livets flöde – de Bruin insight out

Avslut, ny början.

Kim de Bruin — Thu, 31 Dec 2020 15:39:41 +0000

Slutet av det här året är starkt präglat av den sparvhöksslagne koltrasten i mitt tiny toalettrum (som just nu tjänstgör som voljär). Koltrasten trängde in i min något sömniga tillvaro samma dygn som SVT publicerade reportaget om mig och jag plötsligt fann mig vara i blickfånget för en bredare publik. Båda händelser var omtumlande, och jag registrerar (inte helt oväntat) att jag hellre fördjupar mig i koltrastens välbefinnande än att besvara förfrågningar från människor som söker kontakt med mig på grund av inslaget på tv. Det betyder inte på något sätt att ni, alla nya onlinevänner som nu läser det här, inte är intressanta. Ni är i allra högsta grad intressanta. Jag välkomnar er på alla tänkbara vis. Dock är det här med att vara social och att kommunicera socialt en av mina svagare punkter. I princip är jag väl hyfsat bra på det fläckvis, men varje interaktion med en annan människa, oavsett om det sker IRL eller online, präglar och berör mig alltid på mycket ett djupt plan, vilket kräver energi, och jag behöver hushålla med min energi för att alls orka vara social. Så om jag inte svarar nu behöver ni inte ta det personligt, utan bara veta att jag är oerhört glad att ni alls hittat mina socialamedierkanaler. I sinom tid dimper det ner något slags svar. Välkomna <3!

Första försöket att släppa lös koltrasten, efter några timmars vila inomhus, gick inte så bra. Den flög knappt alls, och ögat var halvöppet. Den hade uppenbarligen väldigt ont.

Det var koltrastens skrik gjorde mig uppmärksam på dramat utanför mitt fönster. Sparvhöken hade jagat in den i kompostgallret som jag har som staket för att hundarna inte ska smita ut på vägen. Jag rusade ut, sparvhöken flög iväg, koltrasten var så chockad så den satt kvar med huvudet instucket i gallret. Jag kunde lätt lossa den. Eftersom den var så himla tilltufsad fick den följa med in och sitta i en låda i toarummet några timmar. När jag sedan släppte ut den visade det sig att den inte riktigt orkade flyga. Några meter bara, så landade den i gräset. Den fick följa med in igen. Jag ringde fågelcentralen och djurambulansen och fick många goda råd och tips. Nu agerar jag på känn, i kommunikation med djuret, så gott jag förmår. Inatt var tredje natten den bodde i toarummet. Den dricker vatten från ett fat på golvet, äter daggmaskar, äpplen, solrosfrön. Den är mycket kommunikativ, och har visat att: den helst inte flyger även om den gör det när den känner sig trängd, att den lätt hoppar upp och ner från lådan på bordet till golvet med hjälp av några grenar jag tagit in, att den gillar att vara ifred men också att den fattat att jag vill hjälpa till. Den tolererar mig och får inte panik när jag kommer med mat eller bara tittar till den. Vi är båda överens om att den får vara kvar inne tills den frivilligt kan flyga upp och sätta sig på grenen; vilket troligen kommer ske imorgon redan, av hans ivriga försök att döma.

Sparvhöken kom tillbaka tre gånger för att leta efter den skadade koltrasten!

Nåväl 2020, vad har hänt? I slutet på mars var min lilla hjulstuga såpass färdigt att jag flyttade in i det. Mina förhoppningar om att en markplätt plötsligt skulle uppenbara både infriades och kom på skam. Jag fick ett fint erbjudande hos väldigt trevliga människor, men efter långvarigt grubbel bestämde jag mig för att inte anta erbjudandet. Läget var ok, men inte optimalt för mina behov. Med tanke på vilket företag det ändå kommer att vara att förflytta mitt rullande hus, och kostnaderna det kommer medföra, så vill jag helst avvakta tills jag hittar rätt plats att slå ner bopålarna på. Drömmen om en större plats som med tiden kan utvecklas till en bogemenskap vibrerar starkare än någonsin: En bogemenskap med gemensamma permakulturodlingar, gemensamt ägt småhus med samlingsrum, gästrum, storkök, tvätt- och duschrum, verktygsbod, samägande av maskiner, samlingsplats med eldstad utomhus och mycket mer som ryms inom fantasins gränser är vad jag siktar mot. Eventuellt är den platsen redan på gång, jag återkommer självfallet om det i så fall.

I övrigt har jag arbetat som strandstädare och textilslöjdslärare, samt skrivit en och annan artikel, njutit av skärgården med min bohusjulle, gått oräkneligt antal promenader med mina två småhundar, regelbundet laddat batterierna på den ljuvligaste av öar, samtalat om djupaste meningen med allt, och ägnat många timmar till att hjälpa mina båda föräldrar. De är skilda, gamla och skruttiga båda två på var sina sätt, och jag är det enda barnet som finns i närheten. Det senare har ställt mig inför många existentiella frågor och insikter kring döden, livet och meningen med vår tid på jorden. Jag kan i stunden inte säga mer än att det handlar om att LEVA, fullt ut, att bara försöka insupa varje sekund till fullo, oavsett om det innebär smärtsamma eller ljuvliga erfarenheter. Den största insikten är nog detta faktiskt. Jag kan inte ändra på några omständigheter, endast acceptera det som ÄR, och tillåta mig att känna fullt ut. Det är helt nytt för mig, får jag avslöja.

Monstren kan dyka upp var som helst…

Ett liv i rädsla är vad som präglat mig fram till nu. Det ledde till ett krampaktigt förhållningssätt till livet, som bland annat yttrade sig i ett ständigt kontrollbehov, feghet och försiktighet, ett ständigt sökande efter Mer Kunskap, i syfte att bemästra detta smärtsamma och märkliga: att bli född i den här kroppen till denna nyckfulla värld. Diverse traumatiska skeenden under barndomen ökade på den grundläggande rädslan dessutom. Alltid sökte jag felet Där Ute, medan kroppen ständigt byggde in sig i starkare försvarsställningar. När både mina föräldrar under ett och samma dygn i oktober fick åka i ilfart till sjukhuset pga dödshotande tillstånd vändes min värld fullständigt upp och ner. All undanstoppad skräck sedan barnsben vällde genom mig, ut ur mig. Har inte gråtit så hejdlöst och bottenlöst förtvivlat sedan jag var riktigt liten… Både pappa och mamma kom hem igen, vid olika tillfällen men båda mår nu hyfsat bra igen. Det var inte deras tid än.

