hållbar värld – de Bruin insight out

Hälften räcker

Kim de Bruin — Wed, 01 Dec 2021 12:38:06 +0000

Michael som är pappa till mina barn och en på många sätt mycket klok människa, brukade reta gallfeber på mig när vi levde ihop när han jämnt och ständigt sa: ”hälften räcker”. Han hade det som devis i alla möjliga sammanhang; löner, nya inköp, godis, snus. På den tiden triggades jag oerhört av det där, för det påminde mig om min far som alltid snålade med livets goda med liknande hurtfriska slogans. ”Två fiskpinnar räcker! Det är inte mängden som gäller, utan smaken!”. Under min uppväxt fick jag till vardags alltså inte frossa i vare sig god lyxmat eller lyxprodukter. Det kunde handla om att väldoftande och effektiva Ajax rengöring dissades till förmån för tråkiga grönsåpan, lösviktste gällde självklart istället för spännande påste, trendiga möbler var bara att glömma – ”de gamla duger fint”. Och så vidare i all oändlighet. Jag slet mitt hår, gaaaah så trist!!

Så, ja, att min dåvarande man gav uttryck för samma slags återhållsamhet var inte alls peppigt. Jag kände mig som Emil i Lönneberga som inte fick sockerdricka. När i hundan ska en få sockerdricka??

Nu är jag likadan som pappa. Värre, till och med. Det har blivit en sport att minska, på allt som jag kan minska. Jag nördar totalt på att minska. Det gör mig glad, taggad, ivrig. Det känns extremt meningsfullt. Vad hände egentligen? Hur ändrade sig känslan?

Det första jag kan konstatera är att det har varit en inre process. Förr gick jag runt med en djupt rotad känsla av otillfredsställelse. Kände mig inte hörd, inte sedd, inte respekterad eller accepterad. Utanför. Hungrig efter trygghet. Som barn snodde jag åt mig så mycket godis jag kom över, oftast genom att hälsa på min Oma (farmor) på väg hem från skolan. En kopp te, lite småprat i vardagsrumssoffan, och sedan avrunda med ett besök i Skåpet. Med knäna mot heltäckningsmattan i rummet på baksidan, öppna Skåpets dörr med lilla nyckeln. Därinne fin-servisen, bordsdukar, såssnipor. Och godis. Massor med godis. ”Hur många får jag ta, Oma?” ropade jag. ”Ta du.”, kom det betryggande svaret som innebar att jag utan skam fyllde mina fickor så de putade. Väl hemma smugglades godiset in under madrassen så inte mamma och pappa såg. De hade förbjudit Oma att ge mig godis på vardagar. Oma och jag hade en pakt.

Tandläkarbesöken var inte roliga. Att äta sega kolor efter läggdags i sängen just innan jag somnade var inte så lyckat visade sig, men glädjen över guldet i putande fickor översteg vida tandläkarobehaget…

Det här mönstret höll i sig i många år. Jag har varit snål med att dela med mig. Jag måste alltid ha mer. Det har känts som om jag går sönder om jag ger bort något som är mitt. Pengar, godis, prylar – spelar ingen roll vad. När man går omkring med en sådan känsla hela tiden är det supersvårt att tänka tanken att ”hälften räcker”, för man känner ju motsatsen brinna i kroppen: ”jag måste få tag på MER”.

När jag ser tillbaka på alla åren så inser jag att den här erfarenheten inte bara är min. De allra flesta av oss känner på liknande sätt. Vi har ett evigt djupt inre slukhål inom oss som vi hanterar på lite olika vis. Av diverse anledningar, oftast med sin rot i tidig barndom med otillfredsställda behov i olika grad. Det är tufft nog som det är att göra upp med. Men så rör vi oss dessutom i en samtid där konsumtion har blivit en massdrog. Vart vi än vänder oss så är svaret alltid: KÖP. Vi är fullständigt hjärntvättade. Allihop.

Numera vet jag att mitt inre slukhål aldrig försvinner. Jag vill ha mer, fortfarande vill jag ha mer. Liksom barnet som fått smak på socker vill ha mer. Vi är skapta sådana, vi människor. Vi vill alltid ha mer. Men vad gör det med oss, med vår Jord?

Någonstans på vägen började jag KÄNNA att min hunger efter mer drabbar någon annan levande varelse någonstans på klotet. Från början var det mest som en aning, mest en intellektuell teori. Jag minns när det blev känt att odling av jätteräkor förstörde mangroveskogar i Långtbortistan. Då var det enkelt att sluta äta sådana. Eller att fisket av tonfisk dödade delfiner. Enkelt: bara sluta ät tonfisk. Idag är det svårt att värja sig för alla larmrapporter från alla håll. Man försöker göra rätt, välja rätt. Men hur man än gör så visar det sig ofta med tiden att ens val ändå var skadliga i en annan ände av kedjan. I det här systemet av varor som via flera mellanhänder skickas kors och tvärs över klotet är det helt omöjligt att veta om det verkligen sker på ett hållbart och rättvist sätt. Greenwashingtrenden är hetare än någonsin.

Stundtals fick jag existentiell totalpanik: Jag existerar – alltså skadar jag. Den smärtan är vidrig. Impulsen att stoppa huvudet i sanden är mycket svår att stå emot. För slukhålet kräver ju sitt, därinne. Jag måste ju få njuta, jag måste ju få leva, eller vad fan är annars meningen med livet?

Återvändsgränden för min egen del var huvudsakligen matematisk. Det började med en enkel insikt. Om jag tar en chokladbit eller äter hela kakan – jag blir ändå inte nöjd, mätt kanske, eller äcklad, men sällan nöjd, inte varaktigt i alla fall. Då kan jag lika gärna låta bli. Känslan är densamma. När den här insikten landade i mig, kunde jag börja tillämpa den principen på andra företeelser också.

Så det blev till slut en enkel ekvation: Om jag inte vill dö, och inte vill skada och om jag vill njuta av livet: då måste jag ändra min uppfattning om vad som är njutbart. Då måste jag ändra min definition av den mänskliga drivkraften av att ”vilja ha mer”.

Så nu njuter jag av att minska. Jag frossar i mer tid, mindre pengar. Jag frossar i en pytteliten whisky någon enstaka gång istället för vin och öl till vardags. Jag frossar i att vara närvarande i naturens magi, att andas djupa andetag och inte ha så många tider att passa. Jag njuter av att tjäna lite och betala mycket skatt i förhållande till det lilla jag tjänar. Jag njuter av att vara en del i samhället på mina villkor så att jag håller mig frisk. Njuter av att ha tid att hjälpa mina åldrande föräldrar. Jag njuter av att göra tvärtemot vad samhället menar är den rätta vägen: jobba fulltid, ha skyhöga krav på komfort och support, stressa sönder och spendera mera som tröst. Jag njuter av att inte slösa med vatten, att se hur mycket jag kan minska elförbrukningen utan att förlora känslan av välbehag.

Detta val jag gjort är provocerande för en del, har jag förstått. ”Om alla gjorde som du, vem ska då betala för välfärden?” är ett vanligt argument. Jag vänder på frågan: vad är välfärd? Att inte ha tid med sina närmaste? Att överlämna vård av barn och gamla till ett system som håller på att kollapsar i allt snabbare takt? Att förlägga det mesta av sin vakna tid hos en arbetsgivare du inte känner i utbyte mot pengar för att du känner dig så illa tvungen? Att byta kök vart femte år? Att resa till Thailand varje år? Att öka sin energiförbrukning för varje år som går? Att byta dator och mobil i takt med att nya modeller säljs?

Vatten från regntunnan duger till allt: luftfuktare, värmemagasin, diskvatten, kaffevatten.
Det värms upp av brasan och är redo att användas när jag vill.

Jag vänder vidare på frågan: om fler gjorde som jag, skulle välfärden kosta så mycket då?

Sedan ställer jag en fråga tillbaka: varför blir ni så upprörda, ni som betraktar mitt val på avstånd med ogillande? Vad spelar väl en liten 53-årig kvinnas val för roll i det stora hela? Vad är det inom er själva som gör att ni blir upprörda? Skulle ni själva kanske vilja trappa ner en smula? Vad är det som hindrar er?

