utmattning – de Bruin insight out

Metamorfos

Kim de Bruin — Sat, 13 Feb 2021 14:38:50 +0000

”Programmet är avslutat”, sa rösten, så högt och klart och oåterkalleligt att jag vaknade ur drömmen och satte mig käpprakt upp. Och ja, det stämde. Programmet var faktiskt avslutat. Borta. Tystnaden var öronbedövande.

Ingen sorg, ingen deppighet, inget obehag, ingen längtan, ingen förhoppning. Ingen strävan. Helt stilla bara. Total avslappning. Mycket ovant. Skönt. Tomt också.

Effekten tycks kvarstående. Långtidsverkande. Förmodligen för alltid, även om vissa återfall lär dyka upp nu och då. Lugnet genomsyrar allt. Kanske tar nya program vid. Kanske är jag i klorna på ett annat program i detta nu. Eller en uppgradering? Grejen med program är ju att man sällan vet om programmet medan det pågår. Hur som helst är det ovidkommande. Programmet som avslutats var av sådan art att kroppen tycktes genomsyrad av tvivel, otillräcklighet, ilska, skam och ständig längtan efter lindring. Jag sökte efter räddningen som en skeppsbruten. Fast jag trodde att det var så enkelt som att jag bara ville ha ett bra liv, som alla andra. Ett bra jobb, bra pengar, en bra kärleksrelation. Allt det där man alltid har trott är grejen med att leva. Men alltid gömde det sig liksom bakom nästa hörn. Det gled mig ständigt ur händerna. Besvikelserna drabbade mig ideligen. Inga lösningar fungerade, rädslan vann i längden, varje gång. Den satt som ingjuten i varje cell. Kanske var den verkligen det. Kanske hade jag ärvt generationers rädslor, strävanden, jaktinstinkt. Kanske drevs jag av andras viljor, andras program. Inte konstigt att utmattningen hann ifatt till slut. Man orkar inte vara i full beredskap, i red-alert, varje dag i flera decennier.

Lyckan stod icke att finna därute. Inte friden, lugnet eller tillförsikten heller. Varje ansats att förvänta mig något utanför mig själv mosades systematiskt ner i Livets Lervälling. När uppgivenheten till sist fick slå ut i full blom undrade jag om kroppen kanske skulle dö. För om man inte strävar, om man inte slåss, inte anstränger sig att andas, att leva, att komma någon vart, om man inte är Någon längre, inte försöker hålla sig framme, vilja Något. Om man inte kämpar på. Dör man inte då?

Vintern är lång, gråkall, ishård, livlös. Livskrafterna drar sig inåt. Allt synes dött. Djupt där nere pågår dock omgruppering. Till våren kommer Livet bli synligt för ögat igen. Det bidar bara sin tid, djupt nere i tystnaden.

Även i min egen långvariga vinterträda har allt det gamla förmultnat till slut. Jag-illusionen dog, så ”I Am”/”Aum”/Om”/”Amen” kan börja verka. Programmet är avslutat. Slav-jaget behövs inte mer. Jag står rak, litar på Universum, på kroppen som budbärare och Kärleken som styr allt. Detta kära lilla ”jag”, som trodde det behövde ha full kontroll, behöver inte slita ut sig längre.

Livet i mitt lilla hus lunkar på. Jag eldar, räknar kilowattimmar, försöker lära mig laga mat åt mig själv i alla fall fem dagar av sju. Det är inte alltid lätt. Det är en lång process, detta att bli vuxen på riktigt. Att ta hand om sig själv, på riktigt, med ömhet och omsorg om mig. Jag släpas med av mina sinnesintryck, drabbas av utmattningsåterfall ibland. Jag drabbas av ekonomisk oro ibland. Slår ifrån mig grubbeltankarna. Andas. Tar vikariejobb ibland. Försöker skriva något ibland. Andas. Lita på livet. Jag försöker lära mig att lita på livet. Och där är det: jag litar på livet. Det bär.

Programmet är avslutat. Jag ser hur det jag skapat förr i hög grad styrdes av rädsla. Jag känner hur jag utan rädsla kan skapa det jag vill i framtiden. Försöker lära mig känna vad det är jag vill. Innerst inne. Det gror i djupet. Och snart kommer våren.

Paradoxen

Kim de Bruin — Sat, 11 Jan 2020 19:10:26 +0000

Har länge tänkt skriva ett inlägg igen. Uppdatera om byggprocessen, utvecklingsprocessen, livsprocessen. Men så fort jag nuddar tangenterna så tar det tvärstopp. Vad har jag ens att komma med? Har jag ens något att förmedla? För det känns inte längre som om jag vill synas eller höras. Det är bara en enda sak jag har fokus på – och det är att gneta vidare med bygget så det blir klart någon gång. Allt annat liksom skjuts framför mig, och högen blir större och större.

Men jag lovade mig själv att ändå våga dela med mig, även när det känns obekvämt. Så jag försöker väl då….

Jag balanserar på min tunna knivsegg, driven av ödet, envishet, tunnelseende och en inre röst som manar mig att inte sluta, inte ge upp, inte förtvivla. Men när jag ibland stannar upp och ser på min situation utifrån så förundras jag; herregud människa vad håller du på med? Skräcken griper tag i magroten med långa iskalla tentakler. Potten med pengar jag fick för försäljningen av bostadsrätten, och som är öronmärkta för bygget, krymper stadigt. Bygget tar längre tid än jag hade räknat med, så min inflyttning dröjer säkert några månader till. Så jag betalar fortsatt hyra för mitt källarboende hos Michael. Mitt starta-egetbidrag tog slut i november. Jag har inte marknadsfört mig, för jag bygger och bygger och bygger, och det tar all energi. Jag har tack och lov jobb som syslöjdsfröken en förmiddag i veckan fram till påsk. Men sedan då? Vad ska jag försörja mig på? Alla mina storslagna planer känns förskräckligt avlägsna när det enda som får plats i mina tankevindlingar är virkesdimensioner, avloppslösningar och elinstallationer. För så fungerar jag tydligen. Fullt fokus på just precis det som pockar i vardagen och nuet. Det är en gåva och en utmaning.

Men så är det det här med livsglädjen… Jag sjunger och dansar medan jag bygger! Lyssnar på en massa häftig musik i mina hörlurar. Det känns så vansinnigt häftigt att göra det jag gör nu om dagarna – bygger mitt hem! Händerna får göra saker på riktigt liksom och kroppen känner sig i anspråk tagen. Stark. Och så njuter jag av de alltför korta hundpromenaderna i närområdet, hur vacker naturen är, hur rikt livet är. Skrattar och gråter om vartannat för minsta lilla. Jag älskar mina närmaste på ett rikt sätt, som jag aldrig orkade med förr, jag var för avtrubbad. Jag njuter till exempel av att båda mina föräldrar fortsatt lever trots ålderdomskrämpor, och jag får inte omedelbara anfall av inre stress och panik när någon av dem ringer och ber om hjälp. Allt detta bara för att jag nu själv styr över min tid. Dåliga dagar vilar jag, bra dagar jobbar jag idogt. Jag har ork nu. Känner tillit till hur min livsväg kommer veckla ut sig under mina fötter medan jag går. Allt är bra, allt blir bra. Fast jag har ingen aning om hur eller när eller var.

Paradoxen i att ha både ekonomisk ovisshet och samtidigt må så bra känns märkligt nog helt ok. Logiskt på något sätt. Jag har inga säkerhetslinor längre så jag har inget att klamra fast mig i. Och tydligen var själva klamrandet väldigt energikrävande.