Alla pusselbitar föll på plats. All kunskap, alla erfarenheter, samtidens skeenden. Tillsammans bildade de svaret: LEV. NU. Oavsett omständigheter.

Nu står här en människa som ska påbörja ett nytt liv, igen och igen och igen. Ett liv där inte allt måste planeras i minsta detalj. Ett liv där det är tillåtet att chansa och göra bort sig. Ett liv där det är ok att andra inte håller med mig. Ett liv som kommer innehålla sorg, glädje, skräck, skratt. Ett liv där jag förhoppningsvis äntligen hittar tillbaka till den kreativitet jag hade som barn, men som med tiden frös till is under alla lager av rädsla inför att inte passa in, inte duga.

Om jag duger, så gör alla andra det automatiskt också.
Det blir den logiska följdslutsatsen liksom, efter ett halvt liv i tron att jag inte duger.
Man tenderar ju att projicera sina egna svarta tankar om sig själv på andra…
Ett oändligt gatlopp som ingen vinner på…

2021, jag välkomnar dig. Jag tror på dig, liksom jag numera äntligen vågar tro på mänsklighetens förmåga att hitta tillbaka till det som betyder något på riktigt:

Liv, Kärlek, Gemenskap. Ärlighet, Solidaritet, Hållbarhet. Nyfikenhet, Öppenhet, Tillit.

Puss på er alla medmänniskor, GO FOR IT <3

Ord

Kim de Bruin — Tue, 24 Mar 2020 18:01:10 +0000

Orden, överallt. Förklarande, resonerande, uppfordrande, argumenterande, tröstande, lockande, skrämmande ord. På nätet, i tidningar, på gatan, i mitt huvud. De väller fram, urskiljningslöst.

Att famla efter ord i dessa pandemiska tider. Att försöka hitta något att klamra sig fast vid, något som har flytkraft nog i denna galna malström. Att leta efter svar där inga pålitliga svar ännu formulerats. Att försöka skönja mönster, utvecklingskurvor, utfallsmöjligheter. Det kokar över nu.

Nä. Det går inte. Inga visdomar att hämta. Ingen tröst att finna. Allt är som det är. Jag ids inte försöka mer. Jag bygger istället. Bara det.

Pappa uttryckte saken rätt bra när jag antydde att han lät lite väl negativt inställd till sakernas tillstånd just nu: Ja, jag kanske låter så. Men varför tror du jag sätter tomatfrön i jorden egentligen?

Just det. Tack pappa. Jag lär mig lyssna bortom orden. Lär mig handla bortom tankar.

Att lita på livets flod.

Bygger vidare på mitt framtida, snart beboeliga hem. Här kommer bilder på den senaste månadens framsteg

Väggar runt badrum på plats.

Bakom denna vita vägg blir det dusch. Någon gång.

Hur rakt man än gör det så blir det snett…

Tejpar fram trappan.

Mycket mätande, tänkande. Mycket gör om, gör rätt…

Filosofi-paus på sovloftet. Skön känsla!

Trappan växer så sakteliga fram.

Förvaringsloftet klart. Oj vad högt upp det blev!

Badrumsdörr modell antik från 1800-talet…

… med själ! Kanske inte ska skrapa bort allt?

Golvpappret bortstädat!
Trappan klar!! Tog bara fyra dagar…

Och gasolspis på plats! (inte inkopplad än)
Och nysnickrade vägghyllor! (inte målade än)

Idag snickrade jag bänken som kaminen ska stå på.
Stabilt och stadigt.

Behöver bara hitta några snygga klinkerplattor nu. Och ta fram kaminen. Och beställa skorsten. Och montera den.

Begagnade finkranen var för tjock för hålet… Måste hitta på ett bra sätt att förstora hålet.

I väntan på framtidens rinnandevattenlyx klarar jag mig fint med denna fina tappkaraff.

Ska jag nämna att jag längtar efter att flytta in….?

Byggpoesi

Kim de Bruin — Tue, 18 Feb 2020 07:13:27 +0000

Varje dag skriver jag dagboksanteckningar, i datorn. Oftast är det ett enahanda malande om ingenting, minnesanteckningar som hjälper mig se den röda tråden i mitt liv. Ibland kan orden inte hejda sig, då strömmar det fram saker som sticker ut. Imorse var det så, och jag tänkte att det kunde vara dags att dela med mig

Furugolvet på väg att skruvas på plats. Upptäckte efter 5 brädrader att jag hade fått för korta skruvar. Anders tipsade mig om att lägga en droppe vatten på varje skruvskalle. Vänta en stund och vips var det lätt at skruva ur skruvarna utan att brädan sprack.! Vilket supertips!

”Varje nytt arbetsmoment i bygget skapar en helt ny härochnuverklighet som sopar bort det förra momentet som ingenting. Minnet av engagemanget i de föregående momenten existerar endast som ett eko av något jag kanske minns. Ett minne som nyss var så härochnuangeläget, men som nu blivit damm och blåser bort ur varandet.

Förvånat ser jag mig över tidsaxeln och konstaterar att det vuxit fram ett helt litet hus. Det har inget med mig att göra. Härochnuenergin är tydligen det som får saker att ske. Oavsett hur problematisk och krävande det kan vara. Vissa härochnumoment är lustfyllda, enkla, väloljade. Spika läkt eller panel. Isolera. Lägga golv. Men de flesta moment innebär frågetecken. Vilket verktyg, vilken metod, vilket material? Var hittar jag information, kunskap? Var köper jag bäst och billigast? Frågetecknen tar precis allt jag har. Frågetecknen är allt jag är. Hela min varelse består av frågetecken som hakar sig in i varandra, de galopperar i flock, klättrar uppför synapserna, nålar fast bilder på möjliga lösningar så själen ser ut som en gigantisk anslagstavla med förvirrade bygganteckningar. Mitt i nätterna förvandlas enstaka frågetecken till utropstecken och spetsar mitt medvetande så kroppen sätter sig käpprakt upp. Ah! Nu vet jag! Sen kan jag inte somna om.

