sans – de Bruin insight out

Inte bara några träd

Kim de Bruin — Sat, 25 May 2019 07:14:27 +0000

I samband med att jag ändrat en del på min hemsida publicerade jag en text på startsidan, Helig källa, om en plats som är viktig för mig, och som blivit skändad på ett sätt att hjärtat närapå brast härom året. Eftersom det har känts väldigt personligt och privat av olika anledningar har jag inte velat publicera tidigare. Men var det dags att dela min upplevelse, och härmed förklara varför:

Ska först klargöra att jag inte har något emot att människor sågar ner träd i allmänhet. Det handlar om HUR det går till. Av vilken anledning och med vilken respekt. Även träd förtjänar att respekteras, dels på grund av biologiska skäl (vi behöver dem!) men även för att forskning visat att de samarbetar och kommunicerar på ett sätt de flesta människor ännu inte är medvetna om (länkar längst ner). Dessutom är de portar till uråldrig visdom vi glömt och behöver hitta tillbaka till.

Vissa träd växer i särskilda klungor och/eller på särskilda platser. Om man är det minsta känslig för det så känner man direkt att detta är en plats att komma till sans. Är man inte känslig, så kan man träna upp förmågan, ja man borde det. Utan träd är vi förlorade, träd står symbol för så många aspekter på Jorden, dessutom ser de till att vi kan andas. De är våra lungor. De bär kunskap med sig. De stunder jag varit som mest vilse och på botten har träden varit min bästa medicin; att sitta under ett träd, krama ett träd, vandra bland träd. Lugnet har återvänt, visdom och insikter har kommit. De råaste och mest gömda känslorna har vågat välla fram. Träden är bäst på att lyssna.

På ön växer en liten klunga knotiga träd. De växer runt en vattenspegel som svämmar över ibland och torkar ut ibland. Det har varit en alldeles underbar plats, omgiven av stora stenblock och klappersten, med ett perfekt läge i skydd av öns högsta topp, hemligt och magiskt. Orörd sedan tidernas begynnelse. De små trädstammarna såg unga ut vid första anblicken men när man tittade efter närmare såg man att de funnits där länge. De kan inte bli större, inte högre, inte tjockare – det blåser för hårt och för salt där de står. Ändå är själva platsen lugn. Innanför trädens krets fanns en uråldrig frid som är svår att beskriva. Det känns som ett stort pulserande hjärta.

Första gången platsen blivit skändad bröt jag ihop. Närapå en fjärdedel av träden var nedmejade, men inte omhändertagna. Det var en akt i yttersta avsaknad av respekt. Som om det bara handlade om att röja lite sly. Fler träd blev nedsågade något år senare, och sedan igen. Varje gång blev jag svartare inombords, men vad skulle jag säga? Jag bor ju inte där. Och hur flummig skulle man inte uppfatta mig med mina känsliga känslor OM jag skulle våga säga något…? Till slut infann sig trots allt ett tillfälle. Ute på promenad råkade jag få syn på mannen som sågat ner åldringarna för de stal några minuter av hans kvällssol, och han var ensam. Jag gick fram på darrande ben och med ett hjärta på väg att hoppa ur kroppen av nervositet. Och så vädjade jag till honom: snälla, snälla, gör inte så någon mer gång, mitt hjärta brister. Jag ber dig. Du som tar så fint hand om din egen trädgård, platsen däruppe är också en trädgård. En vacker plats som vi alla kan få njuta av. Om du är orolig att de ska växa för högt kan vi väl hjälpas åt att klättra upp och ta topparna? Och kan vi inte hjälpas åt och ta bort alla trädliken? Det ser ut som ett slagfält. Snälla?

Samtalet gick bra. Jag vet inte vad han tänkte men han skrattade inte åt mig, och han lyssnade faktiskt. Han har inte sågat ner fler träd. Än. Med viss bävan går jag dit ibland, livrädd för vad jag ska få syn på. Nu återstår för mig bara resten – att föreslå en dag för gemensam städning i syfte att återge platsen sin värdighet. Men jag vet inte vad som är rätt eller hur jag ska göra. Jag vet bara att jag helt plötsligt har blivit en sådan där trädkramare. Inte i protest, inte i affekt, inte politiskt. Utan för att hjärtat går sönder. Hjärtat brister när rationella individer tar fram motorsågen för att skulptera fram sin perfekta bild av semestervistelsen – utan att veta vad de gör, utan att fundera tre varv till: vilka värden finns här? Trampar jag sönder något här? Skändar jag?