Se här blev det både kaffe och disk utan att en enda kWh el krävdes.
Löjligt enkelt och ingen världsfred blir det av detta lilla men det är så tillfredsställande att det krullar sig inombords och att vara tillfreds med så lite måste ju ändå vara Äkta Lycka

Nu är det sällan jag blir ifrågasatt ansikte mot ansikte. Det är mer så att de flesta som jag talar med ger uttryck för egen längtan till ett enklare liv. Det gläder mig. För jag tror uppriktigt att om fler skulle börja utgå ifrån att hälften räcker, så har vi god chans till att få överlämna en Jord på bättringsvägen till våra barn och barnbarn. Vilket ju borde vara den allra viktigaste frågan i nutid.

Jorden vi ärvde…

Kylen värmer!

Kim de Bruin — Tue, 09 Nov 2021 12:10:45 +0000

Energiförbrukning är en het fråga nu när elpriserna skjutit i höjden. Även jag blir påverkad, och det trots att det går åt löjligt lite el i mitt boende. Men jag får härmed erkänna att jag helt tappade målföret när jag fick höra vilken förbrukning min dotter och hennes lilla familj har i sitt nybyggda fyrarumsradhus i bostadsrätt. De har en snittförbrukning på knappa 6 kWh per dygn!! Och då handlar det alltså om både uppvärmning, disk, tvätt, tork, dusch och matlagning för en småbarnsfamilj där ett av barnen har spytt konstant under sitt första år så ni kan ju gissa att tvättmaskinen gick nonstop…

Jag trodde jag hörde fel. Jag trodde de hade mätt fel. För min snittförbrukning ligger på ca 4,3 kWh per dygn, räknat på ett helt år. Hur kunde det skilja sig så oerhört lite?? Jag som är så snål med allt som drar energi??

Svaret ligger alltså i hur deras nybyggda hus är anpassat efter nya krav på låg energiförbrukning. Allt i huset är genomtänkt. När de är hemma värmer de liksom själva upp huset för det är så välisolerat. All värme cirkulerar och återanvänds. Bland annat förvärms vattnet innan det hamnar i varmvattenberedaren. Alla elektriska apparater är ytterst energisnåla. Så trots att de har allt en modern familj i ett modernt samhälle tycker är en självklarhet, så går det inte åt mycket mer energi dagligen än vad lilla jag gör av med… Det här var rätt stort att ta in…!

Jag ödmjukas inför dessa fakta. Vet inte riktigt varför. Men det har kanske att göra med hur långt man kommit kunskapsmässigt inom energiområdet. Det ger hopp för framtiden. Eller…?

För tyvärr handlar det än så länge tyvärr först och främst om vad man har råd att investera. Om man har råd kan man bygga och bo extremt energisnålt. Det där huset de köpte kostade en slant. De har lån, och de kommer jobba heltid båda två när småbarnsåren är förbi. De kunde välja så, men alla kan inte det. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna omständighet. Själv har jag numera varken lån eller kapital, men däremot har jag massor med tid att göra förnuftiga val utifrån mina förutsättningar. Vad är mest värdefullt? Jag antar att det handlar om var man befinner sig i livet, i förhållande till vad man anser är viktigt och vad som krävs av en… Ingen lätt fråga.

Men det känns sorgligt att boendefrågan och hållbarhetsfrågan i så hög grad tycks vara en ekonomisk fråga. Alla har ju inte råd eller möjlighet att göra hållbara val.

Man kan också fundera över alla de här nya apparaterna som är så energisnåla, hur länge de håller. Min pappa har en frys som är över 40 år gammal som fungerar ännu, även om den drar 3 ggr mer än den nya han köpt. Men de där nya vitvarorna som byggs är inte byggda för att hålla så länge. Så när behöver kyl och frys bytas ut och vad kostar det då? Det går ju dessutom åt energi när nytt ska tillverkas, för att inte tala om all frakt av delar kors och tvärs. Den energiåtgången är svår att räkna på för en simpel själ. Men jag tänker som så att all konsumtion bidrar till att samhället har ett gigantiskt energibehov. Så för mig blir valet väldigt enkelt: ju mindre just jag konsumerar, desto mindre energislöseri bidrar jag till, desto bättre för klotet.

Ändå är jag imponerad av hur lite el de gör av med när huset är så välisolerat. Jag förstår nu på ett helt annat sätt att gamla hus är energislukare! Men jag förstår också att alla som bor i gamla energislukande hus inte kan bygga nytt hux flux bara för att bli ”hållbara”… De här höga elpriserna sätter onekligen frågan om rättvisa och jämlikhet på sin spets. Om folk inte har råd att bo i sina hus pga för höga elpriser, hur blir det då på längre sikt…?

Allt detta funderande över energiförbrukning bidrog till att jag såg över min egen situation ett varv till. Hur kan jag minska min förbrukning? Jag kikade på mitt gamla kylskåp. Det var billigt (köpte det begagnat för 300kr) men det drar säkert en hel del. Och ännu mer när det är varmt. Plötsligt kändes placeringen inte längre optimal. Varje gång jag eldar i brasan blir det lätt 25 grader inomhus och kylen får jobba hårt. I hallen däremot är det oftast kallt för dörren är inte isolerad. Under den kalla årstiden avgränsar jag hallen med ett tjock draperi. Så jag flyttade kylen till hallen så att det står svalt och inte behöver kämpa lika hårt.

På sikt vill jag gärna köpa ett nytt kylskåp, kanske gasoldrivet, men det kostar ju, och ekonomiskt är jag inte där ännu. Och dessutom vill jag inte konsumera i onödan. Det håller så länge det håller. Jag vill dessutom prioritera solceller när jag sparat ihop en slant.

Hur som helst känns kylskåpsflytten som ett bra drag. Hallen är numera varm och behaglig eftersom kylen värmer upp utrymmet bra. Dessutom inser jag nu att denna värme stiger upp mot loftet och även strålar in i toaletten. Förut steg ju kylskåpets värme genom trappsteget och rakt upp i taket. Min katt Flisan gillade det förvisso, hon låg ofta på just det där trappsteget, men nu får hon ligga i sängen istället. För där är det numera rätt varmt och skönt.

Om ett tag får jag se om det gör någon skillnad på elförbrukningen

Så här har det sett ut sedan jag flyttade in. Det kändes helt perfekt.

Men nu ser det ut så här.
Jackor och skor har flyttat till andra sidan om dörren, där jag förut hade verktyg och färghinkar.

Och nu har jag ett gapande stort hål att fylla. Ska det bli hyllor? Lådor? Garderob?
Ingen aning. Förslag mottages tacksamt…

Arbetsdagar

Kim de Bruin — Tue, 17 Aug 2021 06:46:23 +0000

Hurra sommaren är förbi! Hur sorgligt och vemodigt det än känns så är det pirrigt också! Om en vecka går flyttlasset, det är ju så pirrigt så jag vet inte riktigt hur jag ska formulera orden, så det får vänta

Men med höstens ankomst drar ju arbetet igång igen och det är så himla roligt! Förra veckan fick jag vara med och arbeta en dag som höräfsare på Saltö utanför Strömstad. Där har Trossö Naturvårdsuppdrag slåttrat små ängar på gammalt vis: med häst och vagn. Nu hade höet torkat och skulle samlas ihop. Vi var 8 personer plus nordsvensken Nimbus som påbörjade arbetet denna något svala och fuktiga dag som snart skulle visa sig bli perfekt höräfsarväder.

