Tystnaden – de Bruin insight out

Arbetsdagar

Kim de Bruin — Tue, 17 Aug 2021 06:46:23 +0000

Hurra sommaren är förbi! Hur sorgligt och vemodigt det än känns så är det pirrigt också! Om en vecka går flyttlasset, det är ju så pirrigt så jag vet inte riktigt hur jag ska formulera orden, så det får vänta

Men med höstens ankomst drar ju arbetet igång igen och det är så himla roligt! Förra veckan fick jag vara med och arbeta en dag som höräfsare på Saltö utanför Strömstad. Där har Trossö Naturvårdsuppdrag slåttrat små ängar på gammalt vis: med häst och vagn. Nu hade höet torkat och skulle samlas ihop. Vi var 8 personer plus nordsvensken Nimbus som påbörjade arbetet denna något svala och fuktiga dag som snart skulle visa sig bli perfekt höräfsarväder.

Det är något speciellt med hästar, jag smälter som vax i deras närhet. Inte konstigt, jag har varit hästmänniska sedan jag föddes och varit hästägare från 12 – 45-årsålder. Min kropp blir lugn av hur de rör sig, hur de låter. Tramp, tramp, flås, frust, frust, fnys, tramp, mums, mums. Nimbus trivdes kanonbra med att trampa runt i prima hö. Att räfsa höet är inte lika tungt som att slåttra berättade hans ägare Åsa. Slåttern ska både dras och drivas, och när gräset är tjockt på sina ställen får Nimbus ta i extra mycket. Men räfsen ska bara släpas runt, lätt som en plätt! Dessutom är det nära till munsbitarna

Vi tvåbeningar hade höräfsor och högaflar och en fyrhjuling med vagn att förflytta höet med. I början räfsar man ivrigt och effektivt. Efter ett tag börjar musklerna, som för detta ändamål sällan används, protestera. Då slår man av på takten och drar sig till minnes att någon gammal och vis människa sagt en att man orkar som mest och längst om man arbetar långsamt. Så snart nog hittade jag den lugna växeln. Då gick det fint, till och med att byta från höger till vänsterhänt. Och det magiska är, att när man arbetar tillsammans i ett gäng så här, så får man på något odefinierbart sätt energi av varandra. Plus en hel del trevligt prat. Och glass! Vi fick glass på eftermiddagen när solen började kännas väl ivrig och timmarna tycktes krypa fram medan strängarna med hö tycktes bli längre och längre.

Jag njöt av tystnaden. Fyrhjulingen startades endast när vagnen behövdes flyttas. Vi arbetade, vi var många, vi fick mycket gjort, men det var mestadels alldeles lugnt och tyst och jag hörde sjöfåglarna, småfåglarna, det dämpade småpratet från mina medräfsare samt vindens prassel i några lövträd i närheten. Sedan kom det en traktor, en sådan där som klipper gräs längsmed vägarna. Den fick också väldigt mycket gjort, jag nickade ett tacksamt hej till killen som körde när han passerade, för det känns alltid bra när väggrenen klipps och särskilt när de haft vettet att vänta till sensommaren så att insekterna hinner njuta av blomningen först. Men jag tyckte synd om grabbstackaren som var tvungen att sitta i det där bullret hela dagen lång medan jag kände mig som Drottningen av Fucking Everything som fick arbeta i detta naturtysta arbetsparadis: den vackraste miljö man kan tänka sig: klippor, stränder, hav. Känslan av mening och tillfredsställelse var total när jag for hem. Vi hade blivit färdiga med alla ängarna. Ett väl utfört dagsverke och hela min kropp log från topp till tå.

Och igår hade jag ett roligt jobbuppdrag med min båt Munin. Linnea som driver tångföretaget Catxalot (där jag fick förmånen att arbetsträna under en period för några år sedan) ger tillsammans med en tång- och matälskande vän ut en bok på Natur och Kultur i november och förlaget var hemma hos henne för att ta en massa matbilder och givetvis skulle de även ta bilder medan Linnea paddlade fram för att leta efter tång och tillagade en måltid på klipporna. Jag var tillfrågad att vara följebåtsskeppare. Väderprognosen såg inte ett dugg bra ut, men någon däruppe måste ha tyckt vi kunde behöva lite flyt, så det visade sig bli en kanondag för paddling och fotografering. Vindstilla, mulet och frambrytande sol när maten skulle ätas. Regnet höll sig borta. Vi puttrade runt öarna Käften och Källarholmen utanför Grönemad och med jämna mellanrum stannade jag motorn så vi fick känna av tystnaden även här. Höra Linneas paddel plumsa i vattnet, kluckandet av små krusningar mot klipporna och enstaka fåglars läten. Inte minst gässen som skränande samlar sig för avfärd.

På sätt och vis längtar jag efter den nya tiden, som borde vara på gång. En ny tid där bullrande förbränningsgmotorer är ett minne blott. Detta känner jag verkligen starkt, i varje fiber av min kropp. Det är som om den börjar bli allergisk mot motorbuller. Trots att det är så himla nostalgiskt med en puttrande enhästars dieselmotor. Man känner sig trygg, sa någon av mina passagerare. Jo, jag håller med, det gör man, puttrandet står för ett minne av långsamhet och styrka och pålitlighet. Men det är ljuvligt att stänga av motorn och segla, eller bara ligga och guppa. Tystnaden är som en lättnadens suck. Det är ju inte mer än typ 100 år sedan förbränningsmotorerna gjorde sitt intåg på klotet. Innan dess hördes enbart naturens ljud i naturen. Det vill säga, ofta rätt tyst. Jag kan längta dit. Jag hoppas det hinner bli så innan jag dör.

