tvärs över klotet är det helt omöjligt att veta om det verkligen sker på ett hållbart och rättvist sätt. Greenwashingtrenden är hetare än någonsin.

Stundtals fick jag existentiell totalpanik: Jag existerar – alltså skadar jag. Den smärtan är vidrig. Impulsen att stoppa huvudet i sanden är mycket svår att stå emot. För slukhålet kräver ju sitt, därinne. Jag måste ju få njuta, jag måste ju få leva, eller vad fan är annars meningen med livet?

Återvändsgränden för min egen del var huvudsakligen matematisk. Det började med en enkel insikt. Om jag tar en chokladbit eller äter hela kakan – jag blir ändå inte nöjd, mätt kanske, eller äcklad, men sällan nöjd, inte varaktigt i alla fall. Då kan jag lika gärna låta bli. Känslan är densamma. När den här insikten landade i mig, kunde jag börja tillämpa den principen på andra företeelser också.

Så det blev till slut en enkel ekvation: Om jag inte vill dö, och inte vill skada och om jag vill njuta av livet: då måste jag ändra min uppfattning om vad som är njutbart. Då måste jag ändra min definition av den mänskliga drivkraften av att ”vilja ha mer”.

Så nu njuter jag av att minska. Jag frossar i mer tid, mindre pengar. Jag frossar i en pytteliten whisky någon enstaka gång istället för vin och öl till vardags. Jag frossar i att vara närvarande i naturens magi, att andas djupa andetag och inte ha så många tider att passa. Jag njuter av att tjäna lite och betala mycket skatt i förhållande till det lilla jag tjänar. Jag njuter av att vara en del i samhället på mina villkor så att jag håller mig frisk. Njuter av att ha tid att hjälpa mina åldrande föräldrar. Jag njuter av att göra tvärtemot vad samhället menar är den rätta vägen: jobba fulltid, ha skyhöga krav på komfort och support, stressa sönder och spendera mera som tröst. Jag njuter av att inte slösa med vatten, att se hur mycket jag kan minska elförbrukningen utan att förlora känslan av välbehag.

Detta val jag gjort är provocerande för en del, har jag förstått. ”Om alla gjorde som du, vem ska då betala för välfärden?” är ett vanligt argument. Jag vänder på frågan: vad är välfärd? Att inte ha tid med sina närmaste? Att överlämna vård av barn och gamla till ett system som håller på att kollapsar i allt snabbare takt? Att förlägga det mesta av sin vakna tid hos en arbetsgivare du inte känner i utbyte mot pengar för att du känner dig så illa tvungen? Att byta kök vart femte år? Att resa till Thailand varje år? Att öka sin energiförbrukning för varje år som går? Att byta dator och mobil i takt med att nya modeller säljs?

Vatten från regntunnan duger till allt: luftfuktare, värmemagasin, diskvatten, kaffevatten.
Det värms upp av brasan och är redo att användas när jag vill.

Jag vänder vidare på frågan: om fler gjorde som jag, skulle välfärden kosta så mycket då?

Sedan ställer jag en fråga tillbaka: varför blir ni så upprörda, ni som betraktar mitt val på avstånd med ogillande? Vad spelar väl en liten 53-årig kvinnas val för roll i det stora hela? Vad är det inom er själva som gör att ni blir upprörda? Skulle ni själva kanske vilja trappa ner en smula? Vad är det som hindrar er?

Se här blev det både kaffe och disk utan att en enda kWh el krävdes.
Löjligt enkelt och ingen världsfred blir det av detta lilla men det är så tillfredsställande att det krullar sig inombords och att vara tillfreds med så lite måste ju ändå vara Äkta Lycka

Nu är det sällan jag blir ifrågasatt ansikte mot ansikte. Det är mer så att de flesta som jag talar med ger uttryck för egen längtan till ett enklare liv. Det gläder mig. För jag tror uppriktigt att om fler skulle börja utgå ifrån att hälften räcker, så har vi god chans till att få överlämna en Jord på bättringsvägen till våra barn och barnbarn. Vilket ju borde vara den allra viktigaste frågan i nutid.

Jorden vi ärvde…

Kylen värmer!

Kim de Bruin — Tue, 09 Nov 2021 12:10:45 +0000

Energiförbrukning är en het fråga nu när elpriserna skjutit i höjden. Även jag blir påverkad, och det trots att det går åt löjligt lite el i mitt boende. Men jag får härmed erkänna att jag helt tappade målföret när jag fick höra vilken förbrukning min dotter och hennes lilla familj har i sitt nybyggda fyrarumsradhus i bostadsrätt. De har en snittförbrukning på knappa 6 kWh per dygn!! Och då handlar det alltså om både uppvärmning, disk, tvätt, tork, dusch och matlagning för en småbarnsfamilj där ett av barnen har spytt konstant under sitt första år så ni kan ju gissa att tvättmaskinen gick nonstop…

Jag trodde jag hörde fel. Jag trodde de hade mätt fel. För min snittförbrukning ligger på ca 4,3 kWh per dygn, räknat på ett helt år. Hur kunde det skilja sig så oerhört lite?? Jag som är så snål med allt som drar energi??

Svaret ligger alltså i hur deras nybyggda hus är anpassat efter nya krav på låg energiförbrukning. Allt i huset är genomtänkt. När de är hemma värmer de liksom själva upp huset för det är så välisolerat. All värme cirkulerar och återanvänds. Bland annat förvärms vattnet innan det hamnar i varmvattenberedaren. Alla elektriska apparater är ytterst energisnåla. Så trots att de har allt en modern familj i ett modernt samhälle tycker är en självklarhet, så går det inte åt mycket mer energi dagligen än vad lilla jag gör av med… Det här var rätt stort att ta in…!

Jag ödmjukas inför dessa fakta. Vet inte riktigt varför. Men det har kanske att göra med hur långt man kommit kunskapsmässigt inom energiområdet. Det ger hopp för framtiden. Eller…?

För tyvärr handlar det än så länge tyvärr först och främst om vad man har råd att investera. Om man har råd kan man bygga och bo extremt energisnålt. Det där huset de köpte kostade en slant. De har lån, och de kommer jobba heltid båda två när småbarnsåren är förbi. De kunde välja så, men alla kan inte det. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna omständighet. Själv har jag numera varken lån eller kapital, men däremot har jag massor med tid att göra förnuftiga val utifrån mina förutsättningar. Vad är mest värdefullt? Jag antar att det handlar om var man befinner sig i livet, i förhållande till vad man anser är viktigt och vad som krävs av en… Ingen lätt fråga.

Men det känns sorgligt att boendefrågan och hållbarhetsfrågan i så hög grad tycks vara en ekonomisk fråga. Alla har ju inte råd eller möjlighet att göra hållbara val.

Man kan också fundera över alla de här nya apparaterna som är så energisnåla, hur länge de håller. Min pappa har en frys som är över 40 år gammal som fungerar ännu, även om den drar 3 ggr mer än den nya han köpt. Men de där nya vitvarorna som byggs är inte byggda för att hålla så länge. Så när behöver kyl och frys bytas ut och vad kostar det då? Det går ju dessutom åt energi när nytt ska tillverkas, för att inte tala om all frakt av delar kors och tvärs. Den energiåtgången är svår att räkna på för en simpel själ. Men jag tänker som så att all konsumtion bidrar till att samhället har ett gigantiskt energibehov. Så för mig blir valet väldigt enkelt: ju mindre just jag konsumerar, desto mindre energislöseri bidrar jag till, desto bättre för klotet.

Ändå är jag imponerad av hur lite el de gör av med när huset är så välisolerat. Jag förstår nu på ett helt annat sätt att gamla hus är energislukare! Men jag förstår också att alla som bor i gamla energislukande hus inte kan bygga nytt hux flux bara för att bli ”hållbara”… De här höga elpriserna sätter onekligen frågan om rättvisa och jämlikhet på sin spets. Om folk inte har råd att bo i sina hus pga för höga elpriser, hur blir det då på längre sikt…?

Allt detta funderande över energiförbrukning bidrog till att jag såg över min egen situation ett varv till. Hur kan jag minska min förbrukning? Jag kikade på mitt gamla kylskåp. Det var billigt (köpte det begagnat för 300kr) men det drar säkert en hel del. Och ännu mer när det är varmt. Plötsligt kändes placeringen inte längre optimal. Varje gång jag eldar i brasan blir det lätt 25 grader inomhus och kylen får jobba hårt. I hallen däremot är det oftast kallt för dörren är inte isolerad. Under den kalla årstiden avgränsar jag hallen med ett tjock draperi. Så jag flyttade kylen till hallen så att det står svalt och inte behöver kämpa lika hårt.

På sikt vill jag gärna köpa ett nytt kylskåp, kanske gasoldrivet, men det kostar ju, och ekonomiskt är jag inte där ännu. Och dessutom vill jag inte konsumera i onödan. Det håller så länge det håller. Jag vill dessutom prioritera solceller när jag sparat ihop en slant.

