hoppa av ekorrhjulet – de Bruin insight out

Ja, säg bara ja.

Kim de Bruin — Fri, 27 Sep 2019 18:17:07 +0000

Idag är det Global Climate Strike. Jag deltar inte fysiskt, men i hjärtat. Har tänkt i månader på hur jag själv bidrar eller deltar i den våg av uppvaknande som manifesterar sig på klotet. Jag är ju inte så himla offentlig längre, men kanske gör jag skillnad även utan att jag syns och hörs så mycket. Kanske räcker det en bra bit med att blicka inåt och tagga ner och våga släppa taget om allt jag trodde jag behövde få eller göra för att må bra.

Greta Thunbergs framfart är som balsam för min själ. Med stigande förundran och glädje följer jag det som sker med henne, runt henne, av henne. Hon väcker alla de djupt begravda känslor jag kände som barn: ilskan och vanmakten jag kände inför de övergrepp som vuxna begick mot djur och natur. Men jag var liten, tyst, blyg, och ingen lyssnade såklart. Så hela Gretafenomenet ger mig hopp idag, för äntligen tycks en avgörande del av flocken vakna upp , äntligen tycks tillräckligt många känna samma sak som hon, som jag, som så många har känt så länge: Människan måste sluta skända Jorden, Naturen. Sluta jaga efter den yttre lyckan, och säga JA till Livet, Naturen, Moder Jord, säga JA till eftertänksamhet, tålamod, solidaritet, empati och balans.

Hur…?

Egentligen var det inget jag tänkte ut, bestämde mig för. Det har bara blivit som det blivit, för att jag helt enkelt inte kunde annat. Jag kunde plötsligt inte köpa kyckling längre. Märkt av filmerna om kycklingindustrin. Jag kunde inte jobba heltid längre. Kroppen var utmattad av att försöka springa i det allt snabbare snurrande ekorrhjulet. Jag kunde inte döva min rastlöshet med vare sig billiga eller dyra prylar längre. Det äcklade mig att läsa innehållsförteckningarna på både mat- och skönhetsprodukter. Jag avskyr nuförtiden att shoppa till den grad att jag helst undviker affärer. Är allergisk mot reklam. Strandstädningen jag ägnat mig en del åt det senaste året har på ett mycket effektivt och djupgående sätt visat mig vad människans måttlösa prylhunger har skapat – en snart obeboelig planet. Kanske är det all mikroplast som blir vår kvalfyllda död, redan innan klimatförändringarna hinner ta kål på oss?

Min livsutveckling har knuffat mig åt det hållet att jag numera finner ren njutning i att nöja mig med mindre. Det har blivit lyxigt att säga ja genom att säga nej. Nej tack, jag behöver inte (prylar, upplevelser, bekräftelse). Bara att vara vid liv är en gåva i sig. Vad mer kan jag begära?

Samtidigt är jag hela tiden smärtsamt medveten om att jag ändå är och har varit en del av nutidsproblemet. Jag har under ett helt liv bidragit till att upprätthålla illusionen av jakten på framgång och lycka, genom att jag försökt anpassa mig till flockens (ibland obegripliga) regler. Av den enkla anledningen att jag ju ändå vill vara en del i flocken. Försökt jobba heltid och göra karriär. Bli någon. Istället för att nöja mig med att vara det jag är. Till och med nu när jag ställer om är jag fortfarande en belastning för klotet, bara genom att vara del av ett helt samhälle som slösar resurser. Jag kommer inte undan, hur medvetet jag än försöker göra ”rätt”. Jag är en liten kugge i det stora maskineriet, hur jag än vrider mig.

Men jag tror på att var och en av oss bidrar till utveckling på olika sätt. Varje beslutm varje impuls räknas. Jag tror på fenomenet ”murmuring”:

Vi är alla del i människoflocken, vi följs åt i dansen. Om fler och fler börjar nöja sig med mindre, slutar jaga efter yttre framgång, bekräftelse och glans, och istället finner sin inre förnöjsamhet så kanske vi hinner vända trenden. Planeten kanske blir frisk och ren igen.

