tagga ner – de Bruin insight out

Hudlös vår

Kim de Bruin — Tue, 09 Apr 2019 10:50:39 +0000

Ute lyser solen på den nakna vårens första livstecken. Det är lika hjärtskärande vackert som varje år. I år pockar dock naturen på mig extra mycket. Sinnet kan inte värja sig, det går rakt in. Själen gråter, men samtidigt jublar hjärtat för jag kan äntligen njuta till fullo av Livets mirakel. Jag har skapat det utrymme som krävs i mitt liv för att hinna, orka känna och njuta, en minut i tolv. Eller om det redan är en minut över…?

Kollapsen pågår ju, hjärnan vet det, hela kroppen känner det. Vi befinner oss i kollapsens epicentrum. Lövträden ruttnar, stammar knäcks slumpmässigt lite varstans. Korallreven dör. Mikroplasten finns överallt, ner i minsta lilla djuphavsvarelse. Arter försvinner i en hiskelig takt. Stress bland folk ökar lavinartat över hela jorden. Myndigheter, banker och storföretag avslöjas som korrupta, icke-fungerande. Enskilda individer samlar rikedomar på hög istället för att dela med sig, liksom enskilda världsdelar gör likadant. Fattigdom och orättvisor, lokalt och globalt, sticker mer i ögonen än någonsin, samtidigt som fler och fler inte orkar bry sig längre. Stäng gränserna, avveckla skyddsnäten, rädda sig den som kan, inte mitt problem.

Överallt syns avbrutna stammar och grenar, extra tydligt nu innan lövsprickningen. Fler och fler och fler.
Det ser konstigt ut. Som om träden slumpmässigt bara ger upp.

Listan kan på tecken i tiden göras längre, men det räcker med några få punkter. Jag vet ju redan. De flesta av oss vet redan, innerst inne. Det är därför polariseringen ökar. Folk blir rädda, upprörda. De flesta känner, tycker, vet att något är fel, vill leta syndabockar, peka finger, hitta lösningar. Pekfingrar pekar kors och tvärs. Som hetsigt irrande piggsvin med giftiga åsiktstaggar utåt. Fångade i sin egen panik.

För egen del orkar jag inte längre med att bli upprörd, agitera, leta lösningar, kämpa emot. Mänsklighetens roll i det hela kan diskuteras på så otroligt många nivåer, men vad tjänar det till när människors gruppmedvetande är ockuperat av att vilja ha MER, göra MER, uppröras MER, stressa MER hela tiden? Lösningen ligger inte i att Göra Mer. Tvärtom så är min fasta övertygelse att det enda vettiga är att stilla sig, vända uppmärksamheten inåt. Återvända till kroppen djupaste behov, till Jorden, lyssna på hennes mjuka viskningar och upprörda vrål. Att erkänna vår samhörighet med naturen vi håller på att slakta genom vårt habegär efter Mer, av allt. Att älska både den egna kroppen och Jorden som en Moder, älska och ära henne den tid jag själv har kvar, den tid mänskligheten har kvar. För kollapsen pågår, oavsett vad vi tycker om det. Ingen är odödlig, inte Moder Jord heller. Men, kanske kan mirakel ske om tillräckligt många sansar sig…?

I många år trodde jag, barnsligt naivt, att balplast var nedbrytningsbart. Hur kunde det INTE vara det, liksom..??
Men jo, plasten är äkta plast, och den är precis överallt.
Små och stora slamsor lossnar i hanteringen, blåser omkring och fastnar överallt i naturen, trampas ner i jorden,
hamnar i kornas magar, bryts ner, åker ut i vattendragen. Liksom alla annan plast som blåser i land längs våra kuster.
Det är så himla sorgligt. När tar det slut…?
Jag drar loss lite varje dag ur Jordens kropp.

Utmattningen lärde mig några otroligt viktiga saker:

Vistelse i naturen läker en stress-sargad kropp, särskilt om man låter det ta den tid som krävs.
Samhällsstrukturen som jag fötts i, med dess nuvarande normer och regler, är inte människovänliga längre.
Samhällsstrukturen, med dess nuvarande normer och regler, skapar sjukdom genom föreställningen om framgång genom evig materiell tillväxt.
Samhällsstrukturen, med dess nuvarande normer och regler, förhindrar människor aktivt från att leva i samklang med varandra och naturen.
Välbefinnande har inget med anseende, arbete eller ekonomi att göra, däremot med var och ens förmåga att etablera djupa relationer till allt levande.
En kropp och själ i balans jagar inte efter Lyckan, efter MER yttre stimulans.
En kropp och själ i balans reflekterar, känner, väntar in när tiden är mogen för kloka handlingar.
En kropp och själ i balans våldför sig inte på Jordens resurser på ett kortsiktigt sätt.
En kropp i själ och balans är nöjd i sig själv och längtar efter att få bidra till gemenskap.