Hur som helst känns kylskåpsflytten som ett bra drag. Hallen är numera varm och behaglig eftersom kylen värmer upp utrymmet bra. Dessutom inser jag nu att denna värme stiger upp mot loftet och även strålar in i toaletten. Förut steg ju kylskåpets värme genom trappsteget och rakt upp i taket. Min katt Flisan gillade det förvisso, hon låg ofta på just det där trappsteget, men nu får hon ligga i sängen istället. För där är det numera rätt varmt och skönt.

Om ett tag får jag se om det gör någon skillnad på elförbrukningen

Så här har det sett ut sedan jag flyttade in. Det kändes helt perfekt.

Men nu ser det ut så här.
Jackor och skor har flyttat till andra sidan om dörren, där jag förut hade verktyg och färghinkar.

Och nu har jag ett gapande stort hål att fylla. Ska det bli hyllor? Lådor? Garderob?
Ingen aning. Förslag mottages tacksamt…

Omställning

Kim de Bruin — Sat, 11 Sep 2021 05:56:09 +0000

Nu har jag bott på min nya ställplats i en månad. Det är för mig en rejäl omställning på precis alla plan och processen känns än så länge så genomgripande att jag inte riktigt orkar eller vill skriva offentligt om den. Än. I sinom tid kommer det, kanske i bokform, kanske som inlägg här på bloggen.

Jag skriver däremot dagbok varje dag, det hjälper mig hålla kursen, för jag skriver i nuet och läser regelbundet bakåt i tiden. Det hjälper mig att se mitt livsflöde liksom lite från ovan, åt vilket håll det rinner och vad jag faktiskt förmår. Det ger mig hopp, särskilt de stunder då allt bara känns fullständigt överväldigande. Vilket det gör ofta. För sådan är nu den här kroppen skapt: den tycker det mesta som livet bjuder på är alldeles för överväldigande och helst av allt vill den bara gömma sig. Jämnt.

Så, istället för att blogga om vad som händer just nu bjuder jag på ett utdrag ur dagboken. Jag läste det nyss och av någon anledning resonerar det starkt idag, så varsågoda:

14e augusti. Läste något i flödet igår som slog rot i mig: ”De allra flesta på Jorden går omkring i en utanför-kroppen-tillvaro”. Sedan en lång utläggning om varför det var så. Hm, intressant. Tvärtemot vad jag tidigare tänkt. Jag har förr alltid tänkt på utanför-kroppen-upplevelser som något eftersträvansvärt man kan drömma om, något som bara vissa kan få uppleva. Dvs det där tillståndet när folk upplever sig själva liksom befinna sig utanför kroppen, och de ibland till och med kan se den, lite ovanifrån så att säga. Detta fenomen kan inträffa i samband med olyckor när kroppen hänger mellan liv och död, men också vid meditationer eller andra förändrade sinnestillstånd. Men det var alltså inte den typen av upplevelse som menades. Författaren menade att vi alla har drillats så hårt i att ignorera våra kroppar, dess språk och signaler att de allra flesta befinner sig i en traumaliknande avtrubbning. Vi har avtrubbats genom fostran och genom hur våra samhällen kräver saker av oss som våra kroppar inte är skapta för. Vi har förlorat kontakten med det heliga, med Jordens budskap, med intuitionen och framför allt med det särskilda lugn som förr ändå möjliggjorde att vi ibland kunde höra det heliga viska i träden, i vinden och på vidderna. Vi har blivit programmerade till att vi måste vara ordentliga, produktiva, snälla, kärleksfulla, goda, medgörliga, lydiga, tysta och nästan alla former av avvikelser från rådande norm bestraffas med skiftande former av problematisering av typen: det är dig det är fel på som inte kan sitta still och lyda, som inte bara kan göra det som ”samhället/normen/chefen/föräldrar” menar är det bästa för dig. Att till vardags ständigt bli tvungen att tysta kroppens signaler, att inte få uttrycka när kroppen känner sig avvika från normer, att inte få hjälp att sätta ord på eller omsätta i handling det kroppen vill uttrycka skapar avtrubbade människor som inte är i kontakt med vare sig sin kropp eller sin essens. Det skapar människor som inte förmår, kan eller vill känna dessa skambelagda känslor av obehag, utan som istället strävar efter att glädje, lycka, trygghet, och kräver detsamma från andra. Människor gör då allt de kan för att slippa känna icke önskvärda obehag genom att fly på alla tänkbara sätt: eskapism. Vilken -ism som än passar dem; konsumism, alkoholism, fanatism, alarmism. Blint strävar de mot allt det som till synes kan rädda dem, och flyr ifrån allt som väcker inre obehag. De gör precis allt, ja faktiskt vad som helst så att säga, för att slippa känna obehaget i kroppen, därav befinner de sig mestadels utanför kroppen.

Att få det beskrivet såhär var en aha-upplevelse för mig. Har jag inte gjort just det, precis hela livet? Försökt undvika allt det jobbiga inom, strävat efter det som skulle ge mig lycka, vilket i sin tur höll mig kvar i det jobbiga… En evighetsloop.

Detta förklarar i sin tur varför det gör så galet ont att vandra den andliga utvecklingsvägen. Ju mer man stillar sig, andas, verkligen lyssnar inåt, verkligen känner vad som känns innerst inne – desto jävligare känns det faktiskt. Inte i början, i början är man hög på woke-eufori, men efter en tid. Känslor som nogsamt sopats under mattan genom ett helt liv i ansträngning för att nå yttre framgång och lycka väller nu fram som en enveten lavaström. Det tycks aldrig ta slut. Det är galet obekvämt, det gör ont, känns pinsamt, barnsligt, omoget, och i ärlighetens namn vill man bara slippa ifrån. Man vill inte kännas vid den där fula, krälande, ömkliga känslighetsinsekten som kom framkravlandes ur underjorden, man vill bara vara normal, fungera som folk, vara om folk.

Nä, hu… Att till fullo komma tillbaka till sin kropp, i syfte att älska den, ta hand om den, låta den få uttrycka sitt innersta väsen och få den att känna sig helt trygg i en otrygg värld är en smärtsam och lång resa. Och med tiden inser man dessutom att man aldrig kommer att ”nå fram”. Så vad är vitsen ens?

Belöningen är de stunder av totalt inre lugn, i början som små glimtar bara. Sakta men säkert blir de fler och fler, varar längre och längre. Kroppen lär sig detta nya förunderliga: hur det känns att inte vara rädd hela tiden. Kroppen lär sig försiktigt att längta, hoppas, njuta och leka, liksom på nytt. Inte som en flykt från något obehagligt utan som ren livsglädje. Den lär sig att allt är förgängligt och att det faktiskt inte är farligt. Den lär sig att njuta utan att vara rädd att förlora njutningen, för den vet att allt är till låns och att den en dag kommer att dö. Just därför kan den njuta av varje stund som levande. Till och med de jobbiga och smärtsamma stunderna blir märkligt nog fantastiska, för de är ett bevis på Liv.

Och medan kroppen lär sig detta, ett litet steg i taget, så inser en annan del av jaget att man inte är sin kropp. Kroppen är en sak, jag är en annan. Kroppen är ens farkost bara, man är ohjälpligt fast i dess naturlagar under en livstid. Det är skrämmande men samtidigt oerhört befriande. Tanken på döden framstår inte skrämmande längre, och därmed börjar rädslan i många andra sammanhang också tunnas ut. Förvisso flammar de upp ibland, men slocknar snart nog igen i ljuset av de nya insikterna. Det är ju bara känslor det handlar om, sådana kommer och går, som vädret.

Kommer nu att tänka på en buddistisk munk jag läst om. Han satte eld på sig själv i protest mot det förtryck buddisterna utsattes för av den sydvietnamesiska regimen i Vietnam under Vietnamkriget. Jag försöker sätta mig in hur det kan ha känts; att vara så övertygad om att något drastiskt behövde ske därför att samtiden behövde vakna upp och se vartåt det barkade. Men att välja att inte slåss. Att inte skada andra. Att istället tända eld på sig själv, sitta helt stilla, inte ett skrik, inte en rörelse. Denna munk var rakt igenom övertygad om att han inte var sin kropp, och hade full kontroll över kroppens förnimmelser.

Själv kommer jag aldrig göra något som ens kommer i närheten av det här. Men jag kan tänka på det. Hur det kan kännas, att vara så rakryggad och klar, så orädd. Orädd för livet, orädd för döden.

Att tala sin sanning, att stå för sin essens, utan att såra eller skada andra, utan att strö förödelse omkring sig. I samklang.

Det var inte jag! eller Att ta hand om sin skit

Kim de Bruin — Mon, 19 Apr 2021 17:00:01 +0000

Jag måste tyvärr avslöja att jag bryter mot lagen. Det känns väldigt pinsamt för det är en liten flik av den Stora Skammen jag känner. Ni vet, den där skammen man känner när man inte lever upp till den gängse bilden av en Käck och Bra Medborgare som minsann gör rätt för sig. Som bidrar till välfärden genom att jobba heltid, inte ligger systemet till last, inte håvar in diverse bidrag eller fabulerar sin arbetsoförmåga för att hen egentligen mest är lat och osnuten. Den skammen. Ursäkta, jag klarade inte ekorrhjulet. Jag är hemskt ledsen att jag inte är ledsen men skäms det gör jag mest nu och då. Ibland inte alls. Men pinsamt är det ändå stundtals.