I härochnuenergin tvingas jag framåt, vidare. Arbetsmomenten är mina kugghjul, tvingar mig att ta tag i saker som jag vare sig kan eller orkar eller vill. Ändå vill jag, för annars skulle det inte hända något. Om jag inte ville något skulle jag inte hamnat i den här situationen. När arbetsmomenten skapar min vardag märker jag att jag vill det jag inte vill. Det vill mig. Jag är verktyget.

Flisan godkände golvet.

Nu är golvet lutat med hälften vitpigmenterat och hälften vanligt lut. Sedan hårdvaxoljat två gånger, och slipat emellan.

Inget sker i den ordning jag tänkt mig, ändå är ordningen alltid den rätta. Man kan inte lägga golv förrän golvet manifesterat sig. Man kan inte hantera tunga moment förrän hjälpande händer är på plats. Man kan inte måla förrän det slutat vara vinter. Man kan inte växa förrän det växer.

Idag vill jag inte alls göra något för jag är less och trött och skulle hellre vara miljonär på semester, men kugghjulen snurrar mig vidare och det är högst troligt att jag finner mig hyvla brädor idag, eller möjligen spika fönsterfoder. Min vilja växer i skogen och av skog byggs mitt hus. Träden offrar sina rötter, jag offrar min vilja. Det finns en rättvisa häri som gör allting en smula mer meningsfullt.

Morgonfågeln utanför fönstret kvillrar hål i den grå medvetandemattan och plötsligt ljusnar det både här och där, ja det gnistrar rentav. Dagen kan börja.”

Golvet täckt med skyddspapper. Nu snickras det sovloft!

Börjar bli riktigt bra på att sätta fönsterfoder nu. Två kvar!

Plötsligt ville vädret att jag skulle lufta Munin på havet lite. Det var ljuvligt…!

Priset

Kim de Bruin — Sat, 26 Oct 2019 19:32:10 +0000

Bygget framskrider, sakta, för sakta i min smak för snart spricker min budgetplan, men ändock, framåt. Jag har tunnelseende plus kniven på strupen och är således hyfsat effektiv. Klarar av arbetspass på 4-6 timmar, flera dagar i sträck. Det har sina fördelar att nörda. Jag har ett helt bygge i huvudet, inget annat får plats. Men det har ett pris, som stundtals känns högt.

Allt annat faller bort. Det som är någorlunda lätt att acceptera är den fysiska orkens begränsade räckvidd. Att jag till exempel inte längre orkar städa hos mamma en gång i veckan, som jag föresatt mig att göra för några månader sedan. Inte orkar gå långpromenader med hundarna. Inte orkar ringa telefonsamtal. Inte orkar träna. Inte orkar laga mat. Och tja, där någonstans i uppräkningen inser jag ju att detta inte längre har med bristande fysisk ork att göra, utan det är det mentala som inte orkar. Jag blir mentalt och känslomässigt avtrubbad, utmattad och fullständigt less av att hålla det här höga tempot.

Men ärligt talat, kroppen orkar faktiskt. Den orkar faktiskt otroligt mycket. Jo, det värker visserligen, det är stelt, det gnisslar och protesterar, men oj vad kroppen orkar. Starkare för varje vecka som går. Bra puls, bra uthållighet, bra utvecklingskurva. Det är den mentala biten, den sociala biten. Det där med att knyta och underhålla kontakter. Känslorna och behoven stängs av. Jag har ingen kontakt med det längre. Kan inte känna eller tänka på annat än att bygga.

Borta är förmågan/orken att vara vardagligt social, empatisk, hjälpsam, inkännande, lyssnande. Jag har förvandlats till en inbunden, egoistisk, ointresserad surpuppa som inte förmår underhålla relationer. Som inte tänker på andra, inte finns till för andra, som bara behöver hjälp men inte förmår ge någon i retur. Jag försöker dock tillåta mig själv att låta det vara precis så, utan att slå mig själv i skallen med skuld och skam. Okej då, jag är en extremt inbunden egoist just nu, mer kass än någonsin på att socialisera. Jag bygger hus. Winter is coming. Det lär ta några månader till, men när det är klart ska jag försöka återknyta till något slags socialt liv igen.

Bara för att jag insåg hur det var fatt med mig så beslöt jag åka till Mirja och Leah och Anders i Göteborg den här helgen. Tog mig i örat och åkte helt sonika, mot min natur för hela mitt varande skrek att jag borde bygga vidare, för snart är det minusgrader… Det kändes modigt och skönt att bryta mina djupt inrotade mönster! Nu är ungdomarna ute och roar sig på Halloween på Liseberg, och mormor Kim sitter i soffan och äter chips och dricker en pilsner medan den mest bedårande skatten i livet snusar gott i sin lilla spjälsäng. Livet är allt bra förunderligt.

Vilken tur att man lever ändå! Högsta vinsten!

Halva golvet isolerat nu. Känns så himla ombonat. Älskar verkligen att isolera!

Finaste flocken… Denna wefie fick jag häromdagen, när Leah fått syn på fåglar. Så himla fin bild <3

Rolling, action

Kim de Bruin — Mon, 02 Sep 2019 14:23:47 +0000

Amatörskådespelare. Jag har under två intensiva veckor befunnit mig i en ny verklighet, en verklighet jag aldrig drömt om, föreställt mig eller ens längtat efter. Det bara hände helt plötsligt.

Första filmdagen. Har dansat i strandkanten och larvat runt.

En vän till en vän kom till ön förra året för att göra en film om Richard. Filmaren, Christian Abi Abboud är från Libanon och är hängiven, minst sagt. Han är en fantastisk filmskapare, en övertygande visionär och dessutom lätt att tycka om. Han stannade en vecka förra året och kreativiteten flödade. Jag var med lite i periferin, hjälpte till men höll mig medvetet utanför och var inte sugen på att bli indragen i själva filmen. Jag testade att vara med i en scen, men det kändes konstigt, fejkat, obekvämt. Det lilla jag såg av resultatet bekräftade min känsla – usch så fånig jag kände mig. Jag avböjde att bli filmad vidare.

