hav – de Bruin insight out

Den här helgen

Kim de Bruin — Sun, 18 Mar 2018 19:29:56 +0000

Den här helgen, när det är två dagar kvar till våren börjar och det var den kallaste morgonen hittills denna vinter: -16 grader. Den här helgen när solen värmde och vinden vände och jag åkte till staden ena dagen och vi sedan åkte ut till Musön och njöt. När livsglädjen slog ut all tvekan, samtidigt som smärtmönster från förr steg upp ur gyttjelagren i mitt innersta. Den här helgen, när jag påmindes om döden för att det nya livet snart gör entré. Den här helgen när jag var som mest säker på att allt är kört, och det bara därför var fullt möjligt igen.

Och så det faktum att jag klarar av att jobba halvtid. Och det faktum att jag accepterat och börjat förstå mig på min diagnos. För ibland orkar jag ingenting och ibland orkar jag allt och det kan ändra sig på en sekund men det är precis som det ska vara och jag behöver inte kämpa längre och inte låtsas hela tiden.

Den här helgen, när solstormar bombarderat oss och dagsljuset känns skarpare och mer avslöjande än någonsin tidigare. Och det faktum att hela världen tycks galen, tycks snurra allt fortare och att just detta inger hopp om förändring. För överallt syns tecknen på att något rör på sig, något är på gång. Överallt spirar det. I hjärtan framförallt. Och i alla leenden jag möter.

Denna helg när jag älskar att bo på denna vackra plats på klotet, som jag delar med så många underbara människor.

Och alla andra helger, alla andra dagar som väntar.

Det här livet. Att leva <3

Ego

Kim de Bruin — Tue, 10 Oct 2017 19:15:38 +0000

Den senaste tiden har jag inte skrivit mycket. Fram för allt har jag inte publicerat så ofta. Varken text eller bilder. Jag har funderat en del runt detta. Detta ökande inre motstånd till att visa upp mig. Under rätt många år har jag ju varit rejält aktiv på sociala medier. Jag har behövt det, särskilt när jag blev sjukskriven, för då var jag utmattad, nyskild, barnen flyttade hemifrån och jag kände mig bottenlöst inkapabel och ensam. Och jag har gillat IT-utvecklingen med alla dess möjligheter, lekfullhet och tekniska lockelser. Även om jag är medveten om de uppenbara nackdelarna med hela paketet, så har möjligheterna hela tiden övervägt för min del.

Jag har forskat och kontaktat, undersökt och funderat. Internet passar mig utmärkt bra. Min sociala uttröttbarhet (atypisk autism) innebar förr, före internet, en ständig känsla av avskildhet, ett utanförskap, som jag inte kände mig tillfreds eller trygg med. Jag orkade inte med det sociala mingelflödet IRL, men ville ju ändå vara delaktig i livets flöde. Tack vare internet och sociala medier kände jag att jag var och är med i leken; jag kan söka vilken information jag än behöver för stunden och jag kan maila, chatta eller bara läsa och lyssna. På nätet kan jag vara social utan att bli helt slutkörd.

Men nu? I princip gillar jag fortfarande konceptet. För, som sagt, det passar min personlighet bra. Det är bara det att jag har blivit, tja, typ prestationstrött. Uppmärksamhetsutmattad. Bekräftelsemätt.

Jag känner mig lite äcklad av ”likes”. Eller av att få beröm. Eller av mina känslor av besvikelse när jag inte får respons på något jag publicerat. Det har känts så löjligt. Som om jag blivit barn igen…. ”Se mig, ta mig, välj mig, hallå, hallå, kolla här, visst är jag bra, gilla mig, hallå, kolla hit, titta då…!” Även om jag fattar att jag är en människa, en varelse som behöver flockens spegling, om inte annat för att känna att jag alls existerar, så har jag betraktat mina undermedvetna försök att ”vara något” med en ständigt stigande känsla av obehag.

Om man inte kan trivas i sitt eget sällskap, i sin egen tystnad… om man blir rastlös och orolig av att inte bli speglad, inte behövd, inte efterfrågad… Om man ständigt behöver berätta för sin omgivning vilka insikter man fått, vad man ägnar sig åt, vilka kunskaper man har, vilka framsteg man gjort …. eller ständigt klagar därför att man har behov att bli tröstad, omhändertagen, ömkad… Hur ska man då någonsin få ro i själen…? Var går egentligen skiljelinjen mellan en uppriktig glädje av att dela med sig och egots bekräftelsebehov?