Rituellt morgonte

Kim de Bruin — Fri, 02 Jul 2021 05:58:17 +0000

Eller hur stavar man te egentligen? The? Té? Eller bara te? Nåväl.

Ritualen varje morgon är alltså: att göra Koppen Te. Det är oerhört viktigt. Morgonen är helig, starten måste bli så perfekt det går. En morgon utan teritual är ingen morgon, det är en attack på min existens. Alltså. Fylla vatten i kitteln, tända gasollågan, fylla tesilen med Änglamarks Ceylon i lösvikt, exakt en tesked i silen. Vänta på vattnet. Be tankeströmmen hejda sig tills efter testunden. Njuta av fågelsång, väder utanför fönstret och det faktum att jag Lever. Ta av vattnet precis innan det kokar för fullt, höja kitteln medan jag häller så det blir rejält med syre i koppen. Lägga lock på koppen så téet inte svalnar för mycket medan det drar. Låta det dra i minst tre minuter. Försiktigt bära koppen till bordet. Göra i ordning sittplatsen så kuddar och filtar ligger rätt. Hämta havremjölken och hälla i en lagom skvätt. Sätta sig tillrätta och ta den första klunken te för dagen. Aaaaah. Perfekt!

Visst låter det ljuvligt, som en meditation nästan.

Men samtidigt, bakom kulissen: redan när jag sträcker mig efter kitteln galopperar associationstankekedjorna iväg likt skrämda hästar, omöjliga att fånga in eller lugna. Varje synintryck, varje handling virvlar upp bottenslammet i mitt nyvakna medvetande och förnimmelsesystemet skramlar igång, allt är öronbedövande, överväldigande. Röda lampor blinkar Red Alert medan kroppen rör sig från sömnigt nyvaken till handlingsinriktad (göra te): Nu, Måste, Borde, Gör dig Redo och Skynda! Häpphäpphäpp! Försöker stilla mig, andas, försöker mindfulnessa. Försöker bli varse Det som Är. Ojojoj vad jag försöker se det som Är exakt som det Är. Och vad ser jag då?

Redan medan jag fyller på vattnet i kitteln är prestationsmonstret igång och flåsar mig i hasorna med idéer som poppar upp, plopp, plopp, plopp, varför inte göra en livesändning av ritualen, varför inte ta en bild och lägga ut på Insta, eller skriva en betraktelse varje morgon över den här ritualen så att det liksom blir små skiftningar i varje text, liksom små doftnyanser av samma tema men olika liksom vackert kan det bli jo, wow eller nä förresten, inte tänka på det nu. Och just det hunden vill ut, oj vad blött det är ute jag borde verkligen bygga en riktigt trappa istället för den här gjord av lastpallar och skyltplywood med affischer på som släpper pappersgröt ifrån sig varje gång det regnar och jaha katten vill också ut, är hon inte lite för tjock fortfarande förresten borde jag köpa hundmat när jag ändå ska till Tanumshede idag, nej stopp inte tänka planera handla, inte nu, först te-ritualen, först mjukstarten, först min lugna stilla meditationsstund, snart kokar vattnet, som alltid i den lilla grå kitteln varför använder jag inte den snygga nya jag fått av mina barn? Den står där bara och är snygg, jag får dåligt samvete, just det ja, den texten borde jag ju skriva om också, den idén var ju så bra, en text om klasskampen på min spis i form av en grå liten gratis kittel och en dyr och vacker kittel, varför skriver jag inte den istället för att bara svamla på med allt navelskåderiskrivande vareviga morgon blir så trött på mig själv nä stopp sluta inte tänka elaka tankar om mig själv så här tidigt. Fan jag glömde ställa undan russinen jag köpte igår, varför slarvade jag med det, jag som vill ha en ren diskbänk att vila ögonen på om morgnarna, och varför säljs russinen i en sådan där ful rund pappersburk nuförtiden ja det beror ju på att det är trendigt att sälja saker i pappersförpackningar, för plastförpacning är inte pk längre och nu har de gjort en rund burk i papp, den är ful så det skär i ögonen, usch, bred, svår att öppna och stänga och den har ett illgrönt styvt plastlock och pappersburken mjuknar med tiden och knycklar ihop sig, så jäkla värdelöst. Tur jag har sparat en sådan där gammal plastburk som de såldes i förut, nu häller jag över russinen där, häpp. Fast egentligen är den burken också rätt ful men den känns smäckrare på något vis och på den funkar ju locket, fast å andra sidan så använder jag ju det runda locket från pappburken som lock över tekoppen eller kaffekoppen, ja det vill säga tills jag varit på Återbruket och köpt mig ett fint litet fat att använda som lock på te- eller kaffekopparna. Jag måste se till att åka dit, nu när de äntligen har öppnat igen efter coronanedstängningen, fan jag har ju tänkt på det här med lock i flera år snart när ska jag få tummen ur hur svårt kan det vara att ta sig dit och köpa ett jäkla fat nej stopp med den tanketråden, jag måste sluta slå på mig själv. Ok russinen i plastburken, upp på hyllan, sådär, nä fyfan så ful burk det också egentligen, kanske har de tänkt att man helt enkelt ska hälla över russinen i en snygg glasburk eller plåtburk, varför har jag inte fattat det, kanske borde jag åka och köpa någon trevlig liten burk på Ikea kanske nej stopp, fan, helvete, blir så trött, där kom det igen: köp-behovet, så jävla värdelöst inte fan behöver jag åka till Ikea för att köpa en jävla russinburk, vik hädan! Inte ens om jag ”passar på” att köpa annat jag ”behöver”, blir så galet trött på de här galopperande tankekedjorna, stopp stopp stopp. Kan jag bara få dricka mitt jävla morgonte utan att hela världen genast ska belamra min själ??

