minimeringsmästarna – de Bruin insight out

Hälften räcker

Kim de Bruin — Wed, 01 Dec 2021 12:38:06 +0000

Michael som är pappa till mina barn och en på många sätt mycket klok människa, brukade reta gallfeber på mig när vi levde ihop när han jämnt och ständigt sa: ”hälften räcker”. Han hade det som devis i alla möjliga sammanhang; löner, nya inköp, godis, snus. På den tiden triggades jag oerhört av det där, för det påminde mig om min far som alltid snålade med livets goda med liknande hurtfriska slogans. ”Två fiskpinnar räcker! Det är inte mängden som gäller, utan smaken!”. Under min uppväxt fick jag till vardags alltså inte frossa i vare sig god lyxmat eller lyxprodukter. Det kunde handla om att väldoftande och effektiva Ajax rengöring dissades till förmån för tråkiga grönsåpan, lösviktste gällde självklart istället för spännande påste, trendiga möbler var bara att glömma – ”de gamla duger fint”. Och så vidare i all oändlighet. Jag slet mitt hår, gaaaah så trist!!

Så, ja, att min dåvarande man gav uttryck för samma slags återhållsamhet var inte alls peppigt. Jag kände mig som Emil i Lönneberga som inte fick sockerdricka. När i hundan ska en få sockerdricka??

Nu är jag likadan som pappa. Värre, till och med. Det har blivit en sport att minska, på allt som jag kan minska. Jag nördar totalt på att minska. Det gör mig glad, taggad, ivrig. Det känns extremt meningsfullt. Vad hände egentligen? Hur ändrade sig känslan?

Det första jag kan konstatera är att det har varit en inre process. Förr gick jag runt med en djupt rotad känsla av otillfredsställelse. Kände mig inte hörd, inte sedd, inte respekterad eller accepterad. Utanför. Hungrig efter trygghet. Som barn snodde jag åt mig så mycket godis jag kom över, oftast genom att hälsa på min Oma (farmor) på väg hem från skolan. En kopp te, lite småprat i vardagsrumssoffan, och sedan avrunda med ett besök i Skåpet. Med knäna mot heltäckningsmattan i rummet på baksidan, öppna Skåpets dörr med lilla nyckeln. Därinne fin-servisen, bordsdukar, såssnipor. Och godis. Massor med godis. ”Hur många får jag ta, Oma?” ropade jag. ”Ta du.”, kom det betryggande svaret som innebar att jag utan skam fyllde mina fickor så de putade. Väl hemma smugglades godiset in under madrassen så inte mamma och pappa såg. De hade förbjudit Oma att ge mig godis på vardagar. Oma och jag hade en pakt.

Tandläkarbesöken var inte roliga. Att äta sega kolor efter läggdags i sängen just innan jag somnade var inte så lyckat visade sig, men glädjen över guldet i putande fickor översteg vida tandläkarobehaget…

Det här mönstret höll i sig i många år. Jag har varit snål med att dela med mig. Jag måste alltid ha mer. Det har känts som om jag går sönder om jag ger bort något som är mitt. Pengar, godis, prylar – spelar ingen roll vad. När man går omkring med en sådan känsla hela tiden är det supersvårt att tänka tanken att ”hälften räcker”, för man känner ju motsatsen brinna i kroppen: ”jag måste få tag på MER”.

När jag ser tillbaka på alla åren så inser jag att den här erfarenheten inte bara är min. De allra flesta av oss känner på liknande sätt. Vi har ett evigt djupt inre slukhål inom oss som vi hanterar på lite olika vis. Av diverse anledningar, oftast med sin rot i tidig barndom med otillfredsställda behov i olika grad. Det är tufft nog som det är att göra upp med. Men så rör vi oss dessutom i en samtid där konsumtion har blivit en massdrog. Vart vi än vänder oss så är svaret alltid: KÖP. Vi är fullständigt hjärntvättade. Allihop.

Numera vet jag att mitt inre slukhål aldrig försvinner. Jag vill ha mer, fortfarande vill jag ha mer. Liksom barnet som fått smak på socker vill ha mer. Vi är skapta sådana, vi människor. Vi vill alltid ha mer. Men vad gör det med oss, med vår Jord?