Det senaste åren har jag alltså undersökt mitt eget ego. Forskat och tänkt. Diskuterat och begrundat. Man kan nästan säga att jag spionerat på mitt ego, i syfte att avslöja det för mig själv. Eller i vart fall få syn på hur det försöker köra med mig.

Egot. Mycket finns skrivet om egot och den här (långa) betraktelsen av Kjell Haglund gillar jag. En kortare variant (hämtat från Wikipedia) är denna:

”Egot är vår identifikation med våra tankar, känslor, åsikter, mentala föreställningar, förhållningssätt osv. Detta resulterar i att egot ger oss en förvrängd bild av verkligheten, en mental illusion. Egot är en reflektion av självet. Egot gör tre saker jämt och ständigt, den söker tvångsmässig bekräftelse, har ett tvångsmässigt behov av att kontrollera, har ett tvångsmässigt behov av att döma och försvara och har tvångsmässiga osanna förväntningar. Egot tror att den är sig själv, det vill säga människan själv. Man blir fri från egots grepp och når inre frid och frånvaro av rädsla, genom att avidentifiera sina tankeprocesser och känslor från sig själv. Människan är inte sina tankar, utan människan är den medvetenheten om att dessa tankar finns i människan själv. Man börjar sitt frigörande från egot när man börjar ifrågasätta och uppmärksamma den inre röst som man har i sitt huvud. Dock kommer egot alltid att vara en del av människan. Hur starkt egot är speglas av hur mycket rösten i huvudet styr människan i hennes handlingar och val”

Effekten av att ha spionerat på mitt ego är att jag numera drar mig från att hamna i situationer där andra ger mig bekräftelse. För bekräftelsen innebar fram tills nyligen att mitt ego fick sig en boost. Jag har precis fått pli på mitt aldrig-mätta-ego. Den kan gott gå på svältkost ett tag, tills den lärt sig vem som bestämmer i mitt liv. Liksom en nybliven nykter alkoholist undviker tillställningar där alkohol serveras så undviker jag ego-kickar nu. Jag vill inte halka tillbaka i missbruket.

Jag mår alldeles för bra nämligen. På egen hand. I båten på havet, ensam med sjöfåglars läten och havets mättande doft. I bilen, tänkandes mina miljoner tankar och nynnandes en sång. I skogen, den fantastiska, vackra förtrollande skogen. I soffan, medan jag betraktar Tess och Flisans samspel. Det är underbart att känna glädje och trygghet i sitt eget sällskap, utan att få ständiga impulser att dela med sig. Att inte ständigt känna ett slags otillfredsställt sug, att inte ständigt grubbla, problematisera, känna att något skaver och måste rättas till. Att inte ständigt känna behovet att fly; i umgänge, mat, dryck, städ, fix, jobb, underhållning.

Paradoxen här och nu är att jag väljer att dela med mig av min olust inför att dela med mig. Jag ler stort åt det…

Men det är ju just i mötet med andras visdom och erfarenheter som jag själv fortsätter utvecklas. Jag söker efter svar och är så innerligt glad när andra delar med sig. Så jag vill också dela med mig, kanske någon annan söker, hittar min text och hittar något att känna igen sig i… . Någonstans letar jag efter balansen bara. Mellan att dela med mig för att jag vill dela med mig och att dela med mig för att få bekräftelse.

…

Tess och jag var i Stockholm i helgen. Vi körde dit ihop med Richard R. Åkte med Rikard till Uppsala för att hälsa på Lukas, fikade med Siv och gick på restaurang och promenerade på folkfyllda gator.

Jag gillar Stockholm mycket, men stadspulsen är ansträngande för sinnena. Men så hittade vi en oas: den nya pendelstationen vid Odenplan. Tyst, vacker, och mycket lugn. Där kan jag sätta mig i någon timme nästa gång staden tar knäcken på mig

Tess behöver egentligen bara sin korg. Är den med så känner hon sig trygg i alla lägen.

