rädslor – de Bruin insight out

Mardrömmen

Kim de Bruin — Mon, 03 Jan 2022 20:02:44 +0000

Det tar emot att våga skriva det här inlägget. Läget är redan så polariserat. Helst vill jag dra mig undan från allt. Låta det vara. Men det är något inom som ropar. Något om att det är de som väljer att hålla tyst som är det stora problemet. Så jag försöker väl att dela med mig av det jag ser. Börjar med mardrömmen. Fler blogginlägg kommer.

Det som nu sker i olika länder runtom klotet känns väldigt otäckt. Allt fler länder rör sig mot totalitär styrning, med öppen förföljelse och förtryck av den delen av befolkningen som inte kan eller vill ta sprutan. Människor blir utpekade, delar upp sig, blir rädda för varandra, börjar hata varandra. Barn mobbas i skolor, folk förlorar sina arbeten, företag går i konkurs, isolering och utanförskap frodas och självmordsstatistiken skjuter i höjden med förskräcklig fart. Trots att vaccinerna inte tycks fungera riktigt så bra som man hoppats inför allt fler länder obligatoriska vaccinpass, eller så kallade Green Pass. Man delar upp folk och folk på mycket oklara grunder, för passen hindrar på intet sätt smittan.

Håller vi på att ge upp vår lagstadgade frihet av rädsla för ett virus som inte alls blev så dödligt som man från början var rädd för?

Kan inte låta bli att nu dela med mig av den ena av två mardrömmar jag hade i mars 2018, vilka med tanke på vad som nu utspelar sig kanske var klardrömmar. Jag drömmer mycket sällan mardrömmar, ja faktiskt sällan tydliga drömmar alls. Så de gånger jag gör det är jag extra uppmärksam. Den här drömmen var mycket levande och slutade med att jag vaknade ur min död.

Hämtat från dagboken, mars 2018:

Mardröm igen tidigt imorse. Vad är det här…?

Temat i denna drömmen är belägring. Men inte av mig själv denna gång utan av hela landet. Det som fram tills nu har varit en digital kartläggning av människors förehavanden via nätet har nu omärkbart slagit över till det många varnat för i flera år: inskränkningar i verkliga livet. Först bara småsaker, såsom att man nekas köpa vissa grejer, eller drabbas av högre försäkringskostnader om man inte följer viss praxis exempelvis inom sjukvården. Eller att påföljder för vissa brott automatiseras via algoritmer. För vissa, sedan för allt fler. Vi, folket, tvingas nu till vissa medicinska handlingar, röra oss i av myndigheter utpekade riktningar, annars ”bestraffas” eller ”korrigeras” vi via våra mobiler genom att vissa appar slutar fungera. Kontanterna har helt försvunnit, allt sköts numera via mobilen. När vi gör ”fel” fungerar inget längre som förut.

Plötsligt känns existensen extremt hotfull, och eftersom jag vet att jag har kartlagts elektroniskt via komplicerade algoritmer, så inser jag med iskall förvissning att jag nu befinner mig på någon slags röd lista i de styrandes ögon. Jag är nu ”Enemy of the state”, i egenskap av den kritiskt tänkande person jag är född till. Ser för mitt inre allt jag någonsin postat på Fb, alla sms jag skrivit, artiklar jag delat. Inser att jag är helt körd. Så jag gör mig av med mobilen, vilket tar emot, det är svårt, dels för att livet blir krångligt utan mobil men särskilt för att jag därmed kommer ses som i det närmsta kriminell ifall någon avslöjar mig utan mobil.

”För har man inget att dölja så kan man ju vara på internet även om det ser allt du gör”….