Nu är det trots allt så att träd och skog kan läka sig själv fort. OM man inte har mejat ner för mycket på en gång och har sågat ner Moderträdet, som är den som vidarebefordrar kunskap till de yngre träden. Jag håller tummarna. Och går till den där speciella dungen då och då och viskar besvärjelser och gråta ”förlåt oss ty vi vet ju inte vad vi gör”. Och sneglar över axeln för att förvissa mig om att ingen ser mig…

Men jag är i alla fall modig nog att skriva om det nu!

Forskare som berättar hur träd kommunicerar:

Artikel om Suzanne Simard

Artikel om Peter Wohlleben

Det är inte jag som har kontrollen

Kim de Bruin — Sat, 30 Dec 2017 07:31:35 +0000

Det blir inte så mycket skrivet för tillfället. Inte för att jag inte skriver, för oj vad jag skriver mycket. Flera timmar om dagen. Jag skriver mycket dels för att jag gått en distansskrivarkurs de senaste 6 veckorna, och dels för att jag skriver dagbok varje dag. Det känns konstigt att kalla det dagbok, dock. Det ordet får mig ju ohjälpligt att tänka på den prydliga lilla fullklottrade tonårshjärtesorgsboken, som låg undangömd på ett särskilt svårhittat ställe så ingen obehörig fick syn på den.

Den dagboken jag skriver nu är såklart ocharmigt elektronisk. Dagligen fångar jag de tankar och ord som vill upp och ut, och med hjälp av tangenterna knattras de fram nästan lika snabbt som mina tankar producerar dem. Det är magiskt. Att skriva med penna på papper är visserligen helt underbart, och jag är verkligen övertygad om att handskrivstilskonsten är en viktig faktor för hjärnans mer långsamma och djupsinniga utveckling. Men. Tanken är ju så snabb att den hinner ändra sig innan den hamnar på pappret. Med tangenterna hinner jag fånga de hemliga, förbjudna, smärtsamma och oväntade tankarna. De hinner inte smita undan och ersättas av mer politiskt korrekta formuleringar. Och när jag får syn på dem, när de fastnat på skärmen och jag läser dem igen – då lär jag mig om mig själv, jag hittar de fördolda drivkrafterna som pågår. Och det är också magiskt.

Jag skriver annat också. Jag har flera olika skrivprojekt på gång. Vad det kommer bli av dem vet jag inte än. De vill nog bli publicerade någon gång i framtiden, men än så länge är jag så himla osäker på vilken form de vill födas i. Och de är ju inte färdiga än. Inspirationen finns, men än så länge inte orken. Det tar tid att skriva strukturerat. Att läsa det man skrivit, ändra, flytta, stryka. Det är ett hantverk som kräver tid om det ska bli bra. Och även om jag har tid, så finns inte alltid orken, för nu jobbar jag ju halvtid, och än så länge tar det mycket energi. Jag är glad att jag orkar jobba halvtid, men lite ledsen för att jag inte orkar så mycket mer än det.

Fram tills rätt nyligen innebar insikten kring detta (allt jag vill men inte förmår, allt jag kan men inte hinner, allt jag önskar men som inte blir, osv) ytterligare en källa till energiförlust. Jag var ständigt otålig och genomgående självkritisk. Inget jag åstadkom i livet räckte, inte fullt ut. Funderade mycket över olika strategier: hur ska jag bete mig för att optimera processen? Hur behöver jag tänka och handla för att det ska bli så BRA som möjligt, så mycket som jag VILL som möjligt? Hur ska jag LYCKAS?

Vad jag strävade efter skiftade såklart. Det kunde handla om allt ifrån att bli ekonomiskt oberoende eller bli Någon, till att hitta den Rätta Kärleken. Men såklart handlade det inte om det, inte egentligen. Det jag sökte efter var inre ro oavsett yttre omständigheter, fast jag visste inte att det var så enkelt.

Men, sedan Richard R introducerade Roger Castillo i mitt liv genom att åka på hans retreater så har den sista pusselbiten av tillit inför livet fallit på plats för min del. Roger, som är Australienare och har det där ljuvliga australiska uttalet och dessutom är en snygging att se på , lägger regelbundet upp sina satsanger på youtube så jag slipper åka på retreat själv. Jag sitter hemma i min sköna soffa och lyssnar en liten stund i taget. (jo, bara lyssnar, för även om han är en snygging, så blir man trött på det efter ett tag, med tanke på att varje satsang är mellan 2-2,5 timme …, så blunda och lyssna är optimalt!)