Sen var det dags att köra hem RR’s fina Volvo som ska få sig en vintermakeover hos mekanikern i Tanum istället för att stångas med lapplisorna i stan…

Idag en båttur till Musö. Underbart….

Strålande solsken, ingen vind, spegelblankt hav…

Sedan på hemvägen mulet och efterhand regn. Men det gjorde ingenting. Rätt klädd och trygg. Lycklig.

Vidare

Kim de Bruin — Fri, 01 Sep 2017 07:32:46 +0000

Vidare, vidare, liv! Stanna inte, fortsätt, jag hänger med så bra jag kan!

Det gör fortfarande ont att Tammi har flyttat, när ska avskedets skärpa dämpas? Tammi har det säkert bra hos sin nya matte i Oslo, och jag är lättad över att äntligen till slut bara ha tre pälsbollar att ansvara för: Tess, Tuva och Flisan. Men varje gång jag tänker på Tammi (ofta) så skär det hårt och eländigt i hjärteroten. För helt säker kan man aldrig någonsin vara, och när man väl sålt ett djur så kan man inte påverka dess vidare öde längre, man kan bara hålla tummarna. Kommer det ge sig med tiden? Inte vet jag, men jag vet en sak: jag ska aldrig mer sälja ett djur. För jag kan inte, jag växer ihop med djuren, kanske på ett energiplan osynligt för ögat eller oförklarligt för samtiden. Men så känns det: Man säljer inte familjemedlemmar till okända människor, om än aldrig så trevliga, särskilt som man inte kan förklara vad försäljningen kommer innebära för denna familjemedlem. Usch. Jobbigt!

Jag har börjat arbeta igen. 25%, två dagar i veckan, på Futura som lärare på SFI, svenska för invandrare. Det har nu gått gått två veckor och det går rätt bra. Lärarrutinerna sitter tydligen i ryggmärgen, min kropp kommer ihåg hur man beter sig i klassrummet. Det är kul. Jag blir engagerad och får idéer och skapar strukturer. Att möta alla dessa intressanta människor i klassrummet fungerar också utan problem. Tror jag. Helt säker kan jag ju inte vara, i alla fall inte på hur jag uppfattas. Jag bara gör mitt bästa, och hoppas på det bästa. Att sitta på möten och ta in allt annat som försiggår inom skolans väggar är desto mer besvärligt. Så många inryck, så många bollar. Som jag inte är bra på att ha i luften längre. För många bollar gör att min hjärna släcker ner sig. Lika bra det. Som tur är undervisar jag bara. Jag behöver inte bedöma eller följa upp eller utveckla eller avgöra.Och på mötena kan jag lyssna med ett halvt öra och plocka det som rör min del av arbetet. Det fungerar. Men huvvaligen vad otroligt genomtrött jag är efter jag jobbat mina 4-5 timmar per dag. Sitter och stirrar tomt i timmar. Somnar som en klubbad oxe. Vaknar mitt i natten, oroligt. Tankarna galopperar. Jag får stopp på dem genom att läsa en spännande deckare på komplicerad engelska. Jag får hoppas allt det här bara är mental träningsvärk och att det ger sig så småningom.

Min officiella arbetsträning på Catxalot är därmed över. Men jag kommer stå i Tångbutiken lite nu och då och även hjälpa till lite med annat smått och gott när andan faller på. Jag vill inte gärna släppa kontakten med dem, för jag gillar dem så himla mycket och deras verksamhet är som en välgörande vågrörelse i mitt varande.

Mamma har varit väldigt dålig och legat på sjukhus. Hon var rätt illa däran. Lunginflammation, flera brutna revben och allmänt nedgången. Hon har inte varit snäll mot sin kropp under åren och nu kommer räkningen. Jag blev rädd där ett tag att hon skulle tippa över kanten, men hon återhämtade sig. Nu vill hon försöka få ordning på sig och leva några år till. Det lilla barnet i mig gråter, jag vill faktiskt ha min mamma. Jag vill att hon ska finnas, och jag vill få några sista fina år ihop med henne. Mitt vuxna jag inser dock att jag inte kan ändra på något; mamma följer sitt livs utstakade väg och jag har inga andra val än att bara älska henne, och ta hand om mig själv så gott jag förmår. Hon är bara en helt simpel liten vanlig människa, precis som jag, med förmågor och brister. Hon gör så gott hon kan utifrån sina förutsättningar och varje dag hon lever är en bra dag. Men som sagt jag hoppas det blir några år till…