Mitt hjulhus står alltså ännu kvar på platsen där den byggdes. Att hitta mark vill sig inte riktigt i den takt jag hade hoppats och tydligen suger jag på att sälja in mig och mitt boende på ställen inom närområdet där jag skulle kunna känna en viss trygghet, dvs ett ställe där jag är mer än bara lite lagom välkommen. Och trygghet är en viktig detalj för mig eftersom jag är så jäkla rättskaffens (ännu ett bra men jobbigt autistiskt drag) att jag får panik om någon tror jag gör något olagligt. Särskilt när jag gör något olagligt. Något som jag tycker borde vara lagligt för det är det enda rätta. Såsom till exempel att bygga tiny house på hjul trots att man vet att det inte finns bra regler för uppställning av sådana därför att man inte ser sig annan råd. För det var det enda rätta att göra för någon som både var utmattad, utförsäkrad, ekorrhjulsillamående och miljömedveten. Eftersom det än så länge saknas tydliga regler kring uppställning av den här typen av hus så är ju risken stor att man möjligen skulle kunna hamna i någon gråzon av möjliga regelbrott vad gäller bygglovsregler osv oavsett hur noga man än är med att inte släppa ut farligheter i avloppet eller störa och stöta sig med andra och av den anledningen har jag inte skrivit så mycket. Tveksam liksom, inför att bli alltför offentlig med mina levnadsvillkor här på bloggen. Jag vill ju inte sticka ut för mycket, det är ju så himla läskigt att bli ifrågasatt. Det värsta jag vet, dessvärre, konflikträdd som jag är. Samtidigt har jag ju gått med på att bli intervjuad av både tidningar och tv och därmed verkligen hörts och synts både här och där, så ja, jag är en paradox, jag vet. Även detta en del av diagnosen, inte autistisk utan ”Mänsklig”. För jag tror det gäller de flesta faktiskt. Man försöker göra så gott man med de utmaningar livet förser en med och man försöker följa reglerna och likt förbaskat så stämmer sällan verkligheten med ritningen. Eller tvärtom.

Men nu springer jag lite för snabbt i textflödet. Det skulle handla om att ta hand om sin skit ju.

Alltså, detta: jag gräver ibland ner innehållet från min torrtoalett i avlägsna delar av väl utvalda skogsområden och det är ytterst pinsamt. Men lärorikt också för jag blir varse både det ena och det andra om både mig själv och världen i stort!

I framtiden, när jag hittar min permanenta uppställningsplats kommer jag anlägga en toalettkompost enligt alla regler och förordningar som kan tänkas finnas, men eftersom jag ännu inte hittat den permanenta platsen har jag alltså en tunna med torrmull och ”växtnäring” att hantera varannan månad. Grannarna ska inte behöva undra över innehållet i nämnda tunna, så jag fraktar det i säckar till olika platser. Ibland till pappas utedass, ibland till en väns toalettkompost. Ibland skogen.

Såhär ser min prototyptoalett ut ovanifrån. Fläkten drar ut lukt och torkar ut innehållet.
Kompoströ i lilla hinken och använt toapapper i påsen.
Jag ringlar billig matolja över pappren när de torkat och använder som tändpapper i kaminen.

Jag vet egentligen inte om jag bryter mot lagen, men jag kan lova att jag känner mig vansinnigt skurkaktig när jag smyger i skogen med plastsäck och spade för att tömma innehållet i nygrävd grop som jag sedan täcker över. Jag vet att det jag gör är väldigt försvarbart på alla vis för jag gräver där ingen går, lämnar inget i skogen som inte genast förmultnar och det ser heller inte skräpigt ut för det innehåller inte ens toapapper och dessutom täcker jag över med skogens pinnar och bös. Det jag gräver ner innehåller inte heller kemikalier för jag äter inga mediciner whatsoever, äter ingen mat med tillsatser och i tunnan hamnar endast bajs och kompostströ, inget annat.

Se här toaletten från sidan med öppnad lucka. Urinseparering med egenhändigt skapat vattenlås (snöre knutet runt slangen), urinen sköljs ner med en skopa vatten och hamnar i dunkar utanför stugan. Används sedan som så kallat ”guldvatten” dvs växtnäring i trädgården. Tunnan töms vid behov, oftast ca en gång var 6e vecka. Redan då är det mesta av innehållet ganska väl förmultnat. Det luktar alltså inte.

Ändå svider skammen, för tänk om någon ser mig smyga med säck och spade under granarna och undrar vad i helvete jag håller på med. De kanske tror jag begraver likdelar, eller har kört över grannens katt och gör mig av med bevisen! Därför måste jag alltid hitta en plats där helst ingen kan se mig lasta ur säcken. Det är svårt en vårdag på västkusten vill jag lova…

Men idag hittade jag ett inte så ofta trafikerat ställe där någon faktiskt hade slängt skit före mig. Ni vet ett sådan där lite halvavlägsen liten skumpig väg där mindre nogräknat folk passar på att slänga, inte bajs, utan trädgårdsavfall, krukor, säckar, påsar, plastdunkar, soppåsar, ölburkar med mera. Och se nu vilken gloria som började lysa runt mitt plötsligt så oskyldiga lilla huvud: ”Vad fan! Är folk helt från vettet? Vad är det för fel på dem; att slänga soporna rakt ut? Va?!” Jag släpade indignerat den ena äckliga säcken efter den andra fram till min bil. Plötsligt hade jag en väldigt schysst bytesaffär på gång: om jag städade platsen ren från plast så kunde inga eventuella vittnen ifrågasätta vad jag gjorde där med mina egna obskyra plastsäckar. Plötsligt hade Skammen byts ut mot Rättrådighet. Här gick jag minsann och städade sådant som jag verkligen inte var orsak till. Tänk alla gånger jag har kört förbi sådana här ställen, och tänkt ”Någon annan får ta hand om det där, det är ju inte mitt skräp! (och dessutom har jag Bråttom!)”. För det här var ju inte min skit utan Någon Annans skit! Wow liksom, läge för Instagramhjältedådsinlägg typ ”Bytte #strandstädning mot #landstädning idag! #ettskräpomdagen? nej #mångaskräpomdagen!” vilket ju garanterat måste ge många likes!

En av två ställen jag hittade där folk har dumpat sitt skräp.

Skåda skörden! Hela bilen full… Tyvärr bröt jag mot ännu en lag: jag lämnade de stora grejerna bredvid containrarna vid återvinningsstationen. Jag vet att man ska lämna stora skräp på centralen, men den ligger ju 3 mil bort och någon gräns för helgonbeteendet får det ju finnas… Nu får någon annan chansen att bli upprörd och peka finger lite

Tills nästa pinsamma polett föll ner (och den är jobbigare!): jag är en pytteliten kugge i en stor samhällsgemenskap, och det spelar ingen roll hur Rättrådigt jag än handlar här och nu för även jag är Delaktig och Medskyldig till den flod av skräp och förstörelse som min art genererar. Det spelar ingen roll om jag försöker greenwasha mig själv och i smyg ivrigt pekar finger åt andra som inte är lika ”bra” som jag. Jag är ju delaktig – genom ett helt liv av avtrubbning, likgiltighet, trötthet. Ett liv där jag också sprang i ekorrhjulets trancetempo. Tjäna pengar, bli någon, konsumera mera! Det spelar ingen roll att jag gör annorlunda nu. Vi alla är, på olika nivåer, delaktiga och bidrar till den gigantiska flodvåg av förstörelse som drabbar planeten, enbart genom att finnas till, oftast helt utan eftertanke. Att sopsortera, byta till elbil, köpa secondhandkläder och handla ekologiskt räcker inte på långa vägar. Eller att flytta till tinyhouse.

Just plasten som hamnar i naturen är ju så tacksamt lätt att bli upprörd över, för det är en synlig del av förstörelsen. Dessutom så skönt att få rikta Skammen mot Någon Annan, någon skurk, något företag, någon regering som inte Gör Tillräckligt åt PlastProblemet. Men det är ju vi som skapat Problemet, vårt sätt att leva, vårt eget sätt att vilja ha lite mer av si, lite mer av så. Istället för att odla vår förmåga till Nöjdhet Bortom Materiella Saker. Den livsstilen sätter sina spår. Och spåren syns nu, överallt. Makroplast och mikroplast, gift och utarmning, pandemier och utrotning, skövel, spräng och gräv överallt på klotet!

Visste du att våra dyra reningsverk visserligen jobbar bra med avskiljning av mikroplaster, men att dessa samlas i slammet som hamnar på våra åkrar? Eller i havet, när reningsverken tvingas ”brädda”, dvs släppa ut slammet i havet pga större flöden än verken mäktar med, vilket händer flera gånger per år? För folk spolar ju ner allt, det är så man gör. Men vad som är skillnaden på skit och skit, det tänker vi sällan på, utan vi spolar bara, mer och mer. Bindor, tamponger, tops, läkemedel, och mycket annat som inte hör hemma i naturen. Och tänk all skit vi stoppar i oss, som sedan kommer ut med skiten: läkemedel, tillsatser i maten, diverse preparat för att boosta kroppen…

Jag har själv gjort det; spolat ner lite av varje i toan, av lättja, av uppgivenhet, av ”orkar inte vara så jävla PK hela tiden!”. För den fanns ju bara där, den där effektiva vattenclosetten som så snabbt och lätt spolar bort allt det äckliga. Och så lite giftig toalettrengöring på det, ah, fräsch doft! Vad är problemet liksom?