Börjar febrilt fundera över hur jag ska få tag på mina barn, för att varna dem, för att utarbeta ett sätt att kommunicera på. Det stressar mig att behöva fundera på detta för jag inser med fasa hur mycket gammal kunskap vi människor redan hunnit tappat bort. Hur tusan kommunicerar man när man inte kan längre törs använda digital teknik? Skicka brev? Avvikande beteende! Hur är man hemlig utan att avslöja sig som hemlig? Jag chansar stort och sätter mig på ett tåg för att resa till dem, för att träffa dem personligen. Men jag är stel av skräck, det är hemskt, ifall konduktören dyker upp måste jag genast gömma mig, för jag har ju ingen elektronisk biljett. Pappersbiljetter är avskaffade.

Plötsligt saktar tåget in, stannar på en öde slätt mitt ute i ingenstans. Genom fönstret ser jag spåret som svagt svänger höger därframme. Det ligger ett hinder över tågspåret. Jag inser direkt att det är Makten. De har alltså tvingat tåget att stanna på ett avlägset ställe och nu väntar kontroll och straff för samtliga resande utan mobil. Beväpnade och maskerade kliver de på tåget, flera stycken i varje vagn. Ser mig skräckslaget om efter möjligheter att fly, och till min förvåning ser jag att nästan hälften av alla i tåget har fått samma impuls. Uppenbart var jag inte den enda utan mobil. Fönster öppnas och folk kastar sig ut i panik, de flyr som lämlar ut över slätten. Gamlingar, föräldrar med småbarn, vuxna unga män… alla sorter…

Min kropp gör som de andra, jag försöker springa med stela ben och känner iskall rädsla krama ryggmärgen. Den där rädslan en kropp känner när den vet att man kan bli skjuten vilken sekund som helst. Helt plötsligt har jag en gammal kvinna i armkrok (min mamma?), hon kan inte gå ordentligt och hon sinkar mig. För en stund överväger jag att släppa taget om henne och rädda mig själv, men stoltheten i att vara en värdig människa blir för stark. Den formligen exploderar i mig. Jag får väl dö då, om nu det är meningen. Skjut på bara, ni galningar. Min värdighet kan ni aldrig ta ifrån mig. Jag rätar på mig, rädslan är borta. Jag går sakta med den gamla kvinnan vid min sida medan folk springer i panik omkring mig. Jag tänker på mina barn. Skottet smäller. Jag vaknar med ett ryck och ett hjärta som slår väldigt hårt och snabbt.

Drömmen var mycket fysisk. Smärtan och sorgen över att inte hinna prata med mina barn. Rädslan och ilskan över att trångsynta idioter hade fått makten i vårt land. Rädda människor, som genom detaljstyrning av andra hade skapat ett elektroniskt fängelse för att kontrollera och demonisera oliktänkande.

Hu, vilken hemsk dröm… Väldigt glad att jag vaknade.

…

Ja, som sagt, jag drömde den här drömmen 2018. Jag hoppas det inte var en sanndröm. Jag hoppas att ingen på detta klot har blivit skjuten ännu, på grund av vägran att använda ett digitalt pass. Dryga böter är reda införda i vissa länder, liksom husarrest, liksom särskilda läger och tvångsvaccinering. Det skrämmer mig. Ett sluttande plan, från vilket jag hoppas världen vaknar upp, och rätar upp.

Vill världen leva i ett elektroniskt fängelse, skapat av några få utan demokratiska metoder, ett kontrollssystem som ska ge ”trygghet”? Ska vi sluta leva för att överleva denna så kallade pandemi? Hur gör vi med baksidorna av pandemins restriktioner? Stigande ohälsa, ekonomisk konkurs, panik, utanförskap, självmord, obehandlade allvarliga sjukdomar? Vem räknar dessa offer?