Menmen… Vågar inte ropa hurra ännu. Framtiden får visa om det fungerar. Och med ”det” menar jag försörjning. Det måste ju komma in pengar på något sätt, men en anställning med hela veckan schemalagd igen känns avlägsen. Ändå är det knepigt att släppa taget om gamla tankeföreställningar. Jag har vant mig vid att ”få lön” hela livet, så det känns – varje dag – hiskeligt pirrigt att släppa taget om den idén. Ändå har jag aldrig varit mer levande än nu. Min firma får rulla igång helt enkelt, och jag får ha tillit till att den kommer göra det. Nu vet jag ju i alla fall att kroppen orkar arbeta, så länge jag själv får styra när och hur.

Har aldrig känt mig så här levande… är så oerhört tacksam

Dagen då all yttre dörr- och fönsterfoder till slut blev klart. Så glaaaaad!

Att spika innerpanel var superkul och lätt!
Men 480 centimetersplankorna en bit upp på väggen behövde vi hjälpas åt med.
De krullade sig liksom ut från väggen och hur jag än sprang upp och ner för stegarna så gick det inte…

Efter tre dagar var det klart

Den här bilden tog jag för att i framtiden minnas hur skojigt rörigt det är i huvudet när man ständigt räknar på alla mått.
Ska loftet ligga på 200 cm höjd? Blir det då 90 cm i takhöjd på loftet?
Eller förresten hur tjocka ska de bärande reglarna vara, 7 cm eller 9?
Kan man ha loftet så lågt som 190? Eller 185?

Så här lycklig var jag när jag lyckats måla hela taket själv trots ont i handleden efter ett otäckt fall för några veckor sedan där jag trodde jag brutit den…

På vintersolståndet den 22e december skulle bara jag och pappa träffas. Men det blev så att Daniel också kunde vara med. Det slutade med att alla ungdomar kom, mamma också.

Det blev en underbar dag och kväll. Enkel, kärleksfull och mysig.

Ingen stressade, ingen surade, ingen föråt sig. Och ingen drack alkohol.

Och när de skulle åka hem (jag och Daniel sov över) så fick vi köra mamma i skottkärra ut till bilen. För vägen var så himla lerig att bilarna parkerats ute vid landsvägen och mamma orkar inte riktigt gå i lera och mörker. Det blev en himla rolig avslutning på dagen

Fina dagar ute på Musö blir det också lite nu och då. I dess karga natur laddas batterierna.
Denna dag den mest förunderligt vackra dimman…

Livet blir som en tyst saga, där alla sinnesupplevelser kryper tätt intill.

En annan dag, solig, bedårande vackert. Vi gick mot andra sidan ön, över en bergsknalle.
Min syn börjar bli dålig så jag tog bilder lite på känn, och den här bilden blev ju exakt som jag hoppades

… gå mot ljuset”…

Den vackraste stranden jag vet.
Men så all denna plast, igen, som ett otroligt sorgligt kvitto på mänsklighetens dårskap.

Fast sedan fullmåne på det.
Javisst innehåller livet både smärta och skönhet.
Cykler kommer och går. Jag lär mig flyta med.
Livet är magiskt faktiskt!

Priset

Kim de Bruin — Sat, 26 Oct 2019 19:32:10 +0000

Bygget framskrider, sakta, för sakta i min smak för snart spricker min budgetplan, men ändock, framåt. Jag har tunnelseende plus kniven på strupen och är således hyfsat effektiv. Klarar av arbetspass på 4-6 timmar, flera dagar i sträck. Det har sina fördelar att nörda. Jag har ett helt bygge i huvudet, inget annat får plats. Men det har ett pris, som stundtals känns högt.

Allt annat faller bort. Det som är någorlunda lätt att acceptera är den fysiska orkens begränsade räckvidd. Att jag till exempel inte längre orkar städa hos mamma en gång i veckan, som jag föresatt mig att göra för några månader sedan. Inte orkar gå långpromenader med hundarna. Inte orkar ringa telefonsamtal. Inte orkar träna. Inte orkar laga mat. Och tja, där någonstans i uppräkningen inser jag ju att detta inte längre har med bristande fysisk ork att göra, utan det är det mentala som inte orkar. Jag blir mentalt och känslomässigt avtrubbad, utmattad och fullständigt less av att hålla det här höga tempot.

Men ärligt talat, kroppen orkar faktiskt. Den orkar faktiskt otroligt mycket. Jo, det värker visserligen, det är stelt, det gnisslar och protesterar, men oj vad kroppen orkar. Starkare för varje vecka som går. Bra puls, bra uthållighet, bra utvecklingskurva. Det är den mentala biten, den sociala biten. Det där med att knyta och underhålla kontakter. Känslorna och behoven stängs av. Jag har ingen kontakt med det längre. Kan inte känna eller tänka på annat än att bygga.

Borta är förmågan/orken att vara vardagligt social, empatisk, hjälpsam, inkännande, lyssnande. Jag har förvandlats till en inbunden, egoistisk, ointresserad surpuppa som inte förmår underhålla relationer. Som inte tänker på andra, inte finns till för andra, som bara behöver hjälp men inte förmår ge någon i retur. Jag försöker dock tillåta mig själv att låta det vara precis så, utan att slå mig själv i skallen med skuld och skam. Okej då, jag är en extremt inbunden egoist just nu, mer kass än någonsin på att socialisera. Jag bygger hus. Winter is coming. Det lär ta några månader till, men när det är klart ska jag försöka återknyta till något slags socialt liv igen.

Bara för att jag insåg hur det var fatt med mig så beslöt jag åka till Mirja och Leah och Anders i Göteborg den här helgen. Tog mig i örat och åkte helt sonika, mot min natur för hela mitt varande skrek att jag borde bygga vidare, för snart är det minusgrader… Det kändes modigt och skönt att bryta mina djupt inrotade mönster! Nu är ungdomarna ute och roar sig på Halloween på Liseberg, och mormor Kim sitter i soffan och äter chips och dricker en pilsner medan den mest bedårande skatten i livet snusar gott i sin lilla spjälsäng. Livet är allt bra förunderligt.

Vilken tur att man lever ändå! Högsta vinsten!

Halva golvet isolerat nu. Känns så himla ombonat. Älskar verkligen att isolera!

Finaste flocken… Denna wefie fick jag häromdagen, när Leah fått syn på fåglar. Så himla fin bild <3

Lågvattenmärke

Kim de Bruin — Mon, 30 Sep 2019 05:26:36 +0000

Igår var en hemsk dag. Oförmågan nådde all time high. Söndagar är snickardagar (liksom tisdagar och onsdagar, för då har M tid att jobba med), och jag var så stolt över min toaletthjälteinsats dagen innan. Trodde det kunde bli en bra och rolig arbetsdag; vi skulle sätta upp liggande reglar och skruva upp skivor på en av väggarna. Men tydligen hade jag gjort av med för mycket förmåga.

Kroppen var helt slutkörd redan från start. Att föredra när jag har en sådan här dag, är att lyssna in kroppen och ta det lugnt. Men jag kan inte missa en arbetsdag, huset bygger sig inte självt. Jag balanserar på en mycket smal lina mellan envishet och dumhet här.

Kunde inte tänka, mätte fel, tänkte fel, orden kom ut fel. Kroppen var som en sengångare. Allt gjorde ont, till och med regndropparna mot huden. För givetvis började det regna trots att prognosen var uppehåll. Tillvaron skavde inte bara, den skar rakt in i mig. Ändå jobbade vi på. M hade tålamod med mig, det måste jag säga. För jag var inte till särdeles stor hjälp, tvärtom, jag kände mig som en extremt korkad snickarpraktikant.

Jag skärpte mig. Det funkar ju, hyfsat, men priset är inte kul. Kraschen senare på kvällen var ett faktum, och inatt har galopperande smärta i höfter och fötter hindrat mig från att sova. Hur länge till kan jag tänja på min förmåga, var går gränsen mellan uppbygglig envishet och nedbrytande envishet? Jag har ingen aning…

Dagar som dessa förtvivlar jag faktiskt. Känner att jag tagit mig vatten över huvudet totalt. Att förutom bygga på hjulhuset också försöka jobba för att tjäna pengar går inte ens att fantisera om. Viljan finns men förmågan räcker inte till…

Ändå gnager en envis röst inom mig. ”Fortsätt, det är rätt väg.” Jag kommer klara det här. Fast jag gråter hejdlöst vissa dagar, och kanske är det detta jag får lära mig till slut: Att man når sina mål tack vare att det får lov att vara asjobbigt mellan varven. Att man inte ger upp trots att det känns helt hopplöst.

