tinyhouse – de Bruin insight out

Kylen värmer!

Kim de Bruin — Tue, 09 Nov 2021 12:10:45 +0000

Energiförbrukning är en het fråga nu när elpriserna skjutit i höjden. Även jag blir påverkad, och det trots att det går åt löjligt lite el i mitt boende. Men jag får härmed erkänna att jag helt tappade målföret när jag fick höra vilken förbrukning min dotter och hennes lilla familj har i sitt nybyggda fyrarumsradhus i bostadsrätt. De har en snittförbrukning på knappa 6 kWh per dygn!! Och då handlar det alltså om både uppvärmning, disk, tvätt, tork, dusch och matlagning för en småbarnsfamilj där ett av barnen har spytt konstant under sitt första år så ni kan ju gissa att tvättmaskinen gick nonstop…

Jag trodde jag hörde fel. Jag trodde de hade mätt fel. För min snittförbrukning ligger på ca 4,3 kWh per dygn, räknat på ett helt år. Hur kunde det skilja sig så oerhört lite?? Jag som är så snål med allt som drar energi??

Svaret ligger alltså i hur deras nybyggda hus är anpassat efter nya krav på låg energiförbrukning. Allt i huset är genomtänkt. När de är hemma värmer de liksom själva upp huset för det är så välisolerat. All värme cirkulerar och återanvänds. Bland annat förvärms vattnet innan det hamnar i varmvattenberedaren. Alla elektriska apparater är ytterst energisnåla. Så trots att de har allt en modern familj i ett modernt samhälle tycker är en självklarhet, så går det inte åt mycket mer energi dagligen än vad lilla jag gör av med… Det här var rätt stort att ta in…!

Jag ödmjukas inför dessa fakta. Vet inte riktigt varför. Men det har kanske att göra med hur långt man kommit kunskapsmässigt inom energiområdet. Det ger hopp för framtiden. Eller…?

För tyvärr handlar det än så länge tyvärr först och främst om vad man har råd att investera. Om man har råd kan man bygga och bo extremt energisnålt. Det där huset de köpte kostade en slant. De har lån, och de kommer jobba heltid båda två när småbarnsåren är förbi. De kunde välja så, men alla kan inte det. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna omständighet. Själv har jag numera varken lån eller kapital, men däremot har jag massor med tid att göra förnuftiga val utifrån mina förutsättningar. Vad är mest värdefullt? Jag antar att det handlar om var man befinner sig i livet, i förhållande till vad man anser är viktigt och vad som krävs av en… Ingen lätt fråga.

Men det känns sorgligt att boendefrågan och hållbarhetsfrågan i så hög grad tycks vara en ekonomisk fråga. Alla har ju inte råd eller möjlighet att göra hållbara val.

Man kan också fundera över alla de här nya apparaterna som är så energisnåla, hur länge de håller. Min pappa har en frys som är över 40 år gammal som fungerar ännu, även om den drar 3 ggr mer än den nya han köpt. Men de där nya vitvarorna som byggs är inte byggda för att hålla så länge. Så när behöver kyl och frys bytas ut och vad kostar det då? Det går ju dessutom åt energi när nytt ska tillverkas, för att inte tala om all frakt av delar kors och tvärs. Den energiåtgången är svår att räkna på för en simpel själ. Men jag tänker som så att all konsumtion bidrar till att samhället har ett gigantiskt energibehov. Så för mig blir valet väldigt enkelt: ju mindre just jag konsumerar, desto mindre energislöseri bidrar jag till, desto bättre för klotet.

Ändå är jag imponerad av hur lite el de gör av med när huset är så välisolerat. Jag förstår nu på ett helt annat sätt att gamla hus är energislukare! Men jag förstår också att alla som bor i gamla energislukande hus inte kan bygga nytt hux flux bara för att bli ”hållbara”… De här höga elpriserna sätter onekligen frågan om rättvisa och jämlikhet på sin spets. Om folk inte har råd att bo i sina hus pga för höga elpriser, hur blir det då på längre sikt…?

