en insikt i taget – de Bruin insight out

Dimman lättar

Kim de Bruin — Sat, 28 Mar 2020 07:19:11 +0000

Denna morgon staplar sig symboliken i mitt liv på det mest påtagligt uppenbara vis. Det är nästan klyschvarning :-).

Morgonen är dimhöljd, men man anar solen som är på väg att luckra upp det gråvita täcket. Snart ser jag klart och kan njuta av ännu en galet vacker dag.

Igår, medan jag strandstädade i strålande väder, levererades min nya madrass. När jag kom hem fick jag och voffarna njuta av att provligga den en stund. Det var så skönt! Ikväll ska jag bädda med massor av täcken och kuddar och högtidligen sova i min hjulstuga för allra första gången :-)!

Jag tvättade mina snickarbyxor för första gången igår. De köptes helt nya på Blocket precis i början på byggprocessen och jag har typ bott i dem. Löftet till mig själv var att inte tvätta dem förrän bygget var klart. Igår blev de extremt smutsiga under strandstädningen så det var dags. Bygget är visserligen inte klart, men grovjobbet är avklarat och idag ska jag ju sova där så det är en symbolisk dag. Och inte bara av den anledningen;

För prick ett år sedan var det en dag kvar till skulle jag överlämna Petterhagelägenheten. Jag hade redan flyttat ner i källarlägenheten hos Michael och var inte på mitt bästa humör, vilket visar sig när jag läser mina dagboksanteckningar.

Det jag skriver i dagboken och i bloggen skiljer sig åt rätt rejält. Oftast är dagbokstexterna råa, nakna, utan hänsyn till vad någon ska tycka, för ingen annan ska ju läsa det ändå. Det är känslor som behöver komma ut, oredigerade. När jag läser dem i efterhand får jag syn på hur det faktiskt kändes just då, utan tillrättalagda penseldrag. Och då ser jag röda tråden i mitt liv; tendenser som är oföränderligt återkommande, men också det som faktiskt ändrar sig. Nu såhär ett år efter flytten från Petterhagen kan jag konstatera att faktiskt mycket har hänt, och inte bara i det yttre.

Tänkte att det kunde vara dags att dela med sig av det jag skrev då:

”28 mars. Jag har målat in mig i ett trångt skithörn i livet. Hatar det här. Hatar. Det gör så jävla inihelvete förbannat ont…

Förändring, flytt, nya ljud, ändrade spelregler, ändrade vanor. Jag orkar inte, jag vägrar, jag vill inte! Jag ”skapar” mitt liv, blablabla, ja men tjena… Varför har jag skapat det här?? Vad är meningen med detta? Är det meningen att jag ska känna allt det här? Men varför? Varför måste det kännas så jävla mycket?

Orden, orden, de slutar aldrig, orden som strömmar allt snabbare genom mig, de vill ut, men jag kräks på dem jag blir illamående av impulsen att igen ta fram datorn, hur många timmar sitter jag vid den…? Nacken smärtar som elden, skuld, skuld, borde inte sitta vid datorn, borde träna, borde yoga, musklerna förtvinar, mitt eget fel eller varför gör allt så ont… Orden vill ut, jag vill skriva, skriva, skriva, om omställning, min egen, andras, jag vill intervjua, skriva, hinna intervjua pappa, mamma, innan de dör, innan de är borta, men jag gör det ju inte, hela tiden kommer annat emellan och när det inte är annat emellan så kraschar jag, dödstrött, herregud tiden rinner mig ur händerna och här står jag – fortfarande, igen, tillbaka på jävla ruta helvetetes ett. Allt förgäves, utbildning, anställning, bra lön, skilsmässa och flytt, stå på egna ben och nu detta då alltså: inga inkomster, flyttar tillbaka till Michael… Och pengarna gäckar mig, straffavgift på leasingbilen, nästan 10000 för tre små skador, och a-kassan som räknat ut att jag visserligen beviljas ersättning, men tydligen endast på halvtid, inte mer än ynka 3500kr i månaden eller något, jag förstår inte ur de räknar, men det gjorde ont ont ont, så jaha ok, ingen hjälp där heller, där fick jag för jag trodde jag kunde slappna av, det kostade bara en massa tid och ångest att få allt rätt, skicka in allt rätt, och tydligen ändå ha missat något, ha gjort det fel, och vänta, vänta, vänta och komplettera och bocka av digitala attgöralistan och ändå lyckas missa aktivitetsrapporten, och sedan inse att det var inte DEN de menade utan rapporten man skulle loggat in på Mina Sidor på Arbetsförmedlingen, och därför får man en varning och sedan en ynka utbetalning på 3524 kr för 6 veckor, jag fattar inte, jag fattar inte hur jag ska göra så det blir rätt, hur samhället är tänkt att fungera…. Kan inte ens gå till soc för nu får jag snart pengarna på försäljning av lägenheten, pengarna jag behöver till bygget, men likt förbannat räknas det som kapital, så inte fasen har jag rätt till bidrag, nej jag har inte rätt till bidrag såklart jag inte har, för jag försöker krångla mig ur systemet och för det ska man straffas, man har bara rätt till hjälp om man erkänner sin slavposition, sin beroendeställning, men det är inte säkert att det räcker, man ska kräla i stoftet också, och vända ut och in på sig själv, göra allt rätt, för att sedan inse att det ändå var fel, att man valde fel. Fel utbildning, fel jobb, fel man, fel försäkring, fel läkare, fel bil. Fel liv. Man är Fel. För kan man inte arbeta på exakt det sätt som anses Rätt, så är man Fel. Och därför får man nu skylla sig själv för att man inte visste bättre, nu får man stå sitt kast. Man får äta sin skit. Fyfan jag kräks, jag hatar detta, vill inte längre, snälla kan ni bara låta mig få vara den jag är, utan att jaga mig mot avgrundets rand! Och kom för i helvete inte med någon positiv jävla klyscha nu!

