hållbart liv – de Bruin insight out

Hälften räcker

Kim de Bruin — Wed, 01 Dec 2021 12:38:06 +0000

Michael som är pappa till mina barn och en på många sätt mycket klok människa, brukade reta gallfeber på mig när vi levde ihop när han jämnt och ständigt sa: ”hälften räcker”. Han hade det som devis i alla möjliga sammanhang; löner, nya inköp, godis, snus. På den tiden triggades jag oerhört av det där, för det påminde mig om min far som alltid snålade med livets goda med liknande hurtfriska slogans. ”Två fiskpinnar räcker! Det är inte mängden som gäller, utan smaken!”. Under min uppväxt fick jag till vardags alltså inte frossa i vare sig god lyxmat eller lyxprodukter. Det kunde handla om att väldoftande och effektiva Ajax rengöring dissades till förmån för tråkiga grönsåpan, lösviktste gällde självklart istället för spännande påste, trendiga möbler var bara att glömma – ”de gamla duger fint”. Och så vidare i all oändlighet. Jag slet mitt hår, gaaaah så trist!!

Så, ja, att min dåvarande man gav uttryck för samma slags återhållsamhet var inte alls peppigt. Jag kände mig som Emil i Lönneberga som inte fick sockerdricka. När i hundan ska en få sockerdricka??

Nu är jag likadan som pappa. Värre, till och med. Det har blivit en sport att minska, på allt som jag kan minska. Jag nördar totalt på att minska. Det gör mig glad, taggad, ivrig. Det känns extremt meningsfullt. Vad hände egentligen? Hur ändrade sig känslan?

Det första jag kan konstatera är att det har varit en inre process. Förr gick jag runt med en djupt rotad känsla av otillfredsställelse. Kände mig inte hörd, inte sedd, inte respekterad eller accepterad. Utanför. Hungrig efter trygghet. Som barn snodde jag åt mig så mycket godis jag kom över, oftast genom att hälsa på min Oma (farmor) på väg hem från skolan. En kopp te, lite småprat i vardagsrumssoffan, och sedan avrunda med ett besök i Skåpet. Med knäna mot heltäckningsmattan i rummet på baksidan, öppna Skåpets dörr med lilla nyckeln. Därinne fin-servisen, bordsdukar, såssnipor. Och godis. Massor med godis. ”Hur många får jag ta, Oma?” ropade jag. ”Ta du.”, kom det betryggande svaret som innebar att jag utan skam fyllde mina fickor så de putade. Väl hemma smugglades godiset in under madrassen så inte mamma och pappa såg. De hade förbjudit Oma att ge mig godis på vardagar. Oma och jag hade en pakt.

Tandläkarbesöken var inte roliga. Att äta sega kolor efter läggdags i sängen just innan jag somnade var inte så lyckat visade sig, men glädjen över guldet i putande fickor översteg vida tandläkarobehaget…

Det här mönstret höll i sig i många år. Jag har varit snål med att dela med mig. Jag måste alltid ha mer. Det har känts som om jag går sönder om jag ger bort något som är mitt. Pengar, godis, prylar – spelar ingen roll vad. När man går omkring med en sådan känsla hela tiden är det supersvårt att tänka tanken att ”hälften räcker”, för man känner ju motsatsen brinna i kroppen: ”jag måste få tag på MER”.

När jag ser tillbaka på alla åren så inser jag att den här erfarenheten inte bara är min. De allra flesta av oss känner på liknande sätt. Vi har ett evigt djupt inre slukhål inom oss som vi hanterar på lite olika vis. Av diverse anledningar, oftast med sin rot i tidig barndom med otillfredsställda behov i olika grad. Det är tufft nog som det är att göra upp med. Men så rör vi oss dessutom i en samtid där konsumtion har blivit en massdrog. Vart vi än vänder oss så är svaret alltid: KÖP. Vi är fullständigt hjärntvättade. Allihop.

Numera vet jag att mitt inre slukhål aldrig försvinner. Jag vill ha mer, fortfarande vill jag ha mer. Liksom barnet som fått smak på socker vill ha mer. Vi är skapta sådana, vi människor. Vi vill alltid ha mer. Men vad gör det med oss, med vår Jord?

Någonstans på vägen började jag KÄNNA att min hunger efter mer drabbar någon annan levande varelse någonstans på klotet. Från början var det mest som en aning, mest en intellektuell teori. Jag minns när det blev känt att odling av jätteräkor förstörde mangroveskogar i Långtbortistan. Då var det enkelt att sluta äta sådana. Eller att fisket av tonfisk dödade delfiner. Enkelt: bara sluta ät tonfisk. Idag är det svårt att värja sig för alla larmrapporter från alla håll. Man försöker göra rätt, välja rätt. Men hur man än gör så visar det sig ofta med tiden att ens val ändå var skadliga i en annan ände av kedjan. I det här systemet av varor som via flera mellanhänder skickas kors och tvärs över klotet är det helt omöjligt att veta om det verkligen sker på ett hållbart och rättvist sätt. Greenwashingtrenden är hetare än någonsin.

Stundtals fick jag existentiell totalpanik: Jag existerar – alltså skadar jag. Den smärtan är vidrig. Impulsen att stoppa huvudet i sanden är mycket svår att stå emot. För slukhålet kräver ju sitt, därinne. Jag måste ju få njuta, jag måste ju få leva, eller vad fan är annars meningen med livet?

Återvändsgränden för min egen del var huvudsakligen matematisk. Det började med en enkel insikt. Om jag tar en chokladbit eller äter hela kakan – jag blir ändå inte nöjd, mätt kanske, eller äcklad, men sällan nöjd, inte varaktigt i alla fall. Då kan jag lika gärna låta bli. Känslan är densamma. När den här insikten landade i mig, kunde jag börja tillämpa den principen på andra företeelser också.

Så det blev till slut en enkel ekvation: Om jag inte vill dö, och inte vill skada och om jag vill njuta av livet: då måste jag ändra min uppfattning om vad som är njutbart. Då måste jag ändra min definition av den mänskliga drivkraften av att ”vilja ha mer”.

Så nu njuter jag av att minska. Jag frossar i mer tid, mindre pengar. Jag frossar i en pytteliten whisky någon enstaka gång istället för vin och öl till vardags. Jag frossar i att vara närvarande i naturens magi, att andas djupa andetag och inte ha så många tider att passa. Jag njuter av att tjäna lite och betala mycket skatt i förhållande till det lilla jag tjänar. Jag njuter av att vara en del i samhället på mina villkor så att jag håller mig frisk. Njuter av att ha tid att hjälpa mina åldrande föräldrar. Jag njuter av att göra tvärtemot vad samhället menar är den rätta vägen: jobba fulltid, ha skyhöga krav på komfort och support, stressa sönder och spendera mera som tröst. Jag njuter av att inte slösa med vatten, att se hur mycket jag kan minska elförbrukningen utan att förlora känslan av välbehag.

Detta val jag gjort är provocerande för en del, har jag förstått. ”Om alla gjorde som du, vem ska då betala för välfärden?” är ett vanligt argument. Jag vänder på frågan: vad är välfärd? Att inte ha tid med sina närmaste? Att överlämna vård av barn och gamla till ett system som håller på att kollapsar i allt snabbare takt? Att förlägga det mesta av sin vakna tid hos en arbetsgivare du inte känner i utbyte mot pengar för att du känner dig så illa tvungen? Att byta kök vart femte år? Att resa till Thailand varje år? Att öka sin energiförbrukning för varje år som går? Att byta dator och mobil i takt med att nya modeller säljs?

Vatten från regntunnan duger till allt: luftfuktare, värmemagasin, diskvatten, kaffevatten.
Det värms upp av brasan och är redo att användas när jag vill.

Jag vänder vidare på frågan: om fler gjorde som jag, skulle välfärden kosta så mycket då?

Sedan ställer jag en fråga tillbaka: varför blir ni så upprörda, ni som betraktar mitt val på avstånd med ogillande? Vad spelar väl en liten 53-årig kvinnas val för roll i det stora hela? Vad är det inom er själva som gör att ni blir upprörda? Skulle ni själva kanske vilja trappa ner en smula? Vad är det som hindrar er?

Se här blev det både kaffe och disk utan att en enda kWh el krävdes.
Löjligt enkelt och ingen världsfred blir det av detta lilla men det är så tillfredsställande att det krullar sig inombords och att vara tillfreds med så lite måste ju ändå vara Äkta Lycka

Nu är det sällan jag blir ifrågasatt ansikte mot ansikte. Det är mer så att de flesta som jag talar med ger uttryck för egen längtan till ett enklare liv. Det gläder mig. För jag tror uppriktigt att om fler skulle börja utgå ifrån att hälften räcker, så har vi god chans till att få överlämna en Jord på bättringsvägen till våra barn och barnbarn. Vilket ju borde vara den allra viktigaste frågan i nutid.

Jorden vi ärvde…

Kylen värmer!

Kim de Bruin — Tue, 09 Nov 2021 12:10:45 +0000

Energiförbrukning är en het fråga nu när elpriserna skjutit i höjden. Även jag blir påverkad, och det trots att det går åt löjligt lite el i mitt boende. Men jag får härmed erkänna att jag helt tappade målföret när jag fick höra vilken förbrukning min dotter och hennes lilla familj har i sitt nybyggda fyrarumsradhus i bostadsrätt. De har en snittförbrukning på knappa 6 kWh per dygn!! Och då handlar det alltså om både uppvärmning, disk, tvätt, tork, dusch och matlagning för en småbarnsfamilj där ett av barnen har spytt konstant under sitt första år så ni kan ju gissa att tvättmaskinen gick nonstop…

Jag trodde jag hörde fel. Jag trodde de hade mätt fel. För min snittförbrukning ligger på ca 4,3 kWh per dygn, räknat på ett helt år. Hur kunde det skilja sig så oerhört lite?? Jag som är så snål med allt som drar energi??

Svaret ligger alltså i hur deras nybyggda hus är anpassat efter nya krav på låg energiförbrukning. Allt i huset är genomtänkt. När de är hemma värmer de liksom själva upp huset för det är så välisolerat. All värme cirkulerar och återanvänds. Bland annat förvärms vattnet innan det hamnar i varmvattenberedaren. Alla elektriska apparater är ytterst energisnåla. Så trots att de har allt en modern familj i ett modernt samhälle tycker är en självklarhet, så går det inte åt mycket mer energi dagligen än vad lilla jag gör av med… Det här var rätt stort att ta in…!

