Poesi – de Bruin insight out

Byggpoesi

Kim de Bruin — Tue, 18 Feb 2020 07:13:27 +0000

Varje dag skriver jag dagboksanteckningar, i datorn. Oftast är det ett enahanda malande om ingenting, minnesanteckningar som hjälper mig se den röda tråden i mitt liv. Ibland kan orden inte hejda sig, då strömmar det fram saker som sticker ut. Imorse var det så, och jag tänkte att det kunde vara dags att dela med mig

Furugolvet på väg att skruvas på plats. Upptäckte efter 5 brädrader att jag hade fått för korta skruvar. Anders tipsade mig om att lägga en droppe vatten på varje skruvskalle. Vänta en stund och vips var det lätt at skruva ur skruvarna utan att brädan sprack.! Vilket supertips!

”Varje nytt arbetsmoment i bygget skapar en helt ny härochnuverklighet som sopar bort det förra momentet som ingenting. Minnet av engagemanget i de föregående momenten existerar endast som ett eko av något jag kanske minns. Ett minne som nyss var så härochnuangeläget, men som nu blivit damm och blåser bort ur varandet.

Förvånat ser jag mig över tidsaxeln och konstaterar att det vuxit fram ett helt litet hus. Det har inget med mig att göra. Härochnuenergin är tydligen det som får saker att ske. Oavsett hur problematisk och krävande det kan vara. Vissa härochnumoment är lustfyllda, enkla, väloljade. Spika läkt eller panel. Isolera. Lägga golv. Men de flesta moment innebär frågetecken. Vilket verktyg, vilken metod, vilket material? Var hittar jag information, kunskap? Var köper jag bäst och billigast? Frågetecknen tar precis allt jag har. Frågetecknen är allt jag är. Hela min varelse består av frågetecken som hakar sig in i varandra, de galopperar i flock, klättrar uppför synapserna, nålar fast bilder på möjliga lösningar så själen ser ut som en gigantisk anslagstavla med förvirrade bygganteckningar. Mitt i nätterna förvandlas enstaka frågetecken till utropstecken och spetsar mitt medvetande så kroppen sätter sig käpprakt upp. Ah! Nu vet jag! Sen kan jag inte somna om.

I härochnuenergin tvingas jag framåt, vidare. Arbetsmomenten är mina kugghjul, tvingar mig att ta tag i saker som jag vare sig kan eller orkar eller vill. Ändå vill jag, för annars skulle det inte hända något. Om jag inte ville något skulle jag inte hamnat i den här situationen. När arbetsmomenten skapar min vardag märker jag att jag vill det jag inte vill. Det vill mig. Jag är verktyget.

Flisan godkände golvet.

Nu är golvet lutat med hälften vitpigmenterat och hälften vanligt lut. Sedan hårdvaxoljat två gånger, och slipat emellan.

Inget sker i den ordning jag tänkt mig, ändå är ordningen alltid den rätta. Man kan inte lägga golv förrän golvet manifesterat sig. Man kan inte hantera tunga moment förrän hjälpande händer är på plats. Man kan inte måla förrän det slutat vara vinter. Man kan inte växa förrän det växer.

Idag vill jag inte alls göra något för jag är less och trött och skulle hellre vara miljonär på semester, men kugghjulen snurrar mig vidare och det är högst troligt att jag finner mig hyvla brädor idag, eller möjligen spika fönsterfoder. Min vilja växer i skogen och av skog byggs mitt hus. Träden offrar sina rötter, jag offrar min vilja. Det finns en rättvisa häri som gör allting en smula mer meningsfullt.

Morgonfågeln utanför fönstret kvillrar hål i den grå medvetandemattan och plötsligt ljusnar det både här och där, ja det gnistrar rentav. Dagen kan börja.”

Golvet täckt med skyddspapper. Nu snickras det sovloft!

Börjar bli riktigt bra på att sätta fönsterfoder nu. Två kvar!

Plötsligt ville vädret att jag skulle lufta Munin på havet lite. Det var ljuvligt…!