Ute väntar varje enskild liten knopp på det rätta tillfället att våga öppna sig. De förmår inte bry sig om kollapser, klockor, almanackor, rådande normer, prognoser eller världsekonomin. Våren vågar starta om på nytt, vågar börja leva, varje år igen. Det är så otroligt trösterikt. Vågar de, så vågar jag. Vågar alla dessa miljarders, miljarders knoppar öppna sig – varje vår på nytt – och blotta sitt sårbara, kraftfulla inre, så vågar vi alla.

”…. få människor kommer vilja skydda naturen om de inte först älskar och förstår den.” Citat ur nedanstående tal om bl.a. den pågående sjätte massutrotningen, av Sir David Attenborough, publicerat idag med anledning av nya serien ”Our Planet” på Netflix:

Fungerar

Kim de Bruin — Fri, 01 Mar 2019 16:52:14 +0000

Så har det gått en dryg vecka igen. För många bollar i luften för att orka skriva. Det är en tydlig signal – när skrivlusten försvinner så har jag för mycket omkring mig.

Nu var det ju inte bara jobbiga saker. Att få en fin biltur, få träffa Lukas och Rikard, spatsera genom stan med Richard R, att få köra hem igen på trafiktomma vägar genom vackra Sverige: allt med Stockholmsresan var underbart, jag njöt.

Och fler roliga milstolpar har passerats: jag har köpt det första husmaterialet, ett stort fönster. Och äntligen varit på ett klargörande möte med arbetsförmedlingen, samt kompletterat min ansökan om att starta eget företag. Och budgivningen på min lägenhet är avklarad – om en månad ska jag vara utflyttad! Jag ska få hyra Michaels källarlägenhet att bo i så länge, perfekt, då blir det nära till byggplatsen också Den ena saken efter den andra löser sig, nästan som av sig självt, det är nästan magiskt…

Strålande utsikt från mitt första fönster!

Vackraste sönerna.

Om en vecka åker jag och Michael och hämtar underredet till mitt hus på hjul, och jag är snart färdig med skissen på hur den lilla stugan ska se ut. Det enda jag inte kan bestämma mig för är om ingången ska vara på långsidan eller kortsidan. Jag antar att det kommer lösa sig

Sweet Home 3D, skojigt program att skissa bostad i.

Det som är det läskigaste, det mest utmanande i den nuvarande processen är hur autismen visar sig. När jag jobbade så fungerade jag ju ”som vanligt folk”, det gick automatiskt, men med en extrem avtrubbad trötthet som pris. Inlärd strategi, eller kamoufleringsstrategi, heter det, när man så mycket ansträngt sig att inte sticka ut genom livet att det sker per automatik. Jag är så bra på att anpassa mig att jag inte ens märker själv att jag kör över kroppens signaler. Stundtals glömmer jag fullständigt bort att jag faktiskt har en funktionsvariation. Men nu när jag styr mina dagar helt själv, utan yttre förväntningar, så lär jag känna autismen; dess styrkor och svagheter. Jag lär mig arbeta med den istället för mot den. Det är som att lära sig dansa en helt ny dans med en partner man haft i många, långa år. Allt är bekant, men de nya komplicerade dansstegen avslöjar det grundläggande samspelet med partnern. Alla svagheter blottas. Och därmed kan de också bli styrkor.

Lyxen med att styra sin egen tid: Gå på promenad med Tess, komma på att man behöver flytta båten tillbaka till egen båtplats nu när isen har släppt.
Ha tid. Ta sig en tur på havet i solen.

Njuta av något så simpelt storslaget som fågeldun som flyter på vattnet.

… och Grebbestads hamn i gnistrande solsken, tyst och stilla, utan turister.
Med måsarnas skri cirklande runt masten.

Det här med att ha många bollar i luften är verkligen en gigantisk utmaning. Jag kan till exempel helt snöa in på att leta begagnat byggmaterial i timmar. Jag vet snart allt om fönsters och dörrars och väggars olika material, u-värde, tjocklek, storlekar. Men så har plötsligt fem timmar eller två veckor förflutit, jag har glömt att äta, mina hyfsat långa att-göra-listor sänder ut red-alert-signaler i mitt undermedvetna, och jag har inte ringt Mirja för att småprata lite den här veckan heller. Det är ett gigantiskt glapp mellan allt som blir gjort i fantasin och det jag förmår i verkligheten. Varje gång jag påbörjar en ny uppgift; stor eller liten, såsom sortera sopor, kontakta a-kassan eller planera körrutten inför vi ska hämta underredet, så sugs jag in i den aktuella frågan och allt annat liksom försvinner ur mitt medvetande, tid och rum upphör existera. Tills jag rycks ur min förtrollning, och då blir jag rädd och orolig för att jag missat något eller glömt något och för att jag inte kan behålla fokus på alla viktiga saker samtidigt. Och då kräver hjärnan en omstart för att inte gå i baklås, och så inträder den stora tröttheten. Ger jag inte efter för den så är det stor risk att utmattningssymtomen poppar upp som svamp efter värme och regn.