Blöta prylar efter en vattenscen.

Men ödet ville annat. Han kom tillbaka i år, med nya idéer: han ville göra spelfilm, en påhittad historia om ett par där den ena parten försvinner i någon slags demenssjukdom, kanske Alzheimers. Lite nyfiken blev jag, men tveksam… Jag mindes hur det hade känts året innan och har verkligen inte tid att larva runt och spela skådespelare. Måste ju en massa annat. Ordna livet. Kamma mig, strukturera mig, skaffa inkomster, bygga hus och …

Bla bla bla. Plötsligt hörde jag mig själv säga JA, ok, jag är på! Det var en chock men än mer en lättnad att slänga alla de där inre vuxna rösterna överbord och överraska mig själv. Jag vågade trotsa mina fördomar och slänga mig ut i djupa vatten. Har därmed varit innesluten i en kreativ filmbubbla i hela två veckor. Och tänk – det har varit så underbart roligt…!

Ur en drömscen i en drömskog…

Strax före en scen där jag inte minns vem jag är. Det var lätt att spela – det är vardagsmat så att säga

Det var plötsligt så enkelt allting. Mina drag som hör till diagnosen visade sig vara styrkor helt plötsligt; jag upptäckte hur lätt det var att agera (kanske för att jag agerar hela tiden?), lätt att fokusera, lätt att hålla koll på var vi befann oss i skapelseprocessen och hade koll på de små detaljerna. Det var dessutom oerhört tydliga ramar att vila inom, jag kunde slappna av fullständigt och enbart fokusera på en scen i taget. Det var oerhört skönt att få skjuta allt annat i livet åt sidan och enbart ägna all energi åt att göra det som behövde göras. Samarbetet var avskalat, intensivt. Vi hamnade i ett samarbetsflow jag aldrig förr smakat, vilket gav ett alldeles nytt mod. Jag vågade till och med sjunga i mikrofon…! Och inte en enda gång viskade Jante nedsättande eller förminskande kommentarer i mitt öra. Jante var som bortblåst. På kvällarna tittade vi genom tagningarna, och – wow – det såg helt otroligt bra ut…? Ja, oj, vilken absurd upplevelse; att minnas hur det hade känts att göra scenerna och sedan se det hela på skärmen. Det där var definitivt inte jag? Jag – ”jag”, hon, jag? Nä. Det är bara ett koncept. Nu efter två veckors filmande är jag faktiskt helt säker på det. Jag skapar mitt jag i varje sekund, och jag har ingen kontroll alls. För det är inte jag som skapar. Skapandet är leken livet leker. Kan inte ta åt mig ära eller skuld, vara stolt eller skamsen. Jag används av livet, att uttrycka livet. Så häftigt!!

Nåväl, jag ska inte bli för filosofisk

Sista kvällen, nostalgiskt värre. De här två har nog blivit vänner för livet.

Vad ska det nu bli av allt detta? Ingen aning! Antingen blir det inget eller allt eller lite lagom. Ärligt talat, det spelar ingen roll. Vinsten är redan gjord: jag lärde känna en ny sida av mig själv, och är fylld av glädje och tacksamhet. Om filmen finner sin framgång är det bara bonus. Framtiden får visa vad som är meningen, och det kommer säkert att ta sin lilla tid. Under hösten påbörjar Christian redigeringen, men eftersom han har många andra filmjärn i elden så lär det ta månader innan det ens blivit ett utkast. Jag får lägga min otålighet på hyllan, men min längtan att se resultatet ska jag vårda som ett frö i fuktig mylla.

Så nu är det bara att ta tag i vardagen igen

Fjärde försöket undervattensscenen. Det funkade till slut.

Sista kvällen, avskedspicknick och en sista inspelning av en scen som misslyckats tidigare. Vi var helt slut och lyckades knappt uppbåda kraft att ens gå. Men omgivningarna är ju fantastiska så vad kan bli fel?

Om självläkning

Kim de Bruin — Mon, 29 Apr 2019 11:40:28 +0000

Jag är medlem i en facebookgrupp för kvinnor på autismspektrat. Jag har lärt mig oändligt mycket där, dels att ingen diagnos är den andra lik, att sättet npf-människor bemöts på skiljer såg åt något hiskeligt, vad ableism betyder (mer om begreppet HÄR på supermamsens blogg), tja egentligen insikten hur mycket bättre världen skulle bli om npf-kvinnor bestämde i världen. Inget annat forum jag känner till andas så mycket inkännande, respekt, nyfikenhet, förståelse, saklighet, humor och upplysning som där. Regelbundet kommer frågor om medicinering upp där. Åsikterna skiftar, liksom erfarenheterna. Som sagt, vi är alla olika. Men det jag hittills saknat i samtalet är den andliga aspekten av npf, psykiskt lidande och medicinering, därför vill jag skriva lite om det här på min egen blogg, istället för att kapa andras trådar.

Själv har jag varit restriktiv gentemot mediciner hela livet igenom. Jag åt visserligen antidepressiva i ett år för ca 20 år sedan. Det var bra, då. Jag hade kollapsat, mådde akut dåligt, simmade omkring i en soppa av skam och självförakt och medicinen hjälpte mig att inte sjunka ner i det sista stadiet av depression (planera för självmord), men så fort jag var stabil igen började jag sakna känslospektrat. För även om jag ”fungerade” så var jag ju avtrubbad. Och någonstans inom mig insåg jag att känslorna är som vägvisare, att man faktiskt behöver dem. Att det inte är bra att döva dem i längden. För vems skull ska man fungera egentligen?