Någonstans på vägen började jag KÄNNA att min hunger efter mer drabbar någon annan levande varelse någonstans på klotet. Från början var det mest som en aning, mest en intellektuell teori. Jag minns när det blev känt att odling av jätteräkor förstörde mangroveskogar i Långtbortistan. Då var det enkelt att sluta äta sådana. Eller att fisket av tonfisk dödade delfiner. Enkelt: bara sluta ät tonfisk. Idag är det svårt att värja sig för alla larmrapporter från alla håll. Man försöker göra rätt, välja rätt. Men hur man än gör så visar det sig ofta med tiden att ens val ändå var skadliga i en annan ände av kedjan. I det här systemet av varor som via flera mellanhänder skickas kors och tvärs över klotet är det helt omöjligt att veta om det verkligen sker på ett hållbart och rättvist sätt. Greenwashingtrenden är hetare än någonsin.

Stundtals fick jag existentiell totalpanik: Jag existerar – alltså skadar jag. Den smärtan är vidrig. Impulsen att stoppa huvudet i sanden är mycket svår att stå emot. För slukhålet kräver ju sitt, därinne. Jag måste ju få njuta, jag måste ju få leva, eller vad fan är annars meningen med livet?

Återvändsgränden för min egen del var huvudsakligen matematisk. Det började med en enkel insikt. Om jag tar en chokladbit eller äter hela kakan – jag blir ändå inte nöjd, mätt kanske, eller äcklad, men sällan nöjd, inte varaktigt i alla fall. Då kan jag lika gärna låta bli. Känslan är densamma. När den här insikten landade i mig, kunde jag börja tillämpa den principen på andra företeelser också.

Så det blev till slut en enkel ekvation: Om jag inte vill dö, och inte vill skada och om jag vill njuta av livet: då måste jag ändra min uppfattning om vad som är njutbart. Då måste jag ändra min definition av den mänskliga drivkraften av att ”vilja ha mer”.

Så nu njuter jag av att minska. Jag frossar i mer tid, mindre pengar. Jag frossar i en pytteliten whisky någon enstaka gång istället för vin och öl till vardags. Jag frossar i att vara närvarande i naturens magi, att andas djupa andetag och inte ha så många tider att passa. Jag njuter av att tjäna lite och betala mycket skatt i förhållande till det lilla jag tjänar. Jag njuter av att vara en del i samhället på mina villkor så att jag håller mig frisk. Njuter av att ha tid att hjälpa mina åldrande föräldrar. Jag njuter av att göra tvärtemot vad samhället menar är den rätta vägen: jobba fulltid, ha skyhöga krav på komfort och support, stressa sönder och spendera mera som tröst. Jag njuter av att inte slösa med vatten, att se hur mycket jag kan minska elförbrukningen utan att förlora känslan av välbehag.

Detta val jag gjort är provocerande för en del, har jag förstått. ”Om alla gjorde som du, vem ska då betala för välfärden?” är ett vanligt argument. Jag vänder på frågan: vad är välfärd? Att inte ha tid med sina närmaste? Att överlämna vård av barn och gamla till ett system som håller på att kollapsar i allt snabbare takt? Att förlägga det mesta av sin vakna tid hos en arbetsgivare du inte känner i utbyte mot pengar för att du känner dig så illa tvungen? Att byta kök vart femte år? Att resa till Thailand varje år? Att öka sin energiförbrukning för varje år som går? Att byta dator och mobil i takt med att nya modeller säljs?

Vatten från regntunnan duger till allt: luftfuktare, värmemagasin, diskvatten, kaffevatten.
Det värms upp av brasan och är redo att användas när jag vill.

Jag vänder vidare på frågan: om fler gjorde som jag, skulle välfärden kosta så mycket då?

Sedan ställer jag en fråga tillbaka: varför blir ni så upprörda, ni som betraktar mitt val på avstånd med ogillande? Vad spelar väl en liten 53-årig kvinnas val för roll i det stora hela? Vad är det inom er själva som gör att ni blir upprörda? Skulle ni själva kanske vilja trappa ner en smula? Vad är det som hindrar er?

