valplivet – de Bruin insight out

Tuva äger!

Kim de Bruin — Mon, 12 Jun 2017 18:44:27 +0000

Är lite i glädjerus. Fast det är Tuva som får antiinflammatoriska/smärtstillande tabletter så tycks de verka på mig också. Eller så kan det möjligen bero på glaset rosé som jag inmundigat….?

Hur som helst är jag glad. Därför att Tuva är glad. Hon är så HIMLA glad! Från stunden vi kom hem från veterinären har hon varit superduperjätteglad! Och ögat tycks läka så bra och fint. Ingen svullnad, ingen rodnad, inget slem, inget alls. Bara ett helt vanligt öga. Hon har sin plast-tratt på sig när jag inte har uppsikt, men i övrigt slipper hon tratten eftersom hon faktiskt inte tycks känna av läkeprocessen. Inget kliande, inget gnuggande. Hon bara leker, och leker och leker och njuter av livet. Så himla skönt. Så himla roligt. Vilken lättnad!

TACK alla ni som bidrog till Tuvas insamling med nästan 5000 kr till 9000-kronorsoperationen! Hon blev på sätt och vis en ny hund. I alla fall är hon hur glad och pigg som helst

Livet passa dig! Här kommer Tuva!!

Små söta valpmonster

Kim de Bruin — Mon, 27 Feb 2017 20:05:03 +0000

… som äter upp mina dagar. Jag älskar det. Jag börjar bli en smula trött på det. Jag lär mig av det. Jag njuter av det. Det är så häftigt!

Hur kan man annat än älska dessa söta små kryp? Även om de orsakar jobb, jobb och mera jobb?

Mina fingertoppar har spruckit av ständigt golvtvättande, trastvättande, handdukstvättande och lakanstvättande. Mina knän ömmar för jag kryper ständigt runt på alla fyra som ett litet barn. Mina känsliga doftorgan är överstimulerade och tror sig känna lukten av kiss, bajs och gömda köttslamsor precis överallt. Hjärnan går på högvarv för jag försöker hitta på nya roliga utmaningar för valparna varje dag. Öronen gnisselvisslar pga av det enerverande höga skallet de små numera ger ifrån sig. Mina golv har aldrig varit så rena som nu när de är så smutsiga. Både katten Flisan och mamma Tess har börjat fälla sin vinterpäls, och valparna har tillgång till nästan hela lägenheten, så jag håller igång…

Jag kunde inte få det bättre. Det här är faktiskt mycket roligare än jag kunde föreställa mig! Men lite i smyg så ser jag ändå fram emot att de blir sålda, en efter en…. Vilket inte kommer hindra mig från att gråta floder när de åker. Usch och fy så sorgligt. Men jag, och Tess, kommer nog pusta ut och njuta av lugnet sen…

Tillbaka in efter varit ute i snön

Somnade tvärt på hallmattan efter superpigg lek i 30 minuter

Ibland får jag också plats!

Tycker inte alls hon är söt… inte alls…

Tascha och Tirza

Kim de Bruin — Fri, 10 Feb 2017 09:25:40 +0000

Dagarna flyger förbi och inte hinner jag uppdatera så ofta som jag hade föreställt mig… :-/

Valparna är nu 5 veckor och de rusar runt i köket som små studsbollar. Tuva och Tammi är fortfarande störst, först, mest och numera också kaxigast. Tirza och Tascha får dagligen finna sig i att vara utsatta för det som vi mänskliga individer skulle beteckna som mobbing. De blir bitna i öronen, skakade, jagade, inträngda i hörn och tryckta ner mot golvet. Det ser inte roligt ut, och även om jag vet att det är så här valpar lär sig hitta sina roller och umgås med varandra, så avbryter jag dem när det blir för tuffa tag.

Särskilt eftersom jag ibland ser att den väna modern Tess glatt visar tendenser att delta i mobbingen… Hon har nämligen blivit ganska lekfull nu när valparna leker runt henne, nästan så att hon blir lite unghund igen.

Här har vi Tascha:

Tascha är blygast, minst, försiktigast och troligen lite rädd också. (kanske hänger det ihop…) Men hon är bedårande söt, och för varje dag som går är hon mer nyfiken på sin omgivning. Det gäller att inte komma emot henne för snabbt, då backar hon eller bli skrämd så hon morrar till. Ibland lyfter jag upp henne för lite egentid med mig, men än så länge verkar hon inte riktigt uppskatta det. Så jag tar det försiktigt, korta stunder av umgänge, ofta, så att hon vänjer sig. Jag vet att hon kommer att ta för sig allt eftersom tiden går, men hon behöver än så länge förståelse och mildhet i umgänget.