Promenadreflektion

Kim de Bruin — Fri, 31 May 2019 09:49:47 +0000

Promenadreflektion

Tänk om man kunde tvinga molnen att hålla sin form

Tänk om man kunde få vädret att höja BNP

Tänk om man lyckades få djuren att foga sig och bli våra slavar

Tänk om man delade in träden i ”bättre och sämre”

Tänk om man mätte livet enligt duglighetsskala

Tänk om man kunde få allt att löna sig

Tänk om man började göra fyrkantigt av allt som är runt

eller, nej just det ja, det gör vi ju…

Ful eller fin? Äcklig eller söt? Bra eller dålig? Bekänn!! :

Ja men

Tänk om jag kunde få hunden att leva lika länge som jag

Tänk om jag kunde hata bort alla insekter från sommardukningen

försöka få eleverna sitta stilla och göra som de blir tillsagda

Tänk om jag kunde tvinga dig att älska mig

på mitt sätt

och få alla idioter att fatta någon gång

Tänk om ni kunde lyssna någon gång

Tänk om lönen (till mig!) var högre och kraven (på mig!) mindre

Tänk om samhället var pålitligare och som förr

Tänk om nyheterna gick att lita på

liksom känslorna

Tänk om man kunde utrota de där jävla fästingarna

Tänk om jag kunde få bli nöjd någon endaste jävla gång

Tänk om jag kunde det

Tänk om jag faktiskt kunde det

eller, nej just det ja, det kan jag ju…

Träd angripet/i samarbete med/stöttad av svampar/parasiter/aliens:

Bisonoxe I :

Bisonoxe II :

Mellan andetagen

Kim de Bruin — Sat, 27 Apr 2019 16:06:30 +0000

Mellan andetagen finns alltid möjligheten att börja andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att sluta andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att inte välja. Låta det ske, det som sker.

Hållit andan, bitit ihop, sopat under mattan, tagit i kragen. Igen och igen.

Berövad på syre har något trots allt klamrat sig fast. Inandning, utandning. Ytligt, snabbt, harhjärtat i pickande panik. Gömma mig, gömma mig.

Djupt andetag: ut på scenen, tadaa, och applåderna, tack tack.

Luften gick ur igen, platt mot marken, tugga grus. Ner i leran, vänta. Vänta på livets inandning.

När utandningen når sin yttersta spets finns alla möjligheter:

Släppa fram sorg och smärta som längtar upp mot ljuset. Somna om. Laga en trerätters middag. Erkänna ilskan. Tänka sig döden. Få en idé. Skratta. Längta efter att få slippa allt det här ansvaret. Resa på sig och laga en kopp extra gott té.

Mellan andetagen finns alla möjligheter, till och med att inte se dem.

….

Paniken har haft mig i sitt grepp i några veckor. Tröttheten efter alla flyttbestyr välde över mig som en förkrossande våg. Jag satt i mitt nya lilla krypin, källarlägenheten jag får hyra billigt av min exman Michael, och kände hur all mening blåste bort. Ingen handlingskraft, totalt oförmögen. Allt kändes fel, fult, dumt. Ett misstag. Tryggt i hamn, men till vilket pris? Jag hade gett upp min borg, mitt palats, min avskärmade del av tillvaron där jag bestämde helt själv och där ingen kunde störa mig om jag inte bjöd in. Varför? Mina vilda, vackra planer framstod som naiva, ett spel för gallerierna, ett ynkligt försök att låtsas ha läget under kontroll. Mer handikappad än någonsin. Veckorna gick, inget orkade jag. Och jag som skulle kavla upp ärmarna, starta upp.

Och insikten om att jag inte har haft något egentligt val. Känslan av att ha blivit tvingad att hoppa rakt ut i det okända, av ett samhälleligt trygghetssystem som vänt mig ryggen. Bitterheten spred sig som gift genom kroppen, liksom ilskan, liksom rädslan. Tankarna som snurrade allt snabbare – hur ska jag få tag på pengar. 3500 kronor i a-kassa, men jag får ju inte ta uppdrag genom min firma när jag har a-kassa, jag måste få till ansökan om starta-egetbidrag, men det är så många frågor att besvara, att beräkna, att skriva, och jag måste ju ha pengar nu, jag måste ha jobb, jag måste ha jobb, hur ska jag klara mig, jag blev ju sjukskriven för att jag inte orkar, jag har ju papper på det, hur ska jag orka…