Mitt sökande har ju slingrat sig åt olika håll genom åren, och känslorna har varit smärtsamma, jobbiga, skamfyllda, varvat med berusande fantastiska. Jag har tvivlat många gånger på hur jag mår, innerst inne, egentligen. Men något inom mig har inte gett upp, en liten inre röst har viskat och manat på. Fortsätt ditt sökande! Och nu, 20 år senare, njuter jag frukterna. Jag är genuint lycklig, tillfreds på ett djupt plan, till och med när jag känner mig rädd, osäker eller olycklig stundtals. Det råder frid i mitt inre och jag accepterar den jag är till fullo. Till och med så mycket att jag törs ge mig ut på helt okänd väg genom att kasta mig loss från all den trygghet jag förut tagit för given och klamrat mig fast vid. Jag tror inte jag hade kommit så här långt om jag följt läkarnas ständiga tjat om att jag borde medicinera. Det är djupt skrämmande att läsa i fb-gruppen att en del npf-are upplever hot om indragen sjukpenning om de uttrycker sig tveksamma till att påbörja medicinering.

En av många tänkare som jag inspirerats av är Jeff Foster. Och så här skrev han på fb häromdagen, angående depression och medicinering, det var exakt såsom jag har känt det, utan att kunna sätta ord på det så tydligt. Så jag tog mig friheten att översätta, för er som har svårt med engelskan:

Detta uttalande spred sig snabbt över klotet, och gav Jeff anledning att klargöra på ett mer ingående sätt:

”Några av er kanske har sett mitt senaste inlägg om depression, det har delats runt hela jorden. Jag döpte om begreppet depression till ”deep rest” (djup vila), en själslig utmattning som kommer som ett resultat när vi har ”de-pressed” (tryckt ner) vårt sanna jag för länge, och när vi längtar att vakna upp i vårt ursprungliga (vilda) varande. Jag vill dock klargöra en sak: Jag är INTE emot medicinering av depression. Inte alls. Medicinering har räddat många liv. Snälla, fortsätt medicinera om du känner det är rätt för dig. Ta emot råd från expertisen. Jag skulle aldrig, aldrig drista mig till att råda någon i den här frågan. Det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

För egen del läkte jag mig själv utan mediciner. Jag var djupt deprimerad och självmordsbenägen. Det var mitt andliga uppvaknade som läkte min depression från roten. Det ändrade den kemiska balansen i hjärnan och hela min livsväg. Detta är inte allas väg, och jag bugar mig inför det. Men jag msåte få berätta min egen sanning och det är detta:

Det är vår djupaste, råa, vilda, nakna sanning som inte ska behöva medicineras bort eller bedövas eller bli ignorerad eller ”de-pressed” (nedtryckt) längre. Jag menar våra djupaste autentiska känslor – vår sorg, vår ilska, vår hemligaste och mörkaste längtan och glädje och önskan, alla dessar känslor vi känner skam inför, som vi begravt djupt inom oss och gjort oss okänsliga inför – det är dem vi inte ska medicinera bort. De är inte sjukliga tecken på vår ”sjukdom”. De längtar bara efter att få bryta upp ur det omedvetna och få kärlek, luft, bli accepterade! Vi lever i en avtrubbad och förvirrad värld, mina vänner – vi behöver känna MER, inte mindre! Jag hävdar att depression kan vara ett missförstått inre rop efter ett Uppvaknande, och enbart medicinering kan INTE väcka oss. Mediciner kan hjälpa oss med ”symtomen”. De kan hjälpa oss att fortsätta som vanligt. Men vi förtjänar så mycket mer än att ”fortsätta som vanligt”. Vi förtjänar vårt vilda varande. Vi förtjänar vår födslorätt. Vi förtjänar ett fullständigt, lysande, häftigt och skräckinjagande Uppvaknade.

Medicinering kommer inte göra det råa arbetet som ger djup läkning. Det kommer inte hjälpa oss göra oss av med vårt ”falska jag”; den välanpassade, masken, den utmattande rollen vi lärt oss att spela i en värld som går ut på att behaga omgivningen och vinna acceptans, vinna trygghet men som slutligen får oss att undvika oss själva. Medicinering kommer inte bränna bort vårt falska yttre, och spelet vi spelar för att gömma vår sårbarhet. Det kommer inte hjälpa oss säga ”Nej” när vi menar ”Nej”, och ”Ja” när vi menar ”Ja” och modigt kliva in i elden som detta innebär. Det kommer inte bryta vårt medberoende åt oss. Det kommer inte vandra sanningens väg åt oss. Ta de avgörande första stegen ut i det Okända. Lämna eller börja på en ny arbetsplats. Påbörja eller lämna en relation. Starta ett galet projekt. Vara sårbar. Tala ut, vår skräckslagna, pulserande hjärtesanning. Följa vårt hjärtas inre kall, det som får oss gråta, darra och skaka vid blotta tanken på det. Medicinering kommer inte göra detta åt oss.

Medicinering kommer inte hjälpa oss att vakna upp till Enhetens realitet, realiteten att vi inte är dualistiska, tidsbundna och fast i våra tankar, utan den medkännande betraktaren av allt detta. Vi är inte våra tankar. Inte de ”galna” röster eller bilderna i vårt huvud. Och vi är inte våra kroppar heller, eller våra förnimmelser, inte heller våra rädslor, vår ilska, vårt tvivel, skam eller skuld. Vi är inte vår depression heller, när allt kommer kring. Medicinering kommer inte ge oss den största medicinen av alla: Närvaro. Medvetenhet. Medvetande. Den oändliga ocean av Varande som vi är. Det kommer inte slutföra sökandet åt oss, det utmattande sökandet efter kärlek, efter Modern, efter upplysning, efter ett bättre ”Nu”, efter fred, efter vila, efter ditt sanna hem bortom alla världsliga hem.

Det kommer inte bryta ditt livslånga beroende – till ”nästa” stund. Det kommer inte väcka oss till Nu. Det kommer inte bryta oss loss från våra föreställningar för att hänge oss åt heligheten i de dyrbara och hjärtskärande oåterkalleliga livsögonblicken.

Det kommer inte väcka oss till insikten om en ännu djupare sanning, att vi paradoxalt nog, ändå är våra tankar, och våra kroppar, och våra känslor, vår glädje och sorg. Dessa är alla våra älskade barn som längtar efter att få komma hem. Vår formlöshet är ett med formen. Oceanen har en kärleksrelation med alla sina vågor. Vi är ett med stjärnorna, månen och alla planeter som snurrar i ett oändligt universum. Till och med våra brustna hjärtan är heliga här. Det gudomliga, Gud, Källan, Mysteriet, Oändligheten – andas in i våra brustna hjärtan. Vi är aldrig övergivna.