Hur svårt kan det vara…? Oöverstigligt superduperjättejättesvårt. Ibland.
Och lekande lätt andra dagar.

Grunden lagd

Kim de Bruin — Wed, 24 Jul 2019 11:54:49 +0000

Veckorna glider förbi, snabbt, förvirrat, obönhörligt. Jag tampas med tillvarons alla aspekter, påhejad av små vardagliga lyckopärlor som uppstår här och var i livsflödet. De där pärlorna är viktiga, de får mig att hålla näsan över ytan. Idag formades en sådan pärla, för jag vaknade helt utvilad, på hyfsat gott humör och plötsligt uppstod det en lucka av ensamhet (alla husets invånare är någon annanstans) och jag upplever lugn, tillförsikt och tystnad. Tystnaden är viktig för mig, men den uppstår alltför sällan där jag nu bor, mitt i sommarorts-smeten. I samma stund jag skriver orden ångrar jag mig, för det finns andra pärlor som jag tycker jag borde skrivit först: umgänget med barnbarnet Leah, som jag nu får lära känna på nära håll när de faktiskt bor här under sommarledighetsveckorna. Det är en pärla så stor så jag knappt fattar det. Och den gångna veckans familjerikedom: alla barnen samlade här hemma, och den underbara känslan av samhörighet, rörighet och självklarhet som uppstår bland matrutiner, utflyktsplaner och planeringssamtal samt timmarna av ungdomarnas kortspel vid köksbordet om kvällarna. Att jag har tre ljuvliga vuxna barn som tycker om att inbegripa mig sin sommarupplevelse är så stort och starkt att jag inte riktigt vet hur jag ska sätta ord på det.

Men trots dessa livspärlor måste jag erkänna att livet inte är helt lätt under den här fasen i mitt liv. Det är inte vad jag drömde om, för några år sedan. Min livsriktning tog sig en helt annan vändning än vad jag föreställde mig. Det svåraste att tackla är kombinationen av att inte ha ett eget hem och i samband med det hantera konsekvenserna av mina autistiska personlighetsdrag. Avståndet mellan mina storstilade åtaganden (omställning till lånefritt liv och styra över min tid, bygga hus på hjul, frilansa genom egen firma) och hur jag rent praktiskt och faktiskt fungerar i vardagen är stundtals oöverkomligt stor. Vissa dagar är jag helt under isen och sörjer sakernas tillstånd så mycket att jag inte vill existera. Andra dagar, som idag, minns jag målet och visionen, kan känna tillförsikt och en slags humoristisk nyfikenhet: ojne vojne, hur ska det gå med allt, det ska bli så roligt att blicka tillbaka om några år.

Hur som helst, det jag alltså ville skriva var att bygget nu igång så smått. Igår skruvade vi ihop golvbjälklaget. Det låter ju enkelt men det är otroligt många småmoment som man behöver förhålla sig till som novis, och jag känner mig stundtals helt överväldigad över alla saker man behöver tänka på. Inte för att jag inte kan (o nej, jag kan, jag älskar att jobba och tänka ut lösningar på problem), utan för att jag aldrig känner att jag blir klar. Det är det där med igångsättning och avslutande som är så himla svårt. När jag äntligen lyckas påbörja så vill jag fortsätta tills det är klart, och det är ju en helt värdelös egenskap när man ger sig på ett sådant här projekt… Om jag har en hel- eller halvdag till mitt förfogande, så är det till exempel svårt att avgöra om det är värt att ens börja. Det är så mycket att ta ställning till: ha koll på vädret och presenningar på och av, kolla att rätt verktyg finns på rätt ställe, minnas hur man tänkte när man avslutade förra passet, ha koll på om rätt virke, skruv, skivor osv finns på plats, förhålla sig till allt man förlagt på fel ställe, allt man inte vet, inte minns eller klantat till. För jag är hiskeligt disträ. Det gäller också att ha koll på när jag åt och drack senast, när jag är på väg att bli trött och hantera sociala aspekter. För även om det till exempel är otroligt bra att jag får hjälp med bygget, så blir jag helt förvirrad om det blir fler än två personer runt mig när jag jobbar . Småprat och arbete är en i stort sett omöjlig kombination för min del, för jag tänker ju på allt som ska göras i nästa moment medan jag håller på, och småprat gör att jag fullständigt tappar tråden.

Men när jag väl är igång så kan jag hålla på i timmar i sträck – tills jag krackelerar av hunger eller trötthet. För det är som sagt inte bara igångsättning utan också avslutande som är svårt för mig. Att avrunda ett arbetspass fast jag inte är klar ännu är extremt obehagligt, såpass att det är svårt att glädjas över det jag faktiskt åstadkommit. Men jag stålsätter mig, och intalar mig själv ändå att jag är ”klar”, och självbedrägeriet funkar. Men oj vad energi det tar…

Så det går så förtvivlat sakta framåt! Ändå känner jag att det är helt rätt. Om det hade gått snabbt, så hade jag inte hunnit med att reflektera. Nu hinner jag med att lära mig ett och annat nytt. Till exempel lärde jag mig att idén jag fick – att bygga golvet först, med isolering och furugolv och allt, för jag ville ha det att stå och gå på under resten av byggandet – kanske var en bra idé i teorin, men inte när man tar hänsyn till verkligheten: bygget går som sagt långsamt, och det kommer ta tid innan tak och väggar är resta och täta. Jag hade redan köpt isolering och råspont till golvet, men eftersom de gamla presenningarna jag hade täckt dem med visade sig läcka, så blev jag varse hur vattenkänsliga de är. Tre skivor av isoleringen blev blöta, inte kul. Så jag insåg att om en regnskur sammanfaller med en slarvigt genomförd täckning av bygget, så dränks golvet + isoleringen med vatten. Alltså fick jag tänka om, och det kändes bra. Det är roligt att lära sig nytt!

Nu orkar jag inte skriva mer. Men jo, förresten: det där är också en aspekt – jag orkar nästan inte skriva längre, varken i bloggen eller min egen dagbok. Och jag saknar skrivandet väldigt mycket, för det hjälper mig att hålla balansen. Dels genom att jag skriver av mig, men mest för att jag ofta går tillbaka i tiden och läser, för det hjälper mig att se vad jag faktiskt åstadkommer. Jag ser att det faktiskt pågår en utveckling och att jag är på väg. Syftet är inte att nå målet, utan för att njuta av resans gång. Jag hinner ju sällan känna något medan jag är i aktivitet, känslorna behöver tystnad och ensamhet för att våga komma upp till ytan, och skrivandet hjälper mig med det. Så när jag inte har ork att skriva är det en stor förlust, och ett tecken på att det är för mycket som händer i livet.

Bra. Då fick jag syn på det med. Ska försöka skapa lite luft åt mitt skrivande igen

Vi höres!

Avslutar med en rolighet:

Mitt underrede kommer vara helt åldrings-tätt :-D!!
Inga gamlingar som kan alltså kravla in i huset underifrån alltså….

Om självläkning

Kim de Bruin — Mon, 29 Apr 2019 11:40:28 +0000

Jag är medlem i en facebookgrupp för kvinnor på autismspektrat. Jag har lärt mig oändligt mycket där, dels att ingen diagnos är den andra lik, att sättet npf-människor bemöts på skiljer såg åt något hiskeligt, vad ableism betyder (mer om begreppet HÄR på supermamsens blogg), tja egentligen insikten hur mycket bättre världen skulle bli om npf-kvinnor bestämde i världen. Inget annat forum jag känner till andas så mycket inkännande, respekt, nyfikenhet, förståelse, saklighet, humor och upplysning som där. Regelbundet kommer frågor om medicinering upp där. Åsikterna skiftar, liksom erfarenheterna. Som sagt, vi är alla olika. Men det jag hittills saknat i samtalet är den andliga aspekten av npf, psykiskt lidande och medicinering, därför vill jag skriva lite om det här på min egen blogg, istället för att kapa andras trådar.