Sommaren är i det närmaste slut och jag fick inte min andra båt Munin i sjön. Båten står kvar hos Björn, som fått ont i kroppen och inte hade möjlighet att fixa med Munin som tanken var. Jag har inte förmått ta tag i den uppkomna situationen, och det är som det är med det. Det hade varit så himla härligt att få Munin i ordning och verkligen pröva båtens segelegenskaper, men ack det får bli ett annat år. Jag känner mig rätt värdelös i den här frågan, jag borde ha roddat och ringt och ordnat, säkert hade det funnits en enkel lösning runt hörnet, inte alls besvärligt att fixa bara jag hade satt igång men jag har duckat och stoppat huvudet i sanden. Som bekant är det ingen framgångsstrategi. Däremot har det ju varit en himla bra situation att träna acceptans på…. Suck.

Mycket mer än så här händer i min vardag, men nu hade jag ju inte tänkt skriva ett kilometerlångt inlägg. Vidare händer det massor på olika inre plan, men jag tycks inte hitta rätt tonläge att förmedla riktigt vad som sker. Men jag tröstar mig med Pysses (vän från Vinden Drar) föräldrars visdomsord: ”Allt utvecklar sig enligt sin egen dynamik”, för så är det förvisso med allt här i livet. Och jag lär mig invänta rörelsekraften istället för att forcera fram den.

Kram.

Min bror Rick och hans son Robin från Tyskland spenderade tre veckor hos min pappa, och den här sommaren lyckades jag skrapa ihop planeringsförmåga nog att bjuda dem på en båttur. Jag är lyckligt lottad som bor här. När man själv inte klarar av att vara en underhållande värd kan man alltid bjuda på en underskön skärgård

Tyra (före detta Tirza) bodde hos mig en knapp vecka medan matte Natalie var på utlandsresa. Det var supermysigt att få ”hem” henne, och efter lite darrande och nosande och mammaTess morrande så var de en tajt liten flock igen. Tyra och Tuva lekte hur mycket som helst!

Jag har varit en del ute på Musö denna sommar igen. Medan Richard var bortrest fick jag impulsen att förbarma mig över de tappra gamla fönstren, och påbörjade en gedigen renovering av en av gluggarna, med gamla erfarenheter som ledstjärna. Jag mindes exakt hur man gör, och lyckades köpa exakt rätt material efter lite internetstudier. Det jag dock inte längre hade koll på var hur lång tid allt tar. Man hinner inte ytter- och innanfönster på en eftermiddag…. Och man ska inte börja lagom när höstregnen drar igång, heller….

Men det gav en kick att se ut genom klara rutor, och jag blir fast besluten att slutföra jobbet. Åtminstone i denna fönsterglugg.

När himlen ser ut så här blir jag förtrollad… Känner mig så trygg och ombonad av livet på något vis… Som att vara inbäddad under ett böljande gråskimrande satindraperi…

Ännu en förtrollad stund, fast bilden är en katastrof. Klockan är här 23:55, jag är sedan någon vecka tillbaka betrodd att få köra Richards båt Musö Pigg på egen hand, och far denna natt för att hämta honom i Långsjö när han återvänder efter sin resa. Det är mulet och kolsvart ute, det har just ösregnat och havet är fullt med mareld. Propellerns rörelse bildar en lysande långsvans av luftbubblor och svallvågorna gnistrar i silver. Jag är på helspänn, det är första gången jag kör båt mitt i natten och jag äger världen i denna stund.

Hemma på Petterhagen växer det bra medan jag roar mig i havsbandet.

Gräsmattorna sätter frö så det står härliga till, jag har inte lyckats få ner några blommor i mina krukor, men å andra sidan gör ormbunkarna vad de kan för att visa hur vackra de är mellan plankorna. Jag har inte använt grillen i sommar heller, men det blir i alla fall några små tomater.