Det är något speciellt med hästar, jag smälter som vax i deras närhet. Inte konstigt, jag har varit hästmänniska sedan jag föddes och varit hästägare från 12 – 45-årsålder. Min kropp blir lugn av hur de rör sig, hur de låter. Tramp, tramp, flås, frust, frust, fnys, tramp, mums, mums. Nimbus trivdes kanonbra med att trampa runt i prima hö. Att räfsa höet är inte lika tungt som att slåttra berättade hans ägare Åsa. Slåttern ska både dras och drivas, och när gräset är tjockt på sina ställen får Nimbus ta i extra mycket. Men räfsen ska bara släpas runt, lätt som en plätt! Dessutom är det nära till munsbitarna

Vi tvåbeningar hade höräfsor och högaflar och en fyrhjuling med vagn att förflytta höet med. I början räfsar man ivrigt och effektivt. Efter ett tag börjar musklerna, som för detta ändamål sällan används, protestera. Då slår man av på takten och drar sig till minnes att någon gammal och vis människa sagt en att man orkar som mest och längst om man arbetar långsamt. Så snart nog hittade jag den lugna växeln. Då gick det fint, till och med att byta från höger till vänsterhänt. Och det magiska är, att när man arbetar tillsammans i ett gäng så här, så får man på något odefinierbart sätt energi av varandra. Plus en hel del trevligt prat. Och glass! Vi fick glass på eftermiddagen när solen började kännas väl ivrig och timmarna tycktes krypa fram medan strängarna med hö tycktes bli längre och längre.

Jag njöt av tystnaden. Fyrhjulingen startades endast när vagnen behövdes flyttas. Vi arbetade, vi var många, vi fick mycket gjort, men det var mestadels alldeles lugnt och tyst och jag hörde sjöfåglarna, småfåglarna, det dämpade småpratet från mina medräfsare samt vindens prassel i några lövträd i närheten. Sedan kom det en traktor, en sådan där som klipper gräs längsmed vägarna. Den fick också väldigt mycket gjort, jag nickade ett tacksamt hej till killen som körde när han passerade, för det känns alltid bra när väggrenen klipps och särskilt när de haft vettet att vänta till sensommaren så att insekterna hinner njuta av blomningen först. Men jag tyckte synd om grabbstackaren som var tvungen att sitta i det där bullret hela dagen lång medan jag kände mig som Drottningen av Fucking Everything som fick arbeta i detta naturtysta arbetsparadis: den vackraste miljö man kan tänka sig: klippor, stränder, hav. Känslan av mening och tillfredsställelse var total när jag for hem. Vi hade blivit färdiga med alla ängarna. Ett väl utfört dagsverke och hela min kropp log från topp till tå.

Och igår hade jag ett roligt jobbuppdrag med min båt Munin. Linnea som driver tångföretaget Catxalot (där jag fick förmånen att arbetsträna under en period för några år sedan) ger tillsammans med en tång- och matälskande vän ut en bok på Natur och Kultur i november och förlaget var hemma hos henne för att ta en massa matbilder och givetvis skulle de även ta bilder medan Linnea paddlade fram för att leta efter tång och tillagade en måltid på klipporna. Jag var tillfrågad att vara följebåtsskeppare. Väderprognosen såg inte ett dugg bra ut, men någon däruppe måste ha tyckt vi kunde behöva lite flyt, så det visade sig bli en kanondag för paddling och fotografering. Vindstilla, mulet och frambrytande sol när maten skulle ätas. Regnet höll sig borta. Vi puttrade runt öarna Käften och Källarholmen utanför Grönemad och med jämna mellanrum stannade jag motorn så vi fick känna av tystnaden även här. Höra Linneas paddel plumsa i vattnet, kluckandet av små krusningar mot klipporna och enstaka fåglars läten. Inte minst gässen som skränande samlar sig för avfärd.

På sätt och vis längtar jag efter den nya tiden, som borde vara på gång. En ny tid där bullrande förbränningsgmotorer är ett minne blott. Detta känner jag verkligen starkt, i varje fiber av min kropp. Det är som om den börjar bli allergisk mot motorbuller. Trots att det är så himla nostalgiskt med en puttrande enhästars dieselmotor. Man känner sig trygg, sa någon av mina passagerare. Jo, jag håller med, det gör man, puttrandet står för ett minne av långsamhet och styrka och pålitlighet. Men det är ljuvligt att stänga av motorn och segla, eller bara ligga och guppa. Tystnaden är som en lättnadens suck. Det är ju inte mer än typ 100 år sedan förbränningsmotorerna gjorde sitt intåg på klotet. Innan dess hördes enbart naturens ljud i naturen. Det vill säga, ofta rätt tyst. Jag kan längta dit. Jag hoppas det hinner bli så innan jag dör.

Om självläkning

Kim de Bruin — Mon, 29 Apr 2019 11:40:28 +0000

Jag är medlem i en facebookgrupp för kvinnor på autismspektrat. Jag har lärt mig oändligt mycket där, dels att ingen diagnos är den andra lik, att sättet npf-människor bemöts på skiljer såg åt något hiskeligt, vad ableism betyder (mer om begreppet HÄR på supermamsens blogg), tja egentligen insikten hur mycket bättre världen skulle bli om npf-kvinnor bestämde i världen. Inget annat forum jag känner till andas så mycket inkännande, respekt, nyfikenhet, förståelse, saklighet, humor och upplysning som där. Regelbundet kommer frågor om medicinering upp där. Åsikterna skiftar, liksom erfarenheterna. Som sagt, vi är alla olika. Men det jag hittills saknat i samtalet är den andliga aspekten av npf, psykiskt lidande och medicinering, därför vill jag skriva lite om det här på min egen blogg, istället för att kapa andras trådar.

Själv har jag varit restriktiv gentemot mediciner hela livet igenom. Jag åt visserligen antidepressiva i ett år för ca 20 år sedan. Det var bra, då. Jag hade kollapsat, mådde akut dåligt, simmade omkring i en soppa av skam och självförakt och medicinen hjälpte mig att inte sjunka ner i det sista stadiet av depression (planera för självmord), men så fort jag var stabil igen började jag sakna känslospektrat. För även om jag ”fungerade” så var jag ju avtrubbad. Och någonstans inom mig insåg jag att känslorna är som vägvisare, att man faktiskt behöver dem. Att det inte är bra att döva dem i längden. För vems skull ska man fungera egentligen?

Mitt sökande har ju slingrat sig åt olika håll genom åren, och känslorna har varit smärtsamma, jobbiga, skamfyllda, varvat med berusande fantastiska. Jag har tvivlat många gånger på hur jag mår, innerst inne, egentligen. Men något inom mig har inte gett upp, en liten inre röst har viskat och manat på. Fortsätt ditt sökande! Och nu, 20 år senare, njuter jag frukterna. Jag är genuint lycklig, tillfreds på ett djupt plan, till och med när jag känner mig rädd, osäker eller olycklig stundtals. Det råder frid i mitt inre och jag accepterar den jag är till fullo. Till och med så mycket att jag törs ge mig ut på helt okänd väg genom att kasta mig loss från all den trygghet jag förut tagit för given och klamrat mig fast vid. Jag tror inte jag hade kommit så här långt om jag följt läkarnas ständiga tjat om att jag borde medicinera. Det är djupt skrämmande att läsa i fb-gruppen att en del npf-are upplever hot om indragen sjukpenning om de uttrycker sig tveksamma till att påbörja medicinering.