Allt detta funderande över energiförbrukning bidrog till att jag såg över min egen situation ett varv till. Hur kan jag minska min förbrukning? Jag kikade på mitt gamla kylskåp. Det var billigt (köpte det begagnat för 300kr) men det drar säkert en hel del. Och ännu mer när det är varmt. Plötsligt kändes placeringen inte längre optimal. Varje gång jag eldar i brasan blir det lätt 25 grader inomhus och kylen får jobba hårt. I hallen däremot är det oftast kallt för dörren är inte isolerad. Under den kalla årstiden avgränsar jag hallen med ett tjock draperi. Så jag flyttade kylen till hallen så att det står svalt och inte behöver kämpa lika hårt.

På sikt vill jag gärna köpa ett nytt kylskåp, kanske gasoldrivet, men det kostar ju, och ekonomiskt är jag inte där ännu. Och dessutom vill jag inte konsumera i onödan. Det håller så länge det håller. Jag vill dessutom prioritera solceller när jag sparat ihop en slant.

Hur som helst känns kylskåpsflytten som ett bra drag. Hallen är numera varm och behaglig eftersom kylen värmer upp utrymmet bra. Dessutom inser jag nu att denna värme stiger upp mot loftet och även strålar in i toaletten. Förut steg ju kylskåpets värme genom trappsteget och rakt upp i taket. Min katt Flisan gillade det förvisso, hon låg ofta på just det där trappsteget, men nu får hon ligga i sängen istället. För där är det numera rätt varmt och skönt.

Om ett tag får jag se om det gör någon skillnad på elförbrukningen

Så här har det sett ut sedan jag flyttade in. Det kändes helt perfekt.

Men nu ser det ut så här.
Jackor och skor har flyttat till andra sidan om dörren, där jag förut hade verktyg och färghinkar.

Och nu har jag ett gapande stort hål att fylla. Ska det bli hyllor? Lådor? Garderob?
Ingen aning. Förslag mottages tacksamt…

Tiny erfarenheter kring inomhusklimat

Kim de Bruin — Thu, 18 Mar 2021 07:40:24 +0000

Okej, nu har jag snart bott i hjulhuset ett helt år. Dags att rapportera om hur det känns. För det KÄNNS :-). Det som helt klart sticker ut mest är hur nära ute känns inne när man bor tiny. Inte så konstigt kanske. Liten boyta och förhållandevis tunna väggar gör så att huset inte lagrar någon temperatur särskilt länge.

Sommartid blev det fort alldeles för varmt inomhus. Jag lärde mig snabbt dra för gardinerna för att motverka växthuskänslan, men det räckte ändå inte. Det blev lätt över 30 gr uppe på loftet. Jag är väldigt glad jag valde att sätta in två öppningsbara fönster på sovloftet, på så vis blev det i alla fall lite sval nattluft som kunde fläkta igenom. Men det räckte inte riktigt så jag kröp till korset och köpte en eldriven fläkt också. På så vis blev de varmaste nätterna drägliga. En tanke inför nästa sommar är att skaffa markiser för de fönster som vetter mot söder, alternativt att spänna upp en skuggande markisväv eller ett gammalt segel utanför. Om jag kommer så långt som att bygga en altan på den sidan vill säga. Vilket i sin tur beror på om jag hittar min permanenta plats (det kanske har lossnat på den punkten, jag återkommer om det i ett inlägg längre fram). Men även med en stor markis kommer inte problemet vara löst; hela huskroppen blir ju snabbt varm i gassande sommarsol, så jag kommer nog inte ifrån nattfläkten.

Väggar mot syd, sydväst. Stora fönster, vilket fångar mycket sol, mycket värme.