Ok. Sitter i soffan, häller upp sista mjölken ur paketet, mjölken är välskakad och det blir fina skumbubblor på teets yta, hm, äh nä, inga bra skumbubblor faktiskt, inte alls lika bra som de hade varit om jag hade köpt den andra sortens baristahavremjölk, den goda från Valio, men den säljs inte här i byn, då måste jag åka till storbyn, kanske kan köpa ett lager när jag ändå ska…stopp!!! Kolla vilka fina bubblor de liksom är som paralella världar, där jag existerar i tustentals olika existenser, en Kim i varje bubbla, helt omedveten om att jag existerar i tusentals olika versioner, eller gör jag det? Jag är ju medveten om att den här idén flyter upp, jag ser de paralella världarna, kanske om jag skriver om det, så kanske det klarnar mer, men det där idén har ju varit uppe så många gånger och hur tusan skriver jag om det så folk förstår? Va, var kom det där ifrån nu igen? Sluuuuuutaaaa!!! Jag orkar inte tänka så här! Kim skärp dig, nu tar vi det igen: Vem skriver jag för? Mig själv. Just det mig själv. Så varför tänker jag hela tiden att jag skriver för någon annan? Sluta, jag har ju inte ens tagit första klunken, jag orkar inte förhålla mig till hur jag ska skriva eller göra eller vara för att bli synlig för någon annan för att få beröm, likes eller pengar eller hallååå kan jag någon jävla gång bara njuta av att leva liksom, bara så här enkelt i alla anspråkslöshet, åtminstone den här lilla magiska stunden när man är nyvaken och hela dagen bara ligger och väntar på att bli levd?? Tack, så, andas, jo, se där nu tar vi det från början. Första klunken. Aaaaah! Hm. Smakar ok, men inte riktigt som jag hade hoppats. Jaha. Och nu då?

… tomt

Äh. Vafan.

Drar till mig datorn och börjar skriva: ”En dag insåg jag på djupet hur viktigt det är att meditera. Det var en helt vanlig morgon, jag hade just tagit den första klunken av mitt rituella morgonte…”

Metamorfos

Kim de Bruin — Sat, 13 Feb 2021 14:38:50 +0000

”Programmet är avslutat”, sa rösten, så högt och klart och oåterkalleligt att jag vaknade ur drömmen och satte mig käpprakt upp. Och ja, det stämde. Programmet var faktiskt avslutat. Borta. Tystnaden var öronbedövande.

Ingen sorg, ingen deppighet, inget obehag, ingen längtan, ingen förhoppning. Ingen strävan. Helt stilla bara. Total avslappning. Mycket ovant. Skönt. Tomt också.

Effekten tycks kvarstående. Långtidsverkande. Förmodligen för alltid, även om vissa återfall lär dyka upp nu och då. Lugnet genomsyrar allt. Kanske tar nya program vid. Kanske är jag i klorna på ett annat program i detta nu. Eller en uppgradering? Grejen med program är ju att man sällan vet om programmet medan det pågår. Hur som helst är det ovidkommande. Programmet som avslutats var av sådan art att kroppen tycktes genomsyrad av tvivel, otillräcklighet, ilska, skam och ständig längtan efter lindring. Jag sökte efter räddningen som en skeppsbruten. Fast jag trodde att det var så enkelt som att jag bara ville ha ett bra liv, som alla andra. Ett bra jobb, bra pengar, en bra kärleksrelation. Allt det där man alltid har trott är grejen med att leva. Men alltid gömde det sig liksom bakom nästa hörn. Det gled mig ständigt ur händerna. Besvikelserna drabbade mig ideligen. Inga lösningar fungerade, rädslan vann i längden, varje gång. Den satt som ingjuten i varje cell. Kanske var den verkligen det. Kanske hade jag ärvt generationers rädslor, strävanden, jaktinstinkt. Kanske drevs jag av andras viljor, andras program. Inte konstigt att utmattningen hann ifatt till slut. Man orkar inte vara i full beredskap, i red-alert, varje dag i flera decennier.

Lyckan stod icke att finna därute. Inte friden, lugnet eller tillförsikten heller. Varje ansats att förvänta mig något utanför mig själv mosades systematiskt ner i Livets Lervälling. När uppgivenheten till sist fick slå ut i full blom undrade jag om kroppen kanske skulle dö. För om man inte strävar, om man inte slåss, inte anstränger sig att andas, att leva, att komma någon vart, om man inte är Någon längre, inte försöker hålla sig framme, vilja Något. Om man inte kämpar på. Dör man inte då?

Vintern är lång, gråkall, ishård, livlös. Livskrafterna drar sig inåt. Allt synes dött. Djupt där nere pågår dock omgruppering. Till våren kommer Livet bli synligt för ögat igen. Det bidar bara sin tid, djupt nere i tystnaden.

Även i min egen långvariga vinterträda har allt det gamla förmultnat till slut. Jag-illusionen dog, så ”I Am”/”Aum”/Om”/”Amen” kan börja verka. Programmet är avslutat. Slav-jaget behövs inte mer. Jag står rak, litar på Universum, på kroppen som budbärare och Kärleken som styr allt. Detta kära lilla ”jag”, som trodde det behövde ha full kontroll, behöver inte slita ut sig längre.

