rädsla – de Bruin insight out

Läskigt med trender

Kim de Bruin — Mon, 21 Sep 2020 07:54:03 +0000

Läser i min dagbok; perioden vinter/vår 2018-2019, för att hitta text om hur beslutet att bygga tinyhouse på hjul föddes. Men. Det finns ingen sådan text. Texterna i dagboken handlar om känslorna, om rädslan inför förändring, om jobbet, om sjukskrivningen, om utförsäkringen, om ekonomin, om turerna med a-kassa och starta eget, om försäljningen och flytten från bostadsrätten till källarlägenhet hos exmannen Michael. Texterna handlar om samhällets normer och arbetslinjen och klockslaveri och hur jag som autist försöker skapa någon begriplig förståelse och förhålla mig inför allt det där. Inte ett ord om hur idén föddes ens. Jag blir förvånad men vet ändå genast varför jag inte skrev om det. Jag stoppade n.l. huvudet i sanden, till och med inför mig själv, hellre än att beskriva turerna kring beslutet att det skulle bli ett tinyhouse på hjul.

Jag skrev lite i bloggen, (ex här), försökte vara pepp, men innerst inne gnagde osäkerheten, Rädslan. Att jag, igen, var en sådan där som försöker Vara Någon, Bli Något. Jag visste inte vad jag skulle med den där osäkerheten. Ville stå i rampljuset men samtidigt bara gömma mig.

Det är nämligen som så att jag är en sådan person som skyr allt vad trender heter. Så fort något blir en trend så backar jag, till och med om jag själv ivrigt förespråkat och ägnat mig åt just det som trenden lyfter fram. Alltså till och med positiva trender, som jag ju rimligen borde vara glad åt. Jag blir rädd av trender, för när något blir en trend då tycks folk flocka ihop sig, följa strömmen helt blint, tappa huvudet och bli smått maniska. Och maniska människor i grupp är livsfarliga, det har historien visat. Jag vet att det låter lite skruvat, men så här har jag alltid fungerat. Jag blir rädd, av flockens rörelser, på ett mycket djupt plan. Beror det på minnen från tidig barndom, tidigare liv eller är det kanske minnen på cellnivå, ärvda från pappa som upplevde andravärldskriget i Amsterdam som barn? Och hans förfäder som upplevde även första världskriget? Ingen aning, skit samma. Människor som följer en trendvåg är kapabla till allt möjligt tokigt. Och jag visste ju att tinyhouserörelsen är på G. Den är stor i USA, växer så det knakar i Europa, och har just vaknat i Sverige. Jag var rädd. Rädd att bli en av de första, en av många, en i en Rörelse. Brrrr. Så inte ett ord i mina dagboktexter. Men jag minns att jag ägnade oräkneligt antal timmar på nätet, letandes efter en Lösning på mitt dilemma: hur och var ska jag bo? Vad har jag råd med? Hur ska jag organisera mitt liv utifrån hur jag fungerar, istället för att knäcka mig i mina försök att passa in i samhällets dikterade villkor? Hur kan jag leva närmare Livet? Kliva av ekorrhjulet?

Tinyhouse blev det enda alternativet. Trots osäkerheten kring olösta frågor såsom var den ska stå, bygglov, avloppsregler osv. Det finns inga regler för tinyhouse, för det är ju som sagt ännu en ny företeelse i Sverige. Man kan tycka att jag kunde hittat ett enklare alternativ, en billig hyreslägenhet någonstans. Men där jag bor, i Grebbestad, är det ungefär samma bostadspriser som i storstäderna. Man kan hyra billigt vintertid, men måste då flytta ut under sommarmånaderna då hyrorna skjuter i höjden pga alla sommargäster som slåss om bra boende nära havet. Att bo i tält, husvagn, husbil eller att starta kollektiv var alternativ jag allvarligt övervägde, men sedan släppte i takt med att jag radade upp alla konsekvenser det skulle medföra. Jag behövde ju hitta ett boende som fungerar ihop med hur jag fungerar. Annars var det ju ingen vits liksom.