Tala sin sanning

Kim de Bruin — Tue, 06 Oct 2020 12:38:34 +0000

Det påstås inom allt fler kretsar att det är dags nu. Att tala sin sanning. Att bidra till väven med sin tråd. Att kliva in i kören och sjunga sin stämma. Inte för att norpa åt sig solostämman, inte för att proklamera Den Enda Sanningen, för den är ju som bekant skiftande och ytterst personlig. Inte heller för att Övertyga om Rätt eller Fel, för ingen kan ju uppfatta något annat än det den själv bär inom hjärtat. Jag har lovat mig själv att skriva och att våga publicera. Mitt förrförra inlägg handlade om rädsla. Den mottogs väl, jag fick så många återkopplingar. Människor skrev att de älskar mig för den jag är. Människor skrev att de känner likadant. Det var trevligt, jag blev glad, men det hjälpte inte ett dugg (förlåt, inte för att förminska era ord, utan för att visa hur djupt rädslomönstren verkar). Jag är, om möjligt, ännu mer skärrad nu än då. Det var som att öppna luckan till en inre katakomb av undansopade känslor. Och nu är de på ytan och kravlar omkring likt hundratals små silverfiskar som ilar kors och tvärs genom precis varenda liten tanke, varenda liten handling. Det går inte att komma undan. Jag tittar på dem, silverfiskarna. Kanske var de troll förut, då, när de bodde nere i katakomberna. Silverfiskar är ju i alla fall lite lättare att förhålla sig till, kanske gulliga rentav..? Jag får väl bekanta mig med dem, berätta om dem, en i taget.

Ok. Det svåra med att komma igång, på egen hand, själv.

Jag har så mycket tid nuförtiden när jag inte har en anställning. En vecka som denna, när det regnar och det därmed inte blir strandstädning. Inga avtalade tider i almanackan. Underbart, jo! Men också; ångesten och rädslan. Jag får inget gjort om ingen kommer och knuffar igång mig. På riktigt.

Jag har en attgöralista med närmare 15 punkter. Inga är särskilt svåra. Listan skrevs för en månad sedan. Den är tänkt att vara till hjälp. Men varje gång jag tittar på listan får jag panik. Kroppen drabbas av vallningar från helvetet, hjärnan rullar ihop sig till en boll och gömmer sig i ett hörn, oåtkomlig för vädjanden eller lockrop. Armar och ben blir blytunga och kroppen vill kollapsa i närmaste säng eller soffa och det enda som ibland kan hjälpa är att gå ut. I friska luften och med blicken förankrad i närmaste stadiga träd kan krampen ibland släppa, och har jag tur får jag en ny impuls som håller mig på banan, även om det då oftast blir något helt annat jag tar itu med. Som häromdagen.

Jag skulle såga ved, för min kamin tar bara korta vedstycken, och nu väntades regn och rusk dagar i sträck, och jag är faktiskt extremt förutseende. I tankarna i alla fall. Jag hade denna punkt på min lista sedan dagar tillbaka. När det dåliga vädret var ett faktum och jag hade en dryg timme tillgodo innan regnet skulle vräka ner gick jag ut för att skrida till verket, ytterst motvilligt men med en inre beslutsamhet och tapperhet som var förbluffande. (Det är lika förbluffande varje gång jag lyckas ta mig i kragen helt på egen hand och skrida till verket av egen kraft. Är det något jag alltså har extremt svårt för så är det att självmant komma igång, samt dessutom att avsluta, det hör tydligen till diagnosen). Nåväl, jag skred till verket men hann inte längre än till första steget utanför min dörr, ner på pallkragetrappan, vars översta del nu krackelerade under mina fötter. Den hade hittats i en lerig del av trädgården och följdaktligen varit murken sedan minst 1873, så det var ju inget oväntat. Men ändå. Blixtsnabbt rann min tappra arbetsiver över i snilleblixtidén att jag nog skulle hinna fixa en ny trappdel innan regnet. Och hinna såga ved. Och se där. Nu fann jag mig ivrigt snickrandes en ny övre del till trappan. Den sammanbitna tapperhetsarbetarhjälten hade totalt dunstat bort. Trappdelen blev superfin och komma att hålla i många år. Den undre delen däremot, även den bestående av pallkragar i olika stadier av förfall, kommer nog behöva åtgärdas inom det närmsta året. Någon ved hann jag givetvis inte såga.