Jag ödmjukas inför dessa fakta. Vet inte riktigt varför. Men det har kanske att göra med hur långt man kommit kunskapsmässigt inom energiområdet. Det ger hopp för framtiden. Eller…?

För tyvärr handlar det än så länge tyvärr först och främst om vad man har råd att investera. Om man har råd kan man bygga och bo extremt energisnålt. Det där huset de köpte kostade en slant. De har lån, och de kommer jobba heltid båda två när småbarnsåren är förbi. De kunde välja så, men alla kan inte det. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna omständighet. Själv har jag numera varken lån eller kapital, men däremot har jag massor med tid att göra förnuftiga val utifrån mina förutsättningar. Vad är mest värdefullt? Jag antar att det handlar om var man befinner sig i livet, i förhållande till vad man anser är viktigt och vad som krävs av en… Ingen lätt fråga.

Men det känns sorgligt att boendefrågan och hållbarhetsfrågan i så hög grad tycks vara en ekonomisk fråga. Alla har ju inte råd eller möjlighet att göra hållbara val.

Man kan också fundera över alla de här nya apparaterna som är så energisnåla, hur länge de håller. Min pappa har en frys som är över 40 år gammal som fungerar ännu, även om den drar 3 ggr mer än den nya han köpt. Men de där nya vitvarorna som byggs är inte byggda för att hålla så länge. Så när behöver kyl och frys bytas ut och vad kostar det då? Det går ju dessutom åt energi när nytt ska tillverkas, för att inte tala om all frakt av delar kors och tvärs. Den energiåtgången är svår att räkna på för en simpel själ. Men jag tänker som så att all konsumtion bidrar till att samhället har ett gigantiskt energibehov. Så för mig blir valet väldigt enkelt: ju mindre just jag konsumerar, desto mindre energislöseri bidrar jag till, desto bättre för klotet.

Ändå är jag imponerad av hur lite el de gör av med när huset är så välisolerat. Jag förstår nu på ett helt annat sätt att gamla hus är energislukare! Men jag förstår också att alla som bor i gamla energislukande hus inte kan bygga nytt hux flux bara för att bli ”hållbara”… De här höga elpriserna sätter onekligen frågan om rättvisa och jämlikhet på sin spets. Om folk inte har råd att bo i sina hus pga för höga elpriser, hur blir det då på längre sikt…?

Allt detta funderande över energiförbrukning bidrog till att jag såg över min egen situation ett varv till. Hur kan jag minska min förbrukning? Jag kikade på mitt gamla kylskåp. Det var billigt (köpte det begagnat för 300kr) men det drar säkert en hel del. Och ännu mer när det är varmt. Plötsligt kändes placeringen inte längre optimal. Varje gång jag eldar i brasan blir det lätt 25 grader inomhus och kylen får jobba hårt. I hallen däremot är det oftast kallt för dörren är inte isolerad. Under den kalla årstiden avgränsar jag hallen med ett tjock draperi. Så jag flyttade kylen till hallen så att det står svalt och inte behöver kämpa lika hårt.

På sikt vill jag gärna köpa ett nytt kylskåp, kanske gasoldrivet, men det kostar ju, och ekonomiskt är jag inte där ännu. Och dessutom vill jag inte konsumera i onödan. Det håller så länge det håller. Jag vill dessutom prioritera solceller när jag sparat ihop en slant.

Hur som helst känns kylskåpsflytten som ett bra drag. Hallen är numera varm och behaglig eftersom kylen värmer upp utrymmet bra. Dessutom inser jag nu att denna värme stiger upp mot loftet och även strålar in i toaletten. Förut steg ju kylskåpets värme genom trappsteget och rakt upp i taket. Min katt Flisan gillade det förvisso, hon låg ofta på just det där trappsteget, men nu får hon ligga i sängen istället. För där är det numera rätt varmt och skönt.

Om ett tag får jag se om det gör någon skillnad på elförbrukningen

Så här har det sett ut sedan jag flyttade in. Det kändes helt perfekt.

Men nu ser det ut så här.
Jackor och skor har flyttat till andra sidan om dörren, där jag förut hade verktyg och färghinkar.

Och nu har jag ett gapande stort hål att fylla. Ska det bli hyllor? Lådor? Garderob?
Ingen aning. Förslag mottages tacksamt…

Arbetsdagar

Kim de Bruin — Tue, 17 Aug 2021 06:46:23 +0000

Hurra sommaren är förbi! Hur sorgligt och vemodigt det än känns så är det pirrigt också! Om en vecka går flyttlasset, det är ju så pirrigt så jag vet inte riktigt hur jag ska formulera orden, så det får vänta

Men med höstens ankomst drar ju arbetet igång igen och det är så himla roligt! Förra veckan fick jag vara med och arbeta en dag som höräfsare på Saltö utanför Strömstad. Där har Trossö Naturvårdsuppdrag slåttrat små ängar på gammalt vis: med häst och vagn. Nu hade höet torkat och skulle samlas ihop. Vi var 8 personer plus nordsvensken Nimbus som påbörjade arbetet denna något svala och fuktiga dag som snart skulle visa sig bli perfekt höräfsarväder.

Det är något speciellt med hästar, jag smälter som vax i deras närhet. Inte konstigt, jag har varit hästmänniska sedan jag föddes och varit hästägare från 12 – 45-årsålder. Min kropp blir lugn av hur de rör sig, hur de låter. Tramp, tramp, flås, frust, frust, fnys, tramp, mums, mums. Nimbus trivdes kanonbra med att trampa runt i prima hö. Att räfsa höet är inte lika tungt som att slåttra berättade hans ägare Åsa. Slåttern ska både dras och drivas, och när gräset är tjockt på sina ställen får Nimbus ta i extra mycket. Men räfsen ska bara släpas runt, lätt som en plätt! Dessutom är det nära till munsbitarna

Vi tvåbeningar hade höräfsor och högaflar och en fyrhjuling med vagn att förflytta höet med. I början räfsar man ivrigt och effektivt. Efter ett tag börjar musklerna, som för detta ändamål sällan används, protestera. Då slår man av på takten och drar sig till minnes att någon gammal och vis människa sagt en att man orkar som mest och längst om man arbetar långsamt. Så snart nog hittade jag den lugna växeln. Då gick det fint, till och med att byta från höger till vänsterhänt. Och det magiska är, att när man arbetar tillsammans i ett gäng så här, så får man på något odefinierbart sätt energi av varandra. Plus en hel del trevligt prat. Och glass! Vi fick glass på eftermiddagen när solen började kännas väl ivrig och timmarna tycktes krypa fram medan strängarna med hö tycktes bli längre och längre.

Jag njöt av tystnaden. Fyrhjulingen startades endast när vagnen behövdes flyttas. Vi arbetade, vi var många, vi fick mycket gjort, men det var mestadels alldeles lugnt och tyst och jag hörde sjöfåglarna, småfåglarna, det dämpade småpratet från mina medräfsare samt vindens prassel i några lövträd i närheten. Sedan kom det en traktor, en sådan där som klipper gräs längsmed vägarna. Den fick också väldigt mycket gjort, jag nickade ett tacksamt hej till killen som körde när han passerade, för det känns alltid bra när väggrenen klipps och särskilt när de haft vettet att vänta till sensommaren så att insekterna hinner njuta av blomningen först. Men jag tyckte synd om grabbstackaren som var tvungen att sitta i det där bullret hela dagen lång medan jag kände mig som Drottningen av Fucking Everything som fick arbeta i detta naturtysta arbetsparadis: den vackraste miljö man kan tänka sig: klippor, stränder, hav. Känslan av mening och tillfredsställelse var total när jag for hem. Vi hade blivit färdiga med alla ängarna. Ett väl utfört dagsverke och hela min kropp log från topp till tå.

Och igår hade jag ett roligt jobbuppdrag med min båt Munin. Linnea som driver tångföretaget Catxalot (där jag fick förmånen att arbetsträna under en period för några år sedan) ger tillsammans med en tång- och matälskande vän ut en bok på Natur och Kultur i november och förlaget var hemma hos henne för att ta en massa matbilder och givetvis skulle de även ta bilder medan Linnea paddlade fram för att leta efter tång och tillagade en måltid på klipporna. Jag var tillfrågad att vara följebåtsskeppare. Väderprognosen såg inte ett dugg bra ut, men någon däruppe måste ha tyckt vi kunde behöva lite flyt, så det visade sig bli en kanondag för paddling och fotografering. Vindstilla, mulet och frambrytande sol när maten skulle ätas. Regnet höll sig borta. Vi puttrade runt öarna Käften och Källarholmen utanför Grönemad och med jämna mellanrum stannade jag motorn så vi fick känna av tystnaden även här. Höra Linneas paddel plumsa i vattnet, kluckandet av små krusningar mot klipporna och enstaka fåglars läten. Inte minst gässen som skränande samlar sig för avfärd.

På sätt och vis längtar jag efter den nya tiden, som borde vara på gång. En ny tid där bullrande förbränningsgmotorer är ett minne blott. Detta känner jag verkligen starkt, i varje fiber av min kropp. Det är som om den börjar bli allergisk mot motorbuller. Trots att det är så himla nostalgiskt med en puttrande enhästars dieselmotor. Man känner sig trygg, sa någon av mina passagerare. Jo, jag håller med, det gör man, puttrandet står för ett minne av långsamhet och styrka och pålitlighet. Men det är ljuvligt att stänga av motorn och segla, eller bara ligga och guppa. Tystnaden är som en lättnadens suck. Det är ju inte mer än typ 100 år sedan förbränningsmotorerna gjorde sitt intåg på klotet. Innan dess hördes enbart naturens ljud i naturen. Det vill säga, ofta rätt tyst. Jag kan längta dit. Jag hoppas det hinner bli så innan jag dör.

Avslut, ny början.