….

Kroppen i rörelse, vrider sig, täcke av, täcke på. En kopp te, ett försök till meditation. Lönlöst, stressen elektrifierar systemet. Det vill upp och ut. Det. Vad? Smärtan. Vanmakten, rädslan. Ilskan. Ilskan. Fanhelvetesjävlahelvetesskitliv!! Far åt helvete med er allihop, far åt helvete!

…. Tomheten…

Men nu plötsligt glider budskapet från någon högre sfär genom medvetandet, lätt som en varm kniv genom smör…: ”du behöver ingen guru….”

… Du behöver ingen guru. Du behöver ingen mästare, ingen ledare, ingen influencer, ingen coach, ingen psykolog. Du behöver ingen lärare, ingen myndighetsperson, ingen läkare, ingen partner som förstår dig. Du behöver inte ledas av andra, du behöver inga råd, inga manualer. Du behöver inte andras insikter, andras sanningar, andras slutsatser, andras livserfarenheter. Du behöver inte andras tillåtelse. Du har din egen tillåtelse att uttrycka dig själv som den du är. Använd den. Du kan känna det du känner, bortom ansträngning, bortom handling, bortom ord och värderingar. Du vet hur man andas, andas, andas. Du vet hur du kan låta allt vara precis som det är. Inte genom ditt görande. Inte genom de rätta tankarna, de rätta handlingarna, från rätt coach. Utan genom din egen villighet att låta allt vara exakt såsom det är, i varje sekund, i varje andetag. Du vet att det är då djup förändring sker. ”

Tänk ändå. Så där ont gjorde det. Så rädd var jag, så himla maktlös kände jag mig, djupt under alla käcka ord jag släppte ifrån mig gentemot omvärlden. Om och om igen fick jag se den där rädslan i ögonen. Och om och om igen flöt små, små stunder av lugn upp inom mig. Av förvissning.

Och idag? Kan inte beskriva i ord hur mycket som har ändrat sig. Är fortfarande rädd ibland. Avgrundstrött, orolig, sur och lamslagen. Men det går alltid över. Över lag mår jag så otroligt mycket bättre. Fri. Jag väljer mitt liv, varje dag. Byggprocessen hjälpte mig bli vuxen, knuffade mig över kanten. Jag föll, och lärde mig flyga. Det finns ingen mammapappastaten. Jag styr, jag får styra, mitt liv. Och erfarenheten får mig att Leva.

Tacksam? JAAAAAA

Tomhet, Peace of Mind?