Det han förmedlar är inte kärnfysik. Det är simpelt. Och han presenterar det på ett sätt som passar min hjärna och mitt hjärta. Intellektuellt och systematiskt. Mycket av det han talar om kände jag till redan tack vare tidigare möten med filosofiska, religiösa och historiska studier i livet. Så det behövdes inte många pusselbitar för att hela pusslet skulle klarna.

I korta drag handlar det om insikten att jag inte har kontrollen i mitt liv. Jag tror att jag har kontroll för det verkar så, men allt jag säger och gör och allt som händer i mitt liv är en logisk konsekvens av det som hänt innan. Precis som ett frö gror och växer till en planta så växer och utvecklas jag. Hur plantan/jag växer, ser ut, mår osv är ett resultat av gener och yttre omständigheter. Om fröet gror och växer på en karg plats, med för lite näring och vatten, så blir det ett annat resultat än om det växer i en frodig miljö. Jag som människa kan visserligen välja att byta miljö, eller fatta avgörande beslut i varje enskilt ögonblick, men om och hur jag gör det beror på mina tidigare erfarenheter. Hur vi formas av vår omvärld bidrar till hur vi tänker och handlar. Och vi styr inte den processen som en enskild autonom entitet. Vi är en liten cell i en stor organism. Vi tror vi har fri vilja, för den föreställningen är en gåva livet gett oss – illusionen om den fria viljan. Men vi har ingen fri vilja, för allt som sker är resultatet av en egen komplicerad dynamik, så komplicerad att vi inte kan greppa alla enskilda mekanismer i den, hur mycket vi än försöker knäcka koden. Vi kan bara luta oss tillbaka och ha tillit. Och göra det som känns rätt i stunden.

För min del är den här insikten helt avgörande. Jag har helt slappnat av, och ni som känt mig länge vet att det är stort för jag har alltid varit ett ängsligt kontrollfreak som jagar efter den ultimata lösningen på inre och yttre stress. Min hjärna har gått på högvarv sedan jag var liten: ”hur gör man, vad är rätt, vad är fel, hur gör man livet?!”

Det är kanske lite som jag föreställer mig att religiös frälsning går till – man får en djup och avgörande insikt och lägger sedan sitt öde i Guds hand. Slappnar av. Äntligen omfamnad, älskad. Lite så känns det. Jag vilar i att vara en liten del i en större helhet. ”Jag” är inte så otroligt viktig längre.

Allt är precis som det ska vara, i varje stund. Jag vågar nu vara den jag är. Jag vågar följa mina impulser. Jag vågar vara otillräcklig. Jag vågar känna kärlek i varje enskild situation. Jag vågar känna smärta, ilska, sorg. Allt hänger ihop. Och det är inte jag som har kontrollen, det är Livet.

Häftigt, visst?

Det finns ingen fasad

Kim de Bruin — Fri, 01 Dec 2017 06:58:04 +0000

facebookflödet, facebookflödet

så många impulser, så mycket fortbildning

så mycket skratt, insikter, igenkänning

så många idéer, förslag och tips

och hålla kontakten

och följa vänner så att

jag vet att småprata nästa gång vi ses

vilken tillgång

så bra, jo, jag gillar

men också domedagsbudskapen, dysterhetsrapporteringen

våldsamhetsvittnesmålen

avhuggna fenor, stympade elefanter, människoslavar

bläddrar snabbt förbi

inte redo ta in

annat än enstaka tillfällen

då jag stannar upp

och låter avgrundssmärtan rusa fritt genom kroppen

andas den, känner den

erkänner den

mitt facebookflöde befolkas av

myriader av lyckliga kvinnor

upplysta kvinnor, inåtblickande kvinnor, behjärtansvärda kvinnor

engagerade kvinnor, upprörda kvinnor

en flod av liv

att bli buren av, svept iväg av

eller spegla sig i

jag fascineras av de lyckliga, de upplysta

jag fascineras av dem

så många likes, så många följare

så många peppande kommentarer

inlägg som andas framgång får en flod av positiv bekräftelse

inlägg som andas tungsinne, smärta och tvivel däremot

får färre likes, färre kommentarer

men ändå i form av pepp och uppmuntran

sudda sudda sudda bort din sura min

munnen den ska skratta och va glad

är det bra? vad gör det med oss?