Kim de Bruin — Thu, 31 Dec 2020 15:39:41 +0000

Slutet av det här året är starkt präglat av den sparvhöksslagne koltrasten i mitt tiny toalettrum (som just nu tjänstgör som voljär). Koltrasten trängde in i min något sömniga tillvaro samma dygn som SVT publicerade reportaget om mig och jag plötsligt fann mig vara i blickfånget för en bredare publik. Båda händelser var omtumlande, och jag registrerar (inte helt oväntat) att jag hellre fördjupar mig i koltrastens välbefinnande än att besvara förfrågningar från människor som söker kontakt med mig på grund av inslaget på tv. Det betyder inte på något sätt att ni, alla nya onlinevänner som nu läser det här, inte är intressanta. Ni är i allra högsta grad intressanta. Jag välkomnar er på alla tänkbara vis. Dock är det här med att vara social och att kommunicera socialt en av mina svagare punkter. I princip är jag väl hyfsat bra på det fläckvis, men varje interaktion med en annan människa, oavsett om det sker IRL eller online, präglar och berör mig alltid på mycket ett djupt plan, vilket kräver energi, och jag behöver hushålla med min energi för att alls orka vara social. Så om jag inte svarar nu behöver ni inte ta det personligt, utan bara veta att jag är oerhört glad att ni alls hittat mina socialamedierkanaler. I sinom tid dimper det ner något slags svar. Välkomna <3!

Första försöket att släppa lös koltrasten, efter några timmars vila inomhus, gick inte så bra. Den flög knappt alls, och ögat var halvöppet. Den hade uppenbarligen väldigt ont.

Det var koltrastens skrik gjorde mig uppmärksam på dramat utanför mitt fönster. Sparvhöken hade jagat in den i kompostgallret som jag har som staket för att hundarna inte ska smita ut på vägen. Jag rusade ut, sparvhöken flög iväg, koltrasten var så chockad så den satt kvar med huvudet instucket i gallret. Jag kunde lätt lossa den. Eftersom den var så himla tilltufsad fick den följa med in och sitta i en låda i toarummet några timmar. När jag sedan släppte ut den visade det sig att den inte riktigt orkade flyga. Några meter bara, så landade den i gräset. Den fick följa med in igen. Jag ringde fågelcentralen och djurambulansen och fick många goda råd och tips. Nu agerar jag på känn, i kommunikation med djuret, så gott jag förmår. Inatt var tredje natten den bodde i toarummet. Den dricker vatten från ett fat på golvet, äter daggmaskar, äpplen, solrosfrön. Den är mycket kommunikativ, och har visat att: den helst inte flyger även om den gör det när den känner sig trängd, att den lätt hoppar upp och ner från lådan på bordet till golvet med hjälp av några grenar jag tagit in, att den gillar att vara ifred men också att den fattat att jag vill hjälpa till. Den tolererar mig och får inte panik när jag kommer med mat eller bara tittar till den. Vi är båda överens om att den får vara kvar inne tills den frivilligt kan flyga upp och sätta sig på grenen; vilket troligen kommer ske imorgon redan, av hans ivriga försök att döma.

Sparvhöken kom tillbaka tre gånger för att leta efter den skadade koltrasten!

Nåväl 2020, vad har hänt? I slutet på mars var min lilla hjulstuga såpass färdigt att jag flyttade in i det. Mina förhoppningar om att en markplätt plötsligt skulle uppenbara både infriades och kom på skam. Jag fick ett fint erbjudande hos väldigt trevliga människor, men efter långvarigt grubbel bestämde jag mig för att inte anta erbjudandet. Läget var ok, men inte optimalt för mina behov. Med tanke på vilket företag det ändå kommer att vara att förflytta mitt rullande hus, och kostnaderna det kommer medföra, så vill jag helst avvakta tills jag hittar rätt plats att slå ner bopålarna på. Drömmen om en större plats som med tiden kan utvecklas till en bogemenskap vibrerar starkare än någonsin: En bogemenskap med gemensamma permakulturodlingar, gemensamt ägt småhus med samlingsrum, gästrum, storkök, tvätt- och duschrum, verktygsbod, samägande av maskiner, samlingsplats med eldstad utomhus och mycket mer som ryms inom fantasins gränser är vad jag siktar mot. Eventuellt är den platsen redan på gång, jag återkommer självfallet om det i så fall.

I övrigt har jag arbetat som strandstädare och textilslöjdslärare, samt skrivit en och annan artikel, njutit av skärgården med min bohusjulle, gått oräkneligt antal promenader med mina två småhundar, regelbundet laddat batterierna på den ljuvligaste av öar, samtalat om djupaste meningen med allt, och ägnat många timmar till att hjälpa mina båda föräldrar. De är skilda, gamla och skruttiga båda två på var sina sätt, och jag är det enda barnet som finns i närheten. Det senare har ställt mig inför många existentiella frågor och insikter kring döden, livet och meningen med vår tid på jorden. Jag kan i stunden inte säga mer än att det handlar om att LEVA, fullt ut, att bara försöka insupa varje sekund till fullo, oavsett om det innebär smärtsamma eller ljuvliga erfarenheter. Den största insikten är nog detta faktiskt. Jag kan inte ändra på några omständigheter, endast acceptera det som ÄR, och tillåta mig att känna fullt ut. Det är helt nytt för mig, får jag avslöja.

Monstren kan dyka upp var som helst…

Ett liv i rädsla är vad som präglat mig fram till nu. Det ledde till ett krampaktigt förhållningssätt till livet, som bland annat yttrade sig i ett ständigt kontrollbehov, feghet och försiktighet, ett ständigt sökande efter Mer Kunskap, i syfte att bemästra detta smärtsamma och märkliga: att bli född i den här kroppen till denna nyckfulla värld. Diverse traumatiska skeenden under barndomen ökade på den grundläggande rädslan dessutom. Alltid sökte jag felet Där Ute, medan kroppen ständigt byggde in sig i starkare försvarsställningar. När både mina föräldrar under ett och samma dygn i oktober fick åka i ilfart till sjukhuset pga dödshotande tillstånd vändes min värld fullständigt upp och ner. All undanstoppad skräck sedan barnsben vällde genom mig, ut ur mig. Har inte gråtit så hejdlöst och bottenlöst förtvivlat sedan jag var riktigt liten… Både pappa och mamma kom hem igen, vid olika tillfällen men båda mår nu hyfsat bra igen. Det var inte deras tid än.

Alla pusselbitar föll på plats. All kunskap, alla erfarenheter, samtidens skeenden. Tillsammans bildade de svaret: LEV. NU. Oavsett omständigheter.

Nu står här en människa som ska påbörja ett nytt liv, igen och igen och igen. Ett liv där inte allt måste planeras i minsta detalj. Ett liv där det är tillåtet att chansa och göra bort sig. Ett liv där det är ok att andra inte håller med mig. Ett liv som kommer innehålla sorg, glädje, skräck, skratt. Ett liv där jag förhoppningsvis äntligen hittar tillbaka till den kreativitet jag hade som barn, men som med tiden frös till is under alla lager av rädsla inför att inte passa in, inte duga.

Om jag duger, så gör alla andra det automatiskt också.
Det blir den logiska följdslutsatsen liksom, efter ett halvt liv i tron att jag inte duger.
Man tenderar ju att projicera sina egna svarta tankar om sig själv på andra…
Ett oändligt gatlopp som ingen vinner på…

2021, jag välkomnar dig. Jag tror på dig, liksom jag numera äntligen vågar tro på mänsklighetens förmåga att hitta tillbaka till det som betyder något på riktigt:

Liv, Kärlek, Gemenskap. Ärlighet, Solidaritet, Hållbarhet. Nyfikenhet, Öppenhet, Tillit.

Puss på er alla medmänniskor, GO FOR IT <3

Tala sin sanning

Kim de Bruin — Tue, 06 Oct 2020 12:38:34 +0000

Det påstås inom allt fler kretsar att det är dags nu. Att tala sin sanning. Att bidra till väven med sin tråd. Att kliva in i kören och sjunga sin stämma. Inte för att norpa åt sig solostämman, inte för att proklamera Den Enda Sanningen, för den är ju som bekant skiftande och ytterst personlig. Inte heller för att Övertyga om Rätt eller Fel, för ingen kan ju uppfatta något annat än det den själv bär inom hjärtat. Jag har lovat mig själv att skriva och att våga publicera. Mitt förrförra inlägg handlade om rädsla. Den mottogs väl, jag fick så många återkopplingar. Människor skrev att de älskar mig för den jag är. Människor skrev att de känner likadant. Det var trevligt, jag blev glad, men det hjälpte inte ett dugg (förlåt, inte för att förminska era ord, utan för att visa hur djupt rädslomönstren verkar). Jag är, om möjligt, ännu mer skärrad nu än då. Det var som att öppna luckan till en inre katakomb av undansopade känslor. Och nu är de på ytan och kravlar omkring likt hundratals små silverfiskar som ilar kors och tvärs genom precis varenda liten tanke, varenda liten handling. Det går inte att komma undan. Jag tittar på dem, silverfiskarna. Kanske var de troll förut, då, när de bodde nere i katakomberna. Silverfiskar är ju i alla fall lite lättare att förhålla sig till, kanske gulliga rentav..? Jag får väl bekanta mig med dem, berätta om dem, en i taget.

Ok. Det svåra med att komma igång, på egen hand, själv.

Jag har så mycket tid nuförtiden när jag inte har en anställning. En vecka som denna, när det regnar och det därmed inte blir strandstädning. Inga avtalade tider i almanackan. Underbart, jo! Men också; ångesten och rädslan. Jag får inget gjort om ingen kommer och knuffar igång mig. På riktigt.

Jag har en attgöralista med närmare 15 punkter. Inga är särskilt svåra. Listan skrevs för en månad sedan. Den är tänkt att vara till hjälp. Men varje gång jag tittar på listan får jag panik. Kroppen drabbas av vallningar från helvetet, hjärnan rullar ihop sig till en boll och gömmer sig i ett hörn, oåtkomlig för vädjanden eller lockrop. Armar och ben blir blytunga och kroppen vill kollapsa i närmaste säng eller soffa och det enda som ibland kan hjälpa är att gå ut. I friska luften och med blicken förankrad i närmaste stadiga träd kan krampen ibland släppa, och har jag tur får jag en ny impuls som håller mig på banan, även om det då oftast blir något helt annat jag tar itu med. Som häromdagen.