Den 20e mars körde jag och exmannen till Tidaholm för att hämta det alldeles nya underredet från företaget Treesign som tillverkar tinyhouses. Pengarna lånade jag av pappa, och jag var dödligt nervös inför transporten. Visserligen hade vi lånat en bra bil (en rejäl Volvo 245) men frigången var knappa 40 cm, ännu mindre när vi hakade på kopplingen och det visade sig att bilens fjädring var lika trött som bilen var gammal. Jag hade heller inte exakt koll på vilka vägar vi kunde köra (det är ju förbud att köra 30km-fordon på motorväg). Jag avskyr att inte veta allt, i detalj, i förväg. Som tur är fungerar exmannen tvärtom (vilket såhär i backspegeln varför han är min EXman…), han lever upp när saker är ovissa, så han höll modet uppe hos mig. Det tog duktiga 6 timmar att ta sig hem. 35-40 km/tim var lagom hastighet, över eller under orsakade märkliga vibrationer och känguruhopp i hela det dryga 9 meter långa ekipaget. Vi blev tvungna att köra en kortare sträcka på motorväg men himlen trillade inte ner i huvudet på mig. Ingen polis som kom ifatt med blåljus för att skälla på oss. Underredet skrapade inte i asfalten mer än två gånger. Allt gick alldeles utmärkt smidigt faktiskt.

Underredet var gigantiskt stort. Och jag var yr av glädje inför denna nya livsfas som dittills endast snurrat runt i mitt huvud men som nu uppenbarade sig som en ytterst påtaglig verklighet – i betryggande stadigt stål.

Men det skulle dröja nästan ett halvår innan bygget kom igång.

Min hund Tess är liten, ungefär som en rejäl katt. Väger 4 kg.
Underredet är 8 meter långt, 9, 5 med draganordningen, och tar max 9 ton.

Draganordningen med bilhandske, som sitter på här, lånade jag av Treesign i samband med körningen.
Jag har en egen draganordning med traktorkoppling.
Så när jag ska rulla iväg stugan blir det med traktor.

Rädslan tvingar mig ur garderoben

Kim de Bruin — Sat, 19 Sep 2020 06:39:40 +0000

Ok. Here it goes.

Jag är rädd, jag har alltid varit rädd. Jag är så genomrädd att jag har försökt inbilla mig hela livet att jag inte är det. Istället har jag arbetat upp olika strategier som alla haft det gemensamma syftet att lyckas passa in i normen. Vad tusan nu det är.

Jag har t.ex. försökt härma hur alla andra Gör, när de tycks leva sina liv så där lättsamt, fluffigt enkelt. Försökt hitta inre förvissning. Samlat på mig fakta, kunskap, erfarenhet. Så att jag känner mig säker och kan ge svar på tal om någon skulle fnysa eller rycka på axlarna eller skratta ut mig eller säga emot. Men det hjälpte ju inte. Förstås. Osäkerheten, tvivlandet och tvekandet har genomsyrat mig. För verkligheten ändrar sig ju precis hela jävla tiden. Så fort man tror att man fattat något så ändras allt. Inget är stabilt.

Jag är så till den grad in i märgen totalrädd att jag alltid har försökt Göra Allt Rätt. Så det inte blir fel. Jag blev Rätt Rädd. Rädt. Liksom. För är man rädd måste man göra rätt. Och gör man fel så är man fel, och får skylla sig själv för man borde vetat bättre och fattat bättre och blabla. Det gör väldigt, väldigt ont när jag gör fel. I hela kroppen, den fryser till is och bränner och jag dör, hela vägen ner till bottenlösa djupet. Jag får därför bara göra rätt och aldrig fel, och därför gör jag mindre och mindre. Ungefär så har jag avslöjat mig själv med att fungera.

