Dimman lättar

Denna morgon staplar sig symboliken i mitt liv på det mest påtagligt uppenbara vis. Det är nästan klyschvarning :-).

Morgonen är dimhöljd, men man anar solen som är på väg att luckra upp det gråvita täcket. Snart ser jag klart och kan njuta av ännu en galet vacker dag.

Igår, medan jag strandstädade i strålande väder, levererades min nya madrass. När jag kom hem fick jag och voffarna njuta av att provligga den en stund. Det var så skönt! Ikväll ska jag bädda med massor av täcken och kuddar och högtidligen sova i min hjulstuga för allra första gången :-)!

Jag tvättade mina snickarbyxor för första gången igår. De köptes helt nya på Blocket precis i början på byggprocessen och jag har typ bott i dem. Löftet till mig själv var att inte tvätta dem förrän bygget var klart. Igår blev de extremt smutsiga under strandstädningen så det var dags. Bygget är visserligen inte klart, men grovjobbet är avklarat och idag ska jag ju sova där så det är en symbolisk dag. Och inte bara av den anledningen;

För prick ett år sedan var det en dag kvar till skulle jag överlämna Petterhagelägenheten. Jag hade redan flyttat ner i källarlägenheten hos Michael och var inte på mitt bästa humör, vilket visar sig när jag läser mina dagboksanteckningar.

Det jag skriver i dagboken och i bloggen skiljer sig åt rätt rejält. Oftast är dagbokstexterna råa, nakna, utan hänsyn till vad någon ska tycka, för ingen annan ska ju läsa det ändå. Det är känslor som behöver komma ut, oredigerade. När jag läser dem i efterhand får jag syn på hur det faktiskt kändes just då, utan tillrättalagda penseldrag. Och då ser jag röda tråden i mitt liv; tendenser som är oföränderligt återkommande, men också det som faktiskt ändrar sig. Nu såhär ett år efter flytten från Petterhagen kan jag konstatera att faktiskt mycket har hänt, och inte bara i det yttre.

Tänkte att det kunde vara dags att dela med sig av det jag skrev då:

“28 mars. Jag har målat in mig i ett trångt skithörn i livet. Hatar det här. Hatar.  Det gör så jävla inihelvete förbannat ont…

Förändring, flytt, nya ljud, ändrade spelregler, ändrade vanor. Jag orkar inte, jag vägrar, jag vill inte! Jag ”skapar” mitt liv, blablabla, ja men tjena… Varför har jag skapat det här?? Vad är meningen med detta? Är det meningen att jag ska känna allt det här? Men varför? Varför måste det kännas så jävla mycket?