Hur dansar jag min dans i flocken? Från jakten på att bli någon, till utmattad till eftertänksam till lugn. Nu bygger jag ett hus på hjul för att jag vill leva smått, enkelt och billigt. Nu är jag så medelålders att jag struntar i vad andra tycker, det handlar om livskvalitet, inte om att få tillgång till flockens gillande. Inte så ängslig längre, jag törs flyga fritt, för jag vet att jag ingår i flocken hur som helst . Jag skapar mig ett liv där jag kan jobba lagom, vara i balans så jag verkligen hinner njuta av Nära och Kära, Djuren, Naturen. Av Livet. Så: ekorrhjul adjö.

När det första steget var taget blev nästa steg lättare. Processen har tagit tid. Kanske började det redan när jag som 20-åring insåg att mitt ständiga godissug, som jag haft sedan jag var 2 år gammal, inte gav med sig bara för att jag gav efter för det. Jag fann mig själv körandes bil från Strömstad till Krokstrand där jag bodde, medan jag tryckte i mig blandgodis ur en välfylld påse i knäet. Tvångsmässigt åt jag den ena godisen efter den andra. Magen skrek nej, munnen sa ”ta en till!”. Jag visste att jag inte skulle kunna sluta förrän påsen var tömd. Jag visste att jag skulle göra om detta, om tre dagar, fem dagar och nästa vecka igen. Jag visste att mitt godissug för alltid kommer att vara en del av min personlighet. Oavsett om jag äter en godisbit, arton påsar godis eller inget godis alls. Så jag slängde ut den halvtomma påsen i dikesrenen. Och kände mig upplyst. För denna enkla sanning gäller ju alla våra behov. Människan är skapt till att vilja ha mer. Men inte skapt för att hela tiden få mer. Jorden räcker inte till för alla oss som vill ha mer. Vi måste lära oss nöja oss med mindre av sådant som tär på Jordens resurser. Det måste vara så rättvist att alla kan få ha samma levnadsstandard. Vi behöver alla flytta över vår längtan efter ”mer” till icke-fysiska företeelser. Personlig utveckling, andliga frågor, filosofiska frågor. Omställningsfrågor och omställningsaktiviteter.

Ser fram emot att få följa utvecklingen. Tror på människans förmågor. Även om min egen personliga förmåga ibland sviktar betänkligt. Men tillsammans är vi en flock, och flocken är stark.

Och för övrigt önskar jag alla fick höra/läsa sagan ”Liten är fin” av Ingrid Sjöstrand, minst en gång innan de fyller 14. Eller 103.

I våg

Kim de Bruin — Wed, 05 Jun 2019 14:29:23 +0000

Äntligen. Nu är underredet i våg, dvs vattenpasset visar att det står i exakt rätt höjd i alla fyra hörn.

Det var ju inte bara, bara… Gräsmattan den står på lutar och givetvis hade vi inte lyckats förbereda marken innan underredet hamnade på plats. Så vi fick trixa och tänka och ändra. Underredet väger duktigt mycket, det är ju inget man rullar åt sidan lite så där för hand, som med en bilsläpkärra.

Men hjärnsynapserna har nu fått sitt träningspass, och min självkänsla är i balans igen. Bra.

Bygget kan börja.

Denna bild togs dagen underredet hamnade i trädgården. Snett och det lutar… Suck.

Där pallbockarna ska stå grävde vi gropar, ca 50 cm breda och lika djupa, och fyllde dessa med singel. Eftersom vi var tvungna att flytta underredet varje gång en grop skulle grävas tog det ett antal timmar.