Den förlamande tröttheten, sorgen över hela situationen. Varje gång jag försökte rycka upp mig – logga in på verksamt.se, jämföra priser på virke, fika med en vän, byta däck på bilen – resulterade i fysisk och mental kollaps. Och så all kunskap som gnagde i bakhuvudet: stress är inte bra, vid flytt och andra stora livsförändringar ökar stressen, kroppen tar stryk, binjurar tar stryk, jag måste äta bra, jag vill inte handla för jag har inte råd, orkar inte laga mat, jag orkar ingenting annat än bara ligga här och önska jag inte existerade längre och ingen ser det ens, för jag håller masken utåt och säger inget, så jag är ensam, ensam, ensam, värdelös, misslyckad, eländig, jag kommer aldrig klara det här, jag är en stor jävla bluff. Och bakom allt malande visste jag att så här måste det vara nu. Tills det går över.

Och så plötsligt lättade lågtrycket, kroppen sträckte på sig och sa, nu, nu är jag utvilad. Och tankarna klarnade, och känslorna ändrade sig, och jag inte bara visste utan kunde också känna att allt är precis som det ska och hjärtat slog lugnt och tryggt igen. Och jag är inte mer oförmögen än någon annan, jag kanske bara känner av livet lite mer än de flesta som springer i samhällshjulet. Och egentligen är jag inte ens oförmögen, för behövs inte vintern för att våren ska kunna blomma? Och behövs inte natten för att dagen ska kunna upplevas som ljus? Att våga erkänna växlingarna mellan styrka och svaghet, sorg och hopp, förmåga och oförmåga är min största styrka, och som starkast blir jag när jag inte låter mig jagas av föreställningar om linjär arbetsförmåga och ett ständigt ökande välstånd dikterat av marknadskrafter. Jag behöver inte mer pengar. Jag har ju ordnat det så att jag klarar mig, det finns en liten pott pengar. Jag har ett nätverk. Jag klarar mig bättre utan stress än med stress. Tänker bättre, mår bättre. Känner framtidshopp för jag känner kreativiteten som bubblar. Bara jag tillåter mig själv att vila när jag blir trött. Bara jag kommer ihåg att vara tacksam. Över livsresan som just nu bjuder mig på hisnande vyer.

Nästa vecka ska vi börja med bygget av mitt lilla hjulhus! Och som jag längtar efter att flytta in…

Aktiverad

Kim de Bruin — Wed, 20 Feb 2019 10:26:59 +0000

Åååh, denna känsla av bråttom! Nu! Nu är det dags! Efter ett liv i väntan… Det är nu det händer!

Alltid vetat. Alltid haft all information, sedan barnsben. Det här västerländska sättet att leva är inte hållbart i längden. Pappa som visade mig strandlivet, havet, fåglar, insekter, odling, som berättade hur allt hänger ihop och är beroende av varandra. Hur han visade mig livets mirakel i allt: små löv, snäckor, frön, krukväxter, fjäderfä och små kaninungar. Sedan flytten, bort från överbefolkat, stressigt och nedsmutsat land där de sista spillrorna orörd natur var inhägnade för att inte trampas sönder. Betala biljett för att få vandra på stigarna. Från Holland till Sverige.

Åh, detta vackra stycke natur jag har fått nåden att rota mig i. Skandinavien, Sverige, västkusten! Skogen och havet, allemansrätten, friheten! Ovärderligt underbart!

Och sedan. Alla dessa många, långa år, i en samtid som bara jagade vidare efter mer, mer, mer. Hur jag gav upp, tunnhudad som jag var, föll till föga av ren överlevnadsinstinkt. Orkade inte vara udda miljötönt, foliehatt, bakåtsträvare. För ensamt, för smärtsamt! Ok då, smälta in, utbildning, jobb, prylar, resor. Ok då, ekorrhjulet, tjäna pengar så jag kan bli fri – sen, sen, sen, när jag är ekonomiskt oberoende. Då ska jag! Köpa mer, resa mer, köpa mer, njuta mer, köpa mer, ha mer tid! Unna mig! Because I’m worth it!