En av många tänkare som jag inspirerats av är Jeff Foster. Och så här skrev han på fb häromdagen, angående depression och medicinering, det var exakt såsom jag har känt det, utan att kunna sätta ord på det så tydligt. Så jag tog mig friheten att översätta, för er som har svårt med engelskan:

Detta uttalande spred sig snabbt över klotet, och gav Jeff anledning att klargöra på ett mer ingående sätt:

”Några av er kanske har sett mitt senaste inlägg om depression, det har delats runt hela jorden. Jag döpte om begreppet depression till ”deep rest” (djup vila), en själslig utmattning som kommer som ett resultat när vi har ”de-pressed” (tryckt ner) vårt sanna jag för länge, och när vi längtar att vakna upp i vårt ursprungliga (vilda) varande. Jag vill dock klargöra en sak: Jag är INTE emot medicinering av depression. Inte alls. Medicinering har räddat många liv. Snälla, fortsätt medicinera om du känner det är rätt för dig. Ta emot råd från expertisen. Jag skulle aldrig, aldrig drista mig till att råda någon i den här frågan. Det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

För egen del läkte jag mig själv utan mediciner. Jag var djupt deprimerad och självmordsbenägen. Det var mitt andliga uppvaknade som läkte min depression från roten. Det ändrade den kemiska balansen i hjärnan och hela min livsväg. Detta är inte allas väg, och jag bugar mig inför det. Men jag msåte få berätta min egen sanning och det är detta:

Det är vår djupaste, råa, vilda, nakna sanning som inte ska behöva medicineras bort eller bedövas eller bli ignorerad eller ”de-pressed” (nedtryckt) längre. Jag menar våra djupaste autentiska känslor – vår sorg, vår ilska, vår hemligaste och mörkaste längtan och glädje och önskan, alla dessar känslor vi känner skam inför, som vi begravt djupt inom oss och gjort oss okänsliga inför – det är dem vi inte ska medicinera bort. De är inte sjukliga tecken på vår ”sjukdom”. De längtar bara efter att få bryta upp ur det omedvetna och få kärlek, luft, bli accepterade! Vi lever i en avtrubbad och förvirrad värld, mina vänner – vi behöver känna MER, inte mindre! Jag hävdar att depression kan vara ett missförstått inre rop efter ett Uppvaknande, och enbart medicinering kan INTE väcka oss. Mediciner kan hjälpa oss med ”symtomen”. De kan hjälpa oss att fortsätta som vanligt. Men vi förtjänar så mycket mer än att ”fortsätta som vanligt”. Vi förtjänar vårt vilda varande. Vi förtjänar vår födslorätt. Vi förtjänar ett fullständigt, lysande, häftigt och skräckinjagande Uppvaknade.

Medicinering kommer inte göra det råa arbetet som ger djup läkning. Det kommer inte hjälpa oss göra oss av med vårt ”falska jag”; den välanpassade, masken, den utmattande rollen vi lärt oss att spela i en värld som går ut på att behaga omgivningen och vinna acceptans, vinna trygghet men som slutligen får oss att undvika oss själva. Medicinering kommer inte bränna bort vårt falska yttre, och spelet vi spelar för att gömma vår sårbarhet. Det kommer inte hjälpa oss säga ”Nej” när vi menar ”Nej”, och ”Ja” när vi menar ”Ja” och modigt kliva in i elden som detta innebär. Det kommer inte bryta vårt medberoende åt oss. Det kommer inte vandra sanningens väg åt oss. Ta de avgörande första stegen ut i det Okända. Lämna eller börja på en ny arbetsplats. Påbörja eller lämna en relation. Starta ett galet projekt. Vara sårbar. Tala ut, vår skräckslagna, pulserande hjärtesanning. Följa vårt hjärtas inre kall, det som får oss gråta, darra och skaka vid blotta tanken på det. Medicinering kommer inte göra detta åt oss.

Medicinering kommer inte hjälpa oss att vakna upp till Enhetens realitet, realiteten att vi inte är dualistiska, tidsbundna och fast i våra tankar, utan den medkännande betraktaren av allt detta. Vi är inte våra tankar. Inte de ”galna” röster eller bilderna i vårt huvud. Och vi är inte våra kroppar heller, eller våra förnimmelser, inte heller våra rädslor, vår ilska, vårt tvivel, skam eller skuld. Vi är inte vår depression heller, när allt kommer kring. Medicinering kommer inte ge oss den största medicinen av alla: Närvaro. Medvetenhet. Medvetande. Den oändliga ocean av Varande som vi är. Det kommer inte slutföra sökandet åt oss, det utmattande sökandet efter kärlek, efter Modern, efter upplysning, efter ett bättre ”Nu”, efter fred, efter vila, efter ditt sanna hem bortom alla världsliga hem.

Det kommer inte bryta ditt livslånga beroende – till ”nästa” stund. Det kommer inte väcka oss till Nu. Det kommer inte bryta oss loss från våra föreställningar för att hänge oss åt heligheten i de dyrbara och hjärtskärande oåterkalleliga livsögonblicken.

Det kommer inte väcka oss till insikten om en ännu djupare sanning, att vi paradoxalt nog, ändå är våra tankar, och våra kroppar, och våra känslor, vår glädje och sorg. Dessa är alla våra älskade barn som längtar efter att få komma hem. Vår formlöshet är ett med formen. Oceanen har en kärleksrelation med alla sina vågor. Vi är ett med stjärnorna, månen och alla planeter som snurrar i ett oändligt universum. Till och med våra brustna hjärtan är heliga här. Det gudomliga, Gud, Källan, Mysteriet, Oändligheten – andas in i våra brustna hjärtan. Vi är aldrig övergivna.

Medicinering enbart kommer aldrig öppna upp oss inför den omätbara kärleken! Till ett modigt välkomnande av varje tanke, varje känsla – vare sig det är lycksalighet eller uttråkning, förtvivlan eller glädje! Att våga andas in i dem alla. Dränka dem i medkänsla. Mätta dem med förståelse och nyfikenhet.

Det finns en starkare medicin än den kemiska, mer genomgripande än någon känd kemisk substans: Kärleken till dig själv. Att vakna upp till din sanna natur. Att sakta ner, vila djupt, vara fullständigt närvarande. Att tillåta oss själva vara brutna, vara hela, vara uppåt eller nere, att vara exakt just det vi är i den stunden. Bli förälskade i marken vi går på. Att se perfektionen i vår fullständigt ofullständiga mänskliga mänsklighet. Dyka djupt ner i djupaste skammen, känslor av övergivenhet, övergrepp, trauma, bortglömda inre barn – och komma ut på andra sidan, krackelerade inför det stora mysteriet, gråtandes av tacksamhet, ödmjuk inför storheten. Tala vår nakna sanning för dem som vill lyssna, eller lämna vår gamla familj för att finna de som vill. Lämna vår komfortzon, vår gamla trygghet och gå vår sanna väg, modigt mot en okänd framtid. Oskyddad. Bankande hjärta. Fri.

Mediciner kan inte göra det jobbet åt oss.

Men snälla, för all del, träffa en proffessionell. Få goda råd från din läkare. Ta medicinerna om det är din väg. Medicinerna kan rädda dig, ja, kortsiktigt. Men långsiktigt kommer du behöva göra det förödande arbete av inre läkning själv. Det behöver vi alla, om vi vill leva fullt ut.

Ja, i slutändan måste vi alla vända oss till den här djupare medicinen. Denna själsmedicinen. Denna heliga medicin, alkemiskt skapad i stjärnorna. Denna Sanningens medicin. Denna medicin för Uppvaknandet. Denna medicin för att upptäcka vilka vi egentligen är, bakom masken. Denna medicin av ”deep rest” (djup vila), av komma hem till ”nuet”, och dränka vår mest djupgående sorg, skräck och ilska med ovillkorlig kärlek och acceptans och andning.

Och börja på nytt igen, i varje enskild stund.

Ditt vilda, ursprungliga och sanna jag – ja, detta är det största medicinen av alla.

Jeff Foster”

Alla kan…

Kim de Bruin — Fri, 12 Apr 2019 14:27:55 +0000

Min mormor hade den här planschen på sin vägg under 70- och 80-talet:

Den gjorde starkt intryck på mig när jag var barn, liksom mormors jämställdhetskamp. Jag var lika upprörd som hon. Ingen mer förminskning av kvinnans kompetenser, tack! Hon sa ofta ”kvinnor kan!”, och med det menade hon, liksom underförstått: ”kvinnor kan göra exakt samma som männen, lika bra, ofta bättre!”. Och hon var en förebild; hon började sin bana som sekreterare på KF, blev nyfiken på organisationsstrukturer och ledarskapsfrågor, började plugga på äldre dagar, engagerade sig politiskt, ville påverka samhället, fixade sin doktorshatt när hon var en bra bit över 70. Otroligt imponerande! Samtidigt tog hon hand om sin make som fått ett antal hjärnblödningar och som till slut var ganska krävande att sköta om. Men hon fixade det, var bergfast i sin övertygelse, orubblig i sin tro, tvärsäker på sitt budskap – kvinnor kan!