Själv har jag varit restriktiv gentemot mediciner hela livet igenom. Jag åt visserligen antidepressiva i ett år för ca 20 år sedan. Det var bra, då. Jag hade kollapsat, mådde akut dåligt, simmade omkring i en soppa av skam och självförakt och medicinen hjälpte mig att inte sjunka ner i det sista stadiet av depression (planera för självmord), men så fort jag var stabil igen började jag sakna känslospektrat. För även om jag ”fungerade” så var jag ju avtrubbad. Och någonstans inom mig insåg jag att känslorna är som vägvisare, att man faktiskt behöver dem. Att det inte är bra att döva dem i längden. För vems skull ska man fungera egentligen?

Mitt sökande har ju slingrat sig åt olika håll genom åren, och känslorna har varit smärtsamma, jobbiga, skamfyllda, varvat med berusande fantastiska. Jag har tvivlat många gånger på hur jag mår, innerst inne, egentligen. Men något inom mig har inte gett upp, en liten inre röst har viskat och manat på. Fortsätt ditt sökande! Och nu, 20 år senare, njuter jag frukterna. Jag är genuint lycklig, tillfreds på ett djupt plan, till och med när jag känner mig rädd, osäker eller olycklig stundtals. Det råder frid i mitt inre och jag accepterar den jag är till fullo. Till och med så mycket att jag törs ge mig ut på helt okänd väg genom att kasta mig loss från all den trygghet jag förut tagit för given och klamrat mig fast vid. Jag tror inte jag hade kommit så här långt om jag följt läkarnas ständiga tjat om att jag borde medicinera. Det är djupt skrämmande att läsa i fb-gruppen att en del npf-are upplever hot om indragen sjukpenning om de uttrycker sig tveksamma till att påbörja medicinering.

En av många tänkare som jag inspirerats av är Jeff Foster. Och så här skrev han på fb häromdagen, angående depression och medicinering, det var exakt såsom jag har känt det, utan att kunna sätta ord på det så tydligt. Så jag tog mig friheten att översätta, för er som har svårt med engelskan:

Detta uttalande spred sig snabbt över klotet, och gav Jeff anledning att klargöra på ett mer ingående sätt:

”Några av er kanske har sett mitt senaste inlägg om depression, det har delats runt hela jorden. Jag döpte om begreppet depression till ”deep rest” (djup vila), en själslig utmattning som kommer som ett resultat när vi har ”de-pressed” (tryckt ner) vårt sanna jag för länge, och när vi längtar att vakna upp i vårt ursprungliga (vilda) varande. Jag vill dock klargöra en sak: Jag är INTE emot medicinering av depression. Inte alls. Medicinering har räddat många liv. Snälla, fortsätt medicinera om du känner det är rätt för dig. Ta emot råd från expertisen. Jag skulle aldrig, aldrig drista mig till att råda någon i den här frågan. Det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

För egen del läkte jag mig själv utan mediciner. Jag var djupt deprimerad och självmordsbenägen. Det var mitt andliga uppvaknade som läkte min depression från roten. Det ändrade den kemiska balansen i hjärnan och hela min livsväg. Detta är inte allas väg, och jag bugar mig inför det. Men jag msåte få berätta min egen sanning och det är detta:

Det är vår djupaste, råa, vilda, nakna sanning som inte ska behöva medicineras bort eller bedövas eller bli ignorerad eller ”de-pressed” (nedtryckt) längre. Jag menar våra djupaste autentiska känslor – vår sorg, vår ilska, vår hemligaste och mörkaste längtan och glädje och önskan, alla dessar känslor vi känner skam inför, som vi begravt djupt inom oss och gjort oss okänsliga inför – det är dem vi inte ska medicinera bort. De är inte sjukliga tecken på vår ”sjukdom”. De längtar bara efter att få bryta upp ur det omedvetna och få kärlek, luft, bli accepterade! Vi lever i en avtrubbad och förvirrad värld, mina vänner – vi behöver känna MER, inte mindre! Jag hävdar att depression kan vara ett missförstått inre rop efter ett Uppvaknande, och enbart medicinering kan INTE väcka oss. Mediciner kan hjälpa oss med ”symtomen”. De kan hjälpa oss att fortsätta som vanligt. Men vi förtjänar så mycket mer än att ”fortsätta som vanligt”. Vi förtjänar vårt vilda varande. Vi förtjänar vår födslorätt. Vi förtjänar ett fullständigt, lysande, häftigt och skräckinjagande Uppvaknade.

Medicinering kommer inte göra det råa arbetet som ger djup läkning. Det kommer inte hjälpa oss göra oss av med vårt ”falska jag”; den välanpassade, masken, den utmattande rollen vi lärt oss att spela i en värld som går ut på att behaga omgivningen och vinna acceptans, vinna trygghet men som slutligen får oss att undvika oss själva. Medicinering kommer inte bränna bort vårt falska yttre, och spelet vi spelar för att gömma vår sårbarhet. Det kommer inte hjälpa oss säga ”Nej” när vi menar ”Nej”, och ”Ja” när vi menar ”Ja” och modigt kliva in i elden som detta innebär. Det kommer inte bryta vårt medberoende åt oss. Det kommer inte vandra sanningens väg åt oss. Ta de avgörande första stegen ut i det Okända. Lämna eller börja på en ny arbetsplats. Påbörja eller lämna en relation. Starta ett galet projekt. Vara sårbar. Tala ut, vår skräckslagna, pulserande hjärtesanning. Följa vårt hjärtas inre kall, det som får oss gråta, darra och skaka vid blotta tanken på det. Medicinering kommer inte göra detta åt oss.

Medicinering kommer inte hjälpa oss att vakna upp till Enhetens realitet, realiteten att vi inte är dualistiska, tidsbundna och fast i våra tankar, utan den medkännande betraktaren av allt detta. Vi är inte våra tankar. Inte de ”galna” röster eller bilderna i vårt huvud. Och vi är inte våra kroppar heller, eller våra förnimmelser, inte heller våra rädslor, vår ilska, vårt tvivel, skam eller skuld. Vi är inte vår depression heller, när allt kommer kring. Medicinering kommer inte ge oss den största medicinen av alla: Närvaro. Medvetenhet. Medvetande. Den oändliga ocean av Varande som vi är. Det kommer inte slutföra sökandet åt oss, det utmattande sökandet efter kärlek, efter Modern, efter upplysning, efter ett bättre ”Nu”, efter fred, efter vila, efter ditt sanna hem bortom alla världsliga hem.

Det kommer inte bryta ditt livslånga beroende – till ”nästa” stund. Det kommer inte väcka oss till Nu. Det kommer inte bryta oss loss från våra föreställningar för att hänge oss åt heligheten i de dyrbara och hjärtskärande oåterkalleliga livsögonblicken.

Det kommer inte väcka oss till insikten om en ännu djupare sanning, att vi paradoxalt nog, ändå är våra tankar, och våra kroppar, och våra känslor, vår glädje och sorg. Dessa är alla våra älskade barn som längtar efter att få komma hem. Vår formlöshet är ett med formen. Oceanen har en kärleksrelation med alla sina vågor. Vi är ett med stjärnorna, månen och alla planeter som snurrar i ett oändligt universum. Till och med våra brustna hjärtan är heliga här. Det gudomliga, Gud, Källan, Mysteriet, Oändligheten – andas in i våra brustna hjärtan. Vi är aldrig övergivna.