Orden, orden, de slutar aldrig, orden som strömmar allt snabbare genom mig, de vill ut, men jag kräks på dem jag blir illamående av impulsen att igen ta fram datorn, hur många timmar sitter jag vid den…? Nacken smärtar som elden, skuld, skuld, borde inte sitta vid datorn, borde träna, borde yoga, musklerna förtvinar, mitt eget fel eller varför gör allt så ont… Orden vill ut, jag vill skriva, skriva, skriva, om omställning, min egen, andras, jag vill intervjua, skriva, hinna intervjua pappa, mamma, innan de dör, innan de är borta, men jag gör det ju inte, hela tiden kommer annat emellan och när det inte är annat emellan så kraschar jag, dödstrött, herregud tiden rinner mig ur händerna och här står jag – fortfarande, igen, tillbaka på jävla ruta helvetetes ett. Allt förgäves, utbildning, anställning, bra lön, skilsmässa och flytt, stå på egna ben och nu detta då alltså: inga inkomster, flyttar tillbaka till Michael… Och pengarna gäckar mig, straffavgift på leasingbilen, nästan 10000 för tre små skador, och a-kassan som räknat ut att jag visserligen beviljas ersättning, men tydligen endast på halvtid, inte mer än ynka 3500kr i månaden eller något, jag förstår inte ur de räknar, men det gjorde ont ont ont, så jaha ok, ingen hjälp där heller, där fick jag för jag trodde jag kunde slappna av, det kostade bara en massa tid och ångest att få allt rätt, skicka in allt rätt, och tydligen ändå ha missat något, ha gjort det fel, och vänta, vänta, vänta och komplettera och bocka av digitala attgöralistan och ändå lyckas missa aktivitetsrapporten, och sedan inse att det var inte DEN de menade utan rapporten man skulle loggat in på Mina Sidor på Arbetsförmedlingen, och därför får man en varning och sedan en ynka utbetalning på 3524 kr för 6 veckor, jag fattar inte, jag fattar inte hur jag ska göra så det blir rätt, hur samhället är tänkt att fungera…. Kan inte ens gå till soc för nu får jag snart pengarna på försäljning av lägenheten, pengarna jag behöver till bygget, men likt förbannat räknas det som kapital, så inte fasen har jag rätt till bidrag, nej jag har inte rätt till bidrag såklart jag inte har, för jag försöker krångla mig ur systemet och för det ska man straffas, man har bara rätt till hjälp om man erkänner sin slavposition, sin beroendeställning, men det är inte säkert att det räcker, man ska kräla i stoftet också, och vända ut och in på sig själv, göra allt rätt, för att sedan inse att det ändå var fel, att man valde fel. Fel utbildning, fel jobb, fel man, fel försäkring, fel läkare, fel bil. Fel liv. Man är Fel. För kan man inte arbeta på exakt det sätt som anses Rätt, så är man Fel. Och därför får man nu skylla sig själv för att man inte visste bättre, nu får man stå sitt kast. Man får äta sin skit. Fyfan jag kräks, jag hatar detta, vill inte längre, snälla kan ni bara låta mig få vara den jag är, utan att jaga mig mot avgrundets rand! Och kom för i helvete inte med någon positiv jävla klyscha nu! 

….

Kroppen i rörelse, vrider sig, täcke av, täcke på. En kopp te, ett försök till meditation. Lönlöst, stressen elektrifierar systemet. Det vill upp och ut. Det. Vad? Smärtan. Vanmakten, rädslan. Ilskan. Ilskan. Fanhelvetesjävlahelvetesskitliv!! Far åt helvete med er allihop, far åt helvete! 

…. Tomheten…

Men nu plötsligt glider budskapet från någon högre sfär genom medvetandet, lätt som en varm kniv genom smör…: ”du behöver ingen guru….”

… Du behöver ingen guru. Du behöver ingen mästare, ingen ledare, ingen influencer, ingen coach, ingen psykolog. Du behöver ingen lärare, ingen myndighetsperson, ingen läkare, ingen partner som förstår dig. Du behöver inte ledas av andra, du behöver inga råd, inga manualer. Du behöver inte andras insikter, andras sanningar, andras slutsatser, andras livserfarenheter. Du behöver inte andras tillåtelse. Du har din egen tillåtelse att uttrycka dig själv som den du är. Använd den. Du kan känna det du känner, bortom ansträngning, bortom handling, bortom ord och värderingar. Du vet hur man andas, andas, andas. Du vet hur du kan låta allt vara precis som det är. Inte genom ditt görande. Inte genom de rätta tankarna, de rätta handlingarna, från rätt coach. Utan genom din egen villighet att låta allt vara exakt såsom det är, i varje sekund, i varje andetag. Du vet att det är då djup förändring sker. “

Tänk ändå. Så där ont gjorde det. Så rädd var jag, så himla maktlös kände jag mig, djupt under alla käcka ord jag släppte ifrån mig gentemot omvärlden. Om och om igen fick jag se den där rädslan i ögonen. Och om och om igen flöt små, små stunder av lugn upp inom mig. Av förvissning.

Och idag? Kan inte beskriva i ord hur mycket som har ändrat sig. Är fortfarande rädd ibland. Avgrundstrött, orolig, sur och lamslagen. Men det går alltid över. Över lag mår jag så otroligt mycket bättre. Fri. Jag väljer mitt liv, varje dag. Byggprocessen hjälpte mig bli vuxen, knuffade mig över kanten. Jag föll, och lärde mig flyga. Det finns ingen mammapappastaten. Jag styr, jag får styra, mitt liv. Och erfarenheten får mig att Leva.

Tacksam? JAAAAAA 😀

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.