Hösten var trivsam, jag började elda så smått i kaminen så fort den var installerad. Lärde mig raskt hur snabbt det går att tända och hur snabbt det blir bastu inomhus. Det tar en kvart från kyliga 11-15 grader till gräsliga 30 grader. Efter hand lärde jag mig elda lagom, och hålla liv i elden lite lagom, och jag lärde mig hur många timmar huset håller dräglig värme inomhus innan det är dags att tända på nytt. Jag lärde mig var begreppet ”kaffeved” kommer från. Det är såklart de tunna stickorna man eldar med litegrann när man bara vill koka upp kaffevatten men inte få bastu inne

När kylan slog till i februari räckte det inte med enbart vedeldning, det blev svinkallt inomhus framåt småtimmarna. Jag hade ingen lust att sätta väckarklockan för att elda nattetid, så jag skaffade mig ett oljefyllt element. För att spara så mycket pengar och tid som möjligt experimenterade jag med att alternera och kombinera vedeldning och eluppvärmning.

Experimentets slutsats så här långt är att det blir lagom balans om elementet är inställt på låg värme vilket gör att det går igång enbart nattetid. Morgontemperaturen är då ca 12-15 gr när jag vaknar. Då tänder jag en brasa och det blir snabbt mysigt så jag kan njuta av morgonteet framför brasan. Under dagens lopp eldar jag med ca 4-10 värmeloggs (beroende på hur kallt det är ute), varav den sista laddningen sker ungefär mellan 21-22. Det är lite kruxigt, för om jag lägger på precis innan jag lägger mig så blir det för varmt på loftet, upp emot 28 gr. Ofta somnar jag faktiskt med öppna loftfönster, och den kalla nattluften väcker mig några timmar senare för att stänga dem

Den kallaste perioden hängde jag draperier för fönstren (Har inte satt upp gardiner. Än…) Men det resulterade i följande:

…TJOCKT med is på insidan av det största fönstret, som, är jag rädd, inte är särskilt bra… Så går det när man handlar begagnat. Önskar så här i efterhand att jag hade köpt nya fönster, eller åtminstone bättre begagnat. Men snyggt är det ändå

När jag inte är hemma håller elementet 10-14 gr, vilket tycks funka bra fastän det inte eldas i kaminen då. Det har förvånat mig lite, då jag har uppfattat det som att elementet egentligen är lite för klent. Jag gissar att det kan bero på solens instrålning genom fönstren, det värmer också, trots frostgrader ute. Jag har heller inte varit borta långa perioder i sträck, så jag är inte helt säker. Kanhända är elementet, ett billigt variant med digital termostat och digital display, inte det mest pålitliga och kanske slår det på och av lite som det vill, oavsett vilken temperatur jag anger.

Vid några tillfällen provade jag att enbart värma med elementet, elförbrukningen fördubblades då, men inte trevnaden, för jag saknade den goa värmen som kommer från kaminen. Kölden utanför när det var som kallast (ca 12-17 minusgrader) trängde verkligen in genom väggarna och även om inomhustemperaturen visade 20 gr så kändes det mycket kallare pga att väggar och golv strålade kyla. Kaminens värme jagar effektivt bort kölden ur väggarna

Temperaturen en kall och tidig morgon, nere vid golvet. Uppe på loftet visade mätaren 18,7 gr och luftfuktighet endast 24.
Så mycket skiljer det sig mellan golv och loft.

För att hålla koll på elförbrukningen har jag installerat en elmätare. Under den kallaste månaden gick det åt ca 9 kWh per dygn, inklusive hushållsel (kylskåp med frysfack och belysning och dator). Åtgången på värmeloggs under samma period var i snitt 7 st/per dag. En värmelogg ger 4 kWh värmeeffekt, så det blir 28 kWh per dygn.

Jag betalar 1,60kr per kWh el till Michael, enligt överenskommelse. Värmeloggsen kostar 2,75kr/st (99kr för tre paket på Granngården). Så den kallaste månaden gick det åt ca 35kr/dygn i uppvärmning. Men redan nu, när utomhustemperaturen ligger runt 0-strecket, har elförbrukningen minskat till ca 6kWh per dag.

Sammanfattningsvis känner jag mig rätt nöjd med erfarenheterna så här långt. Det går ju rätt bra, men jag vill verkligen poängtera för er som går i planeringstankar att bygga eller skaffa ett tinyhouse på hjul att det här med att förhålla sig till inomhusklimatet kräver ett helt annat engagemang än att bo i villa eller lägenhet.