Här är Tirza:

Tirza är rätt lik sin syster både till utseendet och sättet, men lite mer nyfiken och framåt. Hon brukar komma fram till mig när jag lägger mig på golvet för att umgås. Då undersöker hon mitt ansikte systematiskt, nosar, smakar, slickar på min näsa. Hon är inte lika burdus som systrarna Tammi och Tuva, de kan bli väl entusiastiska. De är visserligen pyttesmå och jättesöta, men hundbett i ansiktet vill man inte ha oavsett, så jag brukar morra högt och ilsket när de försöker bitas. Det är mycket effektivt. De backar genast undan.

Detta knep har jag lärt mig av Tess. Hon förmanar inte sina små med långa pedagogiska utläggningar. Gör valparna något hon absolut inte gillar så vet de direkt vad som gäller. Häromdagen fick Tammi sig en åthutning som gjorde att hon sprang undan ylandes och satt och gnydde en bra stund efteråt. Det var för att hon kom för nära när Tess åt sin köttbit. Nu aktar sig Tammi mycket noga när Tess äter. I övrigt får Tammi göra vad hon vill med Tess. Tydlig fostran, kan man säga.

Så jag tänker som så, att om jag är lika tydlig med mina gränser (inte bita mig hårt, vare sig i näsan eller fötterna eller händerna) så lär sig valparna fort.

Nu är det visst dags att torka kisspölar igen

Tirza, Tascha, Tuva och Tammi

Kim de Bruin — Mon, 23 Jan 2017 21:39:32 +0000

Ja nu ska jag då ta mig i kragen och skriva om valparnas inträde i mitt liv.

Under hösten lät jag mig övertygas och övertalas att försöka para Tess. Det var Sunniva, Lailas (som jag köpt Tess av) vuxna dotter som så gärna ville ha en valp efter Tess. Om jag kunde tänka mig att kanske… Det var jag inte alls säker på att jag kunde. Jag har ingen erfarenhet, och anade att det är en del att tänka på och inte minst en del att hantera. Men efter att ha fått försäkran om att de båda skulle bistå med planering, organisation, valpningsassistans och till och med ta på sig uppfödningen om jag tyckte det blev för jobbigt, så gick jag med på det hela. Rätt taggad faktiskt.

Sunniva hittade samma dag en stilig chihuahuapojke på Blocket som erbjöd sina tjänster. Han fanns dock ända borta i Arvika, hoppsan. Inte min melodi kanske att åka så långt för ett osäkert parningsförsök. Men Laila peppade mig och sa ”det blir göy!” (hon är norsk) och vem kan neka då. När Tess började löpa hade jag järnkoll från första bloddroppen och vi räknade dagarna. När jag säger vi så betyder det Laila och jag för jag ringde henne så fort jag såg vad som helst som kunde ha att göra med Tess löpning. Laila har fött upp typ 20 kullar så hon är rätt erfaren kan man säga

När det var dag 11 på löpet hade jag turen att stöta på grannen Kerstin som skulle rasta sin sons hanhund Fino. Tess känner Fino bra, vi brukar gå med hundgänget, och han har ”nos” för löpande honor kan man lugnt säga. Jag sprang in och hämtade Tess och lät dem hälsa. Fino blev extremt ivrig och Tess vände rumpan till och vek upp svansen. Det var dags! Sprang genast in igen och ringde Laila som ringde tjejen som ägde hanhunden. Tre timmar senare var vi på väg mot Arvika, bilen packad med sovgrejer, mat och vin

Väl framme installerade vi oss i en gästlägenhet som tillhörde hyreshuset tjejen bodde i, superenkelt och supersmidigt och superbilligt. Det kändes exotiskt på något sätt, en ovanlig vardagsutflykt med guldkant. Tess blev parad redan den eftermiddagen, och då menar jag verkligen blev parad. Hon var villig men stod inte still en sekund, och den stackars lilla chihuahuan nådde ju inte upp för egen maskin, så vi fick hjälpa dem på traven så att säga. Tess fick vi hålla i, och han fick en liten kudde under baktassarna..! Andra försöket en timme senare gick det bättre, då fattade Tess vad det gick ut på och höll sig lugn. Kvällen firade vi med pizza på en äkta Arvikapizzeria med galonstolar och vaxduk där bara vi var gäster. Det var ju en måndagkväll gubevars… Och sedan vin och oändliga samtal med Laila som är en av de klokaste och mest jordnära kvinnor jag vet. Och jag älskar att hon vägrar prata svenska fastän hon bott i Sverige hur länge som helst. Det är så göy!

