Kan det vara så…

Skogen. Långpromenad med Tess. Mina sinnen genomsyras av dofterna, färgerna, den fuktiga luften mot kinderna och i näsborrarna. Kroppen känns tung, smärtande och långsam, den påstår jag måste ta det lugnt. Jag tvingar mig att gå raskt, bara för att se hur den ska svara på mitt krav. Någon gång måste jag ju börja träna upp min styrka igen. Jag vill ju bli arbetsför igen! Forskare är överens om att det är viktigt att öka pulsen, bli svettig en stund varje dag. Jag har lovat mig själv att gå raskt i minst 20 minuter om dagen. Förra vintern promenerade jag bara sakta, riktigt mindfullt liksom. Marsch, pannkaka, kom igen nu, kämpa på!

Det funkar, jag klampar på duktigt i nästan en halvtimme, medan jag försöker koncentrera mig på min andning istället för på mina evigt snurrande tankar, som för närvarande främst handlar om hur jag ska försörja mig. Mattheten ger inte vika men blir inte värre heller, jag svettas inte men pulsen går upp lite, bra så.

Sedan ser vi den – ekorren. Tess först, förstås. Och en ekorre till. Vi blir ståendes, med våra nosar vända uppåt mot dessa  jordklotets mästerliga skapelser. Så otroligt fantastiska små djur, de där ekorrarna. De tjattrar, svischar uppför stammen, skuttar till nästa träd, tittar intensivt på oss.

Och sedan är det kört liksom. Skogens intryck tar över, och jag sveps med, in, bort i den magiska världen. Ser varje droppe, varje färgskiftning, känner alla dofterna, allt blir svindlande, starkt, underbart och tröttheten är som bortblåst i samma stund.

Medan jag tillåter mig att ta in detta överdåd, en litet intryck i taget, så flödar ord, fraser, insikter fram i en strid ström. Som varje gång jag är ensam i naturen och släpper in den i mig.

Idag sa insikterna att det kanske är helt fel väg att försöka ”komma igen”…

Jag har alltså utmattningssyndrom. Jag befinner mig i en kropp som genast sätter sig på tvären så fort jag försöker leva upp till mina visioner om att ”komma igen”, dvs på det gamla Kimsättet. Det gamla Kimsättet består huvudsakligen av föreställningar kring att leverera, vara effektiv, kreativ, kvalitetsmedveten, noggrann och framåt. Spelar ingen roll vad jag ägnar mig åt. Och föreställningen om att allt detta ska resultera i pengar, inkomster.

Den här fina hemsidan jag skapat åt mig är en manifestation av det gamla Kimsättet att tänka och organisera mitt liv. En fin sida, som jag är så stolt över att jag har skapat helt själv. Som en förberedelse, innehållandes alla mina visioner om hur jag ska tjäna pengar, sen, när jag är frisk igen. När orken räcker till att organisera deltids lönejobb i kombination med segelturerna, de tysta vandringarna, fotograferandet och frilansskrivandet.

Jag tänkte verkligen ge mig själv förutsättningar att klarar allt det där – idén fungerar utmärkt i mina tankar, mina drömmar. Och jag klarade ju att skapa sidan. Men resten…? Så fort jag börjar GÖRA, organisera och planera, så tryter energin. Så fort mina idéer tvingas förhålla sig till samhällets snabba nyckfullhet så slocknar kraften. Släcks ner, innan jag ens har kommit en liten bit.

Det känns som om mitt gamla liv, med allt jag lärt mig, sanningar om vad som är sant och falskt, inte existerar längre. Jag famlar helt i det okända. Nya spelregler gäller, men jag fattar inte vilka de är.

Men i mötet med ett löv i nedbrytning, en dold vattenspegling eller ljudet av ekorrens tassar mot bark lever jag upp. Då blir allt självklart. Och jag vill dela med mig av magin jag upplever!

Kan det vara så att jag ska lyssna på ekorrens tassar mot barken, istället för att träna inför en återgång till det så kallade ekorrhjulet?

Kan det vara så att ekorrhjulet inte längre fyller sin funktion?

Kan det vara så att ekorrar ska hoppa fritt mellan träden?

Kan det vara så att detsamma gäller oss människor?

Eller är jag en ekorre?

Kram på er <3

img_8402 img_8405 img_8406 img_8408 img_8411 img_8415

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.