Så jag växte upp med den sanningen, och såg den därför överallt. Det var ju inte bara hon som sa sådär, hela samtiden pulserade av samma idé. Så jag blev manhaftig: bytte däck, lagade moppen, födde barn, tog för givet att min partner skulle delta i barnskötsel och hushåll, planerade, lärde mig argumentera, tävla, hävda med bestämdhet och hänvisa till fakta och vara extremt källkritisk. Jag ville Bli Någon. Någon som Påverkade. Som kunde förklara Hur Allt Är eller Borde Bli. Precis sådär som som samhället uppmuntrade och applåderade. Så givetvis kastade jag mig ut i arbetslivet, som alla andra och funderade på framtid, karriär, pensionspoäng, och att aldrig, aldrig någonsin bli ekonomiskt beroende av en man. Gud hjälpe. Bra kvinna reder sig själv! Precis som en man!

Sen tog jag slut någonstans på vägen. För att vara helt ärlig tog jag ju slut redan innan jag börjat. För jag är ingen argumenterare, karriärist, tävlare, inte innerst inne. Jag är inte den som vill eller kan ha många bollar i luften, vara bäst på allt, synas och höras. Ingen ”kan själv”, fastän jag så förtvivlat försökte klara allt själv.

Jag är bara en helt vanlig människa som vill känna mig värdefull i samhällets ögon, men som inte håller måttet. Jag vill vara behövd, och jag behöver vara behövd. En vanlig människa som råkade födas i en kvinnlig kropp, som råkade ha rätt höga halter av kvinnliga hormoner som fick mig att känna rätt så traditionellt kvinnliga känslor. Och som råkade ha lite autistiska drag för att toppa det hela ytterligare. Det är ju individuellt det där, vissa får mycket hormoner, andra färre. Några ’är känsliga, andra inte. Några upplever att de fötts i ”fel” kön, andra lever ut sin givna könsidentitet. Det handlar ju bara om slumpmässiga biologiska, kemiska variationer. Och var på jorden eller i samhället man råkas födas. Inget man själv styr över.

Jag kan bli bra på det mesta jag ger mig i kast med. Men inte någon gång under min uppväxt fick jag från samhället höra hur viktigt det är att lyssna på (den kvinnliga) kroppen, att ta pauser. Man skulle bli lika bra som män. Då duger det inte att lägga sig med mensvärk, eller ta ledigt pga foglossning eller för att man helt enkelt vill ta det lugnt före förlossningen. Latmask, ta dig i kragen, känn inte efter så förbaskat. Ingen mår dåligt av att hugga i. Så piskade jag mig själv till arbetslinjen. Jag fick heller aldrig med mig budskapet från samhället att små barns trygghet bygger på den omvårdnad, närhet och gemensam tid de får med sina föräldrar, och att det är viktigt för att få trygga samhällsmedborgare. Jag visste med hela min kropp att det var viktigt men de där värdena hamnade liksom åt sidan i en samtid som premierade ”JAG!”. Man skulle satsa på sig själv! Bli Någon! Särskilt som kvinna! Jag kände mig lite bakåtsträvande när jag valde att vara hemma så mycket som möjligt när barnen var små. Nästan politisk inkorrekt… Herregud, hur skulle det gå med min frigörelse, mitt egenvärde, mina pensionspoäng… Jag hade så dåligt samvete! För jag längtade innerst inte alls efter det jag ”borde” längta efter: mitt Riktiga Samhällskall – Utbildningen, Arbetet, Karriären… Jag var bara trött hela tiden och försökte se till att barnen inte for alltför illa av mina ständiga tillkortakommanden.

Det var vad min kvinnokropp nämligen helt automatiskt ägnade sig åt, envist: barnen först. Alla sinnen på spänn. Alltid. Sedan djuren, känna in, hur mår de, vad behöver de? Och sedan ta hänsyn till partnerns känslor och behov. För familjeflockens skull. Jag ville finnas till för dem allihop. Men jag skämdes djupt underst i mina lager, för att min ork inte räckte, för att jag var arg, sur, ledsen, otillfreds, och för att jag var därmed blev grälsjuk och ständigt letade fel. Trots att jag levde med en av de mest jämställda männen jag vet. Det måste ju vara något fel någonstans när man försöker göra allt rätt och ändå mår uselt?? När kroppen hela tiden bara lyssnar efter hur andra mår, medan man själv försöker både bli Självständig OCH en Engagerad Samhällsmedborgare som drar sitt strå till samhällstacken… Och så var det ju dessutom så otroligt spännande med utbildningen och jobbet och allt man skulle kunna påverka, bidra med, utveckla. Nog hade jag kunnat bli riktigt, riktigt bra, skarp, duktig…? Jag hade kunnat förändra. Om jag inte hade varit så förbaskat känslig…! Jag räckte inte till i någon ände. Ständigt trött. För min kropp var en sådan där kropp som behöver mycket egentid, mycket återhämtning. För mig tog kraften slut redan efter första barnets födelse. Men jag var en bra mamma, och i övrigt befann jag mig någonstans mellan hormonernas stormiga kaos och samhällets förväntningar på mig som Modern Kvinna. Och aldrig någonsin sa någon samhällsinstitution: oj vilken fantastiskt produktiv människa du är som så hängivet tar hand om de dina, tack här får du din lön, vi värdesätter dina kunskaper och din lojalitet, och förresten kan vi hjälpa till på något sätt?

Nu menstruerar jag inte längre – hormondansen har lugnat sig och jag kastas inte längre mellan ”djävlaranamma nu är jag oemotståndlig akta dig världen här kommer jag!” och ”jagdörjagmårsådåligtärsåfultittaintepåmigjagbryterihopälskamigsnällajaggårsönder”. Det är en oerhörd befrielse och först nu inser jag till fullo hur det där slet på mig: att försöka anpassa min kvinnokropp till en slags industriellt jämn (och ständigt ökande) prestationsförmåga i arbetslivet.

Jag kramar om mig själv i efterskott och undrar hur i helsike jag orkade: småbarn, stora barn, exman, ny man, andras barn, många djur, liten gård, studier, arbete… Men det gjorde jag alltså inte, det såg bara ut så på ytan.

Hur hade jag mått, om samtiden istället för att sträva efter värden såsom konkurrens, vinst och tillväxt hade upphöjt Moderskapsegenskaperna som den viktigaste normen att eftersträva? Och då menar jag inte hos enbart kvinnorna utan hos alla. För ärligt talat – vad blev det för ett samhälle där i praktiken enbart traditionellt manliga egenskaper premieras? Där det blivit en självklarhet att ALLA förväntas vilja arbeta heltid medan samhället tar hand om barn, sjuka, äldre? Där det till och med är olönsamt att inte göra det. Du MÅSTE ha två heltidsinkomster (rejäla) om du alls ska ha råd att skaffa barn, boende och ha råd med en trevlig fritidsaktivitet. Du straffas med sänkt SGI om du vill vara föräldraledig längre än 1,5 år. Och för att inte tala om hur dålig pensionen blir om du föredrar att själv vårda dina familjemedlemmar. Oavsett om du är man eller kvinna.

Om du värderar din familj, dina relationer högre än karriären kan du se fram emot en fattig och eländig ålderdom. Eller rättare sagt, om du jobbar heltid i hela ditt vuxna liv, medan samhället ser efter dina familjemedlemmar, så kan du se fram emot en tryggad ålderdom, ja så sades det. Så löd sagan. De trodde på den, de som skapade sagan. De trodde verkligen på sina egna ord.

Men nu vaknar jag upp i en samtid där kvinnor, trots att de jobbat hela livet OCH försökt ta hand om familjen, får så låg pension att de räknas som fattiga. En samtid där familjerelationerna är söndertrasade, för man har inte haft tid att umgås. En samtid där även barn, män och gamla mår allt sämre. Ingen hinner eller klarar av att bry sig om andras behov än sina egna. Det blev ingen gyllene framtid med tryggad ålderdom. Sagan var bara en saga, och vi svalde den.