Sortera, planera, komma ihåg, ta tag, beta av. Rörigt och kaosartat. Hemskt stressande.
Jag som älskar ordning… Ändå är det ju så att utan kaos inget nytt…

De positiva sakerna i processen är dels att jag börjat våga be om hjälp när min förmåga inte räcker till. Det är ett gigantiskt stort steg för mig som alltid bitit ihop och ska klara allt själv… Det andra är den glädje och kreativitet som nu strömmar genom kroppen. Nu när jag styr min egen tid så har jag mer kraft än när jag hade ett schema att förhålla mig till. Kroppen får avgöra hur dagarna planeras, och då räcker energin mycket längre, vilket har effekten att jag hinner känna mina känslor. De är inte avtrubbade längre. Imorse sov jag till halv nio, idag var jag helt utvilad och har orkat massor. Jag njöt av Stockholmstrippen, igår träffade jag pappa, idag mamma, och allt var helt underbart. Min dotters svärmor har bjudit mig på middag varje dag den här veckan och jag njuter av sällskapet och omtanken, så ljuvligt! Jag hinner verkligen uppskatta mina medmänniskor, att göra saker med andra, att hjälpa till med olika saker. Vetskapen att jag har utrymme att vila när kroppen behöver, att tiden är min egen, leder till att jag hinner känna. När jag jobbade fanns inget kvar. Då var minsta sociala förfrågan olidligt tung att förhålla sig till, och jag var känslomässigt fullständigt avtrubbad.

Så ok. Kaos. Ekonomisk osäkerhet (ännu ett avslag från Fk damp ner i brevlådan, jippi…). Framtiden fullständigt osäker. Och vet ni… Det gör ingenting! För jag njuter, jag känner. Det är så himla stort!

Det är vår i luften. Det ljusnar. Livet brusar i mig, och jag älskar allt. Till och med oron, oförmågan och problemen.

Och nu ska jag fortsätta sortera inför flytten

Mamma var hos mig på lunch. Och hon hade med sig kam och sax. Klipp mig! Kort! sa hon..

Med darrande händer…. Kanske inte den proffsigaste klippningen jag gjort…
Men vårfin blev hon, och glad. Jag med

Hållbar hur då

Kim de Bruin — Sat, 09 Feb 2019 18:08:15 +0000

Förundras över samtiden. Artiklar, facebookflöde, nyheter, samtal med nära och kära. Det kokar nu. På alla sätt. Det talas om grader, klimat, politik, fake news, den onda eliten, miljöhjältar och en minut i tolv. Fler och fler vaknar upp och undrar vad som sker, fler och fler ifrågasätter det som sägs, och vart man än söker kunskap så finns det alltid en annan sida av saken, en annan forskare, en annan expert, en annan bekant som berättar Hur Allt Förhåller sig. Sanningarna avlöser varandra medan åren rullar, och det gäller att vara oerhört duktig på att veta var man ska leta, hur man ska tolka, och framförallt minnas vad som kablades ut för några år sedan. Kan man ens urskilja mönstret? Vem ska man tro på?

Det här tror jag på, för jag ser det. Oändliga mängder plast i tjocka lager, överallt längs vår kust. Skapat under de 50 senaste åren. Äckel känner jag inför människans beteende. Även inför min egen del i det hela.

Jag kan inte annat än känna efter. Hur känns det i mig, när jag bevittnar alla Sanningar? I alla år har jag försökt forska mig fram, argumentera mig fram, i ständig jakt på att finna Svaren som skulle göra mig Förvissad och Lugn. Resultatet blev att min hjärna till slut stängde ner.

Så. Samtiden talar alltmer om att forskarna har rätt: vi håller på att mala sönder och koka sönder planeten vi bor på. Detta budskap har formulerats så länge jag kan minnas i den miljö jag växte upp i. När jag var liten ansågs man som bakåtsträvare av den stora majoriteten om man uttryckte dylika tankar. Herregud, tekniken och forskningen skulle ju lösa alla problem, var inte så negativ… Men trots tekniken och forskningen så har mänskligheten ökat takten, producerat mer och mer och fått det bättre – mätt i siffror. Ändå hamnar det ytliga välståndet bara hos en försumbar andel av jordens befolkning. Och alla de som lever i före detta u-länder och som nu börjar komma ikapp den västerländska levnadsstandarden – de drömmer nog också om resor utomlands, en ny bil, ett nytt kök, en pool och lyxiga måltider varje dag. Och då räcker inte en enda planet. Och vad händer då?