Livet i mitt lilla hus lunkar på. Jag eldar, räknar kilowattimmar, försöker lära mig laga mat åt mig själv i alla fall fem dagar av sju. Det är inte alltid lätt. Det är en lång process, detta att bli vuxen på riktigt. Att ta hand om sig själv, på riktigt, med ömhet och omsorg om mig. Jag släpas med av mina sinnesintryck, drabbas av utmattningsåterfall ibland. Jag drabbas av ekonomisk oro ibland. Slår ifrån mig grubbeltankarna. Andas. Tar vikariejobb ibland. Försöker skriva något ibland. Andas. Lita på livet. Jag försöker lära mig att lita på livet. Och där är det: jag litar på livet. Det bär.

Programmet är avslutat. Jag ser hur det jag skapat förr i hög grad styrdes av rädsla. Jag känner hur jag utan rädsla kan skapa det jag vill i framtiden. Försöker lära mig känna vad det är jag vill. Innerst inne. Det gror i djupet. Och snart kommer våren.

Gryningsklipp

Kim de Bruin — Fri, 28 Sep 2018 05:03:47 +0000

06:21

Katten sitter på köksbordet intill datorn, en decimeter från min vänstra hand. Hon spinner och stirrar på mig. Ute börjar det ljusna lite försiktigt, gryningen studsar mot grannfönstren, skapar gråa ljustavlor på fasaderna. Härinne lyser datorskärmen upp mig och katten. Två levande ljus bildar förnimmelsen av en upplyst katt, för ljusen står bakom katten så att jag ser ljusauran runt henne, men inte själva ljusen. Köksklockan tickar, kylskåpet surrar. Nosandning hörs under bordet, det är hunden som lagt sig i korgen och somnat om. Mina nyinköpta raggsockar ger också ljud ifrån sig, varje gång jag flyttar en fot. Tangenterna klickar mjukt fram skrivrytmen, jag föreställer mig det är ett tryggt ljud att lyssna på om man hade legat i halvslummer intill. Det susar lite i de vattenburna elementen. Ett ljud till framträder: vattenpannans surr som hörs genom ventilationskanalen.

Nu har katten flyttat på sig, hon tittar ut. Ljuslågorna avslöjar en lätt rörelse i luftrummet, kanske orsakad av vår gemensamma andning. Jag leker med tanken att andningen bestod av ljus – vilka vackra mönster skulle jag inte se i rummet då… Virvlar av pulserande luftströmmar som böljar fram och åter, i en aldrig sinande rytm.

Jag lutar huvudet bakåt, mot stolsryggen, och suckar djupt. I taket pulserar en perfekt skuggcirkel, resultatet av samspelet mellan vår andning, ljuslågorna och kökslampan. Den liksom dansar där uppe i taket. Fast i fysiska lagar, men ändå helt fri och fullständigt förgänglig. Plötsligt är morgonen magisk. Och katten förflyttar sig, helt ljudlöst, sätter sig intill min vänstra hand igen. På min mobil, som jag just tagit bilderna med.

Vallningar, kvinnokroppens barometer?

Kim de Bruin — Wed, 26 Sep 2018 08:47:27 +0000

Hej Lena <3

Länge sedan jag skrev. Men plötsligt fick jag inspiration. För jag vaknade med vallningar imorse. Det handlar om kvinnokroppen, och av någon anledning finns du i mina tankar när jag tänker kvinnotankar

Vallningar! Så många kvinnors vardag. Har haft dem i några år nu. Det är ett oerhört intressant fenomen. Jag har letat information om det, men avsaknaden av förklarande analyser är slående… Jag gör min egen forskning istället. Så här har jag hittills kunnat konstatera:

Vid uppvaknandet:

I glappet mellan sömn och vakenhet är allt stilla. När Kroppen blir medveten om sin existens vaknar även Jaget och därmed startar floden av tankar. Om tankefloden innehåller den minsta ingrediens av ”måste, borde eller skulle ha gjort” så exploderar vågen av hetta i den nyss så svala och stilla sovande kroppen. Om det nyvaknade Jaget ställer sig bredvid skeendet, betraktar det som sker liksom från sidan, så blir vallningen inte så stark. Den kan rentav avklinga inom någon minut. Om Jaget kämpar emot, försöker undkomma vallningen, kan det ta lite längre tid. Om Jaget blir ett med tankarnas budskap, blir vallningen en påtaglig kroppslig verklighet: het, kraftfull, sjöblöt – ibland i flera minuter.

På natten:

När kroppen är i balans är sömnen stadig, då existerar sällan nattliga vallningar. Tillfällena då kroppen vaknar för att byta ställning sker utan att Medvetandet registrerar aktiviteten. Kroppen upplever att den sovit som en stock hela natten.

När kroppen är orolig är Medvetandet mer lättprovocerat. Kroppen behöver byta ställning eller kissa. Kroppen vaknar, Medvetandet blir medvetet och samma procedur som vid morgonuppvaknandet sker.

När kroppen är i ett slags tillstånd av permanent stress så är Medvetandet så aktivt att det är ”vaket” trots att kroppen sover. Då kan det hända att tankefloden och tillhörande vallningar väcker kroppen. Kroppen vaknar då av en förnimmelse av fullt medvetandepåslag, hjärnan är i full aktivitet och tankefloden är överväldigande. Kroppen badar i svett och värmeupplevelsen är så påtaglig att kroppen inte tål att nudda minsta snibb av täcket. Vallningen kan vara så intensiv att kroppen kan stå utomhus i nattmörkret i flera minuter, oavsett utetemperatur, innan den inre termostaten lugnar ner sig och kroppen börjar frysa. När kroppen är inne i ett sådant skov av stress kan denna procedur upprepa sig flera gånger per natt.