Ursäkta mina former. Ska försöka passa in lite bättre…. Ja se där, det gick ju riktigt bra!

Jag klarar inte av att lönearbeta enligt schema längre. Jag gick sönder, och samhällets välfärdssystem har vänt mig ryggen. Jag ska försöka tjäna pengar som egenföretagare, men bävar så fort jag tänker på eventuell plötslig sjukdom eller en framtid som fattigpensionär. Jag har ingen rätt till ekonomiskt stöd, och jag har låga pensionspoäng. Jaha. Men ärligt talat, det gör mig inget längre.

För jag har aldrig mått bättre än jag gör nu, när hormonerna har jämnat till sig och jag inte förvärvsarbetar och tiden är min alldeles egen. Min kropp anger när jag har ork. Jag har ingen linjär arbetsförmåga. Ena dagen behöver jag sova mycket. Andra dagar gör jag mer än jag klarade på en vecka när jag lönearbetade. Så jag har mer energi än på många, många år, och är mer produktiv än på många år. Denna oerhörda frihetskänsla unnar jag alla, men det är få som får uppleva det, för den friheten jag valde, att hoppa av systemet, utan fallskärm, kan folk sällan unna sig när räkningarna måste betalas. De allra flesta måste bita ihop och kämpa på, medan de drömmer om avlägsna framtida rikedomar.

Jag orkar till exempel hjälpa andra, nu när jag inte är så trött hela tiden. Igår hjälpte jag mamma i några timmar. Förra veckan hjälpte jag pappa. För ingen annan gör det. För trots alla regler, så tar inte samhället riktigt hand om de svagaste i samhället, såsom det var tänkt. Jag orkar hjälpa dem, nu när jag inte förlorar energin på schemalagt förvärvsarbete. Det är galet… Idén var ju att om jag jobbar och betalar skatt så tar någon annan som jobbar och betalar skatt hand om mina svaga och sjuka familjemedlemmar. Så var samhällsöverenskommelsen. Men tryggheten krackelerar istället, barn och unga mår psykiskt sämre än någonsin tidigare, till synes friska och framgångsrika kvinnor går sönder inombords av stress och otillräcklighetskänslor, och män tycks vara vilsnare och må sämre än de gjort på hundratals år. För vad ska de göra när det blivit så uppenbart att de egenskaper som de förut hade ensamrätt på nu erövras av kvinnor från precis alla håll? Vilka värden finns kvar för männen när den sista resten av patriarkal struktur är på väg att rasa ihop (och jo, det var på tiden…)? Och hur mår vi egentligen, när vi inte har råd att hellre ta hand om dem som står oss närmast (om vi vill göra det) istället för att lönearbeta, därför att samhället inte värdesätter en person som vill göra det? Inte konstigt att folk mår dåligt….

Så vem har då tid att lyssna, att hjälpa, att trösta? Och säga: ”Vila lite, älskade du, så lagar jag lite soppa åt dig under tiden, och du ska se att om ett tag, om några dagar, några veckor, så mår du lite bättre igen. Jag finns här hos dig. Jag har tid.”.

Det rasar, ”välfärdssamhället”, mitt framför våra ögon. Så varför fortsätta…? Varför spela med i en samhällspjäs som inte längre är speciellt vare sig kvalitetshöjande, underhållande eller förkovrande? Hur blev det så här – att folk lever ensamma, dör ensamma, hur blev det så här att trots att samhället gör allt ”rätt”, dvs enligt reglerna, så förtvinar fler och fler, faller mellan stolarna, får diagnoser, blir sjuka av stress, tar livet av sig, dör av felmedicinering, av tristess, av meningslöshet, slås ut?

Nåväl. Kanske är detta ändå det bästa som kan hända oss. Kanske är depression ett friskhetstecken, liksom utmattning. Så tror jag i alla fall. Det är ett friskhetstecken att så många mår så dåligt att socialförsäkringssystemen rämnar. (tänk ordleken: de-pressed = luften har gått ur, och deep-rest = djup vila) Vi befinner oss kanhända i en kollektiv själslig träda, en tid av utmattning, kaos, panik, inre rannsakan och djup vila, inför det nya som är på väg. Ett nytt och friskt samhälle som inte begår rovdrift vare på sina egna medborgare eller på sin Jord.

Nu när allt raseras så är det den bästa tiden att så ”frön”… Ur kaos skapades Jorden och ur askan stiger fågel Fenix upp, dessa myter innehåller åtminstone beprövad erfarenhet och visdom… Och vi är så många som sår frön, och om man börjar se sig omkring så är det nya på väg att gro lite varstans. Hoppet finns överallt, men det gamla måste dö, och vi, samhället, kanske måste finna oss i nedbrytningsprocessen innan det nya kan skjuta verklig fart. Vi måste, som samhälle, erkänna depressionen och sjukdomen; att det gamla sättet inte fungerar längre.

Jag drömmer om ett samhälle där människor bor och lever i flockar om kanske 3-10 personer (typ) per hus/gård, samlade i mindre och större bygemenskaper. Där samtal och gemenskap står högst på prioriteringslistan. Där skattepliktigt förvärvsarbete görs på 10-20 timmar i veckan per person, och där alla, oavsett om de kan eller vill arbeta eller inte, har en garanterad lägsta samhällsinkomst som täcker de allra mest grundläggande behoven. Där de flesta i grunden mår rätt bra, eftersom de inte behöver oroa sig över att bli utförsäkrade eller hemlösa. Och där de som inte mår bra ändå ses efter och tas om hand av den lilla flocken. Där de som älskar att jobba gör det av nyfikenhet och glädje istället för att prestera och för att Bli Någon i andras ögon, och som, när de inte får det eftertraktade jobbet, eller den högre lönen, eller ror i land det viktiga affärsavtalet säckar ihop för att de ”misslyckades”. Ett samhälle där framgång inte mäts i pengar och prylar utan i hur bra ens relationer fungerar, och hur bra man är på att hjälpa varandra och därför inte behöver tröst-shoppa eller resa jorden runt efter Lyckan, som dålig självmedicinering pga av ensamhets- och meningslöshetskänslor. En samhällsgemenskap där det inte spelar någon roll hur mycket manliga eller kvinnliga egenskaper du har i din manliga eller kvinnliga eller däremellanskapade kropp – det står dig fritt att välja hur du vill använda din tid eller vem du vill relatera till, för du vet att det finns andra i flocken och att alla hjälps åt med att ta hand om varandra, på det sätt som stämmer med var och ens inre egenskaper och intressen över tid. Oavsett om man är man, kvinna eller annat. Man gör det man är intresserad av och bra på. Någon älskar att vårda, någon älskar att uppfinna, någon älskar att lyssna, någon att berätta, någon att forska, någon att odla, någon att laga. Och när det fattas en pusselbit, så kan man höra sig för hos gården eller byn intill, och så hjälps man åt igen. För det är vad varje barn får lära sig är det Högsta: att lyssna på varandra och bistå varandra med hjälp. Inte alltid, och aldrig helt mot ens vilja, men ofta, för man får lära sig vikten av empati. Och man måste inte göra samma saker hela livet, utan ens egenskaper tas till vara när de blommar upp beroende på var i livet du befinner dig.

Ett samhälle där den viktigaste principen av alla är: ”Vi behöver varandra, vi behöver ta hand om varandra och Jorden för att må bra, och alla gör så gott de kan, när de kan”.

Amen, haha

Alla får plats

Hudlös vår

Kim de Bruin — Tue, 09 Apr 2019 10:50:39 +0000

Ute lyser solen på den nakna vårens första livstecken. Det är lika hjärtskärande vackert som varje år. I år pockar dock naturen på mig extra mycket. Sinnet kan inte värja sig, det går rakt in. Själen gråter, men samtidigt jublar hjärtat för jag kan äntligen njuta till fullo av Livets mirakel. Jag har skapat det utrymme som krävs i mitt liv för att hinna, orka känna och njuta, en minut i tolv. Eller om det redan är en minut över…?