Kim de Bruin — Sat, 19 Oct 2019 07:39:03 +0000

Ur dagboken:

07:54. Gulgråttt ljus ute, regntunga moln, häckens grenverk utanför fönstren skvallrar om blåst. Höstrusk. Vaknar med tomhet i bröstet. Sörjer kroppen? Ja, kanske, men vad? Jag har i ärlighetens namn inget att sörja. Livet är rikt. Hjulhuset byggs bit för bit. Sammanbiten är jag, målmedveten, framåt, framåt. Tillfredsställelsen uppstår här och var, när saker och ting blir klara. Som igår. Yttertakpappen blev lagd, den sista våden spikades när regnet återvände. Idag hoppas jag på några torra timmar, jag vill värma klistret i de sistlagda skarvarna, för jag hann inte med alla igår. Jo, känsla av tillfredsställelse finns. Men alltså även denna ständigt närvarande känsla av tomhet.

Nu kom regnet igen, det smattrar mot källarrutorna. Vad gjorde jag utan dessa morgontecken utifrån… Det är så rogivande att få se och höra hur naturen, vädret, livet ter sig där ute, medan min nyvakna kropp insuper utanför-intrycken lika villigt som det nybryggda morgonteet…

Igårkväll tog jag mig, trots min bedövande trötthet efter dagens intensiva arbetspass, i örat och cyklade till BJK´s bastu för att vara lite social. Anneli har startat upp dambastuträffar. Vackert, skönt och mysigt i den dunkla, runda, nybyggda bastun där ännu inga lampor finns installerade men med fönster som släppte in havets gråa skymningsljus. Jag kände mig tom även i detta behagliga och vackra. En välbekant känsla av utanförskap, trots att jag i allra högsta grad tycktes vara närvarande och social. Frågade ut Sara lite om hur det är att vara frivillig på Sjöräddningen; vad krävs, hur går det till, vad får man ut av det osv. Har funderat en hel del, i alla fall förr, på att kanske anmäla mig som frivillig där själv. Det verkar så härligt att få vara delaktig i en sådan organisation. Men jag kände tomhet till och med när vi pratade om detta intressanta ämne. Jag blev inte upprymd, kände ingen längtan. Bara tog in allt hon berättade, stilla, lugnt. Framtiden får visa vart detta samtalsfrö landar, och om det gror.

Medan jag skriver tänker jag: det finns kanske något som är positivt med tomheten, detta lugn? Jo, den är kanske bra på ett visst sätt, inser jag. Mitt ego, mitt ”jag” är nämligen inte framme och hävdar sig hela tiden när jag upplever tomhet. Jag känner mig liksom stilla när jag pratar med andra, kan lyssna, blir vare sig otålig, osäker, irriterad, uppspelt eller taggad. ”Jaget” vill inget särskilt, den bara är där. Det är faktiskt lite skönt, när jag nu tänker på det. Jag orkade vara social längre än jag trodde jag skulle, trots den långa och slitsamma arbetsdagen. Det var oväntat.

Tänk om mina autistiska drag kan förädlas…? Hur mycket ristat i sten är en diagnos? Det här är svårt, en inre debatt jag inte vill och ska ge mig in i… Och det spelar kanske ingen roll … Autismen blev en förklaringsmodell som verkligen hjälpte mig förstå och acceptera mig själv, och den hjälper än. Jag respekterar mig själv nu på ett helt annat sätt än innan. För begreppet ”funktionsnedsättning” gav mig en kraftfull inre bild: inte tusan tvingar man en rullstolsburen person att ta sig uppför trappor…? Kanske behövde jag denna kraftfulla metafor, det räckte inte med självhjälpböckernas ”du är bra precis som du är” eller psykologernas innerliga, bekräftande lyssnande för att bryta mina djupt inrotade föreställningar om vem jag var och borde vara. Jag har äntligen slutat piska mig själv uppför mentala trappor. Slutat håna mig själv för att jag aldrig riktigt orkar, aldrig riktigt räcker till enligt min egen dom. När jag nu slutat tvinga mig, så händer det märkligt magiska ibland att jag plötsligt har tagit några trappsteg, utan att ens veta om hur det gick till. Jag gläds åt det, är förvånad, men det betyder inte att jag kräver av mig själv att göra om det, för jag vet faktiskt inte hur jag bar mig åt. Det bara sker. Tricket tycks verkligen vara att låta saker ske, helt utan värdering. Inte säga ”bra”, ”dåligt”. Inte låta tankarna bestämma vad som är värdefullt eller inte.