Jag skulle såga ved, för min kamin tar bara korta vedstycken, och nu väntades regn och rusk dagar i sträck, och jag är faktiskt extremt förutseende. I tankarna i alla fall. Jag hade denna punkt på min lista sedan dagar tillbaka. När det dåliga vädret var ett faktum och jag hade en dryg timme tillgodo innan regnet skulle vräka ner gick jag ut för att skrida till verket, ytterst motvilligt men med en inre beslutsamhet och tapperhet som var förbluffande. (Det är lika förbluffande varje gång jag lyckas ta mig i kragen helt på egen hand och skrida till verket av egen kraft. Är det något jag alltså har extremt svårt för så är det att självmant komma igång, samt dessutom att avsluta, det hör tydligen till diagnosen). Nåväl, jag skred till verket men hann inte längre än till första steget utanför min dörr, ner på pallkragetrappan, vars översta del nu krackelerade under mina fötter. Den hade hittats i en lerig del av trädgården och följdaktligen varit murken sedan minst 1873, så det var ju inget oväntat. Men ändå. Blixtsnabbt rann min tappra arbetsiver över i snilleblixtidén att jag nog skulle hinna fixa en ny trappdel innan regnet. Och hinna såga ved. Och se där. Nu fann jag mig ivrigt snickrandes en ny övre del till trappan. Den sammanbitna tapperhetsarbetarhjälten hade totalt dunstat bort. Trappdelen blev superfin och komma att hålla i många år. Den undre delen däremot, även den bestående av pallkragar i olika stadier av förfall, kommer nog behöva åtgärdas inom det närmsta året. Någon ved hann jag givetvis inte såga.

Om någon tycker att det ser lite konstigt ut med överhänget på den nysnickrade delen, så har ni rätt.
Men det beror enbart på att jag använt mig av spillbitar. Det fick bli som det blev liksom.

Texten ovan är ju bara ett av många exempel. I det här fallet blir det ju en skojjig text av det hela åtminstone, jag ler åt beteendet själv. Men eftersom detta mönster går igen i både smått som stort så är det lätt att hålla sig för skratt i längden. För även om jag får massor gjort på ett lite gulligt ostrukturerat sätt så får jag inte gjort det jag behöver få gjort i den takt eller ordning som hade varit att föredra. Jag klarar det inte själv. Jag behöver andra människors inblandning, och då helst snälla och trevliga människor. Det borde inte vara ett problem. Ingen människa är en ö heter det ju. Med förnuftet vet jag ju att vi är inte skapta för att klara oss själva, vi är skapta för att samverka i flock, ta hjälp av varandra, bidra med våra olikheter. Men förnuftet är inte till hjälp här, för jag ser tillbaka på ett liv av social oförmåga. En ängslig människa som försökt upprätthålla en mask av duglighet utåt för att inte bli utstött (kolla ”kan själv”!), samtidigt som jag inte fattade hur jag skulle skapa eller upprätthålla sociala sammanhang eller be om hjälp eller hade ork att om och om igen försöka. Jag klamrade mig fast vid familjen, behövde dem, de har varit mitt ankare i livet. Jag ingick i flocken och det gav mig struktur, något jag stundtals kände mig totalt kvävd av men samtidigt på riktigt behövde för att fungera.

Nu är det bara jag, och jag hittar inte någon struktur i mig själv, inte av den sorten som man får saker gjorda av i alla fall. Även om jag ”klarar mig”, så har jag så mycket mer att ge än att bara klara mig.

Av den här anledningen är jag extremt tacksam att min exman Michael hjälpte mig att bygga min stuga på hjul. Han har varit bollplank, igångsättare, avslutare, medtänkare och extrahänder. Samtidigt lät han mig äga projektet, fatta besluten, välja metoder. När jag satt som fastfrusen inför nya moment, intrasslad i berg av inhämtade fakta, tanketrasseltrådar om olika metoder, valmöjligheter och angreppssätt, så lyfte han bara ett verktyg och satte igång. Och när vi väl var igång, så löste jag för det mesta resten själv utan några som helst problem. Magiskt!

Ofta har jag lekt med tanken att utsätta mig för att bosätta mig långtbortiskogen som en eremit, bara för att se om det går att locka fram en inre struktur, en inre igångsättarkraft. Jag har tänkt så därför att det hänger en mystisk, mytologisk lockelse kring den tankebilden. Som Jesus i öknen, Inanna i underjorden; kanske förvandlas jag av att tvinga mig själv till ensamhet i alla aspekter. Slutar använda människor som kryckor (det var ingen snäll tanke, usch varför så föraktfull mot mina behov…?). Jo, för kanske uppstiger jag då ur den självpåtagna ensamheten som fågel Fenix, lyfter mina vingar och flyger med triumferande rop uppåt och … Bam, krasch. Ridå. Nej, hjärtat vet att det inte är sant för mig. Jag är ingen Ensamhjälte. Eremitlivet är inte min väg, det är bara en romantisk dröm. Min väg är att börja våga vistas i flödet av människomöten, precis som den jag är, trots att jag blir förvirrad, rädd, ifrågasatt, dragen i, påverkad och omruskad. Att våga be om hjälp, att våga vara till hjälp, trots att jag genomsyras av ren skräck och därmed även utmattning. Att våga erbjuda mig, att våga vara gränssättande, att våga säga nej och våga säga ja. Att våga säga min sanning. Det lär jag mig knappast som eremit. Utan i mötet med andra. Ut ur garderoben kvinna , schas.

Det är ju vackert att behöva andra! Jag ödmjukas av den läkande insikten. Jag behöver er, medmänniskor! Vi behöver varandra!

Och av den anledningen drömmer jag om en bogemenskap. En liten by på cykelavstånd till den lite större byn. Där vi bor tillsammans på några hektar mark i våra småstugor, där vi hjälps åt med gemensam permaodling, djurhållning, bikupor, kompostering. Där vi samäger marken, samäger större verktyg och maskiner, delar på bilar och elcyklar. Där vi samtalar kring elden om livets stora och små frågor, hjälps åt när någon blir sjuk, behöver ett handtag eller en kram. Där vi ordnar utbildningar, kurser, sharings, filmkvällar, samtalskvällar. Där vi leker och skapar och delar med oss till varandra och andra. Där vi lär oss, utforskar nya, hållbara sätt att vara framgångsrika på. Där vi är rika på gemenskap istället för på materiella rikedomar. Där livet blir hållbart, i alla aspekter, men särskilt med tanke på Moder Jord och alla oss som inte längre fungerar i samhällets alienerande arbetslinjestrukturer.

Hoppsan, ja men förlåt, nu gled jag iväg i något slags besjälat visionärstal. Kan uppfattas som en smula yvigt och religiöst. Men även om jag är rädd för hur det uppfattas, så raderar jag det inte. För det är faktiskt precis detta jag drömmer om. Och inte bara jag. Vi blir allt fler som drömmer om precis det här.

Btw, jag behöver verkligen hitta markarrende här i Tanum snart. Jag kan, vill och får inte stå kvar här på byggplatsen. Jag har på min lista att kontakta kommunen med frågor om avlopp och bygglov, skriva brev till markägare och att skriva medborgarförslag (det senare är faktiskt påbörjat!). Men paniken slår klorna i mig titt som tätt och jag kommer inte loss. Kanske finns det någon som kan hjälpa mig komma igång :-)? Någon som kan sparka lite kärleksfullt på mig medan vi tar en fika?

Puss på er.

Byggpoesi

Kim de Bruin — Tue, 18 Feb 2020 07:13:27 +0000

Varje dag skriver jag dagboksanteckningar, i datorn. Oftast är det ett enahanda malande om ingenting, minnesanteckningar som hjälper mig se den röda tråden i mitt liv. Ibland kan orden inte hejda sig, då strömmar det fram saker som sticker ut. Imorse var det så, och jag tänkte att det kunde vara dags att dela med mig

Furugolvet på väg att skruvas på plats. Upptäckte efter 5 brädrader att jag hade fått för korta skruvar. Anders tipsade mig om att lägga en droppe vatten på varje skruvskalle. Vänta en stund och vips var det lätt at skruva ur skruvarna utan att brädan sprack.! Vilket supertips!

”Varje nytt arbetsmoment i bygget skapar en helt ny härochnuverklighet som sopar bort det förra momentet som ingenting. Minnet av engagemanget i de föregående momenten existerar endast som ett eko av något jag kanske minns. Ett minne som nyss var så härochnuangeläget, men som nu blivit damm och blåser bort ur varandet.

Förvånat ser jag mig över tidsaxeln och konstaterar att det vuxit fram ett helt litet hus. Det har inget med mig att göra. Härochnuenergin är tydligen det som får saker att ske. Oavsett hur problematisk och krävande det kan vara. Vissa härochnumoment är lustfyllda, enkla, väloljade. Spika läkt eller panel. Isolera. Lägga golv. Men de flesta moment innebär frågetecken. Vilket verktyg, vilken metod, vilket material? Var hittar jag information, kunskap? Var köper jag bäst och billigast? Frågetecknen tar precis allt jag har. Frågetecknen är allt jag är. Hela min varelse består av frågetecken som hakar sig in i varandra, de galopperar i flock, klättrar uppför synapserna, nålar fast bilder på möjliga lösningar så själen ser ut som en gigantisk anslagstavla med förvirrade bygganteckningar. Mitt i nätterna förvandlas enstaka frågetecken till utropstecken och spetsar mitt medvetande så kroppen sätter sig käpprakt upp. Ah! Nu vet jag! Sen kan jag inte somna om.

I härochnuenergin tvingas jag framåt, vidare. Arbetsmomenten är mina kugghjul, tvingar mig att ta tag i saker som jag vare sig kan eller orkar eller vill. Ändå vill jag, för annars skulle det inte hända något. Om jag inte ville något skulle jag inte hamnat i den här situationen. När arbetsmomenten skapar min vardag märker jag att jag vill det jag inte vill. Det vill mig. Jag är verktyget.

Flisan godkände golvet.

Nu är golvet lutat med hälften vitpigmenterat och hälften vanligt lut. Sedan hårdvaxoljat två gånger, och slipat emellan.