Nä… Det hjälper inte mycket att just jag bor i en pytteliten stuga på hjul, en nyfrälst liten miljötant som fascineras av hur snabbt det äckliga bajset faktiskt blir fräsch och näringsrik jord som kan användas i rabatterna. Det hjälps inte att jag och en handfull entusiaster till på klotet springer runt med spadar och gräver runt våra små skithögar, komposthögar och anlägger våra permaodlingsbäddar. Vi är som små droppar i havet, det där stackars havet som snart inte orkar svälja vår skit längre. Vi alla, som kollektiv, måste fortsätta vakna upp, öppna ögonen helt vidöppna, på alla plan, och agera. Nu.

Och om jag kan bidra till en liten lätt humoristisk väckningsruskning genom att sticka ut hakan idag och härmed högtidligen blotta mina svagheter i textform, medan jag ömsom skamfylld, ömsom rättskaffens irrar omkring med min skit i skogen, så kanske jag gör lite nytta i alla fall…

Så här ser en förvirrad själ ut när den just har duschat i sitt pyttiga badrum för första gången. Och för att uppnå den Lyckan krävdes två Plastinköp från en Billighetsaffär: en portabel och uppladdningsbar duschslang med pump samt en vattendunk med extra stor öppning. Jag kokade 5 liter vatten och blandade i dunken med 12 liter kallt vatten och ville stoppa ner pumphuset i dunkens extra stora öppning, upptäckte att öppningen var för liten, fick hälla över det varma vattnet i några mindre hinkar, och sedan äntligen duschade jag. Ah!! Lycka!! Men en plastdunk inköptes alltså helt i onödan. Jag borde ha mätt den där öppningen ordentligt, inte köpt dunken på ren impuls. Se där hur förstörelsen av klotet går till, även i ett tiny litet hus…

Avslut, ny början.

Kim de Bruin — Thu, 31 Dec 2020 15:39:41 +0000

Slutet av det här året är starkt präglat av den sparvhöksslagne koltrasten i mitt tiny toalettrum (som just nu tjänstgör som voljär). Koltrasten trängde in i min något sömniga tillvaro samma dygn som SVT publicerade reportaget om mig och jag plötsligt fann mig vara i blickfånget för en bredare publik. Båda händelser var omtumlande, och jag registrerar (inte helt oväntat) att jag hellre fördjupar mig i koltrastens välbefinnande än att besvara förfrågningar från människor som söker kontakt med mig på grund av inslaget på tv. Det betyder inte på något sätt att ni, alla nya onlinevänner som nu läser det här, inte är intressanta. Ni är i allra högsta grad intressanta. Jag välkomnar er på alla tänkbara vis. Dock är det här med att vara social och att kommunicera socialt en av mina svagare punkter. I princip är jag väl hyfsat bra på det fläckvis, men varje interaktion med en annan människa, oavsett om det sker IRL eller online, präglar och berör mig alltid på mycket ett djupt plan, vilket kräver energi, och jag behöver hushålla med min energi för att alls orka vara social. Så om jag inte svarar nu behöver ni inte ta det personligt, utan bara veta att jag är oerhört glad att ni alls hittat mina socialamedierkanaler. I sinom tid dimper det ner något slags svar. Välkomna <3!

Första försöket att släppa lös koltrasten, efter några timmars vila inomhus, gick inte så bra. Den flög knappt alls, och ögat var halvöppet. Den hade uppenbarligen väldigt ont.

Det var koltrastens skrik gjorde mig uppmärksam på dramat utanför mitt fönster. Sparvhöken hade jagat in den i kompostgallret som jag har som staket för att hundarna inte ska smita ut på vägen. Jag rusade ut, sparvhöken flög iväg, koltrasten var så chockad så den satt kvar med huvudet instucket i gallret. Jag kunde lätt lossa den. Eftersom den var så himla tilltufsad fick den följa med in och sitta i en låda i toarummet några timmar. När jag sedan släppte ut den visade det sig att den inte riktigt orkade flyga. Några meter bara, så landade den i gräset. Den fick följa med in igen. Jag ringde fågelcentralen och djurambulansen och fick många goda råd och tips. Nu agerar jag på känn, i kommunikation med djuret, så gott jag förmår. Inatt var tredje natten den bodde i toarummet. Den dricker vatten från ett fat på golvet, äter daggmaskar, äpplen, solrosfrön. Den är mycket kommunikativ, och har visat att: den helst inte flyger även om den gör det när den känner sig trängd, att den lätt hoppar upp och ner från lådan på bordet till golvet med hjälp av några grenar jag tagit in, att den gillar att vara ifred men också att den fattat att jag vill hjälpa till. Den tolererar mig och får inte panik när jag kommer med mat eller bara tittar till den. Vi är båda överens om att den får vara kvar inne tills den frivilligt kan flyga upp och sätta sig på grenen; vilket troligen kommer ske imorgon redan, av hans ivriga försök att döma.

Sparvhöken kom tillbaka tre gånger för att leta efter den skadade koltrasten!

Nåväl 2020, vad har hänt? I slutet på mars var min lilla hjulstuga såpass färdigt att jag flyttade in i det. Mina förhoppningar om att en markplätt plötsligt skulle uppenbara både infriades och kom på skam. Jag fick ett fint erbjudande hos väldigt trevliga människor, men efter långvarigt grubbel bestämde jag mig för att inte anta erbjudandet. Läget var ok, men inte optimalt för mina behov. Med tanke på vilket företag det ändå kommer att vara att förflytta mitt rullande hus, och kostnaderna det kommer medföra, så vill jag helst avvakta tills jag hittar rätt plats att slå ner bopålarna på. Drömmen om en större plats som med tiden kan utvecklas till en bogemenskap vibrerar starkare än någonsin: En bogemenskap med gemensamma permakulturodlingar, gemensamt ägt småhus med samlingsrum, gästrum, storkök, tvätt- och duschrum, verktygsbod, samägande av maskiner, samlingsplats med eldstad utomhus och mycket mer som ryms inom fantasins gränser är vad jag siktar mot. Eventuellt är den platsen redan på gång, jag återkommer självfallet om det i så fall.

I övrigt har jag arbetat som strandstädare och textilslöjdslärare, samt skrivit en och annan artikel, njutit av skärgården med min bohusjulle, gått oräkneligt antal promenader med mina två småhundar, regelbundet laddat batterierna på den ljuvligaste av öar, samtalat om djupaste meningen med allt, och ägnat många timmar till att hjälpa mina båda föräldrar. De är skilda, gamla och skruttiga båda två på var sina sätt, och jag är det enda barnet som finns i närheten. Det senare har ställt mig inför många existentiella frågor och insikter kring döden, livet och meningen med vår tid på jorden. Jag kan i stunden inte säga mer än att det handlar om att LEVA, fullt ut, att bara försöka insupa varje sekund till fullo, oavsett om det innebär smärtsamma eller ljuvliga erfarenheter. Den största insikten är nog detta faktiskt. Jag kan inte ändra på några omständigheter, endast acceptera det som ÄR, och tillåta mig att känna fullt ut. Det är helt nytt för mig, får jag avslöja.

Monstren kan dyka upp var som helst…

Ett liv i rädsla är vad som präglat mig fram till nu. Det ledde till ett krampaktigt förhållningssätt till livet, som bland annat yttrade sig i ett ständigt kontrollbehov, feghet och försiktighet, ett ständigt sökande efter Mer Kunskap, i syfte att bemästra detta smärtsamma och märkliga: att bli född i den här kroppen till denna nyckfulla värld. Diverse traumatiska skeenden under barndomen ökade på den grundläggande rädslan dessutom. Alltid sökte jag felet Där Ute, medan kroppen ständigt byggde in sig i starkare försvarsställningar. När både mina föräldrar under ett och samma dygn i oktober fick åka i ilfart till sjukhuset pga dödshotande tillstånd vändes min värld fullständigt upp och ner. All undanstoppad skräck sedan barnsben vällde genom mig, ut ur mig. Har inte gråtit så hejdlöst och bottenlöst förtvivlat sedan jag var riktigt liten… Både pappa och mamma kom hem igen, vid olika tillfällen men båda mår nu hyfsat bra igen. Det var inte deras tid än.

Alla pusselbitar föll på plats. All kunskap, alla erfarenheter, samtidens skeenden. Tillsammans bildade de svaret: LEV. NU. Oavsett omständigheter.

Nu står här en människa som ska påbörja ett nytt liv, igen och igen och igen. Ett liv där inte allt måste planeras i minsta detalj. Ett liv där det är tillåtet att chansa och göra bort sig. Ett liv där det är ok att andra inte håller med mig. Ett liv som kommer innehålla sorg, glädje, skräck, skratt. Ett liv där jag förhoppningsvis äntligen hittar tillbaka till den kreativitet jag hade som barn, men som med tiden frös till is under alla lager av rädsla inför att inte passa in, inte duga.