Se här blev det både kaffe och disk utan att en enda kWh el krävdes.
Löjligt enkelt och ingen världsfred blir det av detta lilla men det är så tillfredsställande att det krullar sig inombords och att vara tillfreds med så lite måste ju ändå vara Äkta Lycka

Nu är det sällan jag blir ifrågasatt ansikte mot ansikte. Det är mer så att de flesta som jag talar med ger uttryck för egen längtan till ett enklare liv. Det gläder mig. För jag tror uppriktigt att om fler skulle börja utgå ifrån att hälften räcker, så har vi god chans till att få överlämna en Jord på bättringsvägen till våra barn och barnbarn. Vilket ju borde vara den allra viktigaste frågan i nutid.

Jorden vi ärvde…

Kylen värmer!

Kim de Bruin — Tue, 09 Nov 2021 12:10:45 +0000

Energiförbrukning är en het fråga nu när elpriserna skjutit i höjden. Även jag blir påverkad, och det trots att det går åt löjligt lite el i mitt boende. Men jag får härmed erkänna att jag helt tappade målföret när jag fick höra vilken förbrukning min dotter och hennes lilla familj har i sitt nybyggda fyrarumsradhus i bostadsrätt. De har en snittförbrukning på knappa 6 kWh per dygn!! Och då handlar det alltså om både uppvärmning, disk, tvätt, tork, dusch och matlagning för en småbarnsfamilj där ett av barnen har spytt konstant under sitt första år så ni kan ju gissa att tvättmaskinen gick nonstop…

Jag trodde jag hörde fel. Jag trodde de hade mätt fel. För min snittförbrukning ligger på ca 4,3 kWh per dygn, räknat på ett helt år. Hur kunde det skilja sig så oerhört lite?? Jag som är så snål med allt som drar energi??

Svaret ligger alltså i hur deras nybyggda hus är anpassat efter nya krav på låg energiförbrukning. Allt i huset är genomtänkt. När de är hemma värmer de liksom själva upp huset för det är så välisolerat. All värme cirkulerar och återanvänds. Bland annat förvärms vattnet innan det hamnar i varmvattenberedaren. Alla elektriska apparater är ytterst energisnåla. Så trots att de har allt en modern familj i ett modernt samhälle tycker är en självklarhet, så går det inte åt mycket mer energi dagligen än vad lilla jag gör av med… Det här var rätt stort att ta in…!

Jag ödmjukas inför dessa fakta. Vet inte riktigt varför. Men det har kanske att göra med hur långt man kommit kunskapsmässigt inom energiområdet. Det ger hopp för framtiden. Eller…?

För tyvärr handlar det än så länge tyvärr först och främst om vad man har råd att investera. Om man har råd kan man bygga och bo extremt energisnålt. Det där huset de köpte kostade en slant. De har lån, och de kommer jobba heltid båda två när småbarnsåren är förbi. De kunde välja så, men alla kan inte det. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna omständighet. Själv har jag numera varken lån eller kapital, men däremot har jag massor med tid att göra förnuftiga val utifrån mina förutsättningar. Vad är mest värdefullt? Jag antar att det handlar om var man befinner sig i livet, i förhållande till vad man anser är viktigt och vad som krävs av en… Ingen lätt fråga.

Men det känns sorgligt att boendefrågan och hållbarhetsfrågan i så hög grad tycks vara en ekonomisk fråga. Alla har ju inte råd eller möjlighet att göra hållbara val.

Man kan också fundera över alla de här nya apparaterna som är så energisnåla, hur länge de håller. Min pappa har en frys som är över 40 år gammal som fungerar ännu, även om den drar 3 ggr mer än den nya han köpt. Men de där nya vitvarorna som byggs är inte byggda för att hålla så länge. Så när behöver kyl och frys bytas ut och vad kostar det då? Det går ju dessutom åt energi när nytt ska tillverkas, för att inte tala om all frakt av delar kors och tvärs. Den energiåtgången är svår att räkna på för en simpel själ. Men jag tänker som så att all konsumtion bidrar till att samhället har ett gigantiskt energibehov. Så för mig blir valet väldigt enkelt: ju mindre just jag konsumerar, desto mindre energislöseri bidrar jag till, desto bättre för klotet.

