peace of mind – de Bruin insight out

Tomhet, Peace of Mind?

Kim de Bruin — Sat, 19 Oct 2019 07:39:03 +0000

Ur dagboken:

07:54. Gulgråttt ljus ute, regntunga moln, häckens grenverk utanför fönstren skvallrar om blåst. Höstrusk. Vaknar med tomhet i bröstet. Sörjer kroppen? Ja, kanske, men vad? Jag har i ärlighetens namn inget att sörja. Livet är rikt. Hjulhuset byggs bit för bit. Sammanbiten är jag, målmedveten, framåt, framåt. Tillfredsställelsen uppstår här och var, när saker och ting blir klara. Som igår. Yttertakpappen blev lagd, den sista våden spikades när regnet återvände. Idag hoppas jag på några torra timmar, jag vill värma klistret i de sistlagda skarvarna, för jag hann inte med alla igår. Jo, känsla av tillfredsställelse finns. Men alltså även denna ständigt närvarande känsla av tomhet.

Nu kom regnet igen, det smattrar mot källarrutorna. Vad gjorde jag utan dessa morgontecken utifrån… Det är så rogivande att få se och höra hur naturen, vädret, livet ter sig där ute, medan min nyvakna kropp insuper utanför-intrycken lika villigt som det nybryggda morgonteet…

Igårkväll tog jag mig, trots min bedövande trötthet efter dagens intensiva arbetspass, i örat och cyklade till BJK´s bastu för att vara lite social. Anneli har startat upp dambastuträffar. Vackert, skönt och mysigt i den dunkla, runda, nybyggda bastun där ännu inga lampor finns installerade men med fönster som släppte in havets gråa skymningsljus. Jag kände mig tom även i detta behagliga och vackra. En välbekant känsla av utanförskap, trots att jag i allra högsta grad tycktes vara närvarande och social. Frågade ut Sara lite om hur det är att vara frivillig på Sjöräddningen; vad krävs, hur går det till, vad får man ut av det osv. Har funderat en hel del, i alla fall förr, på att kanske anmäla mig som frivillig där själv. Det verkar så härligt att få vara delaktig i en sådan organisation. Men jag kände tomhet till och med när vi pratade om detta intressanta ämne. Jag blev inte upprymd, kände ingen längtan. Bara tog in allt hon berättade, stilla, lugnt. Framtiden får visa vart detta samtalsfrö landar, och om det gror.

Medan jag skriver tänker jag: det finns kanske något som är positivt med tomheten, detta lugn? Jo, den är kanske bra på ett visst sätt, inser jag. Mitt ego, mitt ”jag” är nämligen inte framme och hävdar sig hela tiden när jag upplever tomhet. Jag känner mig liksom stilla när jag pratar med andra, kan lyssna, blir vare sig otålig, osäker, irriterad, uppspelt eller taggad. ”Jaget” vill inget särskilt, den bara är där. Det är faktiskt lite skönt, när jag nu tänker på det. Jag orkade vara social längre än jag trodde jag skulle, trots den långa och slitsamma arbetsdagen. Det var oväntat.

Tänk om mina autistiska drag kan förädlas…? Hur mycket ristat i sten är en diagnos? Det här är svårt, en inre debatt jag inte vill och ska ge mig in i… Och det spelar kanske ingen roll … Autismen blev en förklaringsmodell som verkligen hjälpte mig förstå och acceptera mig själv, och den hjälper än. Jag respekterar mig själv nu på ett helt annat sätt än innan. För begreppet ”funktionsnedsättning” gav mig en kraftfull inre bild: inte tusan tvingar man en rullstolsburen person att ta sig uppför trappor…? Kanske behövde jag denna kraftfulla metafor, det räckte inte med självhjälpböckernas ”du är bra precis som du är” eller psykologernas innerliga, bekräftande lyssnande för att bryta mina djupt inrotade föreställningar om vem jag var och borde vara. Jag har äntligen slutat piska mig själv uppför mentala trappor. Slutat håna mig själv för att jag aldrig riktigt orkar, aldrig riktigt räcker till enligt min egen dom. När jag nu slutat tvinga mig, så händer det märkligt magiska ibland att jag plötsligt har tagit några trappsteg, utan att ens veta om hur det gick till. Jag gläds åt det, är förvånad, men det betyder inte att jag kräver av mig själv att göra om det, för jag vet faktiskt inte hur jag bar mig åt. Det bara sker. Tricket tycks verkligen vara att låta saker ske, helt utan värdering. Inte säga ”bra”, ”dåligt”. Inte låta tankarna bestämma vad som är värdefullt eller inte.

Så… kanske tomheten jag känner är Peace of Mind? Kanske är tomheten inte ”dålig”, inte alls något tecken på sorg eller deppighet…? Jag kanske bara är ovan att känna acceptans kring denna tomhet, denna befrielse från djupgående yttringar av begär, skuld, skam, förväntan…? Kanske så ovan att jag tror det är fel att uppleva tomhet?

På något sätt har idén om lycka kanske förpestat möjligheterna att uppleva lycka. Lycka skulle ju vara storstilat, himmelska fanfarer, sockerdrickebubbel i hela kroppen. Eller åtminstone rejäl glädje. Men den typen av känslor är ju alltid högst tillfälliga. Att vara driven av idén om att det ska kännas så (positivt) hela tiden är ju att ge sig själv ett perfekt recept på depression. Ett perfekt sätt att jaga sig själv vidare, vidare, mot ett mål som, just när man uppnått det, genast flyttar sig utom räckhåll igen.

Så okej då. Jag känner mig tom.

Perfekt. Tack Livet! Nu kanske tomheten kan få fyllas med närvaro i nuet, istället för djupt rotade idéer om borde, måste, skulle, ville…

Teet smakade underbart faktiskt. Och jag har en katt på benen, en hund på vardera sidan, och idag ska jag fortsätta bygga hus på hjul. Rikedom!