En lösning vore ju att bygga rejält tjocka väggar men då blir det smalt och trångt inomhus. Och frågan är om det skulle göra större skillnad då huset är så litet att det saknas massa som kan lagra värme/kyla.

Så ta med detta i beräkningen, ni som planerar

Lite om skalets konstruktion inifrån och ut:

Väggar: Liggande panel 12 mm, iCell cellulosaisolering i skivor (45mm stående + 70mm liggande), plywoodskivor 12 mm, luftspalt 25 mm, ytterpanel liggande 22mm.

Tak: Väggplywood 12 mm, ångbroms, iCell 170mm+45mm, vindpapp, luftspalt 30mm, råspont, 2 lager takpapp.

Golv: furugolv 28mm, lump-papp, iCell 170mm, oljebehandlad masonit.

Läskigt med trender

Kim de Bruin — Mon, 21 Sep 2020 07:54:03 +0000

Läser i min dagbok; perioden vinter/vår 2018-2019, för att hitta text om hur beslutet att bygga tinyhouse på hjul föddes. Men. Det finns ingen sådan text. Texterna i dagboken handlar om känslorna, om rädslan inför förändring, om jobbet, om sjukskrivningen, om utförsäkringen, om ekonomin, om turerna med a-kassa och starta eget, om försäljningen och flytten från bostadsrätten till källarlägenhet hos exmannen Michael. Texterna handlar om samhällets normer och arbetslinjen och klockslaveri och hur jag som autist försöker skapa någon begriplig förståelse och förhålla mig inför allt det där. Inte ett ord om hur idén föddes ens. Jag blir förvånad men vet ändå genast varför jag inte skrev om det. Jag stoppade n.l. huvudet i sanden, till och med inför mig själv, hellre än att beskriva turerna kring beslutet att det skulle bli ett tinyhouse på hjul.

Jag skrev lite i bloggen, (ex här), försökte vara pepp, men innerst inne gnagde osäkerheten, Rädslan. Att jag, igen, var en sådan där som försöker Vara Någon, Bli Något. Jag visste inte vad jag skulle med den där osäkerheten. Ville stå i rampljuset men samtidigt bara gömma mig.

Det är nämligen som så att jag är en sådan person som skyr allt vad trender heter. Så fort något blir en trend så backar jag, till och med om jag själv ivrigt förespråkat och ägnat mig åt just det som trenden lyfter fram. Alltså till och med positiva trender, som jag ju rimligen borde vara glad åt. Jag blir rädd av trender, för när något blir en trend då tycks folk flocka ihop sig, följa strömmen helt blint, tappa huvudet och bli smått maniska. Och maniska människor i grupp är livsfarliga, det har historien visat. Jag vet att det låter lite skruvat, men så här har jag alltid fungerat. Jag blir rädd, av flockens rörelser, på ett mycket djupt plan. Beror det på minnen från tidig barndom, tidigare liv eller är det kanske minnen på cellnivå, ärvda från pappa som upplevde andravärldskriget i Amsterdam som barn? Och hans förfäder som upplevde även första världskriget? Ingen aning, skit samma. Människor som följer en trendvåg är kapabla till allt möjligt tokigt. Och jag visste ju att tinyhouserörelsen är på G. Den är stor i USA, växer så det knakar i Europa, och har just vaknat i Sverige. Jag var rädd. Rädd att bli en av de första, en av många, en i en Rörelse. Brrrr. Så inte ett ord i mina dagboktexter. Men jag minns att jag ägnade oräkneligt antal timmar på nätet, letandes efter en Lösning på mitt dilemma: hur och var ska jag bo? Vad har jag råd med? Hur ska jag organisera mitt liv utifrån hur jag fungerar, istället för att knäcka mig i mina försök att passa in i samhällets dikterade villkor? Hur kan jag leva närmare Livet? Kliva av ekorrhjulet?