Varje gång underredet skulle framåt eller backas använde vi bilen med dragkrok. Vi vågade dock inte köra för långt fram, ifall bilen inte skulle klara att knuffa tillbaka underredet uppför lilla grässlänten. Så att dra den i sidled fick bli med handkraft och intelligens. Domkraft på hjul på valaffischer – det rullade bra
Min arga min är bara för effektens skull. Allvarliga grejer…

Markplattor 50x50cm för att jämna ut trycket mot singelgropen. Att sedan börja palla under de sex pallbockarna var en matematikuppgift med flera nivåer av aha-upplevelser. Tur man har lite livserfarenhet med sig i bagaget, så vi slapp lära oss av alla tänkbara misstag, för då hade vi inte varit klara än. När man befinner sig på ett sluttande plan och börjar i fel ände så fortplantar sig felen på lustiga sätt. Underredet sviktade dessutom lite, det tippade lite åt olika håll på ojämna marken under hjulen och så fort man höjt i en hörna blev det fel i en annan. Men vi fattade snart att det var bäst att börja med pallbockarna närmast hjulen. Sedan gick det fort med resten. (och ja, vi hade faktiskt en lång aluminiumregel att mäta med det något korta vattenpasset på, men mätte utan den ibland, som på den här bilden)

Ena sidans hjulpar blev hängandes i luften, så jag grävde bort en del jord, la ett tjockt lager singel och en ekplanka släggades in under hjulen. Jag räknar med att hela konstruktionen kommer att sjunka ner och sätta sig när vi börjar bygga, så vi lär ju få justera höjden på pallbockarna under arbetets gång. De är specialtillverkade för det ändamålet.

Nu är underredet perfekt i våg, även om det inte ser ut så. Men jag litar mer på vattenpasset än på ögat. Nu återstår bara att börja bygga och hoppas att vi tänkt rätt!

Promenadreflektion

Kim de Bruin — Fri, 31 May 2019 09:49:47 +0000

Promenadreflektion

Tänk om man kunde tvinga molnen att hålla sin form

Tänk om man kunde få vädret att höja BNP

Tänk om man lyckades få djuren att foga sig och bli våra slavar

Tänk om man delade in träden i ”bättre och sämre”

Tänk om man mätte livet enligt duglighetsskala

Tänk om man kunde få allt att löna sig

Tänk om man började göra fyrkantigt av allt som är runt

eller, nej just det ja, det gör vi ju…

Ful eller fin? Äcklig eller söt? Bra eller dålig? Bekänn!! :

Ja men

Tänk om jag kunde få hunden att leva lika länge som jag

Tänk om jag kunde hata bort alla insekter från sommardukningen

försöka få eleverna sitta stilla och göra som de blir tillsagda

Tänk om jag kunde tvinga dig att älska mig

på mitt sätt

och få alla idioter att fatta någon gång

Tänk om ni kunde lyssna någon gång

Tänk om lönen (till mig!) var högre och kraven (på mig!) mindre

Tänk om samhället var pålitligare och som förr

Tänk om nyheterna gick att lita på

liksom känslorna

Tänk om man kunde utrota de där jävla fästingarna

Tänk om jag kunde få bli nöjd någon endaste jävla gång

Tänk om jag kunde det

Tänk om jag faktiskt kunde det

eller, nej just det ja, det kan jag ju…

Träd angripet/i samarbete med/stöttad av svampar/parasiter/aliens:

Bisonoxe I :

Bisonoxe II :

Om självläkning

Kim de Bruin — Mon, 29 Apr 2019 11:40:28 +0000

Jag är medlem i en facebookgrupp för kvinnor på autismspektrat. Jag har lärt mig oändligt mycket där, dels att ingen diagnos är den andra lik, att sättet npf-människor bemöts på skiljer såg åt något hiskeligt, vad ableism betyder (mer om begreppet HÄR på supermamsens blogg), tja egentligen insikten hur mycket bättre världen skulle bli om npf-kvinnor bestämde i världen. Inget annat forum jag känner till andas så mycket inkännande, respekt, nyfikenhet, förståelse, saklighet, humor och upplysning som där. Regelbundet kommer frågor om medicinering upp där. Åsikterna skiftar, liksom erfarenheterna. Som sagt, vi är alla olika. Men det jag hittills saknat i samtalet är den andliga aspekten av npf, psykiskt lidande och medicinering, därför vill jag skriva lite om det här på min egen blogg, istället för att kapa andras trådar.