Symbolernas magi

Kim de Bruin — Sun, 17 Mar 2019 08:30:09 +0000

Ryggvärk, risk för ryggskott.

Ville, hade tänkt, åka till Mirja och Leah och Anders igår. Ville så gärna passa på att hälsa på dem innan flytten drar igång. Trodde mig ha en bra lucka i almanackan. Jo förvisso, men i energidepån var det tydligen nästan tomt. Kände redan på fredagkvällen att kroppen bara ville gråta. Insåg igår morse att jag behövde vila snarare än flänga till storstaden och vara social; veckan som kommer blir tuff. På tisdag hämtar vi underredet till mitt blivande hem på hjul, en rejäl bilresa. Flera möten väntar, och jag planerar att flytta på torsdag eller fredag och påbörja flyttstädningen under helgen så jag har veckan på mig innan lägenheten ska lämnas över den .

Så jag stannade hemma, men kunde inte låta bli att fortsätta packa lådor. Det är ansträngande att förhålla sig till alla prylar högt och lågt. Vad ska jag ha kvar, vad ska bort? Och vilket bort – sälja eller soptippen eller återvinningen eller Återbruket? Så smög det sig på, först som en liten varnings-aning: akta, akta varning för ras, och sedan var smärtan ett faktum. Jag kan förvisso både stå, ligga och sitta. Men det gör ont. Som om någon klippt bort väsentliga delar ur mitt ryggslut. Jag smörjer, masserar, stretchar, rör mig, andas, affirmerar, skriver, gråter. Det är rädsla. Jag är rädd så benen skakar, viker sig, hela nederdelen av kroppen är som avdomnad. Energimässigt då, vill säga – för i verkligheten ser jag ut att må utmärkt bra. Jag vet att det handlar om gammal avgrundsskräck som stiger till ytan i samband med flyttprocessen, min egen och mina föräldrars, i kombination med otränad muskulatur, i kombination med min autistiska ovana att aldrig kunna sluta förrän arbetet är klart. Det bara måste bli klart, tunnelseendet har mig i sitt grepp. Jag hatar att se röran, alla prylar strödda än här, än där. Oavsett om röran är tillfällig, det hjälper inte att veta det, min själ får panik av oordning, av ofärdigt och halvklart. Därför kan jag inte sluta, måste bara lyfta en låda till, sortera en hög till. Tills tröttheten tar överhand. Eller smärtan.

Det var verkligen djupt obehagligt att plocka ner nästan alla trygghetssymboler igår. Tavlor, träbitar, stenar, ljusstakar. Världen skaver inpå naknaste skinnet utan dem. Så jag sparar en tavla i sovrummet: den kinesiska teckningen av en stolt och kraftfull unghäst, med huvudet höjt, på väg framåt. Jag sparar även de torkade rosorna och trähjärtat som hänger i köksfönstret och den runda målningen i rött och orange på kylskåpet. De får vara där tills jag har flyttat ut precis allt och ska påbörja flyttstädningen. De kanske står för den universella kärleken och den cykliska livskraften. Det är förunderligt vad dessa symboler som mitt hem helt uppenbarligen varit fyllt med verkar ha stått för, kanske inser jag det fullo först nu? Vad viktiga de varit, och ännu är… Några av dem ska få hitta en plats i mitt nya hem. Jag får bära symbolerna i mitt hjärta tills jag kan packa upp dem fysiskt igen.

(… Minns hur det kändes när jag fyllde bokhyllan för ungefär fem år sedan, några månader efter jag flyttat in i min då ekande tomma lägenhet. När böckerna fyllde hyllplanen upplevde jag rent fysiskt hur min irrande själ la sig tillrätta. Böckerna skapade den slutgiltiga känslan av lugn. Vad som än hände, så fanns nu böckerna där. Bara att ta fram en bok, läsa några rader och magin skulle göra sin verkan…

Ordens magi! Hur det format mig! Har jag ens förstått vidden av detta enkla…? I begynnelsen var ordet… Så sant!)

Inser också med ett skratt att jag uppenbarligen inte är redo att göra mig av med ”allt”. På något sätt behöver jag symbolerna, de hjälper mig minnas vem jag är och vad min plats i den stora väven handlar om. Men kanske behöver jag inte så många längre

Stopp!

Kim de Bruin — Mon, 13 Nov 2017 14:52:06 +0000

Jag har hittat en ny kokbok med bra recept. Delar med mig av ett jag fann särskilt välsmakande och nyttigt.

Recept på lycka

Du behöver:

din kropp
ditt medvetande
jobbiga känslor (ångest, svartsjuka, avund, frustration, ilska mm)
nyfikenhet
tålamod

Gör så här när du känner en jobbig känsla:

Stopp!

Stanna, backa.

Observera din kropp när den känner det den känner.

Observera vad som sker när den gör det kroppar gör när de känner det de känner.

Observera det du tänker när du observerar vad som sker när du observerar det kroppen gör när den känner det den känner.

Observera det du känner när du observerar det du tänker när du observerar vad som sker när du observerar det kroppen gör när den känner det den känner.

Observera det du försöker ändra när du observerar det du känner när du observerar det du tänker när du observerar vad som sker när du observerar det kroppen gör när den känner det den känner.

Observera din frustration när du observerar det du försöker ändra när du observerar det du känner när du observerar det du tänker när du observerar vad som sker när du observerar det kroppen gör när den känner det den känner.

Stopp!

Stanna, backa!

Observera när du börjar om.

Observera hur allt liksom lugnar sig.

Smakligt liv!

Minst 3-20 ggr dagligen, i övrigt efter behov.