När stressnivån är ytterligare förhöjd drar Medvetandet i panikbromsen så fort kroppen är på väg att somna. Som om Medvetandet till varje pris vill behålla kontrollen, och därmed förhindrar kroppen att slappna av och försjunka ner i sömn. Då kommer vallningarna tätt: varje gång kroppen är på väg att släppa taget och somna. Det kan bildas en ond spiral som är svår att bryta.

På dagen:

Vallningar kommer och går i olika frekvens beroende på hur nattsömnen fungerar och beroende på stresspåslag i vardagen. En utvilad och balanserad kropp upplever sällan dagliga vallningar. Om de kommer så dyker de upp vid upplevelser av plötslig stress. Till exempel när Medvetandet registrerar något som det anser att kroppen gör ”fel”. Hit hör alla slags situationer som är förknippade med underförstådda sociala regler, alla situationer som väcker känslor av ”måste, borde, skulle ha”, särskilt när dessa försiggår strax utanför den medvetna varseblivningen. Det är de ryggmärgsstyrda föreställningarna det handlar om. En plötslig insikt att man skulle ha ringt någon. Gjort något. Ett dåligt samvete som helt plötsligt gör sig påmint. En social situation som plötsligt ger en känsla av knappt förnimbar osäkerhet, oro, ilska eller irritation.

Vallningens intensitet följer då samma mönster som på natten: ju mer stresspåslag kroppen har, och ju mindre medveten man är om vallningarnas beteende, desto kraftigare och längre är vallningarna.

Vallningar är som vädret. De ingår i mitt liv, de kommer och går. Jag kan inte bekämpa dem, inte stänga av dem. Jag kan däremot bli vän med dem, följa med i deras böljande gång och lära känna dem. När jag lär känna dem, lär jag mig sig se vad som föder dem och göder dem.

Jag har lärt mig att inre stress är det som mest styr mina vallningar. Den typen av stress som kommer från föreställningar om vem jag borde vara, måste vara, för att duga i samhällets ögon. Den stress som är resultatet av ett halvt liv av att strunta i kroppens signaler. Nu när jag börjar lära mig tyda kroppens signaler, och respektera dem, är vallningarna inte alls lika besvärande längre. Jag ser på dem istället som en ytterst finkalibrerad stressbarometer. Inget som måste fixas, utan något som hjälper mig vara snäll med mig själv.

Visst är kroppen är en makalös manick….?

Hur tänker du?

Att vara den man är

Kim de Bruin — Mon, 11 Sep 2017 09:52:19 +0000

Vem är jag? Vem borde jag vara? Vem har jag varit hittills? Vem skulle jag kunna vara? Vem vill jag vara? Vad tror jag andra vill att jag ska vara (för dem)? Vem vill jag vara för andra? Vem vill jag bli?

Vad är mitt sanna jag? Mitt riktiga jag? Mitt innersta jag?

Alla dessa frågor jag har ställt mig. Alla dessa olika ”jag” jag har prövat.

Jag har inte hittat det slutgiltiga svaret. Jag har dessutom slutat leta.

För så fort jag tror mig ha hittat ett svar, så ändrar sanningen skepnad. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att ”jag” är en illusion, en idé som vi kanske endast behöver för att navigera genom den tredimensionella verkligheten, men det finns egentligen inget fast och avgränsat ”jag”. Det kan rimligen inte vara på något annat sätt.

”Jag” är föränderlig. ”Jag” anpassar sig till nuet, formas av mina föreställningar om då och sen. ”Jag” uppstår i mötet med andra och ändrar sig genast när mötet är förbi. ”Jag” kan upplösas i ”vi”, ”oss”, ”det”, ”inget” och ”allt”.

Det beror bara på fokus.

Hela livet har jag inte vetat. Hela livet har jag varit i: kroppens lilla anspänning. Som ett ständigt surr. Den där inre nästan omärkbara spänningen som uppstår när ”jaget” försöker förhålla sig till det den uppfattar som ”allt utanför”. Före mobilernas och den lätta flyktens tid minns jag att jag kände det tydligt, fast då visste jag inte vad det var. Det var som lättast att registrera den där omedvetna anspänningen när jag stod i någon kö, i väntan på bussen eller i något väntrum. Utan att kunna fly in i skärmaktiviteter eller samtal med någon. Hur sitter jag, hur står jag, var har jag händerna? Hur ser jag ut, vad ser de andra? Hur uppfattas jag? Hur ska man bete sig?

Hela livet, den där spända lilla mikromuskelframåtlutande rörelsen. Denna tysta inre fråga ”är jag tillräckligt ok?”… Ständigt påslagen, ja till och med när jag i ensamhet försökte ”bara vara mig själv”, inför mig själv. Som om jag övade.

”Jag” – som en avskärmad liten entitet. Som behövde formas, skapas, uttryckas i varje liten sekund. Som irrade i panik när omvärlden inte erbjöd ett eko. Som därmed undvek allt vad verklig tomhet, total avskildhet och stum tystnad innebar. Stackars lilla ”jag”. Denna avskilda ensamhetsinbillning… och allt bekräftelsebehov det medförde.