Ändå är jag imponerad av hur lite el de gör av med när huset är så välisolerat. Jag förstår nu på ett helt annat sätt att gamla hus är energislukare! Men jag förstår också att alla som bor i gamla energislukande hus inte kan bygga nytt hux flux bara för att bli ”hållbara”… De här höga elpriserna sätter onekligen frågan om rättvisa och jämlikhet på sin spets. Om folk inte har råd att bo i sina hus pga för höga elpriser, hur blir det då på längre sikt…?

Allt detta funderande över energiförbrukning bidrog till att jag såg över min egen situation ett varv till. Hur kan jag minska min förbrukning? Jag kikade på mitt gamla kylskåp. Det var billigt (köpte det begagnat för 300kr) men det drar säkert en hel del. Och ännu mer när det är varmt. Plötsligt kändes placeringen inte längre optimal. Varje gång jag eldar i brasan blir det lätt 25 grader inomhus och kylen får jobba hårt. I hallen däremot är det oftast kallt för dörren är inte isolerad. Under den kalla årstiden avgränsar jag hallen med ett tjock draperi. Så jag flyttade kylen till hallen så att det står svalt och inte behöver kämpa lika hårt.

På sikt vill jag gärna köpa ett nytt kylskåp, kanske gasoldrivet, men det kostar ju, och ekonomiskt är jag inte där ännu. Och dessutom vill jag inte konsumera i onödan. Det håller så länge det håller. Jag vill dessutom prioritera solceller när jag sparat ihop en slant.

Hur som helst känns kylskåpsflytten som ett bra drag. Hallen är numera varm och behaglig eftersom kylen värmer upp utrymmet bra. Dessutom inser jag nu att denna värme stiger upp mot loftet och även strålar in i toaletten. Förut steg ju kylskåpets värme genom trappsteget och rakt upp i taket. Min katt Flisan gillade det förvisso, hon låg ofta på just det där trappsteget, men nu får hon ligga i sängen istället. För där är det numera rätt varmt och skönt.

Om ett tag får jag se om det gör någon skillnad på elförbrukningen

Så här har det sett ut sedan jag flyttade in. Det kändes helt perfekt.

Men nu ser det ut så här.
Jackor och skor har flyttat till andra sidan om dörren, där jag förut hade verktyg och färghinkar.

Och nu har jag ett gapande stort hål att fylla. Ska det bli hyllor? Lådor? Garderob?
Ingen aning. Förslag mottages tacksamt…

Ångestflickan talar

Kim de Bruin — Mon, 25 Oct 2021 12:32:39 +0000

Jag sätter henne på fönsterbrädan. Hon är naken. Nytvättad och nysnaggad för hennes hår föll ju ändå bara av i stora tussar. Hon sitter där så att hon ska kunna se mig i ögonen. Jag har placerat en Ferarri i hennes knä. Eller är det en Porsche? Det är hursomhelst en Formel 1. Det vet jag, för jag växte upp granne med en racerbana där det kördes Formel 1 tävlingar.

Jag vill så himla gärna skriva. Men varje gång jag försöker skriva från hjärtat, om allt det som känns så pockande viktigt, så fastnar jag i pretentiösa formuleringar som får mig att vilja spy. Det är alltid för dåligt, för överdrivet, för egocentrerat och dessutom har säkert andra redan skrivit om det jag vill skriva om, fast så oändligt mycket bättre. Så det tar alltid stopp. Men jag vill ju skriva.

Jag har satt henne på fönsterbrädan så att hon ska kunna se mig i ögonen, nej, kunna se igenom mina ögon, igenom hela mig. Jag tror hon har den egenskapen: att se rakt igenom mina föreställningar om vem eller vad jag är och kan vara. Jag har satt henne där, på det sättet, så att jag ska lära mig att lyssna bortom mitt pretentiösa pladder. Lära av henne, ja, det är tanken. Det måste vara så. Varför ville hon annars följa med mig hem?