Så… kanske tomheten jag känner är Peace of Mind? Kanske är tomheten inte ”dålig”, inte alls något tecken på sorg eller deppighet…? Jag kanske bara är ovan att känna acceptans kring denna tomhet, denna befrielse från djupgående yttringar av begär, skuld, skam, förväntan…? Kanske så ovan att jag tror det är fel att uppleva tomhet?

På något sätt har idén om lycka kanske förpestat möjligheterna att uppleva lycka. Lycka skulle ju vara storstilat, himmelska fanfarer, sockerdrickebubbel i hela kroppen. Eller åtminstone rejäl glädje. Men den typen av känslor är ju alltid högst tillfälliga. Att vara driven av idén om att det ska kännas så (positivt) hela tiden är ju att ge sig själv ett perfekt recept på depression. Ett perfekt sätt att jaga sig själv vidare, vidare, mot ett mål som, just när man uppnått det, genast flyttar sig utom räckhåll igen.

Så okej då. Jag känner mig tom.

Perfekt. Tack Livet! Nu kanske tomheten kan få fyllas med närvaro i nuet, istället för djupt rotade idéer om borde, måste, skulle, ville…

Teet smakade underbart faktiskt. Och jag har en katt på benen, en hund på vardera sidan, och idag ska jag fortsätta bygga hus på hjul. Rikedom!

Promenadreflektion

Kim de Bruin — Fri, 31 May 2019 09:49:47 +0000

Promenadreflektion

Tänk om man kunde tvinga molnen att hålla sin form

Tänk om man kunde få vädret att höja BNP

Tänk om man lyckades få djuren att foga sig och bli våra slavar

Tänk om man delade in träden i ”bättre och sämre”

Tänk om man mätte livet enligt duglighetsskala

Tänk om man kunde få allt att löna sig

Tänk om man började göra fyrkantigt av allt som är runt

eller, nej just det ja, det gör vi ju…

Ful eller fin? Äcklig eller söt? Bra eller dålig? Bekänn!! :

Ja men

Tänk om jag kunde få hunden att leva lika länge som jag

Tänk om jag kunde hata bort alla insekter från sommardukningen

försöka få eleverna sitta stilla och göra som de blir tillsagda

Tänk om jag kunde tvinga dig att älska mig

på mitt sätt

och få alla idioter att fatta någon gång

Tänk om ni kunde lyssna någon gång

Tänk om lönen (till mig!) var högre och kraven (på mig!) mindre

Tänk om samhället var pålitligare och som förr

Tänk om nyheterna gick att lita på

liksom känslorna

Tänk om man kunde utrota de där jävla fästingarna

Tänk om jag kunde få bli nöjd någon endaste jävla gång

Tänk om jag kunde det

Tänk om jag faktiskt kunde det

eller, nej just det ja, det kan jag ju…

Träd angripet/i samarbete med/stöttad av svampar/parasiter/aliens:

Bisonoxe I :

Bisonoxe II :

Ord som bara kommer…

Kim de Bruin — Tue, 12 Mar 2019 08:05:45 +0000

Ibland kommer det bara ord. De liksom singlar ner som löv på hösten. Ibland hinner jag fånga dem. Idag till exempel:

”Att bli sårad, arg, irriterad eller otålig på andra är ett uttryck av maktlöshet. En omedveten känsla av oförmåga att förse sig själv med det man behöver. Man tror sig behöva få det från andra. Djupa inre behov, såsom till exempel att bli lyssnad på, tagen på allvar, respekterad och älskad.

Om man går omkring i livet med en grundläggande känsla av att inte ha fått (och inte få) de här behoven tillfredsställda, så riktas frustrationen mot omgivningen så fort tillfälle ges.

När någon är oartig, elak, klumpig eller sur. När någon är glad, framgångsrik eller högljudd. När någon inte håller avtal. När någon förolämpar. När någon bara är för mycket. När någon sviker förtroenden. Händelsen aktiverar en egen upplevd brist, en inre längtan. Smärta stiger till ytan, kräver att få uttryckas. Man tror det är den andres ”fel”. Så är spiralen igång.

Eller så skapas det ett medvetande inför det som sker inuti en själv. Då kan det hända att andra reaktioner uppstår. Förvåning, nyfikenhet, till och med medkänsla kan plötsligt visa sig. Kanske både gentemot en själv och den andre. I det utrymmet är man inte längre ett maktlöst offer för omständigheterna. ”