Tuva har utvecklat en faiblesse för intressanta dofter, vilka hon sedan gärna rullar sig i. Hårt och heltäckande. Hon får därmed också lära sig uppskatta akuta och spontana badceremonier.

Mina ögon fortsätter att fascineras av intressanta former i naturen. Denna skapelse fångade min blick på långt håll. Jag trodde någon hade hängt en påse i trädgrenen. Eller kunde det möjligen vara en bisvärm eller något annat intressant som naturen vid sällsynta tillfällen bjuder på? Vid närmare anblick var det kanske inte riktigt så tjusigt…. Men världen blir helt klart ganska intressant när synen åldersgrumlas

Det här lilla äppelträdet på Musö fascinerar mig. Jag gör inget med det, endast betraktar dess skeende. Det är nästan heldött. Men det ger sig liksom inte. En knapp meter hög, tre spretande ynkliga grenar, typ 34 skrynkliga stackars löv… och så kronan på det eländiga verket: ett pyttelitet äpple. Angripet förstås. Trädet på andra sidan muren, en knapp meter bort, mår desto bättre.

En bild som säger en del. Om hur man kan njuta av nuet. Trots skavanker, soppåsar och felsteg, och avsaknaden av flytvästar. Vågorna kommer från sidan, det gungar duktigt. Men ändå är allt som spelar roll i grunden på plats. Båten är trygg, det rör sig stadigt framåt och samtliga känner i stunden tillit. Till situationen där och då, och kanske även till livet i stort.

Det räcker med några korta stunder

Kim de Bruin — Mon, 05 Jun 2017 10:32:14 +0000

Imorgon är det nationaldagen och då brukar seglarklubben BJK i Grebbestad ordna med lite firande. I år liksom förra året fick jag frågan om jag kan tänka mig lägga min julle vid deras brygga, intill några andra fina träbåtar. De vill visa upp den bohuslänska traditionella båtskatten. Det känns som en stor ära, så det kan jag ju inte tacka nej till :-). Men jag ska helt hastigt planerat åka till Göteborg ikväll och övernatta hos Mirja, och jag kommer inte hem förrän imorgonkväll. Så jag missar själv BJKs nationaldagsfirande, men det behöver ju inte jullen göra.

Så jag körde nyss dit den. Det blåste rejält och det skvätte ordentligt. Jag blev blöt och det gjorde inget alls. Turen tar ca 8 minuter men på den korta sträckan hann jag bli totalt genomlycklig. Vet inte vad det är med kombinationen av träbåt + havet, vilken magisk helande kraft det utövar på mig….

Jag förtöjde med ängslig noggrannhet; fem dubbla överdimensionerade tampar, och ändå kändes det som att lämna bort sin klenod i monstrets käftar. Havet och vinden ligger på rätt bra där ute, och en gång för länge sedan så sjönk en liten träjulle där när stormen blev för brutal. Nu ska det inte bli storm, och jag är helt säker på att jullen ligger jättebra där och är i ytterst goda händer imorgon. Men ändå. Hoppas den har en bra och tillfredsställande dag imorgon när alla beundrar den. På kvällen, när jag varit och viftat färdig i Göteborg, puttrar jag tillbaka den till tryggaste platsen längst in i Grebbestads hamn igen.

Havveckling

Kim de Bruin — Tue, 21 Feb 2017 17:28:24 +0000

Vågorna slår mot klipporna

vågorna slår

vågorna slårdare

vågorna slårdast

vågen slår hårt

och högt

över klippan

vågorna glider

över klipporna

glider ut och in

mellan klipporna

över klipporna

vågorna sugs bort från klipporna

och vågorna sugs bort från klipporna

vågen sugs in i havet

havet sugs in i vågen

och vågorna

sugs in i havet

igen

en våg glider mot en klippa

en våg slår över klippan

vågorna slår klippan

slår slår slår

klipporna slår vågorna

slår och slår

tillbaka i havet

klippan slår havet

klipporna suger in vågorna

klipporna hämtar havet

klipporna hamnar i vågorna

klipporna samlar på vågorna

klippor hämtar vågare

vågar klippor

vågor

våg

slår slårdare

slårdast klipp klippare

klippast glid glidare glidast

våg

vågare vågast

sug sugare sugast hav

havare

havast

och jag är tången