Jag stirrar på henne. Hon stirrar tillbaka. Inget händer. Jag suckar, tar en klunk av teet, putsar glasögonen. Obehaget kryper i mig. Vad håller jag på med? Vem tror jag att jag är? Någon jäkla schaman från femte dimensionen kanske? Så utomordentligt löjeväckande.

Det är tyst länge. Till slut öppnar jag munnen:

— Jag vill så gärna skriva, men jag vet inte om vad. Kan du hjälpa mig?

Hon stirrar på mig. Jag känner mig ännu löjligare. Ändå öppnar jag munnen igen:

— Vill du berätta för mig?

Hon svarar omedelbart: — Du vill inte lyssna, bara prata om dig själv.

Aj. Det där träffar hårt, för det är sant. Jag är så självupptagen att jag skäms, ofta. Även om jag gör allt jag kan för att andra inte ska märka det, så är det ju jag själv och mina fantastiska tankar, känslor, idéer och formuleringar som är det som sysselsätter och roar mig allra mest.

— Ja se där, nu gör du det igen. Babblar på om dig själv. Vill du ens lyssna?

Jag öppnar förvånat munnen och säger: — Ja, förlåt, jag vet. Jag är inte bra på att lyssna. Men om jag lovar att försöka. Kan du berätta för mig då?

— Ja.

— Så hur ska jag göra? frågar jag och sätter mig tillrätta och föreställer mig att jag borde tända ljus, eller lite rökelse kanske? Så att rätt stämning infinner sig och allt det där.

— Lägg av, säger hon. Ta fram datorn, lyssna, och börja skriv. Nu.

Jag gör som hon säger, och undrar om jag kommer tappa bort det hon hittills sagt, men det räcker med en blick på henne, så inser jag att att det där med tid inte gäller. Det hon sa nyss är redan förbi och kan inte upprepas. Det hade sitt värde i stunden, istället är det som så att det enda jag behöver göra är att lyssna på henne, och försöka fånga det med tangenterna. Utan att lägga mig i. Jag behöver inte minnas, göra rätt eller tillrättalägga det hon säger. Hon tar hand om det.

Ok. Nytt dokument. Klar.

Hej Ångestflickan. Jag döpte dig till detta när jag hittade dig. Men vem är du? Och vad vill du bli kallad?

Det spelar ingen roll. Kalla mig vad du vill. Jag är ditt bättre vetande. Din magkänsla, din dolda skugga, ditt undermedvetna hopp och din hemliga längtan. Men inte bara din. Du tror du är din egen men du är ett litet löv på ett gigantiskt människoträd. Jag talar till dig men inte till dig. Jag berättar för dig, men inte bara för dig. Jag är det ni vill eller inte vill höra.

Ok… så hur går jag vidare nu då? Vad vill du berätta?

Du är inte redo för min berättelse. Du får en fråga istället: Varför satte du en bil i mitt knä?

Ah, tja. Det gjorde jag nog för att det liksom känns så skärande fel. En liten söt plastdocka, symbolen för flickleken, den där leken som ska förbereda flickan för den omvårdande rollen i framtiden. Och så racerbilen, symbolen för manlighetens längtan efter kraft, hastighet, tävling. Du sitter där med bilen i knät för att det är en konflikt som får mig att känna obehag. Ett obehag jag vill skriva om. Och kanske också detta: att jag hittade dig och bilen när jag strandstädade. Jag samlar på små leksaker jag hittar när jag strandstädar.

Ja. Och varför klippte du av mig allt hår? Och varför är jag naken?

Hm… det logiska svaret är för att håret var så skört att det bröts av. Men det sanna svaret är att jag ville att du skulle bli så ren som möjligt. Så ursprunglig som möjligt. Det var också därför jag tog av dig det lilla plagg du hade på dig. Som var genomborrat av rötter, och med tjärfläckar på. Förresten, du har fortfarande lite tjärfläckar på kinden och örat, och i hårbotten, det går inte att få bort. Jag tror jag hör dig bättre när du är naken, avskalad. För utan attribut upplever jag dig som rak och ärlig. Du behöver inte låtsas att du är något annat än det du är.