Tillbaka till krigsretoriken: stoppa eller slå ihjäl dem som kräver sin rättmätiga del av den jordiska kakan? Tänker t.ex. på vad som sker i Venezuela just nu… USA som vill åt oljan där, till varje pris.

Nä. Jag kommer aldrig ge mig in i en faktabaserad diskussion om hur Saker Är. Fossila bränslen, flygets påverkan, ekologisk odling, läkemedel, rika och fattiga, köpcentra eller ekonomiska strukturer. Får panik och hjärnsläpp vid blotta tanken. Vem som helst med lite fakta på lager kan prata omkull mig på en minut, vilken åsikt de än må ha.

Däremot har jag lärt mig att lita på min känsla, min vardagliga erfarenhet och mitt bondförnuft: Om alla bara jämför med dem som har mer, ständigt rusar framåt utan att se bakåt, om alla endast vill ha NU men inte vill ge på lång sikt – då kraschar vi. Och det gäller mig med.

Vill haaaa!

Titta på naturen – allt fungerar i kretslopp, samspel och balans; cykliska rörelser som pendlar mellan liv och död. Man ska inte skynda tomaten eller kycklingen att växa. Då blir de känsliga, lättsmittade och smaklösa. Sett genom insikten att vi är en del av naturen så är habegäret, känslan av att ”jag behöver det här NU”, en livsfarlig drivkraft. Liksom vårt sockersug tycks den driften uppenbarligen ha varit nödvändig för vår överlevnad på stäppen en gång i mänsklighetens början. Men idag? Behöver vuxna människor verkligen så oändligt mycket saker, resor, kickar, kött, kläder…? Är det inte ett väldigt barnsligt och omoget beteende, med tanke på vad det gör med vår jord? Att barn vill ha och gråter när föräldern säger nej – det är naturligt. Men när ska man börja säga nej till sig själv, trots att man har pengar och gråter inombords av habegär? När blir man vuxen nog att inse att ens eget behov av tröst/prylar/kickar faktiskt innebär att balansen rubbas? När vågar man börja titta på hur allt hänger ihop, och ta sitt vuxna ansvar?

Det känns i hela min kropp att jag själv nu har nått vägs ände. Mina föräldrar grönavågenflyttade ut på landet när jag var tolv, och pappa försökte lära mig att odla utan gifter, släcka ljus i rum jag inte var i, nöja mig med två fiskpinnar för att den som spar den har, och använda grönsåpa och lösviktsté istället för Ajax och tepåsar. Han var skitjobbig, grannskapet undrade vad det var för ufon som föredrog leråkern framför stan och jag blev obstinat. Jagade halva livet efter optimering av lyckoförutsättningarna. Jag blev inte lyckligare av nytt kök, ny garderob, resor, hög lön, ny bil, egen lägenhet. Det var kul, men ärligt talat så bidrog det inte speciellt till min lycka. Så nu är jag äntligen redo att tagga ner. Med stor glädje ser jag att allt fler känner likadant, och jag hämtar inspiration hos den nya generation som med förnyad kraft gör sin röst hörd. De är fler nu än vad den första gröna vågen var. Om tillräckligt många taggar ner samtidigt och nöjer sig med mindre och börjar bidra med mer – då ändrar sig systemet automatiskt och då kanske livet på planeten fungerar ett tag till för oss små kryp som befolkar den.

Detta är min förvissning. Sen skiter jag fullständigt i hur alla andra argumenterar utifrån utredningar, fakta och bevis.

En bön jag fått av mamma. Tror det är Rudolf Steiner som är upphovsmannen, osäker… Gillar speciellt orden ”du kan hamra ut ditt väsen”. Det är ett vackert hantverk – att bli Människa.

Tja, så här kan funderingarna kicka igång efter ett besök på shoppingcentret, där hälften av lokalerna står tomma och där människorna som handlar där inte alls ser speciellt glada ut… Kollapsen av Homo konsumentus pågår, vi är mitt i den, även om det inte går lika fort som på film…

Mamma ville köpa en Muminplansch. Vi åkte till shoppingcentret och där fanns allt vi inte behövde men inte det. Så vi fikade och talade om meningen med livet och döden och vi sjöng Skynda att älska (Höstvisa) så mina tårar rann. Jag är lyckligt lottad som har min mamma.

https://www.youtube.com/watch?v=5oEfBH3hg-I
Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…