Själv har jag varit restriktiv gentemot mediciner hela livet igenom. Jag åt visserligen antidepressiva i ett år för ca 20 år sedan. Det var bra, då. Jag hade kollapsat, mådde akut dåligt, simmade omkring i en soppa av skam och självförakt och medicinen hjälpte mig att inte sjunka ner i det sista stadiet av depression (planera för självmord), men så fort jag var stabil igen började jag sakna känslospektrat. För även om jag ”fungerade” så var jag ju avtrubbad. Och någonstans inom mig insåg jag att känslorna är som vägvisare, att man faktiskt behöver dem. Att det inte är bra att döva dem i längden. För vems skull ska man fungera egentligen?

Mitt sökande har ju slingrat sig åt olika håll genom åren, och känslorna har varit smärtsamma, jobbiga, skamfyllda, varvat med berusande fantastiska. Jag har tvivlat många gånger på hur jag mår, innerst inne, egentligen. Men något inom mig har inte gett upp, en liten inre röst har viskat och manat på. Fortsätt ditt sökande! Och nu, 20 år senare, njuter jag frukterna. Jag är genuint lycklig, tillfreds på ett djupt plan, till och med när jag känner mig rädd, osäker eller olycklig stundtals. Det råder frid i mitt inre och jag accepterar den jag är till fullo. Till och med så mycket att jag törs ge mig ut på helt okänd väg genom att kasta mig loss från all den trygghet jag förut tagit för given och klamrat mig fast vid. Jag tror inte jag hade kommit så här långt om jag följt läkarnas ständiga tjat om att jag borde medicinera. Det är djupt skrämmande att läsa i fb-gruppen att en del npf-are upplever hot om indragen sjukpenning om de uttrycker sig tveksamma till att påbörja medicinering.

En av många tänkare som jag inspirerats av är Jeff Foster. Och så här skrev han på fb häromdagen, angående depression och medicinering, det var exakt såsom jag har känt det, utan att kunna sätta ord på det så tydligt. Så jag tog mig friheten att översätta, för er som har svårt med engelskan:

Detta uttalande spred sig snabbt över klotet, och gav Jeff anledning att klargöra på ett mer ingående sätt:

”Några av er kanske har sett mitt senaste inlägg om depression, det har delats runt hela jorden. Jag döpte om begreppet depression till ”deep rest” (djup vila), en själslig utmattning som kommer som ett resultat när vi har ”de-pressed” (tryckt ner) vårt sanna jag för länge, och när vi längtar att vakna upp i vårt ursprungliga (vilda) varande. Jag vill dock klargöra en sak: Jag är INTE emot medicinering av depression. Inte alls. Medicinering har räddat många liv. Snälla, fortsätt medicinera om du känner det är rätt för dig. Ta emot råd från expertisen. Jag skulle aldrig, aldrig drista mig till att råda någon i den här frågan. Det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

För egen del läkte jag mig själv utan mediciner. Jag var djupt deprimerad och självmordsbenägen. Det var mitt andliga uppvaknade som läkte min depression från roten. Det ändrade den kemiska balansen i hjärnan och hela min livsväg. Detta är inte allas väg, och jag bugar mig inför det. Men jag msåte få berätta min egen sanning och det är detta:

Det är vår djupaste, råa, vilda, nakna sanning som inte ska behöva medicineras bort eller bedövas eller bli ignorerad eller ”de-pressed” (nedtryckt) längre. Jag menar våra djupaste autentiska känslor – vår sorg, vår ilska, vår hemligaste och mörkaste längtan och glädje och önskan, alla dessar känslor vi känner skam inför, som vi begravt djupt inom oss och gjort oss okänsliga inför – det är dem vi inte ska medicinera bort. De är inte sjukliga tecken på vår ”sjukdom”. De längtar bara efter att få bryta upp ur det omedvetna och få kärlek, luft, bli accepterade! Vi lever i en avtrubbad och förvirrad värld, mina vänner – vi behöver känna MER, inte mindre! Jag hävdar att depression kan vara ett missförstått inre rop efter ett Uppvaknande, och enbart medicinering kan INTE väcka oss. Mediciner kan hjälpa oss med ”symtomen”. De kan hjälpa oss att fortsätta som vanligt. Men vi förtjänar så mycket mer än att ”fortsätta som vanligt”. Vi förtjänar vårt vilda varande. Vi förtjänar vår födslorätt. Vi förtjänar ett fullständigt, lysande, häftigt och skräckinjagande Uppvaknade.

Medicinering kommer inte göra det råa arbetet som ger djup läkning. Det kommer inte hjälpa oss göra oss av med vårt ”falska jag”; den välanpassade, masken, den utmattande rollen vi lärt oss att spela i en värld som går ut på att behaga omgivningen och vinna acceptans, vinna trygghet men som slutligen får oss att undvika oss själva. Medicinering kommer inte bränna bort vårt falska yttre, och spelet vi spelar för att gömma vår sårbarhet. Det kommer inte hjälpa oss säga ”Nej” när vi menar ”Nej”, och ”Ja” när vi menar ”Ja” och modigt kliva in i elden som detta innebär. Det kommer inte bryta vårt medberoende åt oss. Det kommer inte vandra sanningens väg åt oss. Ta de avgörande första stegen ut i det Okända. Lämna eller börja på en ny arbetsplats. Påbörja eller lämna en relation. Starta ett galet projekt. Vara sårbar. Tala ut, vår skräckslagna, pulserande hjärtesanning. Följa vårt hjärtas inre kall, det som får oss gråta, darra och skaka vid blotta tanken på det. Medicinering kommer inte göra detta åt oss.

Medicinering kommer inte hjälpa oss att vakna upp till Enhetens realitet, realiteten att vi inte är dualistiska, tidsbundna och fast i våra tankar, utan den medkännande betraktaren av allt detta. Vi är inte våra tankar. Inte de ”galna” röster eller bilderna i vårt huvud. Och vi är inte våra kroppar heller, eller våra förnimmelser, inte heller våra rädslor, vår ilska, vårt tvivel, skam eller skuld. Vi är inte vår depression heller, när allt kommer kring. Medicinering kommer inte ge oss den största medicinen av alla: Närvaro. Medvetenhet. Medvetande. Den oändliga ocean av Varande som vi är. Det kommer inte slutföra sökandet åt oss, det utmattande sökandet efter kärlek, efter Modern, efter upplysning, efter ett bättre ”Nu”, efter fred, efter vila, efter ditt sanna hem bortom alla världsliga hem.

Det kommer inte bryta ditt livslånga beroende – till ”nästa” stund. Det kommer inte väcka oss till Nu. Det kommer inte bryta oss loss från våra föreställningar för att hänge oss åt heligheten i de dyrbara och hjärtskärande oåterkalleliga livsögonblicken.

Det kommer inte väcka oss till insikten om en ännu djupare sanning, att vi paradoxalt nog, ändå är våra tankar, och våra kroppar, och våra känslor, vår glädje och sorg. Dessa är alla våra älskade barn som längtar efter att få komma hem. Vår formlöshet är ett med formen. Oceanen har en kärleksrelation med alla sina vågor. Vi är ett med stjärnorna, månen och alla planeter som snurrar i ett oändligt universum. Till och med våra brustna hjärtan är heliga här. Det gudomliga, Gud, Källan, Mysteriet, Oändligheten – andas in i våra brustna hjärtan. Vi är aldrig övergivna.