Nu finner jag mig då sittandes längst in i garderoben. Ja, jag, som är så himla egensinnig och har valt att gå min egen väg, utåt sett. Men jag har alltså valt att backa mig in i min egen garderob. Troligen försökte jag inbilla mig att jag är en eremit som inte behöver andra människor. Att jag klarar mig finfint här i min ensliga livsföring, sociala möten tröttar ju ändå ut mig, för jag är ju autist gubevars. (jag VET det för jag har ju expertutlåtande, så det måste vara sant). Men jag kan inte lura mig längre. Det är skittråkigt i den här garderoben. Jag längtar efter gemenskap. Jag längtar efter min flock. Jag längtar efter att visa mig, våga andas, tala, ropa, skratta, utan att behöva tackla Räddharen inombords. Den som i panik ropar ”Akta dig! Du kan faktiskt bli Utstött!”.

Att bli utstött är nämligen det värsta. Att bli förkastad av flocken. Hellre satte jag mig alltså självmant i garderoben än utsatte mig för risken att bli utstött av samhället därför att jag inte klarar Normen.

När rotade sig rädslan i mina vrår? Kanske när jag var nyfödd, och fick ligga ensam i spjälsängen och gråta hela nätterna på den tiden små barn skulle lära sig Rätt från början, inget daltande, då blev de nämligen bortskämda. Seså lilla barn, lär dig detta. Ingen tar upp dig på natten, för på natten ska man sova. Dessutom är det bra för lungorna att gråta.

Jag tror jag lärde mig. Jag sov duktigt på nätterna. Men blev ett ängsligt och klängigt barn, ett stammande och tyst barn.

Vilket kom först? Autismen eller känslan av övergivenhet? Känsligheten eller autismen? Mobbingen eller autismen? Hur vet man? Vad är vad? Diagnosen kom för tre år sedan. Eftersom jag kan kameleonta mellan att ”fungera” och ”vara överkänslig” så tvivlar jag ofta själv på den. Vad är hönan, vad är ägget? Det skiftar från dag till dag. Kanske spelar det ingen roll i slutändan. För allt ändras ju hela tiden. Vetenskap, insikter, klimatförändringar, känslor – allt vobblar omkring nu, i stort och smått.

Facit har hur som helst visat att det där med att skärpa sig, ta sig i kragen, bita ihop och komma igen under alla dessa år ständigt ledde mig till kollaps och utmattning. Autismen är en helt rimlig förklaring. Rädslan som jag nu upptäckt i mina djupaste vrår är en annan rimlig förklaring. Men oavsett förklaring, om jag nu törs gå bortom allt Vetande – hur skapar jag mig ett liv nu då? Med kunskap om hur jag fungerar?

Sitter här i garderoben. Klarar mig själv. Duktig flicka. Men nä…

Rädslan drar ner mig i djupet. Detta är faran med att vara i utanförskap – när man inte är i anspråk tagen, då börjar kroppen tro den är värdelös. Den vill vara i flock, behövd, på något sätt. Det glimtar till ibland: jag ser hur vänliga människor är, att jag inte alls är utstött, jag kan skapa mitt liv i en positiv riktning i varje stund. Men då måste jag kliva ut ur garderoben, säga Hej! Här är jag! Prestationsmonstret och Prestationsmönstren har sargat mig svårt. Jag kan inte prestera längre, inte för att få beröm, klapp på axel, löneförhöjning eller guldstjärna. Lider numera av prestationsallergi. Och arbetslinje-allergi. Men jag har arbetslust! Och jag ser vad den arbetslusten har skapat: ett nytt liv, en ny början!

Återstår nu att skapa fritt, börja våga uttrycka mig fritt. Gå emot Räddharen, Jante och Fan och hans Moster. Gå emot Kontrollant-tanten, Planeringsvakten och Självförstörelsepakten.

Ut ur garderoben. Kan inte sitta här längre, ensam med rädslan.

Jag vet ingenting. Jag är rädd. Jag är nyfödd och osäker och småkonstig, främmande och blind. Jag famlar mig fram, klistrar på mig diverse etiketter jag hittar på vägen men sliter av mig alla pådyvlade plagg. Jag hoppas att ingen läser, kräver att alla ser, kväver alla tysta ord jag tror mig höra i andras huvuden. Ut ur garderoben nu flicka lilla. Skriv. Skriv. Skriv.

Det är ju det jag vill.