Om jag duger, så gör alla andra det automatiskt också.
Det blir den logiska följdslutsatsen liksom, efter ett halvt liv i tron att jag inte duger.
Man tenderar ju att projicera sina egna svarta tankar om sig själv på andra…
Ett oändligt gatlopp som ingen vinner på…

2021, jag välkomnar dig. Jag tror på dig, liksom jag numera äntligen vågar tro på mänsklighetens förmåga att hitta tillbaka till det som betyder något på riktigt:

Liv, Kärlek, Gemenskap. Ärlighet, Solidaritet, Hållbarhet. Nyfikenhet, Öppenhet, Tillit.

Puss på er alla medmänniskor, GO FOR IT <3

Tala sin sanning

Kim de Bruin — Tue, 06 Oct 2020 12:38:34 +0000

Det påstås inom allt fler kretsar att det är dags nu. Att tala sin sanning. Att bidra till väven med sin tråd. Att kliva in i kören och sjunga sin stämma. Inte för att norpa åt sig solostämman, inte för att proklamera Den Enda Sanningen, för den är ju som bekant skiftande och ytterst personlig. Inte heller för att Övertyga om Rätt eller Fel, för ingen kan ju uppfatta något annat än det den själv bär inom hjärtat. Jag har lovat mig själv att skriva och att våga publicera. Mitt förrförra inlägg handlade om rädsla. Den mottogs väl, jag fick så många återkopplingar. Människor skrev att de älskar mig för den jag är. Människor skrev att de känner likadant. Det var trevligt, jag blev glad, men det hjälpte inte ett dugg (förlåt, inte för att förminska era ord, utan för att visa hur djupt rädslomönstren verkar). Jag är, om möjligt, ännu mer skärrad nu än då. Det var som att öppna luckan till en inre katakomb av undansopade känslor. Och nu är de på ytan och kravlar omkring likt hundratals små silverfiskar som ilar kors och tvärs genom precis varenda liten tanke, varenda liten handling. Det går inte att komma undan. Jag tittar på dem, silverfiskarna. Kanske var de troll förut, då, när de bodde nere i katakomberna. Silverfiskar är ju i alla fall lite lättare att förhålla sig till, kanske gulliga rentav..? Jag får väl bekanta mig med dem, berätta om dem, en i taget.

Ok. Det svåra med att komma igång, på egen hand, själv.

Jag har så mycket tid nuförtiden när jag inte har en anställning. En vecka som denna, när det regnar och det därmed inte blir strandstädning. Inga avtalade tider i almanackan. Underbart, jo! Men också; ångesten och rädslan. Jag får inget gjort om ingen kommer och knuffar igång mig. På riktigt.

Jag har en attgöralista med närmare 15 punkter. Inga är särskilt svåra. Listan skrevs för en månad sedan. Den är tänkt att vara till hjälp. Men varje gång jag tittar på listan får jag panik. Kroppen drabbas av vallningar från helvetet, hjärnan rullar ihop sig till en boll och gömmer sig i ett hörn, oåtkomlig för vädjanden eller lockrop. Armar och ben blir blytunga och kroppen vill kollapsa i närmaste säng eller soffa och det enda som ibland kan hjälpa är att gå ut. I friska luften och med blicken förankrad i närmaste stadiga träd kan krampen ibland släppa, och har jag tur får jag en ny impuls som håller mig på banan, även om det då oftast blir något helt annat jag tar itu med. Som häromdagen.

Jag skulle såga ved, för min kamin tar bara korta vedstycken, och nu väntades regn och rusk dagar i sträck, och jag är faktiskt extremt förutseende. I tankarna i alla fall. Jag hade denna punkt på min lista sedan dagar tillbaka. När det dåliga vädret var ett faktum och jag hade en dryg timme tillgodo innan regnet skulle vräka ner gick jag ut för att skrida till verket, ytterst motvilligt men med en inre beslutsamhet och tapperhet som var förbluffande. (Det är lika förbluffande varje gång jag lyckas ta mig i kragen helt på egen hand och skrida till verket av egen kraft. Är det något jag alltså har extremt svårt för så är det att självmant komma igång, samt dessutom att avsluta, det hör tydligen till diagnosen). Nåväl, jag skred till verket men hann inte längre än till första steget utanför min dörr, ner på pallkragetrappan, vars översta del nu krackelerade under mina fötter. Den hade hittats i en lerig del av trädgården och följdaktligen varit murken sedan minst 1873, så det var ju inget oväntat. Men ändå. Blixtsnabbt rann min tappra arbetsiver över i snilleblixtidén att jag nog skulle hinna fixa en ny trappdel innan regnet. Och hinna såga ved. Och se där. Nu fann jag mig ivrigt snickrandes en ny övre del till trappan. Den sammanbitna tapperhetsarbetarhjälten hade totalt dunstat bort. Trappdelen blev superfin och komma att hålla i många år. Den undre delen däremot, även den bestående av pallkragar i olika stadier av förfall, kommer nog behöva åtgärdas inom det närmsta året. Någon ved hann jag givetvis inte såga.

Om någon tycker att det ser lite konstigt ut med överhänget på den nysnickrade delen, så har ni rätt.
Men det beror enbart på att jag använt mig av spillbitar. Det fick bli som det blev liksom.

Texten ovan är ju bara ett av många exempel. I det här fallet blir det ju en skojjig text av det hela åtminstone, jag ler åt beteendet själv. Men eftersom detta mönster går igen i både smått som stort så är det lätt att hålla sig för skratt i längden. För även om jag får massor gjort på ett lite gulligt ostrukturerat sätt så får jag inte gjort det jag behöver få gjort i den takt eller ordning som hade varit att föredra. Jag klarar det inte själv. Jag behöver andra människors inblandning, och då helst snälla och trevliga människor. Det borde inte vara ett problem. Ingen människa är en ö heter det ju. Med förnuftet vet jag ju att vi är inte skapta för att klara oss själva, vi är skapta för att samverka i flock, ta hjälp av varandra, bidra med våra olikheter. Men förnuftet är inte till hjälp här, för jag ser tillbaka på ett liv av social oförmåga. En ängslig människa som försökt upprätthålla en mask av duglighet utåt för att inte bli utstött (kolla ”kan själv”!), samtidigt som jag inte fattade hur jag skulle skapa eller upprätthålla sociala sammanhang eller be om hjälp eller hade ork att om och om igen försöka. Jag klamrade mig fast vid familjen, behövde dem, de har varit mitt ankare i livet. Jag ingick i flocken och det gav mig struktur, något jag stundtals kände mig totalt kvävd av men samtidigt på riktigt behövde för att fungera.

Nu är det bara jag, och jag hittar inte någon struktur i mig själv, inte av den sorten som man får saker gjorda av i alla fall. Även om jag ”klarar mig”, så har jag så mycket mer att ge än att bara klara mig.

Av den här anledningen är jag extremt tacksam att min exman Michael hjälpte mig att bygga min stuga på hjul. Han har varit bollplank, igångsättare, avslutare, medtänkare och extrahänder. Samtidigt lät han mig äga projektet, fatta besluten, välja metoder. När jag satt som fastfrusen inför nya moment, intrasslad i berg av inhämtade fakta, tanketrasseltrådar om olika metoder, valmöjligheter och angreppssätt, så lyfte han bara ett verktyg och satte igång. Och när vi väl var igång, så löste jag för det mesta resten själv utan några som helst problem. Magiskt!

Ofta har jag lekt med tanken att utsätta mig för att bosätta mig långtbortiskogen som en eremit, bara för att se om det går att locka fram en inre struktur, en inre igångsättarkraft. Jag har tänkt så därför att det hänger en mystisk, mytologisk lockelse kring den tankebilden. Som Jesus i öknen, Inanna i underjorden; kanske förvandlas jag av att tvinga mig själv till ensamhet i alla aspekter. Slutar använda människor som kryckor (det var ingen snäll tanke, usch varför så föraktfull mot mina behov…?). Jo, för kanske uppstiger jag då ur den självpåtagna ensamheten som fågel Fenix, lyfter mina vingar och flyger med triumferande rop uppåt och … Bam, krasch. Ridå. Nej, hjärtat vet att det inte är sant för mig. Jag är ingen Ensamhjälte. Eremitlivet är inte min väg, det är bara en romantisk dröm. Min väg är att börja våga vistas i flödet av människomöten, precis som den jag är, trots att jag blir förvirrad, rädd, ifrågasatt, dragen i, påverkad och omruskad. Att våga be om hjälp, att våga vara till hjälp, trots att jag genomsyras av ren skräck och därmed även utmattning. Att våga erbjuda mig, att våga vara gränssättande, att våga säga nej och våga säga ja. Att våga säga min sanning. Det lär jag mig knappast som eremit. Utan i mötet med andra. Ut ur garderoben kvinna , schas.

Det är ju vackert att behöva andra! Jag ödmjukas av den läkande insikten. Jag behöver er, medmänniskor! Vi behöver varandra!