Åh, denna utmattningskrasch!

Tack! Jag vaknar nu! Vaknar upp till en samtid där alla mina gamla vetskaper, kunskaper, insikter plötsligt får plats. Det är rätt nu, det är trendigt nu. Det är Greta nu, Omställning pågår, klimatplaner, downshift, stressa mindre, forest bathing, lev enklare, det är sociala medier nu. Det händer nu, nu!

Jag gnuggar mina ögon, yrvaken, nyvaken, hur länge har jag sovit? Inte tid att sörja. Jag har vaknat! Och vet att jag är en imagocell*, liksom alla de där jag läser om, pratar med, upptäcker omkring mig. Det är så många imagoceller nu! Vi är så många nu. Inte ensam längre.

Som jag har väntat, på att få göra det jag hela tiden vetat att jag är här för att göra. Nu är det dags. Nu. Omställning pågår, downshift pågår. Det är inte svårt alls. Jag vaggar Jorden i famnen, viskar i hennes öra: ”Allt kommer bli bra. I am sorry. Please forgive me. Thank you. I love you.”

(https://www.flickr.com/photos/87312894@N00/)

*När en larv förvandlas till fjäril sker det med hjälp av s.k. imagoceller: celler som bär på information om den framtida fjärilens gestaltning. Från början bekämpar larvens immunsystem dessa celler, då de ses som främmande. Många dör. Men till slut är de ändå så många att larvens immunsystem inte hinner döda dem, och de börjar påverka larvens celler att ombilda sig till imagoceller. Larvens system kollapsar, det blir kaos. Men imagocellerna bygger upp fjärilen.

(källa: https://www.slideshare.net/KristoferBjrkman/1391769424-imagoceller)

Lyser upp

Kim de Bruin — Sun, 03 Dec 2017 07:01:58 +0000

tändaren antände sig själv

antände sig själv

efter att duktigt

ha tänt alla ljusen

brann med klar låga

plasten bubblade hemtrevligt

nu är tändaren

utbränd

ljusen lyser

tills de brunnit ned

eller släcks

det dagas nu

tändsticksasken

bidar sin tid

det kommer osa svavel

vad det lider

Det finns ingen fasad

Kim de Bruin — Fri, 01 Dec 2017 06:58:04 +0000

facebookflödet, facebookflödet

så många impulser, så mycket fortbildning

så mycket skratt, insikter, igenkänning

så många idéer, förslag och tips

och hålla kontakten

och följa vänner så att

jag vet att småprata nästa gång vi ses

vilken tillgång

så bra, jo, jag gillar

men också domedagsbudskapen, dysterhetsrapporteringen

våldsamhetsvittnesmålen

avhuggna fenor, stympade elefanter, människoslavar

bläddrar snabbt förbi

inte redo ta in

annat än enstaka tillfällen

då jag stannar upp

och låter avgrundssmärtan rusa fritt genom kroppen

andas den, känner den

erkänner den

mitt facebookflöde befolkas av

myriader av lyckliga kvinnor

upplysta kvinnor, inåtblickande kvinnor, behjärtansvärda kvinnor

engagerade kvinnor, upprörda kvinnor

en flod av liv

att bli buren av, svept iväg av

eller spegla sig i

jag fascineras av de lyckliga, de upplysta

jag fascineras av dem

så många likes, så många följare

så många peppande kommentarer

inlägg som andas framgång får en flod av positiv bekräftelse

inlägg som andas tungsinne, smärta och tvivel däremot

får färre likes, färre kommentarer

men ändå i form av pepp och uppmuntran

sudda sudda sudda bort din sura min

munnen den ska skratta och va glad

är det bra? vad gör det med oss?