Medicinering enbart kommer aldrig öppna upp oss inför den omätbara kärleken! Till ett modigt välkomnande av varje tanke, varje känsla – vare sig det är lycksalighet eller uttråkning, förtvivlan eller glädje! Att våga andas in i dem alla. Dränka dem i medkänsla. Mätta dem med förståelse och nyfikenhet.

Det finns en starkare medicin än den kemiska, mer genomgripande än någon känd kemisk substans: Kärleken till dig själv. Att vakna upp till din sanna natur. Att sakta ner, vila djupt, vara fullständigt närvarande. Att tillåta oss själva vara brutna, vara hela, vara uppåt eller nere, att vara exakt just det vi är i den stunden. Bli förälskade i marken vi går på. Att se perfektionen i vår fullständigt ofullständiga mänskliga mänsklighet. Dyka djupt ner i djupaste skammen, känslor av övergivenhet, övergrepp, trauma, bortglömda inre barn – och komma ut på andra sidan, krackelerade inför det stora mysteriet, gråtandes av tacksamhet, ödmjuk inför storheten. Tala vår nakna sanning för dem som vill lyssna, eller lämna vår gamla familj för att finna de som vill. Lämna vår komfortzon, vår gamla trygghet och gå vår sanna väg, modigt mot en okänd framtid. Oskyddad. Bankande hjärta. Fri.

Mediciner kan inte göra det jobbet åt oss.

Men snälla, för all del, träffa en proffessionell. Få goda råd från din läkare. Ta medicinerna om det är din väg. Medicinerna kan rädda dig, ja, kortsiktigt. Men långsiktigt kommer du behöva göra det förödande arbete av inre läkning själv. Det behöver vi alla, om vi vill leva fullt ut.

Ja, i slutändan måste vi alla vända oss till den här djupare medicinen. Denna själsmedicinen. Denna heliga medicin, alkemiskt skapad i stjärnorna. Denna Sanningens medicin. Denna medicin för Uppvaknandet. Denna medicin för att upptäcka vilka vi egentligen är, bakom masken. Denna medicin av ”deep rest” (djup vila), av komma hem till ”nuet”, och dränka vår mest djupgående sorg, skräck och ilska med ovillkorlig kärlek och acceptans och andning.

Och börja på nytt igen, i varje enskild stund.

Ditt vilda, ursprungliga och sanna jag – ja, detta är det största medicinen av alla.

Jeff Foster”

Mellan andetagen

Kim de Bruin — Sat, 27 Apr 2019 16:06:30 +0000

Mellan andetagen finns alltid möjligheten att börja andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att sluta andas. Mellan andetagen finns alltid möjligheten att inte välja. Låta det ske, det som sker.

Hållit andan, bitit ihop, sopat under mattan, tagit i kragen. Igen och igen.

Berövad på syre har något trots allt klamrat sig fast. Inandning, utandning. Ytligt, snabbt, harhjärtat i pickande panik. Gömma mig, gömma mig.

Djupt andetag: ut på scenen, tadaa, och applåderna, tack tack.

Luften gick ur igen, platt mot marken, tugga grus. Ner i leran, vänta. Vänta på livets inandning.

När utandningen når sin yttersta spets finns alla möjligheter:

Släppa fram sorg och smärta som längtar upp mot ljuset. Somna om. Laga en trerätters middag. Erkänna ilskan. Tänka sig döden. Få en idé. Skratta. Längta efter att få slippa allt det här ansvaret. Resa på sig och laga en kopp extra gott té.

Mellan andetagen finns alla möjligheter, till och med att inte se dem.

….