Inget sker i den ordning jag tänkt mig, ändå är ordningen alltid den rätta. Man kan inte lägga golv förrän golvet manifesterat sig. Man kan inte hantera tunga moment förrän hjälpande händer är på plats. Man kan inte måla förrän det slutat vara vinter. Man kan inte växa förrän det växer.

Idag vill jag inte alls göra något för jag är less och trött och skulle hellre vara miljonär på semester, men kugghjulen snurrar mig vidare och det är högst troligt att jag finner mig hyvla brädor idag, eller möjligen spika fönsterfoder. Min vilja växer i skogen och av skog byggs mitt hus. Träden offrar sina rötter, jag offrar min vilja. Det finns en rättvisa häri som gör allting en smula mer meningsfullt.

Morgonfågeln utanför fönstret kvillrar hål i den grå medvetandemattan och plötsligt ljusnar det både här och där, ja det gnistrar rentav. Dagen kan börja.”

Golvet täckt med skyddspapper. Nu snickras det sovloft!

Börjar bli riktigt bra på att sätta fönsterfoder nu. Två kvar!

Plötsligt ville vädret att jag skulle lufta Munin på havet lite. Det var ljuvligt…!

Om självläkning

Kim de Bruin — Mon, 29 Apr 2019 11:40:28 +0000

Jag är medlem i en facebookgrupp för kvinnor på autismspektrat. Jag har lärt mig oändligt mycket där, dels att ingen diagnos är den andra lik, att sättet npf-människor bemöts på skiljer såg åt något hiskeligt, vad ableism betyder (mer om begreppet HÄR på supermamsens blogg), tja egentligen insikten hur mycket bättre världen skulle bli om npf-kvinnor bestämde i världen. Inget annat forum jag känner till andas så mycket inkännande, respekt, nyfikenhet, förståelse, saklighet, humor och upplysning som där. Regelbundet kommer frågor om medicinering upp där. Åsikterna skiftar, liksom erfarenheterna. Som sagt, vi är alla olika. Men det jag hittills saknat i samtalet är den andliga aspekten av npf, psykiskt lidande och medicinering, därför vill jag skriva lite om det här på min egen blogg, istället för att kapa andras trådar.

Själv har jag varit restriktiv gentemot mediciner hela livet igenom. Jag åt visserligen antidepressiva i ett år för ca 20 år sedan. Det var bra, då. Jag hade kollapsat, mådde akut dåligt, simmade omkring i en soppa av skam och självförakt och medicinen hjälpte mig att inte sjunka ner i det sista stadiet av depression (planera för självmord), men så fort jag var stabil igen började jag sakna känslospektrat. För även om jag ”fungerade” så var jag ju avtrubbad. Och någonstans inom mig insåg jag att känslorna är som vägvisare, att man faktiskt behöver dem. Att det inte är bra att döva dem i längden. För vems skull ska man fungera egentligen?

Mitt sökande har ju slingrat sig åt olika håll genom åren, och känslorna har varit smärtsamma, jobbiga, skamfyllda, varvat med berusande fantastiska. Jag har tvivlat många gånger på hur jag mår, innerst inne, egentligen. Men något inom mig har inte gett upp, en liten inre röst har viskat och manat på. Fortsätt ditt sökande! Och nu, 20 år senare, njuter jag frukterna. Jag är genuint lycklig, tillfreds på ett djupt plan, till och med när jag känner mig rädd, osäker eller olycklig stundtals. Det råder frid i mitt inre och jag accepterar den jag är till fullo. Till och med så mycket att jag törs ge mig ut på helt okänd väg genom att kasta mig loss från all den trygghet jag förut tagit för given och klamrat mig fast vid. Jag tror inte jag hade kommit så här långt om jag följt läkarnas ständiga tjat om att jag borde medicinera. Det är djupt skrämmande att läsa i fb-gruppen att en del npf-are upplever hot om indragen sjukpenning om de uttrycker sig tveksamma till att påbörja medicinering.

En av många tänkare som jag inspirerats av är Jeff Foster. Och så här skrev han på fb häromdagen, angående depression och medicinering, det var exakt såsom jag har känt det, utan att kunna sätta ord på det så tydligt. Så jag tog mig friheten att översätta, för er som har svårt med engelskan:

Detta uttalande spred sig snabbt över klotet, och gav Jeff anledning att klargöra på ett mer ingående sätt:

”Några av er kanske har sett mitt senaste inlägg om depression, det har delats runt hela jorden. Jag döpte om begreppet depression till ”deep rest” (djup vila), en själslig utmattning som kommer som ett resultat när vi har ”de-pressed” (tryckt ner) vårt sanna jag för länge, och när vi längtar att vakna upp i vårt ursprungliga (vilda) varande. Jag vill dock klargöra en sak: Jag är INTE emot medicinering av depression. Inte alls. Medicinering har räddat många liv. Snälla, fortsätt medicinera om du känner det är rätt för dig. Ta emot råd från expertisen. Jag skulle aldrig, aldrig drista mig till att råda någon i den här frågan. Det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

För egen del läkte jag mig själv utan mediciner. Jag var djupt deprimerad och självmordsbenägen. Det var mitt andliga uppvaknade som läkte min depression från roten. Det ändrade den kemiska balansen i hjärnan och hela min livsväg. Detta är inte allas väg, och jag bugar mig inför det. Men jag msåte få berätta min egen sanning och det är detta:

Det är vår djupaste, råa, vilda, nakna sanning som inte ska behöva medicineras bort eller bedövas eller bli ignorerad eller ”de-pressed” (nedtryckt) längre. Jag menar våra djupaste autentiska känslor – vår sorg, vår ilska, vår hemligaste och mörkaste längtan och glädje och önskan, alla dessar känslor vi känner skam inför, som vi begravt djupt inom oss och gjort oss okänsliga inför – det är dem vi inte ska medicinera bort. De är inte sjukliga tecken på vår ”sjukdom”. De längtar bara efter att få bryta upp ur det omedvetna och få kärlek, luft, bli accepterade! Vi lever i en avtrubbad och förvirrad värld, mina vänner – vi behöver känna MER, inte mindre! Jag hävdar att depression kan vara ett missförstått inre rop efter ett Uppvaknande, och enbart medicinering kan INTE väcka oss. Mediciner kan hjälpa oss med ”symtomen”. De kan hjälpa oss att fortsätta som vanligt. Men vi förtjänar så mycket mer än att ”fortsätta som vanligt”. Vi förtjänar vårt vilda varande. Vi förtjänar vår födslorätt. Vi förtjänar ett fullständigt, lysande, häftigt och skräckinjagande Uppvaknade.

Medicinering kommer inte göra det råa arbetet som ger djup läkning. Det kommer inte hjälpa oss göra oss av med vårt ”falska jag”; den välanpassade, masken, den utmattande rollen vi lärt oss att spela i en värld som går ut på att behaga omgivningen och vinna acceptans, vinna trygghet men som slutligen får oss att undvika oss själva. Medicinering kommer inte bränna bort vårt falska yttre, och spelet vi spelar för att gömma vår sårbarhet. Det kommer inte hjälpa oss säga ”Nej” när vi menar ”Nej”, och ”Ja” när vi menar ”Ja” och modigt kliva in i elden som detta innebär. Det kommer inte bryta vårt medberoende åt oss. Det kommer inte vandra sanningens väg åt oss. Ta de avgörande första stegen ut i det Okända. Lämna eller börja på en ny arbetsplats. Påbörja eller lämna en relation. Starta ett galet projekt. Vara sårbar. Tala ut, vår skräckslagna, pulserande hjärtesanning. Följa vårt hjärtas inre kall, det som får oss gråta, darra och skaka vid blotta tanken på det. Medicinering kommer inte göra detta åt oss.

Medicinering kommer inte hjälpa oss att vakna upp till Enhetens realitet, realiteten att vi inte är dualistiska, tidsbundna och fast i våra tankar, utan den medkännande betraktaren av allt detta. Vi är inte våra tankar. Inte de ”galna” röster eller bilderna i vårt huvud. Och vi är inte våra kroppar heller, eller våra förnimmelser, inte heller våra rädslor, vår ilska, vårt tvivel, skam eller skuld. Vi är inte vår depression heller, när allt kommer kring. Medicinering kommer inte ge oss den största medicinen av alla: Närvaro. Medvetenhet. Medvetande. Den oändliga ocean av Varande som vi är. Det kommer inte slutföra sökandet åt oss, det utmattande sökandet efter kärlek, efter Modern, efter upplysning, efter ett bättre ”Nu”, efter fred, efter vila, efter ditt sanna hem bortom alla världsliga hem.

Det kommer inte bryta ditt livslånga beroende – till ”nästa” stund. Det kommer inte väcka oss till Nu. Det kommer inte bryta oss loss från våra föreställningar för att hänge oss åt heligheten i de dyrbara och hjärtskärande oåterkalleliga livsögonblicken.

Det kommer inte väcka oss till insikten om en ännu djupare sanning, att vi paradoxalt nog, ändå är våra tankar, och våra kroppar, och våra känslor, vår glädje och sorg. Dessa är alla våra älskade barn som längtar efter att få komma hem. Vår formlöshet är ett med formen. Oceanen har en kärleksrelation med alla sina vågor. Vi är ett med stjärnorna, månen och alla planeter som snurrar i ett oändligt universum. Till och med våra brustna hjärtan är heliga här. Det gudomliga, Gud, Källan, Mysteriet, Oändligheten – andas in i våra brustna hjärtan. Vi är aldrig övergivna.

Medicinering enbart kommer aldrig öppna upp oss inför den omätbara kärleken! Till ett modigt välkomnande av varje tanke, varje känsla – vare sig det är lycksalighet eller uttråkning, förtvivlan eller glädje! Att våga andas in i dem alla. Dränka dem i medkänsla. Mätta dem med förståelse och nyfikenhet.

Det finns en starkare medicin än den kemiska, mer genomgripande än någon känd kemisk substans: Kärleken till dig själv. Att vakna upp till din sanna natur. Att sakta ner, vila djupt, vara fullständigt närvarande. Att tillåta oss själva vara brutna, vara hela, vara uppåt eller nere, att vara exakt just det vi är i den stunden. Bli förälskade i marken vi går på. Att se perfektionen i vår fullständigt ofullständiga mänskliga mänsklighet. Dyka djupt ner i djupaste skammen, känslor av övergivenhet, övergrepp, trauma, bortglömda inre barn – och komma ut på andra sidan, krackelerade inför det stora mysteriet, gråtandes av tacksamhet, ödmjuk inför storheten. Tala vår nakna sanning för dem som vill lyssna, eller lämna vår gamla familj för att finna de som vill. Lämna vår komfortzon, vår gamla trygghet och gå vår sanna väg, modigt mot en okänd framtid. Oskyddad. Bankande hjärta. Fri.