är det egentligen inget annat

än en längtan efter det perfekta livet

den perfekta lyckan

den perfekta känslan av inre ro?

som inte finns?

den ingrodda reflexen att gömma våra smärtor för omvärlden

gömma våra ful och våra fel

istället visa upp fasaden av framgång

behövs den ens längre

när vi är trygga nu

trygga att sträcka på oss

i vår fulla längd vår fulla kraft

nej hörni

så kan vi inte ha det hörni

att leva är både och

både smärta och glädje

liv och död

—————

nä hörni

avsmak känner jag nu när jag läser mina rader

finurliga smarta vackra tankarna kommer ut som fula besserwisserfraser

slingrar sig runt min hals och slår mig i veka livet

nä hörni vissa dagar flyter inte skrivandet vissa dagar går det bara inte vissa dagar slår orden knut på sig redan i tankeflödet i tankeflödet som är så intensivt att jag nästan spricker inifrån för alla bilder som vill ut ur kroppen få vingar och flyga fritt och så försöker jag ge dem vingar med tangenterna jag försöker ge dem vingar och jag smakar på orden smakar på bokstäverna smakar på rytmen på takten och tonen men de faller platt till marken ofullkomliga jag gömmer dem genast under mina fotsulor ner i leran de får nog ta några varv till genom jordskorpan in i mitt medvetande igen tills de mognat och vet åt vilket håll de ska

eller?

eller så låter jag dem ligga där och flaxa i leran nyfödda värnlösa stackare som inte vet vart de vill vart de ska hur de borde hur man gör

kanske låter jag dem leva låter dem ta ansvar för sig själva när de kravlar sig fram genom sörjan som är livet låter dem försöka kämpa streta fram fram fram

så så så ut i livets flod med er

lev!

var det inte precis det jag försökte säga liksom

Sprickan

Kim de Bruin — Sun, 05 Nov 2017 17:03:12 +0000

mellan regngardinerna och soltrådarna

mellan mammafika, sopa köksgolvet och hundpromenad

är det kolsvart, kallt och bottenlöst idag

jag tvingar mig att erkänna den uppenbarade sprickan

fast jag helst vill fly så långt bort ifrån dess livsfarliga bråddjup jag kan

firar ner mig i bättre vetande

ensamheten slukar mig omedelbart

sliter itu mina försvar

lyfter fram paniken

som smular sönder varje rest av jag

tills jag inser att jag inte finns

jag illusionerar

skriker mig en spegelvärld som spelar upp

alla föreställningar

alla missförstånd

som barnet inom mig

fortfarande tror är verklighet

fast endast i smyg förstås

det är knappt så jag märker det

för jag är ju så vuxen nu

ett under av målmedveten envishet

framåtanda, visdom och ständigt nya insikter

inte har väl jag tid

att skälva som ett vettskrämt barn?

jo det har jag

jo det vill jag

det är här diamanten gnistrar

djupast ner i den kallaste avgrunden

där det är som vackrast

där jag törs släppa taget

så jag åker upp i ljuset

om och om igen

ett evigt kretslopp

av liv

#metoospegel

Kim de Bruin — Thu, 02 Nov 2017 07:43:38 +0000

hej pojke, hej man

nu går drevet och du jagas
och allt ska upp på bordet, ut i ljuset
och huvuden rullar och trollen spricker
och den sjuka manligheten
spikas upp på torgets kors
till allmän beskådan

och det är dags och på tiden
och patriarkatet ska störtas
gränsen är nådd
och kampen är ett måste
jo det är sant
med tanke på årtusenden av systematiskt förtryck
av kvinnor, av det kvinnliga, av det feminina

så många av mina medsystrar
som fått utstå vidrigheter
ännu idag
som ingen borde behöva utstå
så mycket jorden har lidit
av testosteronsk tävlingshets, rovdrift och egoism
så jo
nog behöver det störtas
det där patriarkatet

men ändå
inte ska män jagas i flock
av kvinnor i flock
då kommer vi aldrig någonvart

för jag ser vad det gör med dig, man, pojke
vad du känner innerst inne
när du hånas, häcklas, bespottas, bestraffas
avkrävs ursäkter, åtgärder och avbön
på beställning

men den typen av fostran
har väl aldrig medfört framgång
lika lite som hämnd och vedergällning
bidrar till fred

nej min frigörelse ska inte innebära din fängelsedom
för nu när jag blivit vuxen och äntligen ser mig
uppskattar mig, vet min styrka, sätter mina gränser
så kan jag se även dig
till slut