Paniken har haft mig i sitt grepp i några veckor. Tröttheten efter alla flyttbestyr välde över mig som en förkrossande våg. Jag satt i mitt nya lilla krypin, källarlägenheten jag får hyra billigt av min exman Michael, och kände hur all mening blåste bort. Ingen handlingskraft, totalt oförmögen. Allt kändes fel, fult, dumt. Ett misstag. Tryggt i hamn, men till vilket pris? Jag hade gett upp min borg, mitt palats, min avskärmade del av tillvaron där jag bestämde helt själv och där ingen kunde störa mig om jag inte bjöd in. Varför? Mina vilda, vackra planer framstod som naiva, ett spel för gallerierna, ett ynkligt försök att låtsas ha läget under kontroll. Mer handikappad än någonsin. Veckorna gick, inget orkade jag. Och jag som skulle kavla upp ärmarna, starta upp.

Och insikten om att jag inte har haft något egentligt val. Känslan av att ha blivit tvingad att hoppa rakt ut i det okända, av ett samhälleligt trygghetssystem som vänt mig ryggen. Bitterheten spred sig som gift genom kroppen, liksom ilskan, liksom rädslan. Tankarna som snurrade allt snabbare – hur ska jag få tag på pengar. 3500 kronor i a-kassa, men jag får ju inte ta uppdrag genom min firma när jag har a-kassa, jag måste få till ansökan om starta-egetbidrag, men det är så många frågor att besvara, att beräkna, att skriva, och jag måste ju ha pengar nu, jag måste ha jobb, jag måste ha jobb, hur ska jag klara mig, jag blev ju sjukskriven för att jag inte orkar, jag har ju papper på det, hur ska jag orka…

Den förlamande tröttheten, sorgen över hela situationen. Varje gång jag försökte rycka upp mig – logga in på verksamt.se, jämföra priser på virke, fika med en vän, byta däck på bilen – resulterade i fysisk och mental kollaps. Och så all kunskap som gnagde i bakhuvudet: stress är inte bra, vid flytt och andra stora livsförändringar ökar stressen, kroppen tar stryk, binjurar tar stryk, jag måste äta bra, jag vill inte handla för jag har inte råd, orkar inte laga mat, jag orkar ingenting annat än bara ligga här och önska jag inte existerade längre och ingen ser det ens, för jag håller masken utåt och säger inget, så jag är ensam, ensam, ensam, värdelös, misslyckad, eländig, jag kommer aldrig klara det här, jag är en stor jävla bluff. Och bakom allt malande visste jag att så här måste det vara nu. Tills det går över.

Och så plötsligt lättade lågtrycket, kroppen sträckte på sig och sa, nu, nu är jag utvilad. Och tankarna klarnade, och känslorna ändrade sig, och jag inte bara visste utan kunde också känna att allt är precis som det ska och hjärtat slog lugnt och tryggt igen. Och jag är inte mer oförmögen än någon annan, jag kanske bara känner av livet lite mer än de flesta som springer i samhällshjulet. Och egentligen är jag inte ens oförmögen, för behövs inte vintern för att våren ska kunna blomma? Och behövs inte natten för att dagen ska kunna upplevas som ljus? Att våga erkänna växlingarna mellan styrka och svaghet, sorg och hopp, förmåga och oförmåga är min största styrka, och som starkast blir jag när jag inte låter mig jagas av föreställningar om linjär arbetsförmåga och ett ständigt ökande välstånd dikterat av marknadskrafter. Jag behöver inte mer pengar. Jag har ju ordnat det så att jag klarar mig, det finns en liten pott pengar. Jag har ett nätverk. Jag klarar mig bättre utan stress än med stress. Tänker bättre, mår bättre. Känner framtidshopp för jag känner kreativiteten som bubblar. Bara jag tillåter mig själv att vila när jag blir trött. Bara jag kommer ihåg att vara tacksam. Över livsresan som just nu bjuder mig på hisnande vyer.

Nästa vecka ska vi börja med bygget av mitt lilla hjulhus! Och som jag längtar efter att flytta in…