Medicinering enbart kommer aldrig öppna upp oss inför den omätbara kärleken! Till ett modigt välkomnande av varje tanke, varje känsla – vare sig det är lycksalighet eller uttråkning, förtvivlan eller glädje! Att våga andas in i dem alla. Dränka dem i medkänsla. Mätta dem med förståelse och nyfikenhet.

Det finns en starkare medicin än den kemiska, mer genomgripande än någon känd kemisk substans: Kärleken till dig själv. Att vakna upp till din sanna natur. Att sakta ner, vila djupt, vara fullständigt närvarande. Att tillåta oss själva vara brutna, vara hela, vara uppåt eller nere, att vara exakt just det vi är i den stunden. Bli förälskade i marken vi går på. Att se perfektionen i vår fullständigt ofullständiga mänskliga mänsklighet. Dyka djupt ner i djupaste skammen, känslor av övergivenhet, övergrepp, trauma, bortglömda inre barn – och komma ut på andra sidan, krackelerade inför det stora mysteriet, gråtandes av tacksamhet, ödmjuk inför storheten. Tala vår nakna sanning för dem som vill lyssna, eller lämna vår gamla familj för att finna de som vill. Lämna vår komfortzon, vår gamla trygghet och gå vår sanna väg, modigt mot en okänd framtid. Oskyddad. Bankande hjärta. Fri.

Mediciner kan inte göra det jobbet åt oss.

Men snälla, för all del, träffa en proffessionell. Få goda råd från din läkare. Ta medicinerna om det är din väg. Medicinerna kan rädda dig, ja, kortsiktigt. Men långsiktigt kommer du behöva göra det förödande arbete av inre läkning själv. Det behöver vi alla, om vi vill leva fullt ut.

Ja, i slutändan måste vi alla vända oss till den här djupare medicinen. Denna själsmedicinen. Denna heliga medicin, alkemiskt skapad i stjärnorna. Denna Sanningens medicin. Denna medicin för Uppvaknandet. Denna medicin för att upptäcka vilka vi egentligen är, bakom masken. Denna medicin av ”deep rest” (djup vila), av komma hem till ”nuet”, och dränka vår mest djupgående sorg, skräck och ilska med ovillkorlig kärlek och acceptans och andning.

Och börja på nytt igen, i varje enskild stund.

Ditt vilda, ursprungliga och sanna jag – ja, detta är det största medicinen av alla.

Jeff Foster”

Mellan andetagen

Kim de Bruin — Sat, 27 Apr 2019 16:06:30 +0000

Mellan andetagen finns alltid möjligheten att börja andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att sluta andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att inte välja. Låta det ske, det som sker.

Hållit andan, bitit ihop, sopat under mattan, tagit i kragen. Igen och igen.

Berövad på syre har något trots allt klamrat sig fast. Inandning, utandning. Ytligt, snabbt, harhjärtat i pickande panik. Gömma mig, gömma mig.

Djupt andetag: ut på scenen, tadaa, och applåderna, tack tack.

Luften gick ur igen, platt mot marken, tugga grus. Ner i leran, vänta. Vänta på livets inandning.

När utandningen når sin yttersta spets finns alla möjligheter:

Släppa fram sorg och smärta som längtar upp mot ljuset. Somna om. Laga en trerätters middag. Erkänna ilskan. Tänka sig döden. Få en idé. Skratta. Längta efter att få slippa allt det här ansvaret. Resa på sig och laga en kopp extra gott té.

Mellan andetagen finns alla möjligheter, till och med att inte se dem.

….

Paniken har haft mig i sitt grepp i några veckor. Tröttheten efter alla flyttbestyr välde över mig som en förkrossande våg. Jag satt i mitt nya lilla krypin, källarlägenheten jag får hyra billigt av min exman Michael, och kände hur all mening blåste bort. Ingen handlingskraft, totalt oförmögen. Allt kändes fel, fult, dumt. Ett misstag. Tryggt i hamn, men till vilket pris? Jag hade gett upp min borg, mitt palats, min avskärmade del av tillvaron där jag bestämde helt själv och där ingen kunde störa mig om jag inte bjöd in. Varför? Mina vilda, vackra planer framstod som naiva, ett spel för gallerierna, ett ynkligt försök att låtsas ha läget under kontroll. Mer handikappad än någonsin. Veckorna gick, inget orkade jag. Och jag som skulle kavla upp ärmarna, starta upp.

Och insikten om att jag inte har haft något egentligt val. Känslan av att ha blivit tvingad att hoppa rakt ut i det okända, av ett samhälleligt trygghetssystem som vänt mig ryggen. Bitterheten spred sig som gift genom kroppen, liksom ilskan, liksom rädslan. Tankarna som snurrade allt snabbare – hur ska jag få tag på pengar. 3500 kronor i a-kassa, men jag får ju inte ta uppdrag genom min firma när jag har a-kassa, jag måste få till ansökan om starta-egetbidrag, men det är så många frågor att besvara, att beräkna, att skriva, och jag måste ju ha pengar nu, jag måste ha jobb, jag måste ha jobb, hur ska jag klara mig, jag blev ju sjukskriven för att jag inte orkar, jag har ju papper på det, hur ska jag orka…

Den förlamande tröttheten, sorgen över hela situationen. Varje gång jag försökte rycka upp mig – logga in på verksamt.se, jämföra priser på virke, fika med en vän, byta däck på bilen – resulterade i fysisk och mental kollaps. Och så all kunskap som gnagde i bakhuvudet: stress är inte bra, vid flytt och andra stora livsförändringar ökar stressen, kroppen tar stryk, binjurar tar stryk, jag måste äta bra, jag vill inte handla för jag har inte råd, orkar inte laga mat, jag orkar ingenting annat än bara ligga här och önska jag inte existerade längre och ingen ser det ens, för jag håller masken utåt och säger inget, så jag är ensam, ensam, ensam, värdelös, misslyckad, eländig, jag kommer aldrig klara det här, jag är en stor jävla bluff. Och bakom allt malande visste jag att så här måste det vara nu. Tills det går över.

Och så plötsligt lättade lågtrycket, kroppen sträckte på sig och sa, nu, nu är jag utvilad. Och tankarna klarnade, och känslorna ändrade sig, och jag inte bara visste utan kunde också känna att allt är precis som det ska och hjärtat slog lugnt och tryggt igen. Och jag är inte mer oförmögen än någon annan, jag kanske bara känner av livet lite mer än de flesta som springer i samhällshjulet. Och egentligen är jag inte ens oförmögen, för behövs inte vintern för att våren ska kunna blomma? Och behövs inte natten för att dagen ska kunna upplevas som ljus? Att våga erkänna växlingarna mellan styrka och svaghet, sorg och hopp, förmåga och oförmåga är min största styrka, och som starkast blir jag när jag inte låter mig jagas av föreställningar om linjär arbetsförmåga och ett ständigt ökande välstånd dikterat av marknadskrafter. Jag behöver inte mer pengar. Jag har ju ordnat det så att jag klarar mig, det finns en liten pott pengar. Jag har ett nätverk. Jag klarar mig bättre utan stress än med stress. Tänker bättre, mår bättre. Känner framtidshopp för jag känner kreativiteten som bubblar. Bara jag tillåter mig själv att vila när jag blir trött. Bara jag kommer ihåg att vara tacksam. Över livsresan som just nu bjuder mig på hisnande vyer.