Kollapsen pågår ju, hjärnan vet det, hela kroppen känner det. Vi befinner oss i kollapsens epicentrum. Lövträden ruttnar, stammar knäcks slumpmässigt lite varstans. Korallreven dör. Mikroplasten finns överallt, ner i minsta lilla djuphavsvarelse. Arter försvinner i en hiskelig takt. Stress bland folk ökar lavinartat över hela jorden. Myndigheter, banker och storföretag avslöjas som korrupta, icke-fungerande. Enskilda individer samlar rikedomar på hög istället för att dela med sig, liksom enskilda världsdelar gör likadant. Fattigdom och orättvisor, lokalt och globalt, sticker mer i ögonen än någonsin, samtidigt som fler och fler inte orkar bry sig längre. Stäng gränserna, avveckla skyddsnäten, rädda sig den som kan, inte mitt problem.

Överallt syns avbrutna stammar och grenar, extra tydligt nu innan lövsprickningen. Fler och fler och fler.
Det ser konstigt ut. Som om träden slumpmässigt bara ger upp.

Listan kan på tecken i tiden göras längre, men det räcker med några få punkter. Jag vet ju redan. De flesta av oss vet redan, innerst inne. Det är därför polariseringen ökar. Folk blir rädda, upprörda. De flesta känner, tycker, vet att något är fel, vill leta syndabockar, peka finger, hitta lösningar. Pekfingrar pekar kors och tvärs. Som hetsigt irrande piggsvin med giftiga åsiktstaggar utåt. Fångade i sin egen panik.

För egen del orkar jag inte längre med att bli upprörd, agitera, leta lösningar, kämpa emot. Mänsklighetens roll i det hela kan diskuteras på så otroligt många nivåer, men vad tjänar det till när människors gruppmedvetande är ockuperat av att vilja ha MER, göra MER, uppröras MER, stressa MER hela tiden? Lösningen ligger inte i att Göra Mer. Tvärtom så är min fasta övertygelse att det enda vettiga är att stilla sig, vända uppmärksamheten inåt. Återvända till kroppen djupaste behov, till Jorden, lyssna på hennes mjuka viskningar och upprörda vrål. Att erkänna vår samhörighet med naturen vi håller på att slakta genom vårt habegär efter Mer, av allt. Att älska både den egna kroppen och Jorden som en Moder, älska och ära henne den tid jag själv har kvar, den tid mänskligheten har kvar. För kollapsen pågår, oavsett vad vi tycker om det. Ingen är odödlig, inte Moder Jord heller. Men, kanske kan mirakel ske om tillräckligt många sansar sig…?

I många år trodde jag, barnsligt naivt, att balplast var nedbrytningsbart. Hur kunde det INTE vara det, liksom..??
Men jo, plasten är äkta plast, och den är precis överallt.
Små och stora slamsor lossnar i hanteringen, blåser omkring och fastnar överallt i naturen, trampas ner i jorden,
hamnar i kornas magar, bryts ner, åker ut i vattendragen. Liksom alla annan plast som blåser i land längs våra kuster.
Det är så himla sorgligt. När tar det slut…?
Jag drar loss lite varje dag ur Jordens kropp.

Utmattningen lärde mig några otroligt viktiga saker:

Vistelse i naturen läker en stress-sargad kropp, särskilt om man låter det ta den tid som krävs.
Samhällsstrukturen som jag fötts i, med dess nuvarande normer och regler, är inte människovänliga längre.
Samhällsstrukturen, med dess nuvarande normer och regler, skapar sjukdom genom föreställningen om framgång genom evig materiell tillväxt.
Samhällsstrukturen, med dess nuvarande normer och regler, förhindrar människor aktivt från att leva i samklang med varandra och naturen.
Välbefinnande har inget med anseende, arbete eller ekonomi att göra, däremot med var och ens förmåga att etablera djupa relationer till allt levande.
En kropp och själ i balans jagar inte efter Lyckan, efter MER yttre stimulans.
En kropp och själ i balans reflekterar, känner, väntar in när tiden är mogen för kloka handlingar.
En kropp och själ i balans våldför sig inte på Jordens resurser på ett kortsiktigt sätt.
En kropp i själ och balans är nöjd i sig själv och längtar efter att få bidra till gemenskap.

Ute väntar varje enskild liten knopp på det rätta tillfället att våga öppna sig. De förmår inte bry sig om kollapser, klockor, almanackor, rådande normer, prognoser eller världsekonomin. Våren vågar starta om på nytt, vågar börja leva, varje år igen. Det är så otroligt trösterikt. Vågar de, så vågar jag. Vågar alla dessa miljarders, miljarders knoppar öppna sig – varje vår på nytt – och blotta sitt sårbara, kraftfulla inre, så vågar vi alla.

”…. få människor kommer vilja skydda naturen om de inte först älskar och förstår den.” Citat ur nedanstående tal om bl.a. den pågående sjätte massutrotningen, av Sir David Attenborough, publicerat idag med anledning av nya serien ”Our Planet” på Netflix:

Övergång

Kim de Bruin — Tue, 26 Mar 2019 06:49:27 +0000

Vaknar för andra gången i mitt nästa livsrum. Det känns konstigt. Det känns bra. Det känns smärtsamt. Det känns. Jag njuter av detta, faktiskt. Några utdrag ur dagboken:

”Fredag 08:02 Detta är alltså min absolut sista morgonrocksfrukost på Petterhagen 2c; denna fina, underbart trygga femårskokong. Har dragit fram fåtöljen, nu schabbigt gråvitnaken utan pläd, så att marssolens strålar genom smutsiga fönsterrutan tillåts värma mig. Lilla soffbordet, som även den visar upp alla sina skavanker i det avslöjande ljuset, bär upp mina raggsocksfötter och kaffekoppen, som egentligen är min temugg. Den får äran att både tillhandahålla mig te och kaffe idag, eftersom kaffemuggen redan är nerpackad. Alla vanor och rutiner jag skapat i dessa fem år på egna ben är nu nedpackade. Jag suger på de sista invanda intrycken: suset i pannan, det avlägsna brummet från ventilationen, grusknastrande däck från förskolelämningarna därute. Och så den rofyllda känslan som den här platsen förförde mig med från första gången jag satte min fot här. Det har varit en fantastisk plats att läka på.”

Katten Flisan sitter utanför. Hon syns inte, för fönstret är fyllt av 6 månaders nos- och tassavtryck…

Tess fungerade utmärkt bra som projektionsobjekt för mina känslor.
Jag läste in allt jag kände själv i hennes blick och kroppshållning…

Morgonpromenad runt kvarteret. Jag älskar ekarna, de utstrålar trygghet och visdom. Men idag var det sorgligt, för jag påmindes om människans konstitutionella dumhet. Plastpåsen som fastnat högt där uppe kommer sitta där tills solen gjort den så skör att den krackelerar och faller ner i småbitar, omöjlig att städa bort. Plast, plast, plast. Usch och tvi. Förlåt oss, naturen, ty trots att vi vet vad vi gör så fortsätter dumheterna….

”Lördag 06:34 Godmorgon. Jaha. Nu är jag alltså här. Har sovit gott, det var en ansträngande första flyttdag igår. Jag är ok, men ledsen. Alienerad. Avskärmad från människorna. Att befinna sig mellan två hem tar energi. Men Mirja kom igår med Leah och Tuva och jag hämtade mamma när det var dags för middag vid femtiden. Vi satt runt det stora bordet i Michaels kök och lät matrutinerna ha sin gång. Leah i centrum – så snabbt hon blivit stor! En strålande sol i vårt universum som äter själv och roar sig med att tappa saker i golvet när mättnaden är ett faktum. Senare ”passade” jag Leah efter hon blivit nattad och Mirja skulle träna. Det var konstigt. Jag var nere i min lägenhet med en liten skärm-manick som visade mig vad som hände i Leahs säng två våningar upp. Hon sov som en stock. Praktiskt och rationellt, men konstigt. Kände mig uråldrig. Misstrogen och splittrad, inför denna nymodighet. Jag kanske faktiskt hade behövt sitta där på en stol bredvid henne och bara tittat på det där förunderliga livet och insupit tidevarven… Men nu fanns manicken och då gjorde jag inte det för jag kunde fortsätta skruva upp hyllor, hänga upp ett draperi och packa upp en låda till. När kom Mirja hem drack vi te, pratade lite. Men jag var inte riktigt närvarande. Tunnelseendet har mig i sitt grepp nu, jag kan inte koncentrera mig på att vara social när jag har så mycket att stå i. Kan inte vila, inte slappna av, inte förrän jag ska sova.”