Mediciner kan inte göra det jobbet åt oss.

Men snälla, för all del, träffa en proffessionell. Få goda råd från din läkare. Ta medicinerna om det är din väg. Medicinerna kan rädda dig, ja, kortsiktigt. Men långsiktigt kommer du behöva göra det förödande arbete av inre läkning själv. Det behöver vi alla, om vi vill leva fullt ut.

Ja, i slutändan måste vi alla vända oss till den här djupare medicinen. Denna själsmedicinen. Denna heliga medicin, alkemiskt skapad i stjärnorna. Denna Sanningens medicin. Denna medicin för Uppvaknandet. Denna medicin för att upptäcka vilka vi egentligen är, bakom masken. Denna medicin av ”deep rest” (djup vila), av komma hem till ”nuet”, och dränka vår mest djupgående sorg, skräck och ilska med ovillkorlig kärlek och acceptans och andning.

Och börja på nytt igen, i varje enskild stund.

Ditt vilda, ursprungliga och sanna jag – ja, detta är det största medicinen av alla.

Jeff Foster”

Alla kan…

Kim de Bruin — Fri, 12 Apr 2019 14:27:55 +0000

Min mormor hade den här planschen på sin vägg under 70- och 80-talet:

Den gjorde starkt intryck på mig när jag var barn, liksom mormors jämställdhetskamp. Jag var lika upprörd som hon. Ingen mer förminskning av kvinnans kompetenser, tack! Hon sa ofta ”kvinnor kan!”, och med det menade hon, liksom underförstått: ”kvinnor kan göra exakt samma som männen, lika bra, ofta bättre!”. Och hon var en förebild; hon började sin bana som sekreterare på KF, blev nyfiken på organisationsstrukturer och ledarskapsfrågor, började plugga på äldre dagar, engagerade sig politiskt, ville påverka samhället, fixade sin doktorshatt när hon var en bra bit över 70. Otroligt imponerande! Samtidigt tog hon hand om sin make som fått ett antal hjärnblödningar och som till slut var ganska krävande att sköta om. Men hon fixade det, var bergfast i sin övertygelse, orubblig i sin tro, tvärsäker på sitt budskap – kvinnor kan!

Så jag växte upp med den sanningen, och såg den därför överallt. Det var ju inte bara hon som sa sådär, hela samtiden pulserade av samma idé. Så jag blev manhaftig: bytte däck, lagade moppen, födde barn, tog för givet att min partner skulle delta i barnskötsel och hushåll, planerade, lärde mig argumentera, tävla, hävda med bestämdhet och hänvisa till fakta och vara extremt källkritisk. Jag ville Bli Någon. Någon som Påverkade. Som kunde förklara Hur Allt Är eller Borde Bli. Precis sådär som som samhället uppmuntrade och applåderade. Så givetvis kastade jag mig ut i arbetslivet, som alla andra och funderade på framtid, karriär, pensionspoäng, och att aldrig, aldrig någonsin bli ekonomiskt beroende av en man. Gud hjälpe. Bra kvinna reder sig själv! Precis som en man!

Sen tog jag slut någonstans på vägen. För att vara helt ärlig tog jag ju slut redan innan jag börjat. För jag är ingen argumenterare, karriärist, tävlare, inte innerst inne. Jag är inte den som vill eller kan ha många bollar i luften, vara bäst på allt, synas och höras. Ingen ”kan själv”, fastän jag så förtvivlat försökte klara allt själv.

Jag är bara en helt vanlig människa som vill känna mig värdefull i samhällets ögon, men som inte håller måttet. Jag vill vara behövd, och jag behöver vara behövd. En vanlig människa som råkade födas i en kvinnlig kropp, som råkade ha rätt höga halter av kvinnliga hormoner som fick mig att känna rätt så traditionellt kvinnliga känslor. Och som råkade ha lite autistiska drag för att toppa det hela ytterligare. Det är ju individuellt det där, vissa får mycket hormoner, andra färre. Några ’är känsliga, andra inte. Några upplever att de fötts i ”fel” kön, andra lever ut sin givna könsidentitet. Det handlar ju bara om slumpmässiga biologiska, kemiska variationer. Och var på jorden eller i samhället man råkas födas. Inget man själv styr över.

Jag kan bli bra på det mesta jag ger mig i kast med. Men inte någon gång under min uppväxt fick jag från samhället höra hur viktigt det är att lyssna på (den kvinnliga) kroppen, att ta pauser. Man skulle bli lika bra som män. Då duger det inte att lägga sig med mensvärk, eller ta ledigt pga foglossning eller för att man helt enkelt vill ta det lugnt före förlossningen. Latmask, ta dig i kragen, känn inte efter så förbaskat. Ingen mår dåligt av att hugga i. Så piskade jag mig själv till arbetslinjen. Jag fick heller aldrig med mig budskapet från samhället att små barns trygghet bygger på den omvårdnad, närhet och gemensam tid de får med sina föräldrar, och att det är viktigt för att få trygga samhällsmedborgare. Jag visste med hela min kropp att det var viktigt men de där värdena hamnade liksom åt sidan i en samtid som premierade ”JAG!”. Man skulle satsa på sig själv! Bli Någon! Särskilt som kvinna! Jag kände mig lite bakåtsträvande när jag valde att vara hemma så mycket som möjligt när barnen var små. Nästan politisk inkorrekt… Herregud, hur skulle det gå med min frigörelse, mitt egenvärde, mina pensionspoäng… Jag hade så dåligt samvete! För jag längtade innerst inte alls efter det jag ”borde” längta efter: mitt Riktiga Samhällskall – Utbildningen, Arbetet, Karriären… Jag var bara trött hela tiden och försökte se till att barnen inte for alltför illa av mina ständiga tillkortakommanden.

Det var vad min kvinnokropp nämligen helt automatiskt ägnade sig åt, envist: barnen först. Alla sinnen på spänn. Alltid. Sedan djuren, känna in, hur mår de, vad behöver de? Och sedan ta hänsyn till partnerns känslor och behov. För familjeflockens skull. Jag ville finnas till för dem allihop. Men jag skämdes djupt underst i mina lager, för att min ork inte räckte, för att jag var arg, sur, ledsen, otillfreds, och för att jag var därmed blev grälsjuk och ständigt letade fel. Trots att jag levde med en av de mest jämställda männen jag vet. Det måste ju vara något fel någonstans när man försöker göra allt rätt och ändå mår uselt?? När kroppen hela tiden bara lyssnar efter hur andra mår, medan man själv försöker både bli Självständig OCH en Engagerad Samhällsmedborgare som drar sitt strå till samhällstacken… Och så var det ju dessutom så otroligt spännande med utbildningen och jobbet och allt man skulle kunna påverka, bidra med, utveckla. Nog hade jag kunnat bli riktigt, riktigt bra, skarp, duktig…? Jag hade kunnat förändra. Om jag inte hade varit så förbaskat känslig…! Jag räckte inte till i någon ände. Ständigt trött. För min kropp var en sådan där kropp som behöver mycket egentid, mycket återhämtning. För mig tog kraften slut redan efter första barnets födelse. Men jag var en bra mamma, och i övrigt befann jag mig någonstans mellan hormonernas stormiga kaos och samhällets förväntningar på mig som Modern Kvinna. Och aldrig någonsin sa någon samhällsinstitution: oj vilken fantastiskt produktiv människa du är som så hängivet tar hand om de dina, tack här får du din lön, vi värdesätter dina kunskaper och din lojalitet, och förresten kan vi hjälpa till på något sätt?

Nu menstruerar jag inte längre – hormondansen har lugnat sig och jag kastas inte längre mellan ”djävlaranamma nu är jag oemotståndlig akta dig världen här kommer jag!” och ”jagdörjagmårsådåligtärsåfultittaintepåmigjagbryterihopälskamigsnällajaggårsönder”. Det är en oerhörd befrielse och först nu inser jag till fullo hur det där slet på mig: att försöka anpassa min kvinnokropp till en slags industriellt jämn (och ständigt ökande) prestationsförmåga i arbetslivet.

Jag kramar om mig själv i efterskott och undrar hur i helsike jag orkade: småbarn, stora barn, exman, ny man, andras barn, många djur, liten gård, studier, arbete… Men det gjorde jag alltså inte, det såg bara ut så på ytan.

Hur hade jag mått, om samtiden istället för att sträva efter värden såsom konkurrens, vinst och tillväxt hade upphöjt Moderskapsegenskaperna som den viktigaste normen att eftersträva? Och då menar jag inte hos enbart kvinnorna utan hos alla. För ärligt talat – vad blev det för ett samhälle där i praktiken enbart traditionellt manliga egenskaper premieras? Där det blivit en självklarhet att ALLA förväntas vilja arbeta heltid medan samhället tar hand om barn, sjuka, äldre? Där det till och med är olönsamt att inte göra det. Du MÅSTE ha två heltidsinkomster (rejäla) om du alls ska ha råd att skaffa barn, boende och ha råd med en trevlig fritidsaktivitet. Du straffas med sänkt SGI om du vill vara föräldraledig längre än 1,5 år. Och för att inte tala om hur dålig pensionen blir om du föredrar att själv vårda dina familjemedlemmar. Oavsett om du är man eller kvinna.

Om du värderar din familj, dina relationer högre än karriären kan du se fram emot en fattig och eländig ålderdom. Eller rättare sagt, om du jobbar heltid i hela ditt vuxna liv, medan samhället ser efter dina familjemedlemmar, så kan du se fram emot en tryggad ålderdom, ja så sades det. Så löd sagan. De trodde på den, de som skapade sagan. De trodde verkligen på sina egna ord.