Tinyhouse blev det enda alternativet. Trots osäkerheten kring olösta frågor såsom var den ska stå, bygglov, avloppsregler osv. Det finns inga regler för tinyhouse, för det är ju som sagt ännu en ny företeelse i Sverige. Man kan tycka att jag kunde hittat ett enklare alternativ, en billig hyreslägenhet någonstans. Men där jag bor, i Grebbestad, är det ungefär samma bostadspriser som i storstäderna. Man kan hyra billigt vintertid, men måste då flytta ut under sommarmånaderna då hyrorna skjuter i höjden pga alla sommargäster som slåss om bra boende nära havet. Att bo i tält, husvagn, husbil eller att starta kollektiv var alternativ jag allvarligt övervägde, men sedan släppte i takt med att jag radade upp alla konsekvenser det skulle medföra. Jag behövde ju hitta ett boende som fungerar ihop med hur jag fungerar. Annars var det ju ingen vits liksom.

Den 20e mars körde jag och exmannen till Tidaholm för att hämta det alldeles nya underredet från företaget Treesign som tillverkar tinyhouses. Pengarna lånade jag av pappa, och jag var dödligt nervös inför transporten. Visserligen hade vi lånat en bra bil (en rejäl Volvo 245) men frigången var knappa 40 cm, ännu mindre när vi hakade på kopplingen och det visade sig att bilens fjädring var lika trött som bilen var gammal. Jag hade heller inte exakt koll på vilka vägar vi kunde köra (det är ju förbud att köra 30km-fordon på motorväg). Jag avskyr att inte veta allt, i detalj, i förväg. Som tur är fungerar exmannen tvärtom (vilket såhär i backspegeln varför han är min EXman…), han lever upp när saker är ovissa, så han höll modet uppe hos mig. Det tog duktiga 6 timmar att ta sig hem. 35-40 km/tim var lagom hastighet, över eller under orsakade märkliga vibrationer och känguruhopp i hela det dryga 9 meter långa ekipaget. Vi blev tvungna att köra en kortare sträcka på motorväg men himlen trillade inte ner i huvudet på mig. Ingen polis som kom ifatt med blåljus för att skälla på oss. Underredet skrapade inte i asfalten mer än två gånger. Allt gick alldeles utmärkt smidigt faktiskt.

Underredet var gigantiskt stort. Och jag var yr av glädje inför denna nya livsfas som dittills endast snurrat runt i mitt huvud men som nu uppenbarade sig som en ytterst påtaglig verklighet – i betryggande stadigt stål.

Men det skulle dröja nästan ett halvår innan bygget kom igång.

Min hund Tess är liten, ungefär som en rejäl katt. Väger 4 kg.
Underredet är 8 meter långt, 9, 5 med draganordningen, och tar max 9 ton.

Draganordningen med bilhandske, som sitter på här, lånade jag av Treesign i samband med körningen.
Jag har en egen draganordning med traktorkoppling.
Så när jag ska rulla iväg stugan blir det med traktor.

Vardagsbestyr

Kim de Bruin — Wed, 03 Jun 2020 05:14:59 +0000

Ska försöka beskriva kortfattat hur min vardag ter sig under den här första trevande perioden i lilla huset på hjul.

Fågelsång är det som väcker mig genom gliporna i de öppna fönstren på sovloftet. Naturen utanför känns så nära, doften och ljuden blommar liksom inuti mig. Vet inte varför, för i princip är det ju ingen skillnad med att sova för öppet fönster i ett större hus. Men sovloftet är som en liten kokong, kanske bidrar det?

Så ligger jag där och bara känner in. Mitt lilla hus. Mina djur som sover tätt intill mig. Sträcker på mig, mycket och länge. Nu hägrar dagens första kopp te, nu måste jag nerför trappan. Den har 25 cm i steghöjd istället för brukliga 18 cm. Ännu finns inget trappräcke så jag går ner med yttersta koncentration.

Det är svalare nere. Medan vattnet värms på gasolspisen, kollar jag inne- och utetemperatur. Är det kylslaget så tänder jag några ljus eller en gasolflamma till på spisen. Det blir fort varmare, från 17-18 grader till 23-26 grader. Det går snabbt så här års, jag brukar snart få öppna altandörrarna. Och om det är blåsigt ute så får jag snart stänga till igen. Jag gillar att utrymmet är så litet att jag behöver förhålla mig till temperaturen. Det är som att lära sig dansa tillsammans. Jag och huset lär oss hur vi fungerar ihop.