Och av den anledningen drömmer jag om en bogemenskap. En liten by på cykelavstånd till den lite större byn. Där vi bor tillsammans på några hektar mark i våra småstugor, där vi hjälps åt med gemensam permaodling, djurhållning, bikupor, kompostering. Där vi samäger marken, samäger större verktyg och maskiner, delar på bilar och elcyklar. Där vi samtalar kring elden om livets stora och små frågor, hjälps åt när någon blir sjuk, behöver ett handtag eller en kram. Där vi ordnar utbildningar, kurser, sharings, filmkvällar, samtalskvällar. Där vi leker och skapar och delar med oss till varandra och andra. Där vi lär oss, utforskar nya, hållbara sätt att vara framgångsrika på. Där vi är rika på gemenskap istället för på materiella rikedomar. Där livet blir hållbart, i alla aspekter, men särskilt med tanke på Moder Jord och alla oss som inte längre fungerar i samhällets alienerande arbetslinjestrukturer.

Hoppsan, ja men förlåt, nu gled jag iväg i något slags besjälat visionärstal. Kan uppfattas som en smula yvigt och religiöst. Men även om jag är rädd för hur det uppfattas, så raderar jag det inte. För det är faktiskt precis detta jag drömmer om. Och inte bara jag. Vi blir allt fler som drömmer om precis det här.

Btw, jag behöver verkligen hitta markarrende här i Tanum snart. Jag kan, vill och får inte stå kvar här på byggplatsen. Jag har på min lista att kontakta kommunen med frågor om avlopp och bygglov, skriva brev till markägare och att skriva medborgarförslag (det senare är faktiskt påbörjat!). Men paniken slår klorna i mig titt som tätt och jag kommer inte loss. Kanske finns det någon som kan hjälpa mig komma igång :-)? Någon som kan sparka lite kärleksfullt på mig medan vi tar en fika?

Puss på er.

Dimman lättar

Kim de Bruin — Sat, 28 Mar 2020 07:19:11 +0000

Denna morgon staplar sig symboliken i mitt liv på det mest påtagligt uppenbara vis. Det är nästan klyschvarning :-).

Morgonen är dimhöljd, men man anar solen som är på väg att luckra upp det gråvita täcket. Snart ser jag klart och kan njuta av ännu en galet vacker dag.

Igår, medan jag strandstädade i strålande väder, levererades min nya madrass. När jag kom hem fick jag och voffarna njuta av att provligga den en stund. Det var så skönt! Ikväll ska jag bädda med massor av täcken och kuddar och högtidligen sova i min hjulstuga för allra första gången :-)!

Jag tvättade mina snickarbyxor för första gången igår. De köptes helt nya på Blocket precis i början på byggprocessen och jag har typ bott i dem. Löftet till mig själv var att inte tvätta dem förrän bygget var klart. Igår blev de extremt smutsiga under strandstädningen så det var dags. Bygget är visserligen inte klart, men grovjobbet är avklarat och idag ska jag ju sova där så det är en symbolisk dag. Och inte bara av den anledningen;

För prick ett år sedan var det en dag kvar till skulle jag överlämna Petterhagelägenheten. Jag hade redan flyttat ner i källarlägenheten hos Michael och var inte på mitt bästa humör, vilket visar sig när jag läser mina dagboksanteckningar.

Det jag skriver i dagboken och i bloggen skiljer sig åt rätt rejält. Oftast är dagbokstexterna råa, nakna, utan hänsyn till vad någon ska tycka, för ingen annan ska ju läsa det ändå. Det är känslor som behöver komma ut, oredigerade. När jag läser dem i efterhand får jag syn på hur det faktiskt kändes just då, utan tillrättalagda penseldrag. Och då ser jag röda tråden i mitt liv; tendenser som är oföränderligt återkommande, men också det som faktiskt ändrar sig. Nu såhär ett år efter flytten från Petterhagen kan jag konstatera att faktiskt mycket har hänt, och inte bara i det yttre.

Tänkte att det kunde vara dags att dela med sig av det jag skrev då:

”28 mars. Jag har målat in mig i ett trångt skithörn i livet. Hatar det här. Hatar. Det gör så jävla inihelvete förbannat ont…

Förändring, flytt, nya ljud, ändrade spelregler, ändrade vanor. Jag orkar inte, jag vägrar, jag vill inte! Jag ”skapar” mitt liv, blablabla, ja men tjena… Varför har jag skapat det här?? Vad är meningen med detta? Är det meningen att jag ska känna allt det här? Men varför? Varför måste det kännas så jävla mycket?

Orden, orden, de slutar aldrig, orden som strömmar allt snabbare genom mig, de vill ut, men jag kräks på dem jag blir illamående av impulsen att igen ta fram datorn, hur många timmar sitter jag vid den…? Nacken smärtar som elden, skuld, skuld, borde inte sitta vid datorn, borde träna, borde yoga, musklerna förtvinar, mitt eget fel eller varför gör allt så ont… Orden vill ut, jag vill skriva, skriva, skriva, om omställning, min egen, andras, jag vill intervjua, skriva, hinna intervjua pappa, mamma, innan de dör, innan de är borta, men jag gör det ju inte, hela tiden kommer annat emellan och när det inte är annat emellan så kraschar jag, dödstrött, herregud tiden rinner mig ur händerna och här står jag – fortfarande, igen, tillbaka på jävla ruta helvetetes ett. Allt förgäves, utbildning, anställning, bra lön, skilsmässa och flytt, stå på egna ben och nu detta då alltså: inga inkomster, flyttar tillbaka till Michael… Och pengarna gäckar mig, straffavgift på leasingbilen, nästan 10000 för tre små skador, och a-kassan som räknat ut att jag visserligen beviljas ersättning, men tydligen endast på halvtid, inte mer än ynka 3500kr i månaden eller något, jag förstår inte ur de räknar, men det gjorde ont ont ont, så jaha ok, ingen hjälp där heller, där fick jag för jag trodde jag kunde slappna av, det kostade bara en massa tid och ångest att få allt rätt, skicka in allt rätt, och tydligen ändå ha missat något, ha gjort det fel, och vänta, vänta, vänta och komplettera och bocka av digitala attgöralistan och ändå lyckas missa aktivitetsrapporten, och sedan inse att det var inte DEN de menade utan rapporten man skulle loggat in på Mina Sidor på Arbetsförmedlingen, och därför får man en varning och sedan en ynka utbetalning på 3524 kr för 6 veckor, jag fattar inte, jag fattar inte hur jag ska göra så det blir rätt, hur samhället är tänkt att fungera…. Kan inte ens gå till soc för nu får jag snart pengarna på försäljning av lägenheten, pengarna jag behöver till bygget, men likt förbannat räknas det som kapital, så inte fasen har jag rätt till bidrag, nej jag har inte rätt till bidrag såklart jag inte har, för jag försöker krångla mig ur systemet och för det ska man straffas, man har bara rätt till hjälp om man erkänner sin slavposition, sin beroendeställning, men det är inte säkert att det räcker, man ska kräla i stoftet också, och vända ut och in på sig själv, göra allt rätt, för att sedan inse att det ändå var fel, att man valde fel. Fel utbildning, fel jobb, fel man, fel försäkring, fel läkare, fel bil. Fel liv. Man är Fel. För kan man inte arbeta på exakt det sätt som anses Rätt, så är man Fel. Och därför får man nu skylla sig själv för att man inte visste bättre, nu får man stå sitt kast. Man får äta sin skit. Fyfan jag kräks, jag hatar detta, vill inte längre, snälla kan ni bara låta mig få vara den jag är, utan att jaga mig mot avgrundets rand! Och kom för i helvete inte med någon positiv jävla klyscha nu!

….

Kroppen i rörelse, vrider sig, täcke av, täcke på. En kopp te, ett försök till meditation. Lönlöst, stressen elektrifierar systemet. Det vill upp och ut. Det. Vad? Smärtan. Vanmakten, rädslan. Ilskan. Ilskan. Fanhelvetesjävlahelvetesskitliv!! Far åt helvete med er allihop, far åt helvete!

…. Tomheten…

Men nu plötsligt glider budskapet från någon högre sfär genom medvetandet, lätt som en varm kniv genom smör…: ”du behöver ingen guru….”

… Du behöver ingen guru. Du behöver ingen mästare, ingen ledare, ingen influencer, ingen coach, ingen psykolog. Du behöver ingen lärare, ingen myndighetsperson, ingen läkare, ingen partner som förstår dig. Du behöver inte ledas av andra, du behöver inga råd, inga manualer. Du behöver inte andras insikter, andras sanningar, andras slutsatser, andras livserfarenheter. Du behöver inte andras tillåtelse. Du har din egen tillåtelse att uttrycka dig själv som den du är. Använd den. Du kan känna det du känner, bortom ansträngning, bortom handling, bortom ord och värderingar. Du vet hur man andas, andas, andas. Du vet hur du kan låta allt vara precis som det är. Inte genom ditt görande. Inte genom de rätta tankarna, de rätta handlingarna, från rätt coach. Utan genom din egen villighet att låta allt vara exakt såsom det är, i varje sekund, i varje andetag. Du vet att det är då djup förändring sker. ”

Tänk ändå. Så där ont gjorde det. Så rädd var jag, så himla maktlös kände jag mig, djupt under alla käcka ord jag släppte ifrån mig gentemot omvärlden. Om och om igen fick jag se den där rädslan i ögonen. Och om och om igen flöt små, små stunder av lugn upp inom mig. Av förvissning.

