tjärlek – de Bruin insight out

Tampas med trassel

Kim de Bruin — Sun, 01 Jul 2018 21:08:07 +0000

Snart ska Munin riggas. Jag har allt. Jag borde minnas hur jag gjorde sist gång, då för två somrar sedan. Eller så borde jag veta hur jag ska göra. Vilken tamp som ska sitta i vilket block. Dimensioner, längder, användarvänlighet, säkerhetsaspekter. Allt det där.

Jag minns inget, jag vet inget, jag har ingen aning…

Så jag bredde ut allt på klipporna tidigt imorse innan hettan smälte mina synapser till segsirap. Jag har ju samlat på mig och köpt en hel del bra-att-ha-prylar till Munin genom åren. Det kändes mycket tillfredsställande att se allt uppradat. Nu var det bara att med logikens och erfarenhetens hjälp para ihop rätt prylar på rätt plats.

Grubblandet och tänkandet tog ingen ände. Vad har jag? Vad behöver jag? Ett block här? En levang där? Eller en knape kanske? Hur långt akterut sträcker sig seglet? Ska jag böja mig under rorkulten eller kliva över det vid slag? Ska skotklämmorna sitta där eller här? Var ska draggen stuvas undan? Hur stor skeppskista ska jag tillverka? Hur många sittplatser behövs? Kan man tillverka ett enkelt bomtält? Fast man inte har en bom? Vilka verktyg och reservprylar ska finnas ombord? Vad kan gå sönder?

Tanketrådarna levde sitt eget liv. Till slut hade de slagit knut på sig fullständigt, precis som alla tampar jag tampas med ombord, jämnt. Jag drar i en ände och tappar en annan, jag slår en knop som genast lossnar och allt trasslar sig ständigt på ett nästintill Papphammeristiskt sätt.

Medan timmarna förflöt fick jag i stort sett ingenting gjort, och jag sneglade en smula avundsjukt på båtarna som seglade förbi i de perfekta vindarna. Men jag kände mig märkligt nog ytterst tillfreds ändå. Synapserna tycktes liksom omformatera sig medan jag totalt avspänt stirrade på trasslet och begrundade min okunskap.

Så skönt!

Våren gryr

Kim de Bruin — Mon, 16 Apr 2018 06:45:44 +0000

Käraste Lena!

Det har dröjt alldeles för länge men nu skriver jag! Livet höll andan i några veckor, och jag blev alldeles tom på ord.

Nu har det släppt. För nu ska du få höra: Min dotter Mirja födde en mycket efterlängtad liten dotter till världen igår! Vårvärmen kom samma dygn, som för att visa hur mjukt och varmt allt är nu. Jag är nybliven mormor och fattar i stort sett ingenting alls. Men jag är uppfylld av något som vibrerar genom hela mitt system. Det påminner om den där kraften som jag i backspegeln identifierar som Tigerhonan; den där modersinstinkten som fick en att klara vad som helst för sina barns skull medan de växte upp… Du minns?

Nu är det visserligen inte jag som fött fram en liten ny jordvarelse som behöver mitt dagliga beskydd, utan min dotter, men jag känner det som om jag blivit ”aktiverad” ändå. Kroppsminnen och instinkter vaknar till liv, mina egna och mina förmödrars. Vad det kommer att handla om, hur den här mormorsaktiveringen kommer att uttrycka sig har jag ingen erfarenhet av ännu, men jag är redan alldeles trygg i vetskapen att min kropp vet vad som förväntas…

Välkommen Leah, nu är du planetskötare. En vacker titel som din morfar introducerat. Passande!

Som av en märklig slump (som ju inte finns…) i denna våg av nystartsenergi snubblade jag denna tidiga morgon över ett nytt omnämnande i facebookflödet som jag blev nyfiken på och kollade upp. Personen som citerades i en tråd jag följer heter Andreas Weber. Han är biolog och filosof och författare, och bär fram en ny vetenskaplig syn på hur vi är förbundna med naturen och att kärlek är det som behövs för att hela oss själva och jorden. För det hänger ihop. Inget är åtskilt. Ingen raketforskning för dig och mig förstås, i stort sett hela Graceful livingutbildningen går ju ut på att förmedla just den omständigheten :-). Du måste bara kolla upp honom… (vem vet kanske han vill kombinera att vara Sverigeturist och föreläsare hos dig?)