är det egentligen inget annat

än en längtan efter det perfekta livet

den perfekta lyckan

den perfekta känslan av inre ro?

som inte finns?

den ingrodda reflexen att gömma våra smärtor för omvärlden

gömma våra ful och våra fel

istället visa upp fasaden av framgång

behövs den ens längre

när vi är trygga nu

trygga att sträcka på oss

i vår fulla längd vår fulla kraft

nej hörni

så kan vi inte ha det hörni

att leva är både och

både smärta och glädje

liv och död

—————

nä hörni

avsmak känner jag nu när jag läser mina rader

finurliga smarta vackra tankarna kommer ut som fula besserwisserfraser

slingrar sig runt min hals och slår mig i veka livet

nä hörni vissa dagar flyter inte skrivandet vissa dagar går det bara inte vissa dagar slår orden knut på sig redan i tankeflödet i tankeflödet som är så intensivt att jag nästan spricker inifrån för alla bilder som vill ut ur kroppen få vingar och flyga fritt och så försöker jag ge dem vingar med tangenterna jag försöker ge dem vingar och jag smakar på orden smakar på bokstäverna smakar på rytmen på takten och tonen men de faller platt till marken ofullkomliga jag gömmer dem genast under mina fotsulor ner i leran de får nog ta några varv till genom jordskorpan in i mitt medvetande igen tills de mognat och vet åt vilket håll de ska

eller?

eller så låter jag dem ligga där och flaxa i leran nyfödda värnlösa stackare som inte vet vart de vill vart de ska hur de borde hur man gör

kanske låter jag dem leva låter dem ta ansvar för sig själva när de kravlar sig fram genom sörjan som är livet låter dem försöka kämpa streta fram fram fram

så så så ut i livets flod med er

lev!

var det inte precis det jag försökte säga liksom

Det blåser upp till storm

Kim de Bruin — Fri, 27 Jan 2017 11:42:39 +0000

Känner ni det också?

Der blåser upp till storm nu.

Känner ni liksom jag, hur rädslan och oron griper tag i magen? Med all rätt, vi vet ju allihop. Vi vet ju, hur det kan bli, hur det kan gå. Var och en på sitt sätt. VET. Att om vi inte nu stämmer i bäcken, sätter ner foten, markerar vår ståndpunkt, manar till strid, förstärker barrikaden … då går det åt pipsvängen. Vi vet, alla.

Jag VET. Rädslan slår som tsunamivågor mot min inre fredsduva. Det går inte att värja sig. Det som sker i världen sipprar in i mina skrymslen via sociala medier, radion, tv, samtalen vid fikabordet, på stan. Oron sprider sina svarta tentakler överallt. Ner i mig, i min innersta oskyddade kärna.

Hur ska det gå?! Hur ska jag lyckas undkomma? Alla dessa våldtäktsmän. Alla dessa fascister, rasister, kapitalister, girigbukar, våldsverkare, alla dessa dumma medlöpare, alla dessa skrikande horder… Alla dessa idioter, alla dessa främlingar, alla dessa förskräckliga människor med skrämmande värderingar… Tänk om de vinner?

Tänk om de tar över? Tänk om de börjar begränsa min frihet? Tänk om? Tänk om?

Jag VET ju hur det kan bli. Alla vet vi. Jag bär med mig minnen från många generationer före mig. Jag VET hur det känns att vara förtryckt, förföljd, torterad, hånad, marginaliserad, kränkt, mördad. Jag minns. Medvetet eller undermedvetet. Jag har det inetsat i hela mitt system. Därför att jag minns mina tidigare liv, eller så har jag har tillgång till genetiska minnen från generationer före mig, eller så beror det på att jag är ”high-sensitive-empath”, eller så är det bara för att jag kan min världshistoria tillräckligt bra. Det spelar ingen roll hur jag vet, jag bara vet. Alla vet, på något sätt, på något plan. Det är därför vi känner rädsla. För vi minns.

Det blåser upp till storm och jag måste göra något för att stoppa stormen. Impulsen är att ställa sig upp i båten och skrika på hjälp, vifta med armarna, hoppa överbord, maniskt studera väderleksrapporten, bli paralyserad av skräck eller kämpa för mitt liv med näbbar och klor.