Efter frukosten diskar jag genast. Det är för trångt i köket för att låta det vänta. Eftersom jag ännu är långt ifrån en verklighet med rinnande vatten och fungerande gråvattenavlopp så snålar jag med vattnet. Varje droppe ska ju bäras in och ut. Jag häller t.ex. kokvatten efter äggkokning i en liten balja, spär ut med regnvatten.

Jag har två vattenbehållare inne, den ena med regnvatten från tunnan utanför, och så en med dricksvatten som hämtas från kranen i Michaels garage. Jag sköljer rent med pyttelite regnvatten, slaskvattnet rinner sedan ut i en 10-litershink under hjulhuset. Innehållet sprider jag regelbundet i rabatterna och gräsmatta, som tur är har Michael mycket grönytor i trädgården. Detta medför i sin tur att jag snålar extremt med diskmedlet. Ska köpa hem diskmedel som är biologiskt nedbrytningsbart, men vet ännu inte vilka tillverkare som håller vad de lovar. Jag tar gärna emot tips!

Regntunna

Slaskvatten

Toaletten funkar fint efter att jag ändrade lite på konstruktionen. Nu är det lätt att hålla rent och lätt att tömma tunnan. Fekalierna täcks med kompostströ efter varje toabesök, det torkar snabbt tack vare fläkten i toaletten. Varje månad tar jag ut hinken och tar med mig det luktfria och rätt torra innehållet till ställen där man kan och får lämna toalettinnehåll. När jag har hittat mitt framtida ställe där jag ska bo kommer jag ha en toalettkompost. Toapapper samlas upp i papperspåsar så det torkar ordentligt, pappret tänker jag sedan hälla lite matolja på och använda till att tända i kaminen med. Urinen rinner ut till en 10-liters bensindunk utanför. Jag sköljer ur urinskålen med 1-2 dl vatten efter varje besök, så det blir ca 1:3 urin och vatten i dunken. När det väntas regn sprider jag detta under bärbuskarna, om det inte väntas regn åker dunkens innehåll ner i toaletten i huset. Detta mest för att skydda grannarna från ammoniaklukten.

Förut hade jag en ejektortank. Den hade jag behållit från den begagnade Separett-toan jag hade förut – hur tjusig som helst och beskrivningen på Separetts hemsida lät så övertygande, men jag trivdes inte alls med den. Den kräver vattenslang med ett särskilt tryck i, detta för att kunna sprida ut urinen ur 50-literstunnan i en blandning av 1:8, vilket i mitt fall ju blev 1:16 eftersom jag ju sköljde urinskålen med vatten. Men slangen som man skulle sprida innehållet genom var ganska otymplig och kort och tunnan gick ju inte att rubba så antingen behövde man fylla några vattenkannor i taget eller endast sprida inom 5 meters radie. Det som sen kom ut ur ejektortanken, som kallas för guldvatten för det är så bra näring för allt som växer, luktade ändå starkt av ammoniak, vilket inte kändes bra alls med tanke på grannarna. Även om lukten försvinner fort så vill man ju ändå inte vara den som sprider stank… Så ejektortanken hamnade på soptippen och nu hanterar jag den lilla bensindunken på ett synnerligen enkelt sätt , ingen lukt sprider sig och jag är så nöjd, så nöjd.

Äntligen fått en gardin på plats så jag slipper se röran under diskbänken

Nu bor jag alltså här och jag trivs superbra. Det är inte på långa vägar klart, fullt med ”så-länge-lösningar”, men i ärlighetens namn är jag trött nu. Att till slut ha nått målet – att flytta in – fick den effekten att jag sjönk ihop som en sufflé. Luften har gått ur mig och kroppen är duktigt sliten, den har visserligen gnällt länge men jag har ju skjutit det åt sidan. Inte tillåtit mig att känna efter. Nu blommar smärtorna ut för fullt. Har varit hos doktorn och till röntgen pga smärtor i höften, han misstänker artros, vilket fick mig att ännu en gång ta tag i mina försämrade matvanor. Nu blir det sockerstopp, glutenstopp, och skärpning med att ta kosttillskotten. Och träning. Nu måste det bli av. Har börjat med höftstärkande övningar.