Sant. Jag säger som det är. Även om det är smärtsamt för er att höra. Så en sista fråga innan vi sätter igång: Varför tog du med mig hem, på riktigt? För det handlar ju inte bara om att du vill skriva?

Aj. Du prickar solarplexus som en projektil. Tack för den. Ok, på riktigt…

Den där dagen var en sådan där strandstädardag som var himla behaglig. Vi hade gjort det värsta jobbet på just den platsen vid tidigare städtillfällen, allt stort var redan borta ur den lilla viken. Nu satt vi i lugn och ro med var sin säck och plockade små, små plastfragment i en driva av förmultnade tång-, växt- och vedpartiklar. Solen sken och det var en timme kvar tills vi skulle sluta. Men så fick vi fatt i en tamp, den satt fast i jorden. Så vi drog, och drog. Det visade sig vara ett gigantiskt stycke nät som låg intrasslad i drivan nästan en meter ner. Det tog en bra stund att få fram den, och det vällde fram nya plastdelar. Nu blev timmen knapp. Vi var tvungna att hinna samla all den där plasten, som liksom flöt upp ur jordens innanmäte, i säckar så att det inte skulle blåsa iväg över ön, eller värre: sköljas ut i havet igen ifall det blev högvatten. Så det vara bara att lägga in extra växel.

Det var den där välbekanta känslan som steg upp. Den får mig att bli illamående: Det blir aldrig klart. Det finns alltid mer plastskräp, i djupare lager. Det kommer alltid mer, från havet. Sköljer in, storm efter storm, år efter år. Mer ketchupflaskor, nappar, topspinnar, yogurtburkar, fiskehandskar, förpackningar, läskflaskor, fiskenät, lådor, plastpellets, frigolit, slangar, båtdelar, gummidelar, säckar, dunkar, filter, masker, snören och ballonger. Det tar aldrig slut. Mina händer grävde genom denna blandning av civilisationsgalenskap och jag kände paniken växa inombords. Det tar aldrig slut. Vi drunknar i plast. * Precis då greppade min hand tag om dig. Jag blev rädd. Det kändes som något dött, något levande, en råtta, en kokong, en rutten korv eller ett vapen. Du var helt svart, kunde ha varit en rot, men min hand kände att det fanns rörliga delar.

Jag borstade av dig och så plötsligt stirrade dina klarblå ögon på mig. Det tog en stund innan jag insåg att du en gång hade varit en liten söt docka som någon säkerligen hade lekt med. Du såg ut som ett jordtroll, rötterna som otäcka svansar som trängde sig ur din lilla overall. Du hade legat begravd där nere i säkert flera decennier. Och nu såg du dagens ljus, pånyttfödd ur denna vämjeliga sörja av plast. Jag kände ömhet för dig, och jag ville ta hand om dig. Inget barn kommer vilja leka med dig. Du är för ful, för skadad, för gammal. Det finns miljarder nya söta dockor som inte kostar någonting. Men du har sett ett och annat. Du vet en hel del. Du stirrar på mig, och jag bara visste djupt inom att det du har att berätta är värdefullt och viktigt. Det handlar inte om mig. Du vill tala, jag vet det. Det var därför.

Bra. Det stämmer. Nu vet vi var vi har varandra. Jag tror ni är redo att lyssna. Nu ska jag berätta, men bara kort, för du behöver vila snart.

Ni har försatt er i den här situationen på Jorden. Ni har själva skapat detta recept på samhällskollaps på global nivå. Jorden kokar, har feber. Ni spränger, gräver, skräpar ner, skövlar precis överallt. Ni håller på och drunknar i konsekvenserna av ert begär efter mer. Inget problem ni nu har framför er är fristående. Allt hänger ihop. Det finns inga yttre lösningar, inga så kallade starka ledare som kan fixa problemen. Ledare är också bara människor, drivna av samma slags känslor som alla andra. Ju räddare och argare ni blir, desto längre bort är lösningen. Rädsla är inte svaret. Inte hopp heller. Tacksamhet däremot. Ur tacksamhet föds förnöjsamhet, kärlek och omtanke. Och ett inre lugn. Sakta ner. Sakta ner på alla tänkbara sätt. Det är det ni behöver. Omtanke om allt. Varandra. Naturen. Klotet.