Nästa vecka ska vi börja med bygget av mitt lilla hjulhus! Och som jag längtar efter att flytta in…

Alla kan…

Kim de Bruin — Fri, 12 Apr 2019 14:27:55 +0000

Min mormor hade den här planschen på sin vägg under 70- och 80-talet:

Den gjorde starkt intryck på mig när jag var barn, liksom mormors jämställdhetskamp. Jag var lika upprörd som hon. Ingen mer förminskning av kvinnans kompetenser, tack! Hon sa ofta ”kvinnor kan!”, och med det menade hon, liksom underförstått: ”kvinnor kan göra exakt samma som männen, lika bra, ofta bättre!”. Och hon var en förebild; hon började sin bana som sekreterare på KF, blev nyfiken på organisationsstrukturer och ledarskapsfrågor, började plugga på äldre dagar, engagerade sig politiskt, ville påverka samhället, fixade sin doktorshatt när hon var en bra bit över 70. Otroligt imponerande! Samtidigt tog hon hand om sin make som fått ett antal hjärnblödningar och som till slut var ganska krävande att sköta om. Men hon fixade det, var bergfast i sin övertygelse, orubblig i sin tro, tvärsäker på sitt budskap – kvinnor kan!

Så jag växte upp med den sanningen, och såg den därför överallt. Det var ju inte bara hon som sa sådär, hela samtiden pulserade av samma idé. Så jag blev manhaftig: bytte däck, lagade moppen, födde barn, tog för givet att min partner skulle delta i barnskötsel och hushåll, planerade, lärde mig argumentera, tävla, hävda med bestämdhet och hänvisa till fakta och vara extremt källkritisk. Jag ville Bli Någon. Någon som Påverkade. Som kunde förklara Hur Allt Är eller Borde Bli. Precis sådär som som samhället uppmuntrade och applåderade. Så givetvis kastade jag mig ut i arbetslivet, som alla andra och funderade på framtid, karriär, pensionspoäng, och att aldrig, aldrig någonsin bli ekonomiskt beroende av en man. Gud hjälpe. Bra kvinna reder sig själv! Precis som en man!

Sen tog jag slut någonstans på vägen. För att vara helt ärlig tog jag ju slut redan innan jag börjat. För jag är ingen argumenterare, karriärist, tävlare, inte innerst inne. Jag är inte den som vill eller kan ha många bollar i luften, vara bäst på allt, synas och höras. Ingen ”kan själv”, fastän jag så förtvivlat försökte klara allt själv.

Jag är bara en helt vanlig människa som vill känna mig värdefull i samhällets ögon, men som inte håller måttet. Jag vill vara behövd, och jag behöver vara behövd. En vanlig människa som råkade födas i en kvinnlig kropp, som råkade ha rätt höga halter av kvinnliga hormoner som fick mig att känna rätt så traditionellt kvinnliga känslor. Och som råkade ha lite autistiska drag för att toppa det hela ytterligare. Det är ju individuellt det där, vissa får mycket hormoner, andra färre. Några ’är känsliga, andra inte. Några upplever att de fötts i ”fel” kön, andra lever ut sin givna könsidentitet. Det handlar ju bara om slumpmässiga biologiska, kemiska variationer. Och var på jorden eller i samhället man råkas födas. Inget man själv styr över.

Jag kan bli bra på det mesta jag ger mig i kast med. Men inte någon gång under min uppväxt fick jag från samhället höra hur viktigt det är att lyssna på (den kvinnliga) kroppen, att ta pauser. Man skulle bli lika bra som män. Då duger det inte att lägga sig med mensvärk, eller ta ledigt pga foglossning eller för att man helt enkelt vill ta det lugnt före förlossningen. Latmask, ta dig i kragen, känn inte efter så förbaskat. Ingen mår dåligt av att hugga i. Så piskade jag mig själv till arbetslinjen. Jag fick heller aldrig med mig budskapet från samhället att små barns trygghet bygger på den omvårdnad, närhet och gemensam tid de får med sina föräldrar, och att det är viktigt för att få trygga samhällsmedborgare. Jag visste med hela min kropp att det var viktigt men de där värdena hamnade liksom åt sidan i en samtid som premierade ”JAG!”. Man skulle satsa på sig själv! Bli Någon! Särskilt som kvinna! Jag kände mig lite bakåtsträvande när jag valde att vara hemma så mycket som möjligt när barnen var små. Nästan politisk inkorrekt… Herregud, hur skulle det gå med min frigörelse, mitt egenvärde, mina pensionspoäng… Jag hade så dåligt samvete! För jag längtade innerst inte alls efter det jag ”borde” längta efter: mitt Riktiga Samhällskall – Utbildningen, Arbetet, Karriären… Jag var bara trött hela tiden och försökte se till att barnen inte for alltför illa av mina ständiga tillkortakommanden.

Det var vad min kvinnokropp nämligen helt automatiskt ägnade sig åt, envist: barnen först. Alla sinnen på spänn. Alltid. Sedan djuren, känna in, hur mår de, vad behöver de? Och sedan ta hänsyn till partnerns känslor och behov. För familjeflockens skull. Jag ville finnas till för dem allihop. Men jag skämdes djupt underst i mina lager, för att min ork inte räckte, för att jag var arg, sur, ledsen, otillfreds, och för att jag var därmed blev grälsjuk och ständigt letade fel. Trots att jag levde med en av de mest jämställda männen jag vet. Det måste ju vara något fel någonstans när man försöker göra allt rätt och ändå mår uselt?? När kroppen hela tiden bara lyssnar efter hur andra mår, medan man själv försöker både bli Självständig OCH en Engagerad Samhällsmedborgare som drar sitt strå till samhällstacken… Och så var det ju dessutom så otroligt spännande med utbildningen och jobbet och allt man skulle kunna påverka, bidra med, utveckla. Nog hade jag kunnat bli riktigt, riktigt bra, skarp, duktig…? Jag hade kunnat förändra. Om jag inte hade varit så förbaskat känslig…! Jag räckte inte till i någon ände. Ständigt trött. För min kropp var en sådan där kropp som behöver mycket egentid, mycket återhämtning. För mig tog kraften slut redan efter första barnets födelse. Men jag var en bra mamma, och i övrigt befann jag mig någonstans mellan hormonernas stormiga kaos och samhällets förväntningar på mig som Modern Kvinna. Och aldrig någonsin sa någon samhällsinstitution: oj vilken fantastiskt produktiv människa du är som så hängivet tar hand om de dina, tack här får du din lön, vi värdesätter dina kunskaper och din lojalitet, och förresten kan vi hjälpa till på något sätt?

Nu menstruerar jag inte längre – hormondansen har lugnat sig och jag kastas inte längre mellan ”djävlaranamma nu är jag oemotståndlig akta dig världen här kommer jag!” och ”jagdörjagmårsådåligtärsåfultittaintepåmigjagbryterihopälskamigsnällajaggårsönder”. Det är en oerhörd befrielse och först nu inser jag till fullo hur det där slet på mig: att försöka anpassa min kvinnokropp till en slags industriellt jämn (och ständigt ökande) prestationsförmåga i arbetslivet.

Jag kramar om mig själv i efterskott och undrar hur i helsike jag orkade: småbarn, stora barn, exman, ny man, andras barn, många djur, liten gård, studier, arbete… Men det gjorde jag alltså inte, det såg bara ut så på ytan.

Hur hade jag mått, om samtiden istället för att sträva efter värden såsom konkurrens, vinst och tillväxt hade upphöjt Moderskapsegenskaperna som den viktigaste normen att eftersträva? Och då menar jag inte hos enbart kvinnorna utan hos alla. För ärligt talat – vad blev det för ett samhälle där i praktiken enbart traditionellt manliga egenskaper premieras? Där det blivit en självklarhet att ALLA förväntas vilja arbeta heltid medan samhället tar hand om barn, sjuka, äldre? Där det till och med är olönsamt att inte göra det. Du MÅSTE ha två heltidsinkomster (rejäla) om du alls ska ha råd att skaffa barn, boende och ha råd med en trevlig fritidsaktivitet. Du straffas med sänkt SGI om du vill vara föräldraledig längre än 1,5 år. Och för att inte tala om hur dålig pensionen blir om du föredrar att själv vårda dina familjemedlemmar. Oavsett om du är man eller kvinna.