Om någon tycker att det ser lite konstigt ut med överhänget på den nysnickrade delen, så har ni rätt.
Men det beror enbart på att jag använt mig av spillbitar. Det fick bli som det blev liksom.

Texten ovan är ju bara ett av många exempel. I det här fallet blir det ju en skojjig text av det hela åtminstone, jag ler åt beteendet själv. Men eftersom detta mönster går igen i både smått som stort så är det lätt att hålla sig för skratt i längden. För även om jag får massor gjort på ett lite gulligt ostrukturerat sätt så får jag inte gjort det jag behöver få gjort i den takt eller ordning som hade varit att föredra. Jag klarar det inte själv. Jag behöver andra människors inblandning, och då helst snälla och trevliga människor. Det borde inte vara ett problem. Ingen människa är en ö heter det ju. Med förnuftet vet jag ju att vi är inte skapta för att klara oss själva, vi är skapta för att samverka i flock, ta hjälp av varandra, bidra med våra olikheter. Men förnuftet är inte till hjälp här, för jag ser tillbaka på ett liv av social oförmåga. En ängslig människa som försökt upprätthålla en mask av duglighet utåt för att inte bli utstött (kolla ”kan själv”!), samtidigt som jag inte fattade hur jag skulle skapa eller upprätthålla sociala sammanhang eller be om hjälp eller hade ork att om och om igen försöka. Jag klamrade mig fast vid familjen, behövde dem, de har varit mitt ankare i livet. Jag ingick i flocken och det gav mig struktur, något jag stundtals kände mig totalt kvävd av men samtidigt på riktigt behövde för att fungera.

Nu är det bara jag, och jag hittar inte någon struktur i mig själv, inte av den sorten som man får saker gjorda av i alla fall. Även om jag ”klarar mig”, så har jag så mycket mer att ge än att bara klara mig.

Av den här anledningen är jag extremt tacksam att min exman Michael hjälpte mig att bygga min stuga på hjul. Han har varit bollplank, igångsättare, avslutare, medtänkare och extrahänder. Samtidigt lät han mig äga projektet, fatta besluten, välja metoder. När jag satt som fastfrusen inför nya moment, intrasslad i berg av inhämtade fakta, tanketrasseltrådar om olika metoder, valmöjligheter och angreppssätt, så lyfte han bara ett verktyg och satte igång. Och när vi väl var igång, så löste jag för det mesta resten själv utan några som helst problem. Magiskt!

Ofta har jag lekt med tanken att utsätta mig för att bosätta mig långtbortiskogen som en eremit, bara för att se om det går att locka fram en inre struktur, en inre igångsättarkraft. Jag har tänkt så därför att det hänger en mystisk, mytologisk lockelse kring den tankebilden. Som Jesus i öknen, Inanna i underjorden; kanske förvandlas jag av att tvinga mig själv till ensamhet i alla aspekter. Slutar använda människor som kryckor (det var ingen snäll tanke, usch varför så föraktfull mot mina behov…?). Jo, för kanske uppstiger jag då ur den självpåtagna ensamheten som fågel Fenix, lyfter mina vingar och flyger med triumferande rop uppåt och … Bam, krasch. Ridå. Nej, hjärtat vet att det inte är sant för mig. Jag är ingen Ensamhjälte. Eremitlivet är inte min väg, det är bara en romantisk dröm. Min väg är att börja våga vistas i flödet av människomöten, precis som den jag är, trots att jag blir förvirrad, rädd, ifrågasatt, dragen i, påverkad och omruskad. Att våga be om hjälp, att våga vara till hjälp, trots att jag genomsyras av ren skräck och därmed även utmattning. Att våga erbjuda mig, att våga vara gränssättande, att våga säga nej och våga säga ja. Att våga säga min sanning. Det lär jag mig knappast som eremit. Utan i mötet med andra. Ut ur garderoben kvinna , schas.

Det är ju vackert att behöva andra! Jag ödmjukas av den läkande insikten. Jag behöver er, medmänniskor! Vi behöver varandra!