Medicinering enbart kommer aldrig öppna upp oss inför den omätbara kärleken! Till ett modigt välkomnande av varje tanke, varje känsla – vare sig det är lycksalighet eller uttråkning, förtvivlan eller glädje! Att våga andas in i dem alla. Dränka dem i medkänsla. Mätta dem med förståelse och nyfikenhet.

Det finns en starkare medicin än den kemiska, mer genomgripande än någon känd kemisk substans: Kärleken till dig själv. Att vakna upp till din sanna natur. Att sakta ner, vila djupt, vara fullständigt närvarande. Att tillåta oss själva vara brutna, vara hela, vara uppåt eller nere, att vara exakt just det vi är i den stunden. Bli förälskade i marken vi går på. Att se perfektionen i vår fullständigt ofullständiga mänskliga mänsklighet. Dyka djupt ner i djupaste skammen, känslor av övergivenhet, övergrepp, trauma, bortglömda inre barn – och komma ut på andra sidan, krackelerade inför det stora mysteriet, gråtandes av tacksamhet, ödmjuk inför storheten. Tala vår nakna sanning för dem som vill lyssna, eller lämna vår gamla familj för att finna de som vill. Lämna vår komfortzon, vår gamla trygghet och gå vår sanna väg, modigt mot en okänd framtid. Oskyddad. Bankande hjärta. Fri.

Mediciner kan inte göra det jobbet åt oss.

Men snälla, för all del, träffa en proffessionell. Få goda råd från din läkare. Ta medicinerna om det är din väg. Medicinerna kan rädda dig, ja, kortsiktigt. Men långsiktigt kommer du behöva göra det förödande arbete av inre läkning själv. Det behöver vi alla, om vi vill leva fullt ut.

Ja, i slutändan måste vi alla vända oss till den här djupare medicinen. Denna själsmedicinen. Denna heliga medicin, alkemiskt skapad i stjärnorna. Denna Sanningens medicin. Denna medicin för Uppvaknandet. Denna medicin för att upptäcka vilka vi egentligen är, bakom masken. Denna medicin av ”deep rest” (djup vila), av komma hem till ”nuet”, och dränka vår mest djupgående sorg, skräck och ilska med ovillkorlig kärlek och acceptans och andning.

Och börja på nytt igen, i varje enskild stund.

Ditt vilda, ursprungliga och sanna jag – ja, detta är det största medicinen av alla.

Jeff Foster”

Mellan andetagen

Kim de Bruin — Sat, 27 Apr 2019 16:06:30 +0000

Mellan andetagen finns alltid möjligheten att börja andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att sluta andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att inte välja. Låta det ske, det som sker.

Hållit andan, bitit ihop, sopat under mattan, tagit i kragen. Igen och igen.

Berövad på syre har något trots allt klamrat sig fast. Inandning, utandning. Ytligt, snabbt, harhjärtat i pickande panik. Gömma mig, gömma mig.

Djupt andetag: ut på scenen, tadaa, och applåderna, tack tack.

Luften gick ur igen, platt mot marken, tugga grus. Ner i leran, vänta. Vänta på livets inandning.

När utandningen når sin yttersta spets finns alla möjligheter:

Släppa fram sorg och smärta som längtar upp mot ljuset. Somna om. Laga en trerätters middag. Erkänna ilskan. Tänka sig döden. Få en idé. Skratta. Längta efter att få slippa allt det här ansvaret. Resa på sig och laga en kopp extra gott té.

Mellan andetagen finns alla möjligheter, till och med att inte se dem.

….

Paniken har haft mig i sitt grepp i några veckor. Tröttheten efter alla flyttbestyr välde över mig som en förkrossande våg. Jag satt i mitt nya lilla krypin, källarlägenheten jag får hyra billigt av min exman Michael, och kände hur all mening blåste bort. Ingen handlingskraft, totalt oförmögen. Allt kändes fel, fult, dumt. Ett misstag. Tryggt i hamn, men till vilket pris? Jag hade gett upp min borg, mitt palats, min avskärmade del av tillvaron där jag bestämde helt själv och där ingen kunde störa mig om jag inte bjöd in. Varför? Mina vilda, vackra planer framstod som naiva, ett spel för gallerierna, ett ynkligt försök att låtsas ha läget under kontroll. Mer handikappad än någonsin. Veckorna gick, inget orkade jag. Och jag som skulle kavla upp ärmarna, starta upp.

Och insikten om att jag inte har haft något egentligt val. Känslan av att ha blivit tvingad att hoppa rakt ut i det okända, av ett samhälleligt trygghetssystem som vänt mig ryggen. Bitterheten spred sig som gift genom kroppen, liksom ilskan, liksom rädslan. Tankarna som snurrade allt snabbare – hur ska jag få tag på pengar. 3500 kronor i a-kassa, men jag får ju inte ta uppdrag genom min firma när jag har a-kassa, jag måste få till ansökan om starta-egetbidrag, men det är så många frågor att besvara, att beräkna, att skriva, och jag måste ju ha pengar nu, jag måste ha jobb, jag måste ha jobb, hur ska jag klara mig, jag blev ju sjukskriven för att jag inte orkar, jag har ju papper på det, hur ska jag orka…

Den förlamande tröttheten, sorgen över hela situationen. Varje gång jag försökte rycka upp mig – logga in på verksamt.se, jämföra priser på virke, fika med en vän, byta däck på bilen – resulterade i fysisk och mental kollaps. Och så all kunskap som gnagde i bakhuvudet: stress är inte bra, vid flytt och andra stora livsförändringar ökar stressen, kroppen tar stryk, binjurar tar stryk, jag måste äta bra, jag vill inte handla för jag har inte råd, orkar inte laga mat, jag orkar ingenting annat än bara ligga här och önska jag inte existerade längre och ingen ser det ens, för jag håller masken utåt och säger inget, så jag är ensam, ensam, ensam, värdelös, misslyckad, eländig, jag kommer aldrig klara det här, jag är en stor jävla bluff. Och bakom allt malande visste jag att så här måste det vara nu. Tills det går över.