Om du värderar din familj, dina relationer högre än karriären kan du se fram emot en fattig och eländig ålderdom. Eller rättare sagt, om du jobbar heltid i hela ditt vuxna liv, medan samhället ser efter dina familjemedlemmar, så kan du se fram emot en tryggad ålderdom, ja så sades det. Så löd sagan. De trodde på den, de som skapade sagan. De trodde verkligen på sina egna ord.

Men nu vaknar jag upp i en samtid där kvinnor, trots att de jobbat hela livet OCH försökt ta hand om familjen, får så låg pension att de räknas som fattiga. En samtid där familjerelationerna är söndertrasade, för man har inte haft tid att umgås. En samtid där även barn, män och gamla mår allt sämre. Ingen hinner eller klarar av att bry sig om andras behov än sina egna. Det blev ingen gyllene framtid med tryggad ålderdom. Sagan var bara en saga, och vi svalde den.

Ursäkta mina former. Ska försöka passa in lite bättre…. Ja se där, det gick ju riktigt bra!

Jag klarar inte av att lönearbeta enligt schema längre. Jag gick sönder, och samhällets välfärdssystem har vänt mig ryggen. Jag ska försöka tjäna pengar som egenföretagare, men bävar så fort jag tänker på eventuell plötslig sjukdom eller en framtid som fattigpensionär. Jag har ingen rätt till ekonomiskt stöd, och jag har låga pensionspoäng. Jaha. Men ärligt talat, det gör mig inget längre.

För jag har aldrig mått bättre än jag gör nu, när hormonerna har jämnat till sig och jag inte förvärvsarbetar och tiden är min alldeles egen. Min kropp anger när jag har ork. Jag har ingen linjär arbetsförmåga. Ena dagen behöver jag sova mycket. Andra dagar gör jag mer än jag klarade på en vecka när jag lönearbetade. Så jag har mer energi än på många, många år, och är mer produktiv än på många år. Denna oerhörda frihetskänsla unnar jag alla, men det är få som får uppleva det, för den friheten jag valde, att hoppa av systemet, utan fallskärm, kan folk sällan unna sig när räkningarna måste betalas. De allra flesta måste bita ihop och kämpa på, medan de drömmer om avlägsna framtida rikedomar.

Jag orkar till exempel hjälpa andra, nu när jag inte är så trött hela tiden. Igår hjälpte jag mamma i några timmar. Förra veckan hjälpte jag pappa. För ingen annan gör det. För trots alla regler, så tar inte samhället riktigt hand om de svagaste i samhället, såsom det var tänkt. Jag orkar hjälpa dem, nu när jag inte förlorar energin på schemalagt förvärvsarbete. Det är galet… Idén var ju att om jag jobbar och betalar skatt så tar någon annan som jobbar och betalar skatt hand om mina svaga och sjuka familjemedlemmar. Så var samhällsöverenskommelsen. Men tryggheten krackelerar istället, barn och unga mår psykiskt sämre än någonsin tidigare, till synes friska och framgångsrika kvinnor går sönder inombords av stress och otillräcklighetskänslor, och män tycks vara vilsnare och må sämre än de gjort på hundratals år. För vad ska de göra när det blivit så uppenbart att de egenskaper som de förut hade ensamrätt på nu erövras av kvinnor från precis alla håll? Vilka värden finns kvar för männen när den sista resten av patriarkal struktur är på väg att rasa ihop (och jo, det var på tiden…)? Och hur mår vi egentligen, när vi inte har råd att hellre ta hand om dem som står oss närmast (om vi vill göra det) istället för att lönearbeta, därför att samhället inte värdesätter en person som vill göra det? Inte konstigt att folk mår dåligt….

Så vem har då tid att lyssna, att hjälpa, att trösta? Och säga: ”Vila lite, älskade du, så lagar jag lite soppa åt dig under tiden, och du ska se att om ett tag, om några dagar, några veckor, så mår du lite bättre igen. Jag finns här hos dig. Jag har tid.”.

Det rasar, ”välfärdssamhället”, mitt framför våra ögon. Så varför fortsätta…? Varför spela med i en samhällspjäs som inte längre är speciellt vare sig kvalitetshöjande, underhållande eller förkovrande? Hur blev det så här – att folk lever ensamma, dör ensamma, hur blev det så här att trots att samhället gör allt ”rätt”, dvs enligt reglerna, så förtvinar fler och fler, faller mellan stolarna, får diagnoser, blir sjuka av stress, tar livet av sig, dör av felmedicinering, av tristess, av meningslöshet, slås ut?

Nåväl. Kanske är detta ändå det bästa som kan hända oss. Kanske är depression ett friskhetstecken, liksom utmattning. Så tror jag i alla fall. Det är ett friskhetstecken att så många mår så dåligt att socialförsäkringssystemen rämnar. (tänk ordleken: de-pressed = luften har gått ur, och deep-rest = djup vila) Vi befinner oss kanhända i en kollektiv själslig träda, en tid av utmattning, kaos, panik, inre rannsakan och djup vila, inför det nya som är på väg. Ett nytt och friskt samhälle som inte begår rovdrift vare på sina egna medborgare eller på sin Jord.

Nu när allt raseras så är det den bästa tiden att så ”frön”… Ur kaos skapades Jorden och ur askan stiger fågel Fenix upp, dessa myter innehåller åtminstone beprövad erfarenhet och visdom… Och vi är så många som sår frön, och om man börjar se sig omkring så är det nya på väg att gro lite varstans. Hoppet finns överallt, men det gamla måste dö, och vi, samhället, kanske måste finna oss i nedbrytningsprocessen innan det nya kan skjuta verklig fart. Vi måste, som samhälle, erkänna depressionen och sjukdomen; att det gamla sättet inte fungerar längre.

Jag drömmer om ett samhälle där människor bor och lever i flockar om kanske 3-10 personer (typ) per hus/gård, samlade i mindre och större bygemenskaper. Där samtal och gemenskap står högst på prioriteringslistan. Där skattepliktigt förvärvsarbete görs på 10-20 timmar i veckan per person, och där alla, oavsett om de kan eller vill arbeta eller inte, har en garanterad lägsta samhällsinkomst som täcker de allra mest grundläggande behoven. Där de flesta i grunden mår rätt bra, eftersom de inte behöver oroa sig över att bli utförsäkrade eller hemlösa. Och där de som inte mår bra ändå ses efter och tas om hand av den lilla flocken. Där de som älskar att jobba gör det av nyfikenhet och glädje istället för att prestera och för att Bli Någon i andras ögon, och som, när de inte får det eftertraktade jobbet, eller den högre lönen, eller ror i land det viktiga affärsavtalet säckar ihop för att de ”misslyckades”. Ett samhälle där framgång inte mäts i pengar och prylar utan i hur bra ens relationer fungerar, och hur bra man är på att hjälpa varandra och därför inte behöver tröst-shoppa eller resa jorden runt efter Lyckan, som dålig självmedicinering pga av ensamhets- och meningslöshetskänslor. En samhällsgemenskap där det inte spelar någon roll hur mycket manliga eller kvinnliga egenskaper du har i din manliga eller kvinnliga eller däremellanskapade kropp – det står dig fritt att välja hur du vill använda din tid eller vem du vill relatera till, för du vet att det finns andra i flocken och att alla hjälps åt med att ta hand om varandra, på det sätt som stämmer med var och ens inre egenskaper och intressen över tid. Oavsett om man är man, kvinna eller annat. Man gör det man är intresserad av och bra på. Någon älskar att vårda, någon älskar att uppfinna, någon älskar att lyssna, någon att berätta, någon att forska, någon att odla, någon att laga. Och när det fattas en pusselbit, så kan man höra sig för hos gården eller byn intill, och så hjälps man åt igen. För det är vad varje barn får lära sig är det Högsta: att lyssna på varandra och bistå varandra med hjälp. Inte alltid, och aldrig helt mot ens vilja, men ofta, för man får lära sig vikten av empati. Och man måste inte göra samma saker hela livet, utan ens egenskaper tas till vara när de blommar upp beroende på var i livet du befinner dig.