Och nu då? Kanske har jag upptäckt den hemliga dörren. Nu börjar jag glimtvis upptäcka att jag kan röra mig i livet utan att behöva vara jag. När jag vill. När jag har det som fokus. När jag minns att jag kan. Jag kan skifta mellan att vara jag eller vara du eller vara ett med allt eller vara det. Det är fortfarande enklast att vara ”jag”, men det är mer intressant att vara i den eller i det eller i allt.

Att förflytta mig till hundens nos när den uppfattar ett färskt rådjursspår. Att glida in i en medmänniskas känsla av smärta eller förlust eller glädje och vara den, smaka den. Att sitta i väntrummet och verkligen endast ta in de andra omkring mig, utan att lyssna till mitt eget tankesurr. Att låta kroppen kliva in i ett träd, förnimma hur det är. Att ställa sig bredvid tankefloden och känslokaskaderna som strömmar genom min egen kropp, ständigt, utan att upphöra för en sekund. Betrakta det som pågår. Vara fri.

Jag är nybörjare. Jag behärskar inte det här. Ibland försöker jag utan att få det att fungera. Antagligen försöker ”jag” för mycket. För när det funkar är det ingen prestation, ingen ansträngning. Bara ett lätt skifte av fokus, som en fjärils viskning. Men jag vet nu hur det känns när man är fri från ”jag”.

Det är otroligt vilsamt. Och spännande och hoppfullt.

Och det tar bara en mikrosekund att skifta.

Höken och ekorren

Kim de Bruin — Sat, 07 Jan 2017 18:40:01 +0000

Dagens promenad gick som vanligt runt Falkeröd och Greby gravfält. Jag går där nästan varje dag, för det är nära och vackert och lugnt och fritt. Förut blev jag irriterad på mig själv för min bristande äventyrslusta – varför söker jag mig inte vidare, längre bort, till nya stigar, nya vackra områden att upptäcka? Men så känner jag inte längre. Jag har slutat slå på mig själv, det blir för tjatigt att ständigt vara vara så kritisk. Och jag har upptäckt att äventyren och variationen i allra högsta grad finns i det vardagliga och upprepningen.

När jag går samma gamla runda jämnt blir den så välbekant att jag kan gå den med stängda ögon. Jo det är nästan helt sant, jag kan i alla fall gå den i kolsvart mörker, utan ficklampa. Rundan bjuder ändå på något nytt varje gång. Alltid är det något som är annorlunda. Och de där små variationerna kickar igång alla möjliga tankar hos mig och ofta nya insikter.

En kom idag:

Idag gick jag utan Tess, som just fått valpar, och dem vill hon inte lämna längre än två minuter i taget. Det är helt i sin ordning, men jag behöver röra på mig, så jag marscherade ivrigt iväg. När jag kommit halvvägs på min raska runda var axlarna framåtböjda, käkarna spända och tankarna snurrade som irrbloss kring det ständiga ämnet framtida försörjningsmöjligheter. Hoppla. Dags att stanna, luta sig bakåt och titta upp mot trädtopparna. Andas djupt. Lyssna på skogens ljud. Fåglarna. Den lätta brisen i grenar och mot fuktiga stammar. Drippdroppet i blötsnön. Det hjälpte. Fortsatte sedan i lugnare takt. Näsvingarna insöp omgivningen, breddade uppmärksamheten och livet blev rikare.

I höger ögonvrå lyfte den, tyst och snabbt, flög tvärs framför mig och bort ur sikte: en duvhök med en ekorre i klorna. Nä…! Min lilla ekorrkompis…! Eller en av dem; jag och Tess brukar stanna och prata med dem. Jag tror det är ett ekorrpar som håller till där, vi brukar se två stycken. Nu hoppas jag verkligen det är fler för annars är det ju för sorgligt. Om endast den ena av ekorrparet nu fallit offer för den hemska, hemska duvhöken.

Första impulsen jag fick var att springa efter det tyngda lågflygande ekipaget för att skrämma höken så den kanske skulle släppa sitt byte. Kanske kunde jag rädda ekorren. I samma stund impulsen dök upp löste den upp sig och försvann från mitt medvetande igen. Det är ju för det första ingen idé att springa efter en hök. Det är för det andra inte bra om den släpper en illa skadad ekorre – för hur ska jag kunna ta hand om den…? Hur stor är chansen att den klarar sig då? Bättre låta naturen ha sin gång… Men min empatiska impuls var alltså just denna: jag ville rädda den söta lilla ekorren och jaga bort den stora elaka duvhöken. Hm, rätt gulligt, men ganska naivt… Började filosofera kring detta dilemma.

Denna djupt mänskliga empati-impuls: att värna den svaga från den starka. Så bra den impulsen är i grunden, men så fel det kan slå… Rätt ofta faktiskt när jag tänkte efter. I detta fall så är ju duvhökens chans till överlevnad noll om den inte lyckas fånga möss, sorkar, harungar och ekorrar. Jag unnar den verkligen lyckokänslan över att ha fångat sig ett rejält skrovmål. Den enes död, den andres bröd. Duvhöken behöver fånga byten, den ska inte känna empati, den ska få tag i mat, punkt slut. Naturens gång. Ekorrar, hur söta de än är, gör ju samma sak. De är också rovdjur.

Men jag själv då? När jag vill rädda ett djur från att bli uppätet av ett annat, vad står den impulsen för egentligen? Tja, jag vill inte att någon levande varelse ska behöva lida, för det gör ont i mig, liksom. Det är en bra egenskap. Jag tror det är en av egenskaperna som gjort att vi människor blivit så framgångsrika. Vi är tänkande och medkännande, det har hjälpt oss breda ut oss och bli många på klotet. Men ändå tycks lidandet öka i takt med att vi blir mer empatiska…eller?