din manliga storhet
din sårbara styrka
som när man minst anar det
förvandlas till en sköld av försvar
till ett vapen som förintar

din manlighet, given till dig av jorden
att värna det liv du är skapad av
blir så lätt destruktiv när du känner dig sårad
när uppdraget blir dig övermäktigt

och nu när jag blivit vuxen och ser mig själv
i min fulla rätt och min fulla styrka
så vet jag också min makt
hur jag som kvinna i varje andetag
kan välja mellan mellan att krossa dig
eller visa vägen

därför
i samma andetag som jag säger dig
”se vad du gör, fatta vad det är du gör, ta ansvar för det du gör”
så säger jag till mig
”se vad jag gjort, fatta vad det är jag gjort, ta ansvar för det jag gjort”

och jag ser tillbaka på mitt eget liv,
min mors, min mormors, min mormorsmors liv
och väven är tät och mönstret tydligt
även vi har ansvar
vi är delaktiga, vi bidrog till
de förkrossade männen
de förtvivlade männen
de arga och destruktiva männen
i våra kölvatten

———

för länge sen
störtades vårt välde
fruktbarhetskulturer utrotades
systematiskt karvades den feminina kraften bort ur samhällskroppen
bekämpades med alla medel
vi brändes på bål, skrämdes till tystnad, slogs ner till marken,
och även vi om utåt sett kämpat oss tillbaka
med rösträtt, aborträtt, jämställdhetsrätt
så har många av oss
legat ner sedan dess

vi har känt oss små
skyddslösa efter tusentals år av förtryck
inte förstått makten vi besitter
den feminina kraften som aldrig utplånades
trots tusentals år av förtryck
den feminina energin
som hanterar liv och död
som kan förgöra eller befria vilken man som helst

många av oss tror ännu att vi är små
vi tror oss ännu behöva
männens bekräftelse, tillåtelse, uppmuntran
besvikna när vi inte får den precis som vi vill ha den
så vi kan känna oss trygga i vår litenhet

———

men nu vet jag vad jag är
och nu kan jag äntligen säga
nu kan jag äntligen sjunga
min kärlekssång till dig
som kanske kan få dig att vilja växa:

jag älskar att du är man
jag älskar att du kan
en man
som är uthållig, nyfiken, kraftfull, lösningsinriktad
som vill bygga, skapa, utveckla, skydda, hjälpa
som vill känna sig stark och behövd och åtrådd

jag älskar din doft, din känslighet
dina tårar, din skörhet, ditt behov att bli sedd
att få vara liten och stor på samma gång

jag älskar energin du har inom dig
när den tillåts flöda friskt och fritt

så förlåt för alla gånger
jag kuvat dig, skrämt dig, straffat dig, skrattat åt dig
och din gryende manlighet
fast jag samtidigt kvävt dig i missriktad omsorg
försökt binda dig till mig, bli som mig

förlåt för alla gånger
jag i ord och handling förmedlat att du är oduglig, opålitlig
enfaldig, enkelspårig, oföretagsam, vek, feg och inkapabel
fast jag själv krävde att få vara allt det utan att du dömer eller klagar
för jag har ju PMS och det måste du bara fatta

förlåt för alla gånger jag krävt av dig att du skulle se mig
stötta mig, bära mig, stå ut med mig, rätta till saker åt mig,
vara stark och stabil och trygg åt mig
fast jag inte gav dig utrymme att vara sedd på samma vis av mig

förlåt för alla gånger jag fått dig att känna
att du inte lyckas tillfredställa mina sexuella behov
genom att tappa intresset, undvika ämnet eller kritisera dig i skämtsam ton
fast jag utan eftertanke utgått från att du trots det
ska våga ta initiativet och ansvaret
om och om igen
och blivit stött, sur och hemskt osäker när du inte gör det
på rätt sätt

förlåt för alla gånger jag utgått ifrån att du inte känner empati eller lojalitet
bara för att sättet du visar det på är på ditt språk
ett språk som jag inte tycker duger och som jag inte vill lära mig
fast jag kräver av dig att du ska lära dig mitt sätt att uttrycka mina känslor