Ett samhälle där den viktigaste principen av alla är: ”Vi behöver varandra, vi behöver ta hand om varandra och Jorden för att må bra, och alla gör så gott de kan, när de kan”.

Amen, haha

Alla får plats

Världsautismdagen 2 april

Kim de Bruin — Tue, 03 Apr 2018 07:29:40 +0000

”Vi uppmärksammar världsautismdagen 2 april!”. Jo.

Jag uppmärksammade så klart också världsautismdagen igår, för andra gången sedan jag fick min egen diagnos. Med blandade känslor. Så många röster nu, som trängs om talutrymmet. Det är bra att uppmärksamma. Ju mer något uppmärksammas, desto mer får det ju lov att finnas. Så det är av godo i ett längre perspektiv. Men det är också en delvis ful och skitig process i början, när det börjar rulla. När förtruppernas jobb är avklarat. När eldsjälarna, visselpipsblåsarna, forskarna och alla de som klivit ut ur garderoben har gjort sitt. När manegen är krattad för allmänheten att börja få upp ögonen. Då en allt större andel av folkmassan vaknar, och autism inte längre bara är något skruvat handikapp utan nästan börjar bli lite trendigt. Filmer och tv-serier görs nu i en strid ström, böcker skrivs, artiklar publiceras, fotoutställningar öppnar. Olika krafter trängs om definitionsrätten; detta är autism.

Jag blir lite trött. På den där kakafonin. Men på mig själv också. För jag har ju också lekt med tanken på att vara en av alla dem som skulle ge ut en bok, hålla ett föredrag, eller skapa en fotoutställning om hur det känns att ha fått diagnosen. Men jag insåg med tiden att jag inte kommer att orka fullfölja. För detta är ju den smärtsamma paradoxen: jag vill en massa, har så många fantastiska idéer och har absolut klart för mig hur det skulle kunna gå till, men det tar stopp där. Det går inte att omsätta de grandiosa idéerna i praktiken.

Min diagnos är förklaringen: jag har fullt upp att jobba halvtid och hålla näsan någorlunda över vardagsvattnet. Energin räcker inte till mer, helt enkelt. Och att den ens räcker till allt detta är ju så fantastiskt att jag är djupt tacksam så här långt. Jag glider således runt någonstans i gränsområdet mellan NT (neurotypisk) och AST (autismspektrumtillstånd). Jag fungerar nästan som normen föreskriver, dvs jag kan växla från AST till NT som en kameleont när yttre situationer så kräver av mig, men energin tar slut snabbt och jag behöver mycket återhämtningstid.

Det är spännande att röra sig mellan dessa världar. Jag har lärt mig så oerhört mycket av det. Att ha fått insyn i båda verkligheter. Jag har lärt mig vad ableism är. Att jag varit ableistisk själv. Jag har lärt mig vad det kostar, personligt och samhälleligt, att försöka vara ”normal”, att försöka anpassa folk efter ”normen”.

Jag har blivit ödmjuk av att få insyn i det, på riktigt.

Så är det något jag önskar mig så är det att världsautismuppmärksamheten utgår från de som har autism. Jag önskar mig att i framtiden slippa få autismen förklarat som något avvikande från normen, av dem som tror sig vara NT, bara för att de ännu inte fattat att det inte handlar om en defekt utan en funktionsvariation som kan te sig helt olika för olika individer. De med AST själva behöver få ta över berättelsen om hur det är, hur det känns, hur tillståndet skiftar beroende på omständigheterna. Så att världen blir medveten om att det inte finns någon enhetlig mall att förklara, bemöta eller bota autism med. Varje individ har sin unika berättelse.

Autismforskningen är ju på sätt och vis i ständig förvandling, och i takt med att allt fler får diagnosen så blir samtiden mer medveten om att autismen är som en magisk karta över vad det innebär att vara människa. En karta som bjuder på många intressanta effekter. Ibland som gåvor, ibland som belastning, ibland som rent handikapp, beroende på så många olika faktorer. Ju mer vi lär oss desto mer komplexa samband upptäcker vi. Och vi blir bättre människor av att förstå att vi alla fungerar olika, och att gränsen mellan normal och onormal faktiskt inte finns. Den gränsen var en illusion.

Så jag tror världen blir en bättre plats om alla lärde sig utgå ifrån den enkla formulan ”olika är normen”, för då måste vi alltid börja med att fråga oss ”hur fungerar jag/du i den här situationen, just nu?”. Och det vore vackert.

Om någon undrar hur just min autism påverkar mig är ni välkomna att fråga, för jag har skippat planerna på att skriva den där boken

Vill särskilt tacka de autistiska bloggare som jag lärt mig så mycket av. Ni när guld värda <3

Här några av dem:

https://ettannatsattatttanka.wordpress.com/tag/varldsautismdagen/
https://anarkoautism.wordpress.com/2016/04/02/varldsautismdagen/
https://funkisfeministen.wordpress.com/2018/04/02/det-ar-ableismen-som-ar-tragedin/
http://www.lifeonthespectrum.net/blog/?page_id=1906
https://www.homecare.co.uk/news/article.cfm/id/1584346/autistic-women-diagnosed-later-life-appearing-normal

Välkomnar livet

Kim de Bruin — Tue, 20 Mar 2018 05:34:01 +0000

Det är våren. Inte stress. Det kan säkert lätt bli stress av det om jag faller tillbaka i gamla hjulspår men det är ju faktiskt bara vårens energi som väcker mig tidigt sedan några veckor tillbaka. Vårljuset som får det att surra i kroppen av livskraft. Vaknade kvart över fem, redo. Den första vettiga tanken som steg upp i min nyvakna hjärnan var ”kvistar”. Det är snart påsk. Jag vill plocka kvistar, som ska få slå ut med vackra, skira, gröna blad. Och jag vill påskpynta, och städa, och färga ägg. Jag vill städa och bädda mitt hem. Som fåglarna; ut med gammal mossa och trasiga kvistar, in med nytt och fräscht material, för att bjuda in livet. Om bara ett par veckor ska hon födas, Mirjas och Anders lilla flicka. Lilla livet. Det är så otroligt häftigt att det kommer ske i påskveckan, i vårdagsjämningstider, när årstidshjulet tar sats på nytt för att få allting att leva ett varv till. Det är så oerhört stort att detta händer. Känslorna får inte plats inför detta oerhörda, detta livsomvälvande.

Jag är så djupt tacksam att jag hunnit bli frisk från utmattningen, att jag hunnit landat i mig själv inför denna nya fas i livet. Känner mig redo, för vad som än kommer.

Livet har ödmjukat mig. Jag har kämpat och försökt i så många år. Försökt fixa allt rätt. Dömt och fördömt. Bitit ihop och grubblat sönder. Längtat efter Svaren och Lösningarna utanför mig själv och inga jag fann varade i längden. Jag har flytt in i inre stenhårda prestationskrav, hastigt uppblossande drömmar, visioner och förälskelser. Inget hjälpte. Strypkopplet drogs åt allt hårdare och tvingade ner mig med näsan i i min egen lersörja. Så började resan inåt, och den var inte behaglig, men den gav utdelning. Nu vet jag att svaren är att det inte finns några svar. Och lösningen är att sluta leta efter lösningar. Jag har slutligen mjuknat inför allt jag inte kan göra, allt jag inte påverka, dammet har lagt sig och det som finns kvar är en stigande vördnad inför hur det faktiskt känns att leva. Hur det känns att låta allt få kännas, både det sköna och det smärtsamma.

Och se, i denna kapitulation resta sig fågel Fenix upp ur askan och livet återvände så sakteliga till mig. Och plötsligt har jag tillgång till mer skaparmagi än någonsin förr. Nu lever jag, på riktigt, genom att känna istället för att tänka. Och wow, känslorna, ja, de är ’all over the place’, och det har de lov till

Lilla livet, välkommen till stora livet <3