Duvhöken och ekorren bjöd in mig att försöka undersöka den där empatiska motsägelsen: Varför får jag denna ryggradsreflex att bli arg på, peka finger, stoppa eller straffa ”andra” (duvhöken) som är elaka mot försvarslösa stackars små varelser, såna där små varelser som väcker mina beskyddarinstinkter? Till och med i situationer där naturen helt enkelt har sin självklara gång? Är det ett uttryck för sund empati? Törs jag jag rikta samma pekfinger mot mig själv? Och fundera över vems död jag orsakar för att jag ”behöver bröd” eller överleva? Och hur mycket ”bröd” behöver jag egentligen, för att överleva? Orkar jag ens tänka efter på djupet, och göra medvetna val?

Det är lätt att drunkna i den frågan. Få panik. När man tänker på det onda som sker överallt i världen. Folk som misshandlar djur. Folk som misshandlar folk. Folk som utnyttjar djur och folk. Det är folk som utnyttjar istället för nyttjar. Duvhökar utnyttjar inte. Duvhöken, och andra rovdjur, utnyttjar inte. De fångar det de behöver, för sin överlevnads skull. Alla djur gör det de behöver för sin överlevnads skull.

Vi människor gjorde likadant en gång för extremt länge sedan. Vi gjorde det vi behövde för vår överlevnads skull. Idag är det annorlunda, särskilt för oss som lever i rika och välmående länder. Vi kan kan välja. Vi kan tänka. Vi kan känna. Vi kan fatta kloka beslut. Men gör vi det?

Vi lever liv som orsakar lidande för många andra levande varelser. Jag kan inte undgå att reflektera över och inse att jag är en människa som orsakar lidande för andra människor, och för djur, helt i onödan, bara för att jag ”vill ha” en massa saker. Jag vill till exempel ha husdjur, för sällskaps skull. De äter kött, och jag köper specialkött som tillverkats i djurslaktfabriker, just sånt kött jag själv slutat äta för att jag inte vill bidra till misshandeln av djur. Det är bara en annan förpackning. Jag vill också ha en smartphone, en dator, en platt-TV och så vidare, vars delar garanterat är tillverkade på bekostnad av många fattiga människors hälsa och levnadsvillkor. Jag vill unna mig, ha lite kul, och jag påverkas av min samtid. Och samtiden säger ”because I’m worth it”….

Jag försöker leva ett medvetet fairtrade och ekologiskt liv, men det är en utmaning. För ju mer medvetna val jag gör desto mer tvingas jag bli medveten om min egen skuld. Jag bidrar till att andra har det eländigt, helt enkelt genom min existens. Det svider.

Missförstå mig inte. Jag vrider mig inte i skuld och skam, tvärtom så tror jag att den enda vägen fram är att inte känna skuld och skam, just för att orka fortsätta göra kloka och medvetna val. Om jag däremot stoppar huvudet i sanden, vägrar inse att jag själv faktiskt har personlig skuld och faktiskt är delaktig i utnyttjandet av andra varelser, så kan jag inte vara del av lösningen. Jag tror det är extremt viktigt att känna vilken smärta man orsakar andra genom sin blotta existens. Så länge man vägrar se sin egen delaktighet är man blind, och då kan man fortsätta skada andra. För då är man ju inte medveten om det och kan peka finger åt alla andra som är dumma. ”Vilka folk det finns” är en fras man ofta hör. Ja, det finns folk till allt. Och jag är en av dem. Du med.

Vi är inte rovdjur, vi är folk som kan välja. Stoppa huvudet i sanden eller vakna upp varje dag på nytt och göra sitt bästa för att sluta orsaka andra lidande, ett litet steg i taget. Om vi törs. Där fyller empatin sin funktion: vi ska tycka synd om dem som lider och ändra vårt beteende där vi kan göra skillnad.

Jag sörjer ekorren och gratulerar duvhöken, och tackar moder jord för dagens visdom. Den hjälpte mig. Kanske behöver jag till exempel inte skaffa mig en sån där himla miljösmart sodastreamer trots allt. Kanske kan jag överleva alldeles utmärkt utan bubbelvatten och klara mig med vanligt kranvatten. Till och med njuta av det. För det är ju gott. Faktiskt.

Vågsurf

Kim de Bruin — Sun, 02 Oct 2016 12:00:08 +0000

Ibland glider jag fram på en sån där skön surfvåg, det skumfräser om vattnet och jag skjutsas framåt med ett härligt ryck. Igår kändes det lite så. Vädret var bedårande vackert, och när jag tvingat mig att städa en timme hemma (nya airbnb-gäster imorgon) tillät jag mig att rymma ut. Tog med mig nya neoprenhandskarna och packade ner en liten matsäck och gav mig ut med Munin.