Och så plötsligt lättade lågtrycket, kroppen sträckte på sig och sa, nu, nu är jag utvilad. Och tankarna klarnade, och känslorna ändrade sig, och jag inte bara visste utan kunde också känna att allt är precis som det ska och hjärtat slog lugnt och tryggt igen. Och jag är inte mer oförmögen än någon annan, jag kanske bara känner av livet lite mer än de flesta som springer i samhällshjulet. Och egentligen är jag inte ens oförmögen, för behövs inte vintern för att våren ska kunna blomma? Och behövs inte natten för att dagen ska kunna upplevas som ljus? Att våga erkänna växlingarna mellan styrka och svaghet, sorg och hopp, förmåga och oförmåga är min största styrka, och som starkast blir jag när jag inte låter mig jagas av föreställningar om linjär arbetsförmåga och ett ständigt ökande välstånd dikterat av marknadskrafter. Jag behöver inte mer pengar. Jag har ju ordnat det så att jag klarar mig, det finns en liten pott pengar. Jag har ett nätverk. Jag klarar mig bättre utan stress än med stress. Tänker bättre, mår bättre. Känner framtidshopp för jag känner kreativiteten som bubblar. Bara jag tillåter mig själv att vila när jag blir trött. Bara jag kommer ihåg att vara tacksam. Över livsresan som just nu bjuder mig på hisnande vyer.

Nästa vecka ska vi börja med bygget av mitt lilla hjulhus! Och som jag längtar efter att flytta in…

Time of the sixth sun

Kim de Bruin — Fri, 26 Apr 2019 09:20:20 +0000

We have to change our focus.

We have had irresponsible leadership based on irresponsible systems.

We have to change the system so that, in fairness to the leaders, that they focus so much longer.

We have to focus on what is going to happen.

Climate change is a great wake up call.

Whether that climate change … to what extent it’s caused by humans and to what extent it’s caused by the sun getting hotter and the sun cycles is an open question, but the pollution of planet Earth and the desecration of the great mother is not. Is not.

It is time for responsible leadership that thinks generations ahead.

Big change is needed and it is needed now.

Yes, you.

(citat från första delen i serien Lifting the veil, mer info nedan)

”Baksidan” av en av fyra resta stenar på Greby gravfält

Igår såg jag filmen. (https://timeofthesixthsunlaunch.com/themovie1tya28300857) Den är 1:49 lång och man kan välja undertext på flera språk, bl.a. svenska. Den var omvälvande för den påminde mig om varför jag existerar. Det känns oerhört viktigt att så många som möjligt ser den. Oavsett om man tror på filmens budskap eller ej. För den väcker frågor, och som bekant löser vi inte dagens stora utmaningar med gamla tankesätt. Att ”vara i frågan” är kraftfullt; vi kan få syn på nya saker.

Är osäker på om länkarna fungerar, för jag registrerade mig för att kunna se filmerna. Testa att registrera dig om du vill få mailen med länkarna själv: http://timeofthesixthsun.com Filmerna är endast öppna och gratis under en begränsad tid. Möjligen ligger den första filmen endast ute någon dag till. Så skynda om du blir nyfiken.

Det hade varit otroligt givande om fler i min närhet ville se filmerna. Är sugen på att träffas och samtala, få veta vilka impulser och frågor andra får av det hela. Ja, så länge det inte blir debatt, vill säga Just detta med att vara i frågan är själva grejen.

Nu följer fördjupade intervjuer i en serie på nio avsnitt. Här är det första: https://timeofthesixthsunlaunch.com/episode1ntu?utm_source=browser&utm_medium=push_notification&utm_campaign=PushCrew_notification_1556122127&pushcrew_powered=1

Hackigt, häftigt

Kim de Bruin — Sat, 13 Apr 2019 20:16:36 +0000

Idag hackade tillvaron. Som om alla mina själslager hade hamnat huller om buller i min fysiska kropp, som definitivt inte var i samklang med den fysiska världen. Ljuden var för skarpa, vårljuset för överväldigande, vinden för kall, huden för känslig, lukterna för påträngande. Tiden betedde sig helt opålitligt, människorna på gatan och i affären var både läskiga och konstiga, och alla mina fina planer gick inte i lås och en hel massa fel saker hände. Jag ville verkligen bara gömma mig.

Bilen hamnade på verkstaden, det blev en lång promenad i solen med jobbiga småhundar som trasslade in sig i varandras koppel hela tiden eftersom den mest spännande doften alltid är på andra sidan vägen – fem gånger per 20 meter – och man måste kissa där den andra just kissat

Men också galet vacker fågelsång, en halvtimme på rygg i solgasset, många bra möten med rätt personer och helt fel men löjligt god mat.

Imorgon ska jag på 1-årskalas, och hoppas att tillvaron kan tänka sig vara lite mer smooth då….

Livet är galet spännande. Man vet ju aldrig hur det ska gå!

Finns jag egentligen över huvudtaget? Nä… det bara känns så

Bli människa

Kim de Bruin — Fri, 05 Apr 2019 06:11:10 +0000

06:01

”Jag vill inte mer”, sa mamma och jag vaknar tvärt i blygråa gryningen. Genom vänster sida sitter nu svärdet, rostigt bergfast genom hjärta och skuldra, sänder sina pulserande smärtstrålar upp mot örat och ner mot ryggslutet. Obehaget sköljer genom systemet och inga andningsövningar hjälper. Min mamma. Min mamma… vill inte längre? Jo, så är det nog. Hon lider, hon vill slippa kämpa nu. Är det så? Tänk om hon dött…? Arvspräglingen kanske har börjat verka. Mormor blev 80, mormorsmor 82. Nyvaket med bultande hjärta kan jag med alla mina sinnen ana mammas 78-åriga kropp, hennes hud och hår och den magra ryggen och när upprörda tankeströmmen viker åt sidan för ett ögonblick blir förnimmelsen helt verklig. Nu kommer tårarna. Snart finns hon inte mer. Inte pappa heller. De är båda gamla nu, och snart är de borta.