Men nu vaknar jag upp i en samtid där kvinnor, trots att de jobbat hela livet OCH försökt ta hand om familjen, får så låg pension att de räknas som fattiga. En samtid där familjerelationerna är söndertrasade, för man har inte haft tid att umgås. En samtid där även barn, män och gamla mår allt sämre. Ingen hinner eller klarar av att bry sig om andras behov än sina egna. Det blev ingen gyllene framtid med tryggad ålderdom. Sagan var bara en saga, och vi svalde den.

Ursäkta mina former. Ska försöka passa in lite bättre…. Ja se där, det gick ju riktigt bra!

Jag klarar inte av att lönearbeta enligt schema längre. Jag gick sönder, och samhällets välfärdssystem har vänt mig ryggen. Jag ska försöka tjäna pengar som egenföretagare, men bävar så fort jag tänker på eventuell plötslig sjukdom eller en framtid som fattigpensionär. Jag har ingen rätt till ekonomiskt stöd, och jag har låga pensionspoäng. Jaha. Men ärligt talat, det gör mig inget längre.

För jag har aldrig mått bättre än jag gör nu, när hormonerna har jämnat till sig och jag inte förvärvsarbetar och tiden är min alldeles egen. Min kropp anger när jag har ork. Jag har ingen linjär arbetsförmåga. Ena dagen behöver jag sova mycket. Andra dagar gör jag mer än jag klarade på en vecka när jag lönearbetade. Så jag har mer energi än på många, många år, och är mer produktiv än på många år. Denna oerhörda frihetskänsla unnar jag alla, men det är få som får uppleva det, för den friheten jag valde, att hoppa av systemet, utan fallskärm, kan folk sällan unna sig när räkningarna måste betalas. De allra flesta måste bita ihop och kämpa på, medan de drömmer om avlägsna framtida rikedomar.

Jag orkar till exempel hjälpa andra, nu när jag inte är så trött hela tiden. Igår hjälpte jag mamma i några timmar. Förra veckan hjälpte jag pappa. För ingen annan gör det. För trots alla regler, så tar inte samhället riktigt hand om de svagaste i samhället, såsom det var tänkt. Jag orkar hjälpa dem, nu när jag inte förlorar energin på schemalagt förvärvsarbete. Det är galet… Idén var ju att om jag jobbar och betalar skatt så tar någon annan som jobbar och betalar skatt hand om mina svaga och sjuka familjemedlemmar. Så var samhällsöverenskommelsen. Men tryggheten krackelerar istället, barn och unga mår psykiskt sämre än någonsin tidigare, till synes friska och framgångsrika kvinnor går sönder inombords av stress och otillräcklighetskänslor, och män tycks vara vilsnare och må sämre än de gjort på hundratals år. För vad ska de göra när det blivit så uppenbart att de egenskaper som de förut hade ensamrätt på nu erövras av kvinnor från precis alla håll? Vilka värden finns kvar för männen när den sista resten av patriarkal struktur är på väg att rasa ihop (och jo, det var på tiden…)? Och hur mår vi egentligen, när vi inte har råd att hellre ta hand om dem som står oss närmast (om vi vill göra det) istället för att lönearbeta, därför att samhället inte värdesätter en person som vill göra det? Inte konstigt att folk mår dåligt….

Så vem har då tid att lyssna, att hjälpa, att trösta? Och säga: ”Vila lite, älskade du, så lagar jag lite soppa åt dig under tiden, och du ska se att om ett tag, om några dagar, några veckor, så mår du lite bättre igen. Jag finns här hos dig. Jag har tid.”.

Det rasar, ”välfärdssamhället”, mitt framför våra ögon. Så varför fortsätta…? Varför spela med i en samhällspjäs som inte längre är speciellt vare sig kvalitetshöjande, underhållande eller förkovrande? Hur blev det så här – att folk lever ensamma, dör ensamma, hur blev det så här att trots att samhället gör allt ”rätt”, dvs enligt reglerna, så förtvinar fler och fler, faller mellan stolarna, får diagnoser, blir sjuka av stress, tar livet av sig, dör av felmedicinering, av tristess, av meningslöshet, slås ut?

Nåväl. Kanske är detta ändå det bästa som kan hända oss. Kanske är depression ett friskhetstecken, liksom utmattning. Så tror jag i alla fall. Det är ett friskhetstecken att så många mår så dåligt att socialförsäkringssystemen rämnar. (tänk ordleken: de-pressed = luften har gått ur, och deep-rest = djup vila) Vi befinner oss kanhända i en kollektiv själslig träda, en tid av utmattning, kaos, panik, inre rannsakan och djup vila, inför det nya som är på väg. Ett nytt och friskt samhälle som inte begår rovdrift vare på sina egna medborgare eller på sin Jord.

Nu när allt raseras så är det den bästa tiden att så ”frön”… Ur kaos skapades Jorden och ur askan stiger fågel Fenix upp, dessa myter innehåller åtminstone beprövad erfarenhet och visdom… Och vi är så många som sår frön, och om man börjar se sig omkring så är det nya på väg att gro lite varstans. Hoppet finns överallt, men det gamla måste dö, och vi, samhället, kanske måste finna oss i nedbrytningsprocessen innan det nya kan skjuta verklig fart. Vi måste, som samhälle, erkänna depressionen och sjukdomen; att det gamla sättet inte fungerar längre.

Jag drömmer om ett samhälle där människor bor och lever i flockar om kanske 3-10 personer (typ) per hus/gård, samlade i mindre och större bygemenskaper. Där samtal och gemenskap står högst på prioriteringslistan. Där skattepliktigt förvärvsarbete görs på 10-20 timmar i veckan per person, och där alla, oavsett om de kan eller vill arbeta eller inte, har en garanterad lägsta samhällsinkomst som täcker de allra mest grundläggande behoven. Där de flesta i grunden mår rätt bra, eftersom de inte behöver oroa sig över att bli utförsäkrade eller hemlösa. Och där de som inte mår bra ändå ses efter och tas om hand av den lilla flocken. Där de som älskar att jobba gör det av nyfikenhet och glädje istället för att prestera och för att Bli Någon i andras ögon, och som, när de inte får det eftertraktade jobbet, eller den högre lönen, eller ror i land det viktiga affärsavtalet säckar ihop för att de ”misslyckades”. Ett samhälle där framgång inte mäts i pengar och prylar utan i hur bra ens relationer fungerar, och hur bra man är på att hjälpa varandra och därför inte behöver tröst-shoppa eller resa jorden runt efter Lyckan, som dålig självmedicinering pga av ensamhets- och meningslöshetskänslor. En samhällsgemenskap där det inte spelar någon roll hur mycket manliga eller kvinnliga egenskaper du har i din manliga eller kvinnliga eller däremellanskapade kropp – det står dig fritt att välja hur du vill använda din tid eller vem du vill relatera till, för du vet att det finns andra i flocken och att alla hjälps åt med att ta hand om varandra, på det sätt som stämmer med var och ens inre egenskaper och intressen över tid. Oavsett om man är man, kvinna eller annat. Man gör det man är intresserad av och bra på. Någon älskar att vårda, någon älskar att uppfinna, någon älskar att lyssna, någon att berätta, någon att forska, någon att odla, någon att laga. Och när det fattas en pusselbit, så kan man höra sig för hos gården eller byn intill, och så hjälps man åt igen. För det är vad varje barn får lära sig är det Högsta: att lyssna på varandra och bistå varandra med hjälp. Inte alltid, och aldrig helt mot ens vilja, men ofta, för man får lära sig vikten av empati. Och man måste inte göra samma saker hela livet, utan ens egenskaper tas till vara när de blommar upp beroende på var i livet du befinner dig.

Ett samhälle där den viktigaste principen av alla är: ”Vi behöver varandra, vi behöver ta hand om varandra och Jorden för att må bra, och alla gör så gott de kan, när de kan”.

Amen, haha

Alla får plats

Hudlös vår

Kim de Bruin — Tue, 09 Apr 2019 10:50:39 +0000

Ute lyser solen på den nakna vårens första livstecken. Det är lika hjärtskärande vackert som varje år. I år pockar dock naturen på mig extra mycket. Sinnet kan inte värja sig, det går rakt in. Själen gråter, men samtidigt jublar hjärtat för jag kan äntligen njuta till fullo av Livets mirakel. Jag har skapat det utrymme som krävs i mitt liv för att hinna, orka känna och njuta, en minut i tolv. Eller om det redan är en minut över…?

Kollapsen pågår ju, hjärnan vet det, hela kroppen känner det. Vi befinner oss i kollapsens epicentrum. Lövträden ruttnar, stammar knäcks slumpmässigt lite varstans. Korallreven dör. Mikroplasten finns överallt, ner i minsta lilla djuphavsvarelse. Arter försvinner i en hiskelig takt. Stress bland folk ökar lavinartat över hela jorden. Myndigheter, banker och storföretag avslöjas som korrupta, icke-fungerande. Enskilda individer samlar rikedomar på hög istället för att dela med sig, liksom enskilda världsdelar gör likadant. Fattigdom och orättvisor, lokalt och globalt, sticker mer i ögonen än någonsin, samtidigt som fler och fler inte orkar bry sig längre. Stäng gränserna, avveckla skyddsnäten, rädda sig den som kan, inte mitt problem.

Överallt syns avbrutna stammar och grenar, extra tydligt nu innan lövsprickningen. Fler och fler och fler.
Det ser konstigt ut. Som om träden slumpmässigt bara ger upp.

Listan kan på tecken i tiden göras längre, men det räcker med några få punkter. Jag vet ju redan. De flesta av oss vet redan, innerst inne. Det är därför polariseringen ökar. Folk blir rädda, upprörda. De flesta känner, tycker, vet att något är fel, vill leta syndabockar, peka finger, hitta lösningar. Pekfingrar pekar kors och tvärs. Som hetsigt irrande piggsvin med giftiga åsiktstaggar utåt. Fångade i sin egen panik.

För egen del orkar jag inte längre med att bli upprörd, agitera, leta lösningar, kämpa emot. Mänsklighetens roll i det hela kan diskuteras på så otroligt många nivåer, men vad tjänar det till när människors gruppmedvetande är ockuperat av att vilja ha MER, göra MER, uppröras MER, stressa MER hela tiden? Lösningen ligger inte i att Göra Mer. Tvärtom så är min fasta övertygelse att det enda vettiga är att stilla sig, vända uppmärksamheten inåt. Återvända till kroppen djupaste behov, till Jorden, lyssna på hennes mjuka viskningar och upprörda vrål. Att erkänna vår samhörighet med naturen vi håller på att slakta genom vårt habegär efter Mer, av allt. Att älska både den egna kroppen och Jorden som en Moder, älska och ära henne den tid jag själv har kvar, den tid mänskligheten har kvar. För kollapsen pågår, oavsett vad vi tycker om det. Ingen är odödlig, inte Moder Jord heller. Men, kanske kan mirakel ske om tillräckligt många sansar sig…?