Och av den anledningen drömmer jag om en bogemenskap. En liten by på cykelavstånd till den lite större byn. Där vi bor tillsammans på några hektar mark i våra småstugor, där vi hjälps åt med gemensam permaodling, djurhållning, bikupor, kompostering. Där vi samäger marken, samäger större verktyg och maskiner, delar på bilar och elcyklar. Där vi samtalar kring elden om livets stora och små frågor, hjälps åt när någon blir sjuk, behöver ett handtag eller en kram. Där vi ordnar utbildningar, kurser, sharings, filmkvällar, samtalskvällar. Där vi leker och skapar och delar med oss till varandra och andra. Där vi lär oss, utforskar nya, hållbara sätt att vara framgångsrika på. Där vi är rika på gemenskap istället för på materiella rikedomar. Där livet blir hållbart, i alla aspekter, men särskilt med tanke på Moder Jord och alla oss som inte längre fungerar i samhällets alienerande arbetslinjestrukturer.

Hoppsan, ja men förlåt, nu gled jag iväg i något slags besjälat visionärstal. Kan uppfattas som en smula yvigt och religiöst. Men även om jag är rädd för hur det uppfattas, så raderar jag det inte. För det är faktiskt precis detta jag drömmer om. Och inte bara jag. Vi blir allt fler som drömmer om precis det här.

Btw, jag behöver verkligen hitta markarrende här i Tanum snart. Jag kan, vill och får inte stå kvar här på byggplatsen. Jag har på min lista att kontakta kommunen med frågor om avlopp och bygglov, skriva brev till markägare och att skriva medborgarförslag (det senare är faktiskt påbörjat!). Men paniken slår klorna i mig titt som tätt och jag kommer inte loss. Kanske finns det någon som kan hjälpa mig komma igång :-)? Någon som kan sparka lite kärleksfullt på mig medan vi tar en fika?

Puss på er.

Läskigt med trender

Kim de Bruin — Mon, 21 Sep 2020 07:54:03 +0000

Läser i min dagbok; perioden vinter/vår 2018-2019, för att hitta text om hur beslutet att bygga tinyhouse på hjul föddes. Men. Det finns ingen sådan text. Texterna i dagboken handlar om känslorna, om rädslan inför förändring, om jobbet, om sjukskrivningen, om utförsäkringen, om ekonomin, om turerna med a-kassa och starta eget, om försäljningen och flytten från bostadsrätten till källarlägenhet hos exmannen Michael. Texterna handlar om samhällets normer och arbetslinjen och klockslaveri och hur jag som autist försöker skapa någon begriplig förståelse och förhålla mig inför allt det där. Inte ett ord om hur idén föddes ens. Jag blir förvånad men vet ändå genast varför jag inte skrev om det. Jag stoppade n.l. huvudet i sanden, till och med inför mig själv, hellre än att beskriva turerna kring beslutet att det skulle bli ett tinyhouse på hjul.

Jag skrev lite i bloggen, (ex här), försökte vara pepp, men innerst inne gnagde osäkerheten, Rädslan. Att jag, igen, var en sådan där som försöker Vara Någon, Bli Något. Jag visste inte vad jag skulle med den där osäkerheten. Ville stå i rampljuset men samtidigt bara gömma mig.