Och idag? Kan inte beskriva i ord hur mycket som har ändrat sig. Är fortfarande rädd ibland. Avgrundstrött, orolig, sur och lamslagen. Men det går alltid över. Över lag mår jag så otroligt mycket bättre. Fri. Jag väljer mitt liv, varje dag. Byggprocessen hjälpte mig bli vuxen, knuffade mig över kanten. Jag föll, och lärde mig flyga. Det finns ingen mammapappastaten. Jag styr, jag får styra, mitt liv. Och erfarenheten får mig att Leva.

Tacksam? JAAAAAA

Ord

Kim de Bruin — Tue, 24 Mar 2020 18:01:10 +0000

Orden, överallt. Förklarande, resonerande, uppfordrande, argumenterande, tröstande, lockande, skrämmande ord. På nätet, i tidningar, på gatan, i mitt huvud. De väller fram, urskiljningslöst.

Att famla efter ord i dessa pandemiska tider. Att försöka hitta något att klamra sig fast vid, något som har flytkraft nog i denna galna malström. Att leta efter svar där inga pålitliga svar ännu formulerats. Att försöka skönja mönster, utvecklingskurvor, utfallsmöjligheter. Det kokar över nu.

Nä. Det går inte. Inga visdomar att hämta. Ingen tröst att finna. Allt är som det är. Jag ids inte försöka mer. Jag bygger istället. Bara det.

Pappa uttryckte saken rätt bra när jag antydde att han lät lite väl negativt inställd till sakernas tillstånd just nu: Ja, jag kanske låter så. Men varför tror du jag sätter tomatfrön i jorden egentligen?

Just det. Tack pappa. Jag lär mig lyssna bortom orden. Lär mig handla bortom tankar.

Att lita på livets flod.

Bygger vidare på mitt framtida, snart beboeliga hem. Här kommer bilder på den senaste månadens framsteg

Väggar runt badrum på plats.

Bakom denna vita vägg blir det dusch. Någon gång.

Hur rakt man än gör det så blir det snett…

Tejpar fram trappan.

Mycket mätande, tänkande. Mycket gör om, gör rätt…

Filosofi-paus på sovloftet. Skön känsla!

Trappan växer så sakteliga fram.

Förvaringsloftet klart. Oj vad högt upp det blev!

Badrumsdörr modell antik från 1800-talet…

… med själ! Kanske inte ska skrapa bort allt?

Golvpappret bortstädat!
Trappan klar!! Tog bara fyra dagar…

Och gasolspis på plats! (inte inkopplad än)
Och nysnickrade vägghyllor! (inte målade än)

Idag snickrade jag bänken som kaminen ska stå på.
Stabilt och stadigt.

Behöver bara hitta några snygga klinkerplattor nu. Och ta fram kaminen. Och beställa skorsten. Och montera den.

Begagnade finkranen var för tjock för hålet… Måste hitta på ett bra sätt att förstora hålet.

I väntan på framtidens rinnandevattenlyx klarar jag mig fint med denna fina tappkaraff.

Ska jag nämna att jag längtar efter att flytta in….?

Glad, gladast

Kim de Bruin — Fri, 29 Nov 2019 18:30:49 +0000

Fönstren tog såååå lång tid…. Usch och tvi, det var en pärs faktiskt. Men till slut var de tillräckligt målade på alla håll och kanter, och plötsligt vips, satt alla på plats. Och sedan gick det undan.

Idag kunde jag konstatera att allt är färdigisolerat, färdigdrevat och färdigtejpat. Michael håller som bäst på att sätta fönsterfodren på plats på utsidan. Huset är tätt. Idag åkte en värmefläkt in i bygget, och hela 10 grader uppnåddes. Jag röjde ut en massa byggskräp och sopade, för sent ikväll kommer Mirja och Anders och Leah, och jag vill visa hur fint det redan är.

Jag är glad, känner mig hemma redan!!

Här kommer bilder!

Rummet som Mirja, Anders och Leah brukar bo i när de kommer på besök fick bli målarrum. Skönt, då torkade det lite fortare än ute i garaget… De nya fönstren och karmarna skulle grundas och sedan strykas 2 ggr med täckande färg. På båda sidor. Olika kulör, vitt inne, rött ute. De begagnade fönstren och karmarna behövde skrapas, sandpappras, oljas, grundas och strykas 2 ggr på samma sätt. Pust. Jag ville ge upp. Många gånger. Tänkte ”det här kan jag ju göra till sommaren…”: men hur lätt är det att klättra på en stege och lyfta ner fönster ensam…?
Nä, just det.

Gammalt, men hyfsat välhållet. Kändes bra att ta hand om det här.

Nytt, och en fröjd att måla själv. Små missar här och var, det blir lite mänskligt på något sätt. Och det var kul att trycka fast gummilisten i sitt spår, även om det värkte duktigt i fingrarna efter fyra fönster.
Antagligen gjorde jag det onödigt krångligt. Jag kom på knepet på det sista…

Är tyvärr rätt missnöjd med företaget Fönstermax, som sålde fönster och altandörrar till mig. Först en rejäl försening i leveransen, utan förklaring eller ursäkt. Sedan såg jag att vatten kommer in i springan mellan dörrarna. Ska få hjälp att justera dörrbladen så det blir ju lite tätare mellan dörrarna, men undrar ändå varför det inte sitter en list som täcker springan, om inte annat av värmeisolerande skäl, jag frågade dem… . Fönstermax svarar mig att det inte ska vara en list där. Ändå visar bilden på deras hemsida pardörr med list. Helt galet. Köp inte av dem…!
Jag får väl fixa en list själv då. Och begrunda det faktum att billigt inte alltid är bäst. Skyll mig själv….

Här är första försöket fönsterknektar! Sågat med sticksåg, snett och tokigt, men det funkade fint!
Michael sågade resten på lånad bandsåg, det blev mycket bättre. 19 stycken blir det.

Så här någonting ska det se ut. Och det ska bli mossgröna foder, och grå slamfärg på väggen. Och fönsterplåt under, men inte över. Jag ville ha en droppbräda/vattbräda (vet inte vad det heter) istället för plåt. Jag gillar att ha lite snickarglädje. Tycker inte det moderna sättet att göra fönsterfoder är snyggt alls, även om det påstås att det är byggnormsrättochriktigt…

På de begagnade fönstren fick vi borra helt nya hål för karmskruvarna.
Läskigt första gången, men jag blev kaxigare efter några hål.

Den här karmen kom alltså ursprungligen från Sotenäs Trä, kul – det är dem jag köper nästan allt material från. Träet i karmen var av bra kvalitet, kärnvirke som fortfarande mådde prima. Jag köpte detta fönster, och även det gigantiskt stora fönstret på kortsidan, i Bottna. Vet inte hur gammalt det är, men fint är det.

Förr ägnade man sig inte åt karmskruvstjafs. Då var det rejäla spik som gällde. På snedden… Det tog en god stund och några väl valda svordomar innan jag hade lyckats knacka ur resterna av dessa rejäla spik…

Lyckan man känner när man lyckats
I våg, i lod. Och fönstren kunde hakas på gångjärnen lätt som en plätt, och de gick att stänga perfekt.

Samma fönster utifrån. Jag har gjort något jag inte sett på andra byggen: tejpat runtom så att regnet inte kan komma åt isoleringen jag drevat springorna runtom med. Det kommer ta ett tag innan fönsterfodren kommer på plats, så detta blev lösningen. Plasttejpen och det galet starka limmet är visserligen inte eko-vänligt, men fukt och mögel är ju heller inget roligt alternativ… Den uppmärksamme läsaren lägger märke till att detta fönster INTE är målat (av mig, i rätt färg). Nä just det. Något måste jag ju spara till sommaren Och detta fönster är lätt åtkomligt både inifrån och utifrån.

Och i sista stund häromdagen, just innan mörkret var på ingång, kastade vi oss över La Grande Finale: entrédörren! Inköpt via Blocket i maj för 1000kr. Tung som ett jäkla AS! Mina värkande leder morrade varnande. Vi hade dock våra genihattar på. Jag kom på hur vi kunde använda lilla lastkärran, vi rullade fram dörren lätt som en plätt. Michael kom på att använda domkraft, dörren hissades på plats som ingenting! Jag balanserade dörren, han skötte domkraften. Tjopp, så satt den på plats och gick genast att stänga fint.
Det enda vi behövde göra var att skruva bort inbrottslisten i järn. Den tog emot så man var tvungen att smälla igen dörren hårt…
Jag gillar inte ”hårt”, och kommer inte ha stöldbegärliga prylar, så jag behöver inga järngrejor på min dörr.
Nyckel räcker fint! Och sedan: putta igen dörren lite lätt – och: ”klick”! Så otroligt häftigt det kändes!

Lyxig entré!!
(jag ska, i sinom tid, skrapa bort klistermärkena som ska skrämma bort tjuvarna)
(de är fula)
(det man tänker på drar man till sig)
(jag vill inte tänka på tjuvar)
(det har funkat hittills i mitt liv)

Som avslutning en bild på mina välanvända Fristads snickarbyxor, inköpta på Blocket (helt nya!) för ynka 200 kr. Är så glad för dem! Och för min envishet, som gör att jag är en jäkel på att dreva fönster. Inget slarv, varmt och dragfritt ska det bli i lilla stugan!