förlåt för alla gånger jag projicerat mina egna tillkortakommanden på dig
genom att anklaga dig för allt jag själv inte riktigt lyckas med
fast jag ändå inte älskat dig desto mer när du försökt vara till lags
utan sett ner på dig istället
och bytt ut dig mot en mer spännande man

förlåt för alla gånger jag krävt dig, kvävt dig, vävt in dig
i mitt kontrollbehov, förklätt till kärlek och omsorg
och sen föraktat dig för det jag förvandlat dig till

förlåt för att jag inte insåg
vad jag gjorde mot dig
vad det gjorde med dig
med oss

förlåt jag kände mig liten
men jag ser nu min makt
som kvinna
jag ser vad jag är kapabel till

och även om jag inte förtjänade att bli skändad i tusentals år
så lika lite förtjänar du att bli det nu

jag vill inte se dig knäckt, kuvad och krossad
jag vill se dig frisk, stolt och vacker

och min lovsång och mitt förlåt innebär inte att jag förminskar mig
utplånar mig, hukar mig
underkastar mig din omogna manlighet
utan bjuder dig istället
att ta kliven upp
på tronen intill mig

för jag är kvinna och du är man
oändliga skapare av möjligheter tillsammans
och vi behövs, sida vid sida, nu
för vi har en planet att ta hand om
skynda dig älskade

Tidsrymder

Kim de Bruin — Sun, 11 Jun 2017 07:53:49 +0000

Veckorna flyger.

Inget jag hinner, allt jag förnimmer.

Tillvaron slår emot mig varje dag med bedövande skärpa, i minsta detalj.

Fågelsång visslar sig genom trumhinnor, hörselgångar, kryper in i min själ, förgrenar sig i hjärteroten och avbryter varje torrfnöskig tankekedja med total närvaro. Vinden prasslar nyckfullt, rytmiskt, än hårt än viskande, och avslöjar att löven har slagit ut ytterligare några millimeter. Samt fördjupat sin grönska.

Jag irrar i almanackan, försöker förgäves få tillvaron att inordna sig Planen, Målen och Ordningen. Men rutmönstren är försvunna, hur mycket jag än ritar upp nya kvadrater. Livet vrider sig i spiraler, tar delfinskutt och dyker ner i djupet med mig tills jag än en gång stillar mig, andas och låter djuphavsströmmen tala om för mig att inga skåp är bestående hur mycket man än försöker ställa dem.

Paniken anfaller med hjälp av melonkoliska dagdrömmeridraperier och vassa vargtimmeshugg. Orsakar skrattretande klibbiga kärringvallningar och hjärtsnörp och håglöshet. Tills jag finner andningen på nytt, tills jag om och om igen vågar vila i livsrytmen. Acceptans.

Plötsligt reser sig kroppen, städar, sorterar, ringer, avtalar, organiserar och får mer gjort på en kvart än förr i tiden på ett dygn. Paniken fyller nämligen ingen funktion längre och svettningarna klingar av. Jag inser faktum: På och av, fram och tillbaka, utåt och inåt, glad och ledsen, aktiv och passiv, ensam och tillsammans – de följer inga scheman, inte klockans ticktack.

Möten med andra själar flätar in sig i spiralrörelsen: undervisar, stärker, lyfter, berikar. En känsla så stark att jag inte mäktar bära den finner så tårarna som enda uttryckssätt. Jag gråter av glädje, av förundran, av tacksamhet. Jag gråter livets tårar. För att jag kan. För att jag lever. För att mina sinnen är känsliga. För att jag får vara här på jorden. För att jag får lära mig hur man lever livet med öppet hjärta.

Irrar

Kim de Bruin — Sun, 28 May 2017 17:33:01 +0000

irrar runt i dimma

i sagan om mig själv

byter berättarperspektiv

lika ofta

som smhi byter prognos

det klarnar

men ledtrådarna är många

vädret slår om

rätt som det är

ingen vet vem som gjorde det

ens om något är gjort

årstider förskjuts

sanningar förbyts

fler spår väntar på avslöjandets befrielse

som torr svamp på regn

slutet på sagan är öppet

och skrivs av betraktaren

som är berättaren