Barndomens skrämmande nattmörkertimmar är här igen, paniken slår ut i full blom – jag klarar mig inte utan min mamma och pappa! Hur ska jag kunna klara mig utan dem? Det är en obeveklig känsla för den trycker ner min näsa i kalla fakta: jag jobbar inte, jag har ingen aning om hur man driver ett företag, jag har inga inkomster och jag har framgångsrikt krånglat mig ut ur de ynkliga resterna av det så kallade trygghetssystemet som samhället erbjuder. För jag var våghalsig nog att säga – jag behöver inte en trygghet som gör mig till ett krälande offer. I teorin är det rimligt och logiskt och jag har alla chanser att reda ut det hela. Men känslomässigt råder i detta nu total panik. Hur ska jag klara mig? Hur i hela friden ska jag någonsin kunna klara mig?

En wefie medan jag visar mamma hur iPaden fungerar

Den frågan har skvalpat runt i mitt system sedan jag var mycket liten. Gjort mig till en liten räddhågsen blyghare, en feg liten morsgris. Jag vågade inte sova hos kompisar, inte åka på skolresor, inte flytta hemifrån. Livet var alldeles för farligt och jag för hudlös. Jag har stannat nära mina föräldrar hela livet, trots att jag i åratal ägnat massor energi åt att vara innerligt frustrerad och trött på dem och deras livsval.

Nu är de gamla, jag orkar inte döma vare sig dem eller mig själv längre. De gjorde så gott de kunde liksom jag gör så gott jag kan, så enkelt är det ju när allt kommer kring. Så jag njuter av deras sällskap och tack vare att jag hoppat av ekorrhjulet så orkar jag det. Orkar vara med dem några timmar i veckan var, i snitt. Inte som en börda, som innan, då varje telefonsignal från dem fick mig att känna irritation, stress och obehag. Vad vill de nu då… Nu orkar jag älska dem, lyssna på dem, orkar ta in både min och deras oro, nyfikenhet och glädje. Helt enkelt vara människa med dem.

Sorgen är ibland överväldigande. Vi är så splittrade allihop. Faster bor ensam kvar i Holland, storebror med son i Tyskland, lillebror i Sunne, pappa utanför Skee, mamma i Grebbestad, mina barn i Göteborg, Uppsala, Stockholm och jag själv ömsom på ute på ön, ömsom i Grebbestad. Flocken är utspridd, och det smärtar mig. Det är inte så lätt för mig att bara ”sticka och hälsa på”, trots att jag inget hellre vill. Förflyttningar tar mycket energi, liksom själva samvaron – särskilt om det var länge sedan sist. Kommunikation kräver total närvaro. Lättast går det med människor jag är helt trygg med, vilket jag blir när jag får träffa dem ofta. Och det gör jag alltså inte.

När vi går, jag Tuva och Tess, klarnar det. Det. Allt. Livet blir begripligt och meningsfullt. Och så vansinnigt vackert!
Skulle gärna gå hela dagarna.

Flashback till tiden som tonåring och ung vuxen när jag troget reste ”hem” till farmor, farfar och faster i Holland varje år. Med tåg eller flyg, inget märkvärdigt, men ofta tog det mig dagar att återhämta mig. Så otroligt utmattad av själva resandet. Och att sedan knyta an, utnyttja den utmätta tid av social samvaro man hade, det gick ju till synes bra, men jag förmådde inte riktigt vara närvarande. Känslorna bearbetades först efter resan. I ett töcken av utmattning. Men jag saknade dem och älskade dem, så det var otänkbart att inte resa dit. Så istället för att resa runt i världen som mina jämnåriga så reste jag ”hem”.

Häromdagen såg jag ett klipp från Skavlan, om en ung, norsk artist som heter Aurora. Det var fantastiskt att se henne. Hon tycktes ha samma slags känslighet och hudlöshet inför livet som jag känner, men verkade inte ha skapat sig ett hårt skal, kanske för att hon hittat sin grej – komponerandet. Blev så glad, hon bor i mig som en gnistrande förebild nu. Hon tjänar pengar på att vara den hon är. Kunde inte låta bli att undra vem jag hade kunnat bli om jag vuxit upp med andra omständigheter. Om jag hade sett möjligheterna i att vara den jag är, istället för enbart uppleva den ständigt närvarande oförmågan. Mitt liv har hittills varit mestadels en kritisk kamp för att ”passa in”. Jag försöker verkligen byta strategi, men invanda mönster sitter djupt efter så många år.

Den autistiska loopen visar sig i sin fulla glans:

Att få livets nödtorft, en trygg bas, på plats är A och O. Tak över huvudet, en egen liten plats att bestämma över, de nödvändigaste behoven tillgodosedda. Sedan behöver jag tid. Tid att hinna känna, att verka, att organisera mig. Jag vet att mina gåvor borde kunna generera inkomster utan att jag ska behöva vara klocktidsslav åt en arbetsgivare på en, om än givande, socialt krävande arbetsplats. Men jag behöver tydlighet, meningsfullhet, struktur och rutiner. Hittills i livet har jag fått det genom andra; familjen, jobbet. Nu måste jag skapa det själv, men eftersom jag inte vet hur man driver eget företag, för jag har aldrig gjort det, så kan jag inte föreställa mig riktigt hur det skulle vara. Och det jag inte kan föreställa mig skrämmer mig. För det går åt massor med energi att ta reda på och lära sig nytt. Energi som jag ju behöver för att göra allt det nya ….

Hur ska jag klara mig? Frågan är symbolisk, känslomässig, själslig. Jag kanske står vid det själsliga vuxenblivandets rand. Kanske är det här bara en fas jag missat i min tidiga utveckling. Att lära sig stå och gå på egna trygga, vuxna ben, utan stöd. Och i ett blink länkas några minnen ihop: mormors sång till mig på min 30-årsdag, ”Lad os blive mennesker” av dansken Piet Hein, och favoritsagan min mamma läste för mina barn: ”Trollet som ville bli människa” av Thomas Berger, och vidare min livslånga fascination för boken ”Rövarna i Skuleskog” av Kerstin Ekman. En röd tråd. Mitt livs strävan. Jag, liksom mamma och mormor före mig, försöker bli Människa, i alla bemärkelser. Inte bara en tänkande varelse som styrd av inre och yttre kaos, jagandes efter trygghet försöker överleva.