Stackars Munin som ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Det gnager i mig att jag inte lyckats organisera resten av allt fix som behövs för att hon ska bli klar, men nu är det som det är. Gasvajer saknas, just nu är det en ytterst tillfällig lösning med en ståltråd som sticker ut genom ett borrat hål i motorhuven. Motorhuven är otät, ful och glider omkring, så jag måste ständigt vakta gasen. Durkarna passar inte någonstans och ligger på sniskan, ännu mer efter att jag lagt i dunkar med bly i kölsvinet. Avbärarlisterna ligger och tar massor med plats och trasslar gärna ihop sig med fockskotet så fort tillfälle ges. Skotlinorna har dessutom inga fästen, jag skotar och håller fast med händerna. Stor- och fockfallen har heller inget att fästas i. De knyter jag fast i mastfotsfästet. Det är ett snubbelkaos utan dess like…. Men jag får älska henne trots att hon inte är klar, det är en bra träning i att älska det icke-perfektionistiska

Många båtar ute nu i hummerfisketider. Roligt, och extra spännande att köra slalom mellan alla bojar som ligger precis överallt Jag fiskar inte hummer, utan äntrade Garnholmen för att kolla tångbeståndet istället. Det var kallt i vinden men fascinationen tog överhand och snart stod jag iklädd trosor, mössa och varm jacka, med vattnet upp till låren och dansade med tången. Det var verkligen precis som en dans. Vågsvallet vispade tångruskorna fram och tillbaka och erbjöd mig rytmiskt nya snygga tångskott som jag försökte fånga i näven och skära av. Det var tyst, bortsett från vind och vågskvalp. Jag glömde tid och rum, och fastän tanken slog mig att jag borde tycka det var kallt, så var det inte värre än att det gick att vara i vattnet med benen. Det var bara vinden som var kylig. Inser dock att det inte dröjer många dagar förrän även vattentemperaturen kryper neråt ytterligare. Jag måste skaffa vadarbyxor. Eller dykdräkt. Handskarna funkade toppen, händerna frös inte ett dugg.

Jag blev så euforisk av tångupplevelsen att jag bestämde mig för att segla vidare till Musö, dit jag skulle. När jag satte seglen blev Tess nervös av allt fladdrande, så jag erbjöd henne en trygg liggplats i lådan med allt möjligt, där hon liggandes på en flytväst slapp få linor och segel på sig. Där låg hon kvar resten av färden.

Ut på öppna vattnet mellan Måkholmen och Otterö blev det rejäl segelvind. Gammal sjö efter stormen gjorde att det gungade ordentligt också, och plötsligt insåg jag att jag var ute ensam. Och att jag satt och höll i skotlinorna så fingrarna vitnade. Men jag konstaterade att jag kände mig helt trygg. Jag börjar bli van vid att att hantera båten, jag litar på Munin. Även om det är hej-kom-och-hjälp-mig med det mesta, så går motorn igång på ett kick. Dessutom hade jag min sköna flytoverall på mig, och vem kan oroa sig när man är varm och go :-)?

För att idyllen inte skulle bli för total blev jag dock lite sjösjuk när jag styrde båten med vinden. Stora vågor snett bakifrån – det är inte behagligt…!

När jag väl hade lagt till och ordnat med alla linor, segel och förtöjningen så tog krafterna slut. Fick inte gjort mycket mer, men vilken härlig dag jag hade haft :-)! Nästan sex tysta timmar ute i naturen, i sällskap med mig själv och Tess, och allt var fullkomligt. Det är dagar som dessa som får mig att inte sjunka ner i depression när jag har kraftlösa dagar. Älskar det!

Klicka på bilden ovan för att se en filmsnutt!

Denna bild tog jag en annan dag, men det är ungefär så här det ser ut när man bara har två händer och inga skotfästen…

Den sista värmen

Kim de Bruin — Fri, 16 Sep 2016 07:08:44 +0000

Varma dagar. Väldigt varma dagar. Fuktigt och disigt och varmt. Underbart och oroande. Skärande vackert, tungt och drömskt. Dagar då man upplevde det som att kliva in i en annan verklighet, en annan dimension. Jag sjönk ner i naturens magiska, märkliga verklighet, förundrades, häpnade. Tystnaden var talande: minsta tjirp, kluck och surr nådde fram till mitt oroliga inre, vaggade mig lugn, visade att allt är i sin ordning.

Förvandlingen pågår. Till vad vet jag fortfarande inte, jag vet bara när jag går åt fel håll.

Nu blåser det gråruggigt runt knuten, en vind som konstaterar att hösten är här.

Jag bäddar ner min solbelysta själ i detta sista sommarminne i vetskapen om att farkosten jag åker omkring i, min kropp, är stadig och är stark nog att nära själen under vinterhalvåret. Och det kanske räcker så.

Vika av

Kim de Bruin — Tue, 02 Aug 2016 15:00:04 +0000

Gå med hunden, viker av från välkända stigen.

Trasslar uppför trång snårbacke, finner de största hallonen under matta av klängväxtlighet.

Finner mer: -lämningar som ännu inte är forn. Människans hårda arbete på väg att sjunka tillbaka igen. Som dyningar.

Betraktar. Andas tiden. Ut och in. Då och nu och sedan och bortom.

Hunden bjäffar iväg som en pil. Rådjuret dansar uppför berget.

Jag stolpar efter, skriker mig förgäves hes, mjölksyra i benen och sedan glasklar utsikt mot solbelysta Väderöar. En uppenbarelse som slår sönder bröstkorgen fullständigt.

Hunden snart med meterlång tunga intill mig igen.

Hittar svår och brant väg nerför berget. Alla kroppsdelar behövs, särskilt den delen som inte längre vill ägna sig åt planering och systematik.

Sitter på mosshylla halvvägs ner. Betraktar.

Gamla granen pockar på uppmärksamhet.

Den har delat sig halvvägs upp. Varför har den delat sig halvvägs upp? Vilka processer får en gran att vilja dela på sig halvvägs upp? Tyngd av livs-år står den upprest intill klippväggen. Stolt. Berättar tusen sagor.

För mig. Om mig.

Sitter vid granens fot. Hunden darrar av gränslös spänning.

Sen gick vi hem.