I många år trodde jag, barnsligt naivt, att balplast var nedbrytningsbart. Hur kunde det INTE vara det, liksom..??
Men jo, plasten är äkta plast, och den är precis överallt.
Små och stora slamsor lossnar i hanteringen, blåser omkring och fastnar överallt i naturen, trampas ner i jorden,
hamnar i kornas magar, bryts ner, åker ut i vattendragen. Liksom alla annan plast som blåser i land längs våra kuster.
Det är så himla sorgligt. När tar det slut…?
Jag drar loss lite varje dag ur Jordens kropp.

Utmattningen lärde mig några otroligt viktiga saker:

Vistelse i naturen läker en stress-sargad kropp, särskilt om man låter det ta den tid som krävs.
Samhällsstrukturen som jag fötts i, med dess nuvarande normer och regler, är inte människovänliga längre.
Samhällsstrukturen, med dess nuvarande normer och regler, skapar sjukdom genom föreställningen om framgång genom evig materiell tillväxt.
Samhällsstrukturen, med dess nuvarande normer och regler, förhindrar människor aktivt från att leva i samklang med varandra och naturen.
Välbefinnande har inget med anseende, arbete eller ekonomi att göra, däremot med var och ens förmåga att etablera djupa relationer till allt levande.
En kropp och själ i balans jagar inte efter Lyckan, efter MER yttre stimulans.
En kropp och själ i balans reflekterar, känner, väntar in när tiden är mogen för kloka handlingar.
En kropp och själ i balans våldför sig inte på Jordens resurser på ett kortsiktigt sätt.
En kropp i själ och balans är nöjd i sig själv och längtar efter att få bidra till gemenskap.

Ute väntar varje enskild liten knopp på det rätta tillfället att våga öppna sig. De förmår inte bry sig om kollapser, klockor, almanackor, rådande normer, prognoser eller världsekonomin. Våren vågar starta om på nytt, vågar börja leva, varje år igen. Det är så otroligt trösterikt. Vågar de, så vågar jag. Vågar alla dessa miljarders, miljarders knoppar öppna sig – varje vår på nytt – och blotta sitt sårbara, kraftfulla inre, så vågar vi alla.

”…. få människor kommer vilja skydda naturen om de inte först älskar och förstår den.” Citat ur nedanstående tal om bl.a. den pågående sjätte massutrotningen, av Sir David Attenborough, publicerat idag med anledning av nya serien ”Our Planet” på Netflix:

Bli människa

Kim de Bruin — Fri, 05 Apr 2019 06:11:10 +0000

06:01

”Jag vill inte mer”, sa mamma och jag vaknar tvärt i blygråa gryningen. Genom vänster sida sitter nu svärdet, rostigt bergfast genom hjärta och skuldra, sänder sina pulserande smärtstrålar upp mot örat och ner mot ryggslutet. Obehaget sköljer genom systemet och inga andningsövningar hjälper. Min mamma. Min mamma… vill inte längre? Jo, så är det nog. Hon lider, hon vill slippa kämpa nu. Är det så? Tänk om hon dött…? Arvspräglingen kanske har börjat verka. Mormor blev 80, mormorsmor 82. Nyvaket med bultande hjärta kan jag med alla mina sinnen ana mammas 78-åriga kropp, hennes hud och hår och den magra ryggen och när upprörda tankeströmmen viker åt sidan för ett ögonblick blir förnimmelsen helt verklig. Nu kommer tårarna. Snart finns hon inte mer. Inte pappa heller. De är båda gamla nu, och snart är de borta.

Barndomens skrämmande nattmörkertimmar är här igen, paniken slår ut i full blom – jag klarar mig inte utan min mamma och pappa! Hur ska jag kunna klara mig utan dem? Det är en obeveklig känsla för den trycker ner min näsa i kalla fakta: jag jobbar inte, jag har ingen aning om hur man driver ett företag, jag har inga inkomster och jag har framgångsrikt krånglat mig ut ur de ynkliga resterna av det så kallade trygghetssystemet som samhället erbjuder. För jag var våghalsig nog att säga – jag behöver inte en trygghet som gör mig till ett krälande offer. I teorin är det rimligt och logiskt och jag har alla chanser att reda ut det hela. Men känslomässigt råder i detta nu total panik. Hur ska jag klara mig? Hur i hela friden ska jag någonsin kunna klara mig?

En wefie medan jag visar mamma hur iPaden fungerar

Den frågan har skvalpat runt i mitt system sedan jag var mycket liten. Gjort mig till en liten räddhågsen blyghare, en feg liten morsgris. Jag vågade inte sova hos kompisar, inte åka på skolresor, inte flytta hemifrån. Livet var alldeles för farligt och jag för hudlös. Jag har stannat nära mina föräldrar hela livet, trots att jag i åratal ägnat massor energi åt att vara innerligt frustrerad och trött på dem och deras livsval.

Nu är de gamla, jag orkar inte döma vare sig dem eller mig själv längre. De gjorde så gott de kunde liksom jag gör så gott jag kan, så enkelt är det ju när allt kommer kring. Så jag njuter av deras sällskap och tack vare att jag hoppat av ekorrhjulet så orkar jag det. Orkar vara med dem några timmar i veckan var, i snitt. Inte som en börda, som innan, då varje telefonsignal från dem fick mig att känna irritation, stress och obehag. Vad vill de nu då… Nu orkar jag älska dem, lyssna på dem, orkar ta in både min och deras oro, nyfikenhet och glädje. Helt enkelt vara människa med dem.

Sorgen är ibland överväldigande. Vi är så splittrade allihop. Faster bor ensam kvar i Holland, storebror med son i Tyskland, lillebror i Sunne, pappa utanför Skee, mamma i Grebbestad, mina barn i Göteborg, Uppsala, Stockholm och jag själv ömsom på ute på ön, ömsom i Grebbestad. Flocken är utspridd, och det smärtar mig. Det är inte så lätt för mig att bara ”sticka och hälsa på”, trots att jag inget hellre vill. Förflyttningar tar mycket energi, liksom själva samvaron – särskilt om det var länge sedan sist. Kommunikation kräver total närvaro. Lättast går det med människor jag är helt trygg med, vilket jag blir när jag får träffa dem ofta. Och det gör jag alltså inte.

När vi går, jag Tuva och Tess, klarnar det. Det. Allt. Livet blir begripligt och meningsfullt. Och så vansinnigt vackert!
Skulle gärna gå hela dagarna.

Flashback till tiden som tonåring och ung vuxen när jag troget reste ”hem” till farmor, farfar och faster i Holland varje år. Med tåg eller flyg, inget märkvärdigt, men ofta tog det mig dagar att återhämta mig. Så otroligt utmattad av själva resandet. Och att sedan knyta an, utnyttja den utmätta tid av social samvaro man hade, det gick ju till synes bra, men jag förmådde inte riktigt vara närvarande. Känslorna bearbetades först efter resan. I ett töcken av utmattning. Men jag saknade dem och älskade dem, så det var otänkbart att inte resa dit. Så istället för att resa runt i världen som mina jämnåriga så reste jag ”hem”.

Häromdagen såg jag ett klipp från Skavlan, om en ung, norsk artist som heter Aurora. Det var fantastiskt att se henne. Hon tycktes ha samma slags känslighet och hudlöshet inför livet som jag känner, men verkade inte ha skapat sig ett hårt skal, kanske för att hon hittat sin grej – komponerandet. Blev så glad, hon bor i mig som en gnistrande förebild nu. Hon tjänar pengar på att vara den hon är. Kunde inte låta bli att undra vem jag hade kunnat bli om jag vuxit upp med andra omständigheter. Om jag hade sett möjligheterna i att vara den jag är, istället för enbart uppleva den ständigt närvarande oförmågan. Mitt liv har hittills varit mestadels en kritisk kamp för att ”passa in”. Jag försöker verkligen byta strategi, men invanda mönster sitter djupt efter så många år.

Den autistiska loopen visar sig i sin fulla glans:

Att få livets nödtorft, en trygg bas, på plats är A och O. Tak över huvudet, en egen liten plats att bestämma över, de nödvändigaste behoven tillgodosedda. Sedan behöver jag tid. Tid att hinna känna, att verka, att organisera mig. Jag vet att mina gåvor borde kunna generera inkomster utan att jag ska behöva vara klocktidsslav åt en arbetsgivare på en, om än givande, socialt krävande arbetsplats. Men jag behöver tydlighet, meningsfullhet, struktur och rutiner. Hittills i livet har jag fått det genom andra; familjen, jobbet. Nu måste jag skapa det själv, men eftersom jag inte vet hur man driver eget företag, för jag har aldrig gjort det, så kan jag inte föreställa mig riktigt hur det skulle vara. Och det jag inte kan föreställa mig skrämmer mig. För det går åt massor med energi att ta reda på och lära sig nytt. Energi som jag ju behöver för att göra allt det nya ….

Hur ska jag klara mig? Frågan är symbolisk, känslomässig, själslig. Jag kanske står vid det själsliga vuxenblivandets rand. Kanske är det här bara en fas jag missat i min tidiga utveckling. Att lära sig stå och gå på egna trygga, vuxna ben, utan stöd. Och i ett blink länkas några minnen ihop: mormors sång till mig på min 30-årsdag, ”Lad os blive mennesker” av dansken Piet Hein, och favoritsagan min mamma läste för mina barn: ”Trollet som ville bli människa” av Thomas Berger, och vidare min livslånga fascination för boken ”Rövarna i Skuleskog” av Kerstin Ekman. En röd tråd. Mitt livs strävan. Jag, liksom mamma och mormor före mig, försöker bli Människa, i alla bemärkelser. Inte bara en tänkande varelse som styrd av inre och yttre kaos, jagandes efter trygghet försöker överleva.