Men mest av allt ska jag vara snäll med mig. Låta kroppen få säcka ihop ett tag. Vila.

Det är som det är. Läget duger gott nog. Livet är förunderligt bra. Och vackert. Det är ju helt galet vackert…

Aktiverad

Kim de Bruin — Wed, 20 Feb 2019 10:26:59 +0000

Åååh, denna känsla av bråttom! Nu! Nu är det dags! Efter ett liv i väntan… Det är nu det händer!

Alltid vetat. Alltid haft all information, sedan barnsben. Det här västerländska sättet att leva är inte hållbart i längden. Pappa som visade mig strandlivet, havet, fåglar, insekter, odling, som berättade hur allt hänger ihop och är beroende av varandra. Hur han visade mig livets mirakel i allt: små löv, snäckor, frön, krukväxter, fjäderfä och små kaninungar. Sedan flytten, bort från överbefolkat, stressigt och nedsmutsat land där de sista spillrorna orörd natur var inhägnade för att inte trampas sönder. Betala biljett för att få vandra på stigarna. Från Holland till Sverige.

Åh, detta vackra stycke natur jag har fått nåden att rota mig i. Skandinavien, Sverige, västkusten! Skogen och havet, allemansrätten, friheten! Ovärderligt underbart!

Och sedan. Alla dessa många, långa år, i en samtid som bara jagade vidare efter mer, mer, mer. Hur jag gav upp, tunnhudad som jag var, föll till föga av ren överlevnadsinstinkt. Orkade inte vara udda miljötönt, foliehatt, bakåtsträvare. För ensamt, för smärtsamt! Ok då, smälta in, utbildning, jobb, prylar, resor. Ok då, ekorrhjulet, tjäna pengar så jag kan bli fri – sen, sen, sen, när jag är ekonomiskt oberoende. Då ska jag! Köpa mer, resa mer, köpa mer, njuta mer, köpa mer, ha mer tid! Unna mig! Because I’m worth it!

Åh, denna utmattningskrasch!

Tack! Jag vaknar nu! Vaknar upp till en samtid där alla mina gamla vetskaper, kunskaper, insikter plötsligt får plats. Det är rätt nu, det är trendigt nu. Det är Greta nu, Omställning pågår, klimatplaner, downshift, stressa mindre, forest bathing, lev enklare, det är sociala medier nu. Det händer nu, nu!

Jag gnuggar mina ögon, yrvaken, nyvaken, hur länge har jag sovit? Inte tid att sörja. Jag har vaknat! Och vet att jag är en imagocell*, liksom alla de där jag läser om, pratar med, upptäcker omkring mig. Det är så många imagoceller nu! Vi är så många nu. Inte ensam längre.

Som jag har väntat, på att få göra det jag hela tiden vetat att jag är här för att göra. Nu är det dags. Nu. Omställning pågår, downshift pågår. Det är inte svårt alls. Jag vaggar Jorden i famnen, viskar i hennes öra: ”Allt kommer bli bra. I am sorry. Please forgive me. Thank you. I love you.”

(https://www.flickr.com/photos/87312894@N00/)

*När en larv förvandlas till fjäril sker det med hjälp av s.k. imagoceller: celler som bär på information om den framtida fjärilens gestaltning. Från början bekämpar larvens immunsystem dessa celler, då de ses som främmande. Många dör. Men till slut är de ändå så många att larvens immunsystem inte hinner döda dem, och de börjar påverka larvens celler att ombilda sig till imagoceller. Larvens system kollapsar, det blir kaos. Men imagocellerna bygger upp fjärilen.

(källa: https://www.slideshare.net/KristoferBjrkman/1391769424-imagoceller)