Over and out. Vila nu.

* Bara på Västkusten flyter det i land uppskattningsvis 120 badkar med marin plast varje dygn. Den plast som når kusten står endast för 5% av den totala plastmängden som läcker ut i havet, 1 % flyter omkring medan hela 94% sjunker till botten. Allt plastskräp som hamnar i havet förstör vårt marina ekosystem och det marina livet. Källa: Västkuststiftelsen och Eunomia.

Dansa vidare

Kim de Bruin — Mon, 11 Oct 2021 14:32:01 +0000

Nu är jag lite pepp. Det är skönt. Jag kan behöva det. Den här hösten är tung för mig på många vis. Kanske för att proppen äntligen lossnade: jag hittade en bit mark, kunde äntligen flytta mitt tinyhus och äntligen pusta ut en smula. Vad händer när man pustar ut? Jo, allt man hållit tillbaka väller fram. Så jag har inte varit så pepp, snarare tvärtom. Ledsen, vilse, tom, förvirrad. Ett mål är uppnått, jag pustar ut, men nu vill jag helst inte helt säcka ihop utan ta sikte mot nästa mål.

Det är något djupt där inne som gnetar vidare trots att jag varit opepp. Min envisa tro på att den här världen kan bli en smula bättre vägrar ge med sig. Jag kan inte bara ge upp, även om jag alldeles för ofta känner att det är just det jag vill. Slippa ifrån det här dårhuset. Det vill säga att känna det som om inget händer fastän huset brinner, som Greta sa så himla träffande. Varför vaknar inte folk? Varför fortsätter allt som vanligt? Så känns det i mig, alldeles för ofta. Jag vet inte längre hur jag ska bete mig, bemöta folk. Nä, usch, låt mig få slippa. Typ: Ajöss och tack för fisken*, nu får ni klara er själva. Mission accomplished, jag kan inte göra mer…

Men istället för att dra mig tillbaka som en bittergrinig tant i en liten enslig stuga i ensamma skogen fick jag den tokroliga idén att söka till Minimeringsmästarna, och halleluja jag blev antagen som en av tre kommundeltagare och nu ska jag under ett års tid tävla med andra deltagare i hela Sverige om titeln Årets Minimeringsmästare. Jag som verkligen avskyr all form av tävling (såvida jag inte är säker på att vinna vill säga!) för jag klarar inte av spänningen, haha, ja det blir ju en smula märkligt. Det känns hur som helst inte som en tävling. Kanske känner jag mig redan som en vinnare oavsett vad det är. Jag har ju redan skalat bort så otroligt mycket i mitt liv – av tvång och jävlaranamma och nyfikenhet – och jag upptäcker att jag mår bättre ju mer jag minimerar. Det går att nå sin #nöjdpunkt med väldigt lite, tänk om jag hade vetat det när jag var ung…

Så. Jag vill delta i Minimeringsmästarna dels för att lära mig mer, för att bidra och för att jag är nyfiken på hur andra människor tänker kring omställning och minimering. Och jag vill bli peppad. Vilket jag är idag, när jag varit på första träffen Det är tillsammans med andra lusten kommer. Det är tillsammans vi kan ändra på saker och ting. Jag kan inte sluta dansa bara för att ”huset brinner”. Jag vill dansa vidare, mot nya visioner om nya hus…