Hans senaste bok heter Matter and desire – an erotic ecology, och redan titeln gör mig alldeles lycklig! Jag ser mycket fram emot att läsa den. Men det som var så extra roligt var att han alltså är en forskare, en man, som vunnit gehör i många kretsar. Vi är många nu, män, kvinnor, barn (människor!) på klotet som drar åt samma håll, var och en på sitt bästa sätt. Jorden och vi själva är inte bortom räddning, tvärtom!

Det är så himla skönt att känna så. Hela mitt liv hittills har jag varit sammanbiten, orolig, rädd. Det kanske inte syntes utanpå alltid, men kändes desto mer inuti. Försökte fixa allt rätt, både i mig själv och utanför mig själv. Tills jag inte orkade mer. Kampen är över. Kampen inne i mig, kampen utanför mig. Könskampen, maktkampen, rättvisekampen, kampen om uppmärksamhet, kampen om talutrymmet. Det intresserar mig inte längre. Det är inte i det dualistiska tillståndet jag kan andas.

Jag svamlar, allt blir så otroligt stort, förlåt. Ibland undrar jag varför jag inte bara kan hålla det simpelt. Beskriva denna starka känsla av hopp och framtidstro, som manifesterar sig i precis allt jag får syn på just nu med enkla ordalag: ”Å vad jag är glad, jag har blivit mormor till en flicka, det är vår, snart är båten i sjön och jag är inte utmattad längre!”

Men det går inte, jag är så här, och det är bra så. Som vädret, som årstiderna – som livet liksom.

Vad händer i ditt liv Lena? Är sommaren fullbokad med kurser? Vilka utmaningar ställs du inför?

Med stor längtan och hopp om att ses….

Kram!!!

Båten längtar ner till salta böljan…

Det kommer bli fint… När det blir klart! Första turen på vattnet är ren kärlek!

Det räcker med några korta stunder

Kim de Bruin — Mon, 05 Jun 2017 10:32:14 +0000

Imorgon är det nationaldagen och då brukar seglarklubben BJK i Grebbestad ordna med lite firande. I år liksom förra året fick jag frågan om jag kan tänka mig lägga min julle vid deras brygga, intill några andra fina träbåtar. De vill visa upp den bohuslänska traditionella båtskatten. Det känns som en stor ära, så det kan jag ju inte tacka nej till :-). Men jag ska helt hastigt planerat åka till Göteborg ikväll och övernatta hos Mirja, och jag kommer inte hem förrän imorgonkväll. Så jag missar själv BJKs nationaldagsfirande, men det behöver ju inte jullen göra.

Så jag körde nyss dit den. Det blåste rejält och det skvätte ordentligt. Jag blev blöt och det gjorde inget alls. Turen tar ca 8 minuter men på den korta sträckan hann jag bli totalt genomlycklig. Vet inte vad det är med kombinationen av träbåt + havet, vilken magisk helande kraft det utövar på mig….

Jag förtöjde med ängslig noggrannhet; fem dubbla överdimensionerade tampar, och ändå kändes det som att lämna bort sin klenod i monstrets käftar. Havet och vinden ligger på rätt bra där ute, och en gång för länge sedan så sjönk en liten träjulle där när stormen blev för brutal. Nu ska det inte bli storm, och jag är helt säker på att jullen ligger jättebra där och är i ytterst goda händer imorgon. Men ändå. Hoppas den har en bra och tillfredsställande dag imorgon när alla beundrar den. På kvällen, när jag varit och viftat färdig i Göteborg, puttrar jag tillbaka den till tryggaste platsen längst in i Grebbestads hamn igen.