Nästa morgon blev det en parning till för säkerhets skull, Tess verkade nöjd och även om inte Laila var helt nöjd (de hängde inte kvar i varandra mer än 4 minuter) så fick vi hoppas på det bästa och köra hem igen.

Några osäkra veckor följde. Jag letade efter tecken på att det tagit sig, men vågade inte riktigt lita på att hon verkade lite hungrigare, lite känsligare, lite tröttare och plötsligt i tredje veckan lite illamående. Inte förrän i femte veckan var jag säker att hon var dräktig. Mot slutet av dräktigheten var Tess rund som en fotboll, jag tyckte faktiskt hon såg löjligt oproportionerlig ut. Internet framhöll att små hundar oftast bara får 1-2 valpar men jag tyckte mig känna fler än så när vi närmade oss slutet.

Valparnas ankomst var beräknad till den måndag 9e januari, men redan på torsdag den 5e var de redo att komma ut. Jag skulle egentligen kört mamma till röntgen i Strömstad, men jag vågade inte chansa, och kunde inte med att lämna Tess när hon verkade så flåsig och rastlös. Det är tur att röntgen tillämpar drop-in, så det var ett lätt beslut. Det var rätt beslut också för två timmar senare, 12:50, kom första valpen med sätesbjudning, en tik. Tess skötte det hela utan dramatik eller besvär och jag hjälpte till med att öppna fostersäcken och klämma av navelsträngen.

Inom en timme var tikvalp nummer två född, med nos och tassar först, och just då kom Laila och Sunniva för att bistå som extra valpmorskor. Båda valparna var mörkbruna med lite vitt på tassar och bröst.

Valp nr tre tog längre tid på sig, och jag höll tummarna för att Tess skulle orka. Det gjorde hon, allt gick bara lite långsammare nu. När trean var ute, sätesbjudning igen och nu en helsvart tik, och moderkakan uppäten klämde jag henne på magen och kände en valp till! Den dröjde dock ytterligare 1,5 timmar, men klockan 18 föddes sista lilla damen, svart med vita tecken. Denna sista kom ut med huvudet först men frambenen bakåt, så där fick jag hjälpa till att dra. Fyra små tikar blev det!

Lustigt var att navelsträngen på den sista var ganska kort, och moderkakan dröjde länge med att komma ut. Tess kom inte åt att gnaga av navelsträngen, så den lilla valpen kom inte långt. Det tyckte den inte var fel alls för klamrade sig fast mot Tess mage, sög tag i en spene och försåg sig med livets goda genast. Efter en halvtimme gått hade navelsträngen skrumpnat ihop såpass att jag kunde klämma av den med mina naglar.

Valparna och Tess bor i sin låda intill min säng. De första två veckorna var faktiskt ganska tråkiga, de åt och sov, och sov och åt. Inga personligheter, inga intressen, inga upptäcktsfärder. De har en uppgift i livet; leva och växa. Redan efter första natten, när Tess häschade, slickade, flåsade och krafsade i sin nyblivna mammaiver, var det hyfsat lugnt. Tess älskar att sova på natten och det gjorde tydligen valparna också.

Katten Flisan har hela tiden, ja till och med under själva valpningen, hållit sig nära intill och betraktat händelseförloppet med stort intresse. Hon håller sig på respektfullt avstånd (ca en halv meter) från valplådan men vill vara med. Första veckan vågade jag inte lämna henne ensam i sovrummet med valparna utan sjasade ut henne när Tess skulle ut och kissa. Men redan andra veckan såg jag att jag kunde lita på henne. Hon fattar vad en familjeflock är för något

Jag har inte haft våg de första veckorna, men jag såg hur de dubblade sin storlek redan efter en vecka. Efter två veckor lånade Kerstin mig en våg och då fördelade sig vikten mellan 360 gr och 450 gr. Den valp som föddes sist är tjockast!

På 12e levnadsdagen öppnade den första damen sina ögongluggar. Och då kändes det dags att ge dem namn. Jag läser på internet så ögonen blöder om allt man ska tänka på (för jag kan ju inget), och någon skrev att det är bra att ge valparna namn, trots att nya ägarna troligen döper om dem. För de behöver få uppleva sig som individer, då socialiseras de bättre. Det lät logiskt. Fast jag har tvekat, för jag fäster mig så förskräckligt vid djur. och jag tänker INTE behålla en valp själv. Inte. Hör ni det. Inte.

Det fick bli namn som börjar på T, liksom Tess. Jag prövade mig fram och det landade i:

Tirza, som föddes först.

Tasha, som kom tvåa.

Tuva, som var nr tre.

Tammi, som kom sist.

Tyvärr inga bra bilder på de öppnade ögonen än, men det kommer!

Det var allt för den här gången. Det lär bli uppdateringar