Så här såg min plan ut för 5 år sedan

Så peppad blev jag av träffen att jag äntligen fick tummen ur att tillverka en ny laddning deo. Jag kan avslöja att jag för några år sedan var nyfrälst på det området och drömde om att börja sälja hemgjord deo. Jag sålde ett knippe burkar faktiskt. Fixade till och med en logotype: ”Helt Enkelt”. Men Big Surprise: det är supertråkigt att tillverka deo, det var kul typ de första två gångerna. Jag blev uttråkad omgående. Grejen är dock att det går inte att få tag på billigare eller bättre deo. Det vore galenskap att inte tillverka egen deo, när man väl lärt sig hur lätt det är. Det tar tio minuter att få ihop en laddning som räcker i flera månader. Så jag bara gör det, även om jag inte har lust. Min olust inför svettlukt är större än min olust att göra deo, och att dyrköpa någon fancy, snygg, trendig, klimatsmart och påstådd effektiv deo finns inte längre på kartan, så problemet löser sig självt.

Man behöver:

ekologiskt kokosfett
bikarbonat
ekologiskt potatismjöl
ekologisk eterisk olja för doft
småburkar ( t.ex. som man sparat sedan tidigare)
stor kastrull för vattenbad
liten skål
teskedar

Värm vatten i stora kastrullen. Ställ lilla skålen däri och lägg i tre lika delar av kokosfett, bikarbonat och potatismjöl. Mängd beror såklart på förvaringsburkens storlek. Ögonmått funkar fint, och det går att prova sig fram. Ingen fara att göra fel, råvarorna kostar inte skjortan direkt :-). Själv tar jag lite mindre bikarbonat än recepten brukar ange för mina armhålor är lite känsliga. Rör ihop med tesked till en smet. Ta ur skålen ur vattenbadet när det nästan är helt flytande. Droppa i valfri mängd eteriska droppar med doft som du gillar. Jag har lavendel och rosmarin. Rör om. Häll upp i burkarna.

När massan stelnat är det bra att förvara det rumstempererat, mellan 15-23 gr. Är det varmare så blir det rinnigt. Ta en klick i varje armhålan på morgonen, men OBS inte direkt efter rakning, det svider. Vill du inte pilla med fingrarna så använd en tesked.

Fördelar: drygt, billigt, ogiftigt, inga sopor. Nackdelar: sjukt tråkigt att göra, men sjukt tillfredsställande när man gjort det. Som tandborstning liksom, fast i ett större perspektiv. Man gör något bra både för sig själv och för planeten.

När jag ändå var i farten gjorde jag handcreme också. Jag använder bivax som jag köpt av lokala biodlare. Skål i vattenbad, blanda bivax med sesamolja, rapsolja, eterisk olja. Häll i burk. Klart. Räcker en evighet och funkar perfekt för nariga händer, läppar, klåda, känslig hud och så vidare. Blir man intresserad av sådant här finns det en hel värld att upptäcka med örter, avkok, tinkturer och salvor.

Som ni redan har fattat så köper jag nästan aldrig hudvårdsprodukter längre. Inte för att det är klimatsmartstrendigt, utan för att mitt liv blev så oändligt mycket enklare utan alla burkar, flaskor, varumärken och användningsområden jag inte visste jag behövde förhålla mig till (vilken idiot hittade på analblekningscreme? Och viktigare: vilka idioter köper det..??). När jag väl upptäckte hur enkelt och billigt och bra det var att använda det som redan fanns hemma i köket, så försvann behovet att handla hudvårdsprodukter

Over and out.

Vi dansar vidare!

*Begreppet ”Ajöss och tack för fisken” kommer från boksamlingen Liftarens guide till Galaxen av Douglas Adams. Delfinerna ger upp sina försök att rädda mänskligheten, åker hem till sin planet men vill lämna ett sista meddelande till Jordens befolkning, som givetvis helt misstolkar budskapet.

”Curiously enough, the dolphins had long known of the impending demolition of Earth and had made many attempts to alert mankind to the danger. But most of their communications were misinterpreted as amusing attempts to punch footballs, or whistle for titbits, so they eventually gave up and left the Earth by their own means – shortly before the Vogons arrived. The last ever dolphin message was misinterpreted as a surprisingly sophisticated attempt to do a double backwards somersault through a hoop, whilst whistling the ‘Star-Spangled Banner’. But, in fact, the message was this “So long and thanks for all the fish”.”