Tills jag minns att stormen pågår inne i mitt huvud. Jag suckar lättat och andas ut. Våren är på väg, valparna snusar i sin korg och jag lever ett fantastiskt liv. Men så kommer nästa nyhetssändning, nästa hatiska facebooktråd, nästa live-sända våldtäkt och så griper rädslovågen tag i mig igen. Vågorna kommer allt tätare, de blir allt mörkare, allt högre. Svårare och svårare att stå emot.

Jag vill stå på barrikaden och vråla ut sanningar, peka finger åt galningarna, förlöjliga dem och spotta på dem. Jag vill stänga mina gränser, låsa min dörr, undvika motstånd eller gå till attack. Jag vill stoppa huvudet i sanden, dra mig tillbaka i min filterbubbla och omge med med människor som håller med mig och bekräftar mig så jag slipper känna denna skräck. Tillsammans blir vi starka. Tillsammans odlar vi vår sanning. Tillsammans ska vi minsann visa dem. Tillsammans kan vi marschera fram på gatorna. Ja, det vill jag. Marschera för att visa vår makt. Berusa mig med gemenskapens styrka.

Tillsammans blir vi starka. Ja. Men när vi som tycker samma möter er som tänker annorlunda, vad händer då?

Det blåser upp till storm. Något skakar vår lilla glob och människor kastas upp i luften och landar på nya ställen. Flyktingströmmar, backpackers, politikerförakt, omåttlighet, armbågementalitet, krig, fult spel, kulturkrockar, förstockade strukturer i upplösning. Inget är stabilt längre, allt är gungfly. Hur ska det gå?

Jag famlar efter något att lita på. Jag famlar efter stabilitet. Men när det blåser upp till storm finns inget stabilt ombord på båten. Endast vissheten om att stormen ska bedarra så småningom, och förhoppningen att alla på däck håller huvudet kallt och sköter sina uppgifter istället för att börja rusa omkring som skrämda får.

Ingen kan styra stormen, men alla kan bidra till att båten håller balansen.

Vi blir illamående, vi blir livrädda, vi blir blir utmattade. Några dör. Vi vet inte vart stormen för oss. Men det finns inget annat att göra än att andas, hålla huvudet kallt och sköta vår uppgift.

Tillsammans är vi starka. Men inte om vi drar i krig mot våra medmänniskor på båten. Inte om vi låter rädslan styra.

Jag blickar inåt, på min skräck, jag undersöker den noga. Hur ser min skräck ut? Är den skräcken verkligen min egen, bygger den verkligen på fakta? Eller är det minnena som spökar? Varför är jag så rädd för främlingar, kvinnoförtryckare, hetsiga våldsretoriker? Det är inte så att det kryllar av dem i mitt liv. Tvärtom. Nästan alla jag mött i mitt liv har visat sig vara helt ok faktiskt. Bortsett från olika åsikter så har ingen fysiskt kränkt mig. (nåja, då räknar jag inte med tafsande gubbar i ungdomen, jag sprang ju faktiskt ifrån dem, lät mig inte tafsas på efter några felbedömningar)

Är jag rädd att för att jag inte vågar vara mitt sanna jag i mitt eget liv? Är jag rädd därför att jag inte vågar ta diskussionen i min egen vardag, med de människor jag möter i verkliga livet? Är jag rädd därför att jag inte vågar utmana mina egna fördomar? Vågar jag prata med den där ensamkommande killen från ett främmande land, på riktigt liksom? Vågar jag lyssna på kvinnan eller mannen som hatar? Utan att hata tillbaka? Vågar jag berätta för dem hur jag tänker, utan att vilja argumentera, övertyga, ha rätt? Vågar jag bryta min filterbubbla? Vågar jag dela med mig av idéer? Vågar jag ta till mig nya idéer? Det borde jag våga, för vi människor är flockdjur, och känner vi oss delaktiga och respekterade så behöver vi inte ta till ilska eller våld. Så om jag respekterar dig fullt ut som människa, fastän du har åsikter som jag inte gillar, så kanske vi kan närma oss varandra och lära oss av varandra. Om jag är tydlig med mina åsikter och gränser utan att för den skull smutskasta dig, och du gör samma, så slipper vi kränka varandra. Då kan vi leva sida vid sida.

Yttre stormar kan inte besegras med vare sig inre eller yttre strid. Däremot med lugna hjärtan, mod och handlingskraft.

Så här tänker jag idag. Det kändes skönt att skriva av sig lite.

Puss <3