Det är nämligen som så att jag är en sådan person som skyr allt vad trender heter. Så fort något blir en trend så backar jag, till och med om jag själv ivrigt förespråkat och ägnat mig åt just det som trenden lyfter fram. Alltså till och med positiva trender, som jag ju rimligen borde vara glad åt. Jag blir rädd av trender, för när något blir en trend då tycks folk flocka ihop sig, följa strömmen helt blint, tappa huvudet och bli smått maniska. Och maniska människor i grupp är livsfarliga, det har historien visat. Jag vet att det låter lite skruvat, men så här har jag alltid fungerat. Jag blir rädd, av flockens rörelser, på ett mycket djupt plan. Beror det på minnen från tidig barndom, tidigare liv eller är det kanske minnen på cellnivå, ärvda från pappa som upplevde andravärldskriget i Amsterdam som barn? Och hans förfäder som upplevde även första världskriget? Ingen aning, skit samma. Människor som följer en trendvåg är kapabla till allt möjligt tokigt. Och jag visste ju att tinyhouserörelsen är på G. Den är stor i USA, växer så det knakar i Europa, och har just vaknat i Sverige. Jag var rädd. Rädd att bli en av de första, en av många, en i en Rörelse. Brrrr. Så inte ett ord i mina dagboktexter. Men jag minns att jag ägnade oräkneligt antal timmar på nätet, letandes efter en Lösning på mitt dilemma: hur och var ska jag bo? Vad har jag råd med? Hur ska jag organisera mitt liv utifrån hur jag fungerar, istället för att knäcka mig i mina försök att passa in i samhällets dikterade villkor? Hur kan jag leva närmare Livet? Kliva av ekorrhjulet?

Tinyhouse blev det enda alternativet. Trots osäkerheten kring olösta frågor såsom var den ska stå, bygglov, avloppsregler osv. Det finns inga regler för tinyhouse, för det är ju som sagt ännu en ny företeelse i Sverige. Man kan tycka att jag kunde hittat ett enklare alternativ, en billig hyreslägenhet någonstans. Men där jag bor, i Grebbestad, är det ungefär samma bostadspriser som i storstäderna. Man kan hyra billigt vintertid, men måste då flytta ut under sommarmånaderna då hyrorna skjuter i höjden pga alla sommargäster som slåss om bra boende nära havet. Att bo i tält, husvagn, husbil eller att starta kollektiv var alternativ jag allvarligt övervägde, men sedan släppte i takt med att jag radade upp alla konsekvenser det skulle medföra. Jag behövde ju hitta ett boende som fungerar ihop med hur jag fungerar. Annars var det ju ingen vits liksom.

Den 20e mars körde jag och exmannen till Tidaholm för att hämta det alldeles nya underredet från företaget Treesign som tillverkar tinyhouses. Pengarna lånade jag av pappa, och jag var dödligt nervös inför transporten. Visserligen hade vi lånat en bra bil (en rejäl Volvo 245) men frigången var knappa 40 cm, ännu mindre när vi hakade på kopplingen och det visade sig att bilens fjädring var lika trött som bilen var gammal. Jag hade heller inte exakt koll på vilka vägar vi kunde köra (det är ju förbud att köra 30km-fordon på motorväg). Jag avskyr att inte veta allt, i detalj, i förväg. Som tur är fungerar exmannen tvärtom (vilket såhär i backspegeln varför han är min EXman…), han lever upp när saker är ovissa, så han höll modet uppe hos mig. Det tog duktiga 6 timmar att ta sig hem. 35-40 km/tim var lagom hastighet, över eller under orsakade märkliga vibrationer och känguruhopp i hela det dryga 9 meter långa ekipaget. Vi blev tvungna att köra en kortare sträcka på motorväg men himlen trillade inte ner i huvudet på mig. Ingen polis som kom ifatt med blåljus för att skälla på oss. Underredet skrapade inte i asfalten mer än två gånger. Allt gick alldeles utmärkt smidigt faktiskt.

Underredet var gigantiskt stort. Och jag var yr av glädje inför denna nya livsfas som dittills endast snurrat runt i mitt huvud men som nu uppenbarade sig som en ytterst påtaglig verklighet – i betryggande stadigt stål.

Men det skulle dröja nästan ett halvår innan bygget kom igång.

Min hund Tess är liten, ungefär som en rejäl katt. Väger 4 kg.
Underredet är 8 meter långt, 9, 5 med draganordningen, och tar max 9 ton.

Draganordningen med bilhandske, som sitter på här, lånade jag av Treesign i samband med körningen.
Jag har en egen draganordning med traktorkoppling.
Så när jag ska rulla iväg stugan blir det med traktor.