För att det känns

Kim de Bruin — Mon, 11 Nov 2019 12:40:45 +0000

Fredag

Har haft bra flyt i flera dagar. Snart är ytterpanelen på plats. Klädde mig varmt denna förmiddag och gick ut för att fortsätta klä bakre kortsidan. Igår jobbade jag idogt hela långa dagen, var redigt trött de sista timmarna, snubblade således över en elkabel och slog i knäet och händerna. Inget allvarligt, kände jag då, för jag jobbade ensam och behövde bli klar så så jag jobbade på några timmar till. Idag är knäet svullet och vill inte gärna belastas i onödan. Kroppen ömmar och gnyr. Och det snögloppsregnar just mot sidan som behöver kläs. Medan jag traskade runt bygget och knöt fast presenningarna lite bättre så upptäckte jag att det varit fåglar inne i bygget och hackat stora tussar isolering ur väggarna. Jäkla tjuvar! Måste vara kråkfåglarna, väl? Där fick jag för att jag inte orkade sätta upp den största presenningen på den sidan där jag visste det inte skulle piska in regn med vinden… Inget regn, nej, men fåglar… Det var droppen, på något sätt. Kroppen sa ifrån. Och vädret. Och Alltet.

Undrar hur de bär sig åt… hål lite varstans…

Så jag gick in igen, sitter nu i soffan med en kopp te. Ska försöka göra några administrativa timmar. Men Duktigheten har liksom tagit slut lite. Får unna mig en paus nu.

Och medan jag pausar flyter tankarna på…

Omställning pågår… Ibland undrar jag vad jag håller på med, om jag alls gör någon skillnad. Kanske är jag bara ännu en ytterst ordinär navelskådande bortskämd europé som förgäves försöker skaffa sig någon slags existentiell mening. Innan jag verkligen kom igång med bygget så hade jag ju lite visioner om hur jag skulle blogga och dela med mig av Den Stora Förvandlingen, kanske kunna vara en inspiration för andra, blabla och så vidare. Kanske var det ännu en ”se mig!”-impuls. Vem är jag ens, bland alla dessa många som försöker synas i sociala medier nuförtiden? Så fåfängt…

Inte alla dagar man vill ”synas” haha!
(bilden tagen när jag mätt och sågat fel för femtielfte gången)

Känner mest att jag grottar omkring i en egen privat minibubbla av härochnu. Känner inte alls att min vardag är ett dugg läsvärd, tvärtom. Vardagarna är fyllda av praktiska göromål och beslut, rätt ordinära och föga nytänkande. Men det är klart att varje hammarslag och varje andetag påminner mig om varför jag befinner mig där jag hamnat i livet.

Jo… Det var delvis arbetslivets påfrestningar på min personlighet. Men inte enbart, för min personlighet är ju också en spegling av hur vår västerländska slit-ochslänglivsstil har skavt i djupet av mitt varande sedan jag var barn. Så det kändes på sätt och vis som en lättnad när jag var tvungen att ge upp försöken att spela med enligt dess regler. Om jag nu inte uppfyller kriterierna att vara en samhällsnyttig medborgare enligt dagens prestationsmodell måste det ju inte betyda att det är mig det är ”fel” på. Utan att det är samhällsstrukturen som blivit för snäv, så reglerad av normativa föreställningar (”alla ska med”) att det kväver livets unika former. Stressjukdomar och psykisk ohälsa hos allt fler är en del av många symptom. Att fler och fler samhällsinstitutioner inte fungerar längre är andra. Vår civilisation, vårt sätt att ordna och organisera våra samhällen, håller på att krascha.

Jag känner det. Folks oro, rädsla, hopp och drömmar. Det går mig inte spårlöst förbi. Tvärtom, jag är tvungen att avskärma mig rejält för att inte dras med i det för mycket. Att snickra på mitt hus är bra, det ger inre stabilitet.

Lilla kaminen ”The Hobbit Stove” har kommit, den är precis så fin som jag föreställde mig!
Ännu en anledning att bygga, bygga, bygga… Vill elda!

Jag förnimmer ett slags större uppvaknande nu, hos allt fler, och jag blir påverkad av det. Jag har visserligen alltid VETAT att västvärldens levnadssätt inte är hållbart, med hjärnan liksom. Varit fast i mitt tänkande kring det (man måste sopsortera, köpa ekologiskt, tänka Rätt, ha Rätt Åsikter, Rätt Ideal blabla). Ändå kunde jag inte låta bli att trösta mig med konsumtion. Pappa predikade lösviktsté före påsté. Men jag orkade inte. Nä usch för att hantera det billigare och resurssnällare lösviktsteét – det var ju så enkelt med tepåsar! Och varför använda tråkiga grönsåpan när man kunde köpa Ajax, den produkten kändes liksom mer rent… Jag orkade inte ta till mig hur giftig, onödig, resurskrävande vardagen hade blivit. Så jag valde att lägga av med att vara miljökämpe i näbbstövlar och hemstickat, redan som tonåring. Men ibland kunde jag känna hur något signalerade nödsignaler. Har haft förnimmelser av gråtande träd, panikslagna djur, fullt vakna dagvisioner som visade mig hur naturen mår (dåligt). Men jag kunde inte hantera intrycken då, blev nästan rädd för dem. Jag var ju för fast i samhällskvarnen, för delaktig, för medskyldig. Jag ville ju också tjäna pengar, bli någon, köpa saker, upplevelser, resa. Kände mig så maktlös. Så jag slog väl dövörat till kan man säga.

Strandstädning en vecka per år borde vara obligatoriskt för alla mellan 30 och 80.

Något är annorlunda nu. Kanske för att så många nu vaknar upp. Kanske för att jag inte är slav i systemet längre. Kanske för att jag är äldre, inte vill ha så himla mycket längre. Kanske för att jag börjar landa i en känsla av att jag redan badar i överflöd, så varför jaga efter mer? Så plötsligt kommer de här förnimmelserna oftare nu. Virket jag sågar och spikar känns ibland plötsligt levande under mina händer, de har vuxit i en skog, haft rötter som haft kontakt med andra rötter, som haft kontakt med svamptrådar som förmedlat information med… och så vidare. Allt hänger ihop och jag känner det i hela mig. Det är inte bara en planka. Det är levande, värdefullt, en jordisk resurs som jag vill hantera med varsamhet och respekt. Inget slit och släng. Inte för att jag vet med hjärnan att jag borde eller måste, utan för att det KÄNNS i hela min kropp.

Plastskräpet jag ibland böjer mig ner för att plocka ur diket under hundpromenaden. För att det KÄNNS att det inte har där att göra, det är farligt för allt levande. Det kan tyckas fjuttigt, men kanske är det bättre att göra ett litet fjutt i taget än att förgås av maktlöshetskänslor och trösta mig med mer konsumtion. Det går liksom inte längre, det KÄNNS. Alla bäckar små, och nu är det ju faktiskt så många som gör det lilla och det stora de kan, för att de liksom inte kan annat, för det KÄNNS. Vi är så många nu. Jag är inte ensam och maktlös längre.

Häromdagen grät jag plötsligt hejdlöst och länge. Hulkande av djupaste förtvivlan och sorg över att vi människor plundrar jordens resurser. Med stor förvåning såg jag på mig själv liksom lite från sidan – jösses, där sitter en Gråterska. Personligen brukar jag aldrig gråta mer än 30 sekunder i taget. Denna flod av sorg och förtvivlan var en ny upplevelse, kändes inte personlig utan globaltotal. Jag inser med varje cell i mitt varande att jag bara är en liten partikel av ett gigantiskt skeende. Detta är den stora sorgen, för jag upplever att flocken fortfarande drar åt ett håll som leder mot mer skändning av Jorden. Storbolag som exploaterar gigantiska områden för att mätta människors hunger efter mer energislukande prylar och upplevelser. Maktlösheten får mig att gråta, men samtidigt finns mitt i denna förtvivlan ett paradoxalt hopp: Det spelar gigantisk stor roll vad jag gör, för varje impuls sprider nya impulser som ringar på vattnet. Och en flock kan snabbt byta rörelseriktning om tillräckligt många inser sin delaktighet i flocken och dess påverkanskraft.

Kanske hinner vi inte stoppa utvecklingen. Kanske är klockan redan över 12. Eller så finns det ändå hopp. För Homo Sapiens eller åtminstone för livet på Jorden. Hur ska jag kunna veta? Det enda jag vet är att om jag själv skulle ha utmätt tid kvar att leva, eller om mänskligheten har utmätt tid kvar på planeten, så är det i slutänden bara en sak som är viktig: att leva i så god samklang med allt levande som möjligt. Att vara och sprida den fred och det lugn jag själv letat efter halva mitt liv.

Så jag spikar vidare, och andas. Och försöker känna hur det känns att vara fri, tillfreds, medmänsklig och vänligt sinnad, så gott jag kan. Vad annat kan jag göra liksom? Vissa stunder känns det helt tillräckligt.