Flisan spanar in nya jaktmarker.

Middag hos Britt-Mari (Leahs farmor), en i raden av flera, då hon försett mig med uppskattad ”stödutfodring” under flyttprocessen :-). Den här gången med extra underhållning. Mirja och Anders tränar på att stå i brygga, Leah tränar på att stå, Tuva och Tess vispar runt och slickar ömsom golvet rent på matrester, ömsom oss för att visa sin uppskattning.

… Känsloskiftningar… Är så otroligt tacksam för att jag vid den här övergången i livet är fullständigt närvarande och känner varje nyans, varje sinnesintryck och hinner registrera tankeflödet. För jag äger min tid och hinner bearbeta allt som sker.

Ibland kommer gamla tankar upp. ”Gör dig inte så märkvärdig”. ”Så farligt är det ju inte”. ”Herregud, det är bara en flytt, och jag jobbar ju inte ens”. Tankar som ekar efter ett liv av ansträngning att försöka springa i samma takt som alla andra tycks göra. Skammen som följde av att tro på de där tankarna. Och de depressiva tillstånden som givetvis blev följden. Ingen står ut med att vara kritiserad i decennier, särskilt om kritiken i första hand levereras av de egna tankemönstren.

Autismen, eller oförmågan, eller skörheten, eller känsligheten, finns ju där, hela tiden. Ibland i bakgrunden, när livsflödet sveper fram i stormande solljus. Ibland som en avgrundsdjup trötthet, när sinnena fått ta emot för många impulser.

Hittade en föreläsning igår, en kvinna som har en liknande historia som jag. Hon påminde mig om hur det kan vara: för oss högfungerande finns ständigt vår begränsning, men också möjligheten att använda våra gåvor. Bara vi lär oss hur vardagen ska ordnas så att vi tillåts reglera energinivåerna. Hon beskrev coping mecanisms (anpassningsbeteende) som är vanligt bland kvinnor med autism. Den kvinnliga hjärnan strävar mer efter social gemenskap än den manliga hjärnan, så flickor lär sig tidigt att försöka spela med i det sociala spelet. ”Fake it till you make it”. Därför upptäcks autismen kanske inte, men problemen finns där, de ökar sakta och leder ofta till felaktiga diagnoser: bipolär, depression, borderline. Hon beskrev också skillnaden mellan autistisk meltdown (sammanbrott) och shutdown (nedsläckning), och att det bland högfungerande kvinnor är vanligare med shutdown. När det blir för mycket sinnesintryck, så stänger hjärnan helt enkelt av. Ofta fortsätter man till synes fungera som vanligt, men man är inte känslomässigt närvarande och dräneras bit för bit inifrån. Om detta pågår under alltför lång tid skapas det trauma i kroppen. Till slut blir man utmattad, utbränd och kraschen är total. Precis som det blivit för mig.

Och efter utmattningen ökar känsligheten. Så mina autistiska drag är på ett sätt starkare nu, jag är känsligare, snabbare trött, samtidigt som jag nu känner mig starkare och mer känslomässigt närvarande än förr eftersom jag samarbetar med min personlighet istället för att dölja, kämpa emot och förneka den dygnet runt. Ett ”9-5-jobb” på en socialt krävande arbetsplats är inte längre möjligt; har faktiskt aldrig varit möjligt även om jag ”har klarat” det. Men att ”klara” det tog hårt på min förmåga att hantera mina relationer och det ledde till utmattning.

Flytten är en underbart spännande resa mot min nya tillvaro. Jag vet fortfarande inte exakt hur den kommer gestalta sig, men min tillit är fullständig.

Och nu är det dags för frukost med lilla familjen <3

Borsta tänder

Kim de Bruin — Sat, 09 Mar 2019 10:39:42 +0000

När jag borstar tänderna har jag två märkliga vanor: 1) mina anklar vinklar sig så jag står på ytterkanten av fotsulorna, 2) jag tycks helt oförmögen att stänga av vattenkranen medan jag borstar, och skulle jag göra det ändå så gör det nästan ont i kroppen av obehag.

De här egenheterna har jag haft så länge jag kan minnas. Under en period i min ungdom tänkte jag att de vinklade anklarna berodde på min inre feghet och osäkerhet, och jag försökte således träna mig att stå stadigt med fotsulorna fastklistrade mot golvet medan jag borstade, på det att jag finge bli mer modig i livet. Det var jobbigt, kroppen gillade inte denna påtvingade disciplin, och det resulterade troligen endast i att jag undergrävde min förmåga att se på mig själv som en helt ok och balanserad person. För vad spelar det egentligen för roll om jag står med vinklade anklar 5 min per dygn, när jag i övrigt aldrig gör det…?

Men den rinnande vattenkranen däremot. Det handlar om något annat. En onödig och faktiskt dålig vana som grundades när jag var barn. Det var ju så man gjorde: satte på kranen, vattnet rann och rann, man borstade och borstade, och stängde av först när man borstat och sköljt klart. Åren gick och ingenting fick mig att ens tänka tanken att det kunde finnas andra sätt. Tills någon sa att man inte ska slösa med rent dricksvatten, att det är onödigt att låta det rinna när man strängt taget bara behöver en halv mugg vatten per tandborstning. Naturligtvis höll jag med. Såklart. Men ändrade jag min vana med den vetskapen? Jo, jag försökte, många gånger. Kanske lyckades jag i några dagar, veckor, men alltid förföll jag åter i barndomens ingrodda mönster. Det känns obehagligt i hela kroppen nämligen, att borsta tänderna utan det där rinnande skvalljudet. Det känns som om tänderna inte blir lika rena. Totalt irrationellt. Totalt på tvärs med alla kunskaper jag har kring vatten nuförtiden: Rent dricksvatten är en bristvara redan, och värre ska det bli. Grundvattennivåerna sjunker lite varstans. Tanums kommun har dyraste vattnet i Sverige. Så jag vill verkligen inte slösa med vatten i onödan – men trots det sitter vanan djupt rotad i hela mitt system. Förutom! Förutom när jag campar. Då är det supermysigt att borsta med minsta möjliga vattenmängd, det räcker oftast med en halv deciliter. För när man campar måste man hushålla med vattnet, av den enkla anledningen att man måste bära fram den till tältet själv. Och då blir det en sport, det känns bra, man kommer liksom lite närmare sitt ursprung. Samma känsla som att sitta vid en lägereld.

Det här är så konstigt. Man vet en massa. Man kan, helt tydligt, ändra sina vanor när man är i en annan miljö. Men när man är inomhus, i sin invanda miljö, då är det stört omöjligt att ändra en sådan fjuttig och fånig vana.

Allt det här tänker jag på nu, medan jag förbereder min flytt till ett mindre och enklare liv. Varje gång jag vrider på kranen, för att diska, tvätta, borsta tänder, ta en dusch. Hur kommer det bli i mitt lilla hus på hjul? Hur vill jag ha det? Vill jag kunna ansluta mig till rinnande vatten? Ska jag bära i dunk? Hur blir det med dusch, tvätt? Och avlopp? Vilka lösningar kan man välja mellan? Vilket liv vill jag leva?

En sak vet jag: om jag bygger huset så att det blir samma standard som jag vant mig vid – med rinnande vatten och avlopp, då kommer jag troligen inte lyckas ändra mina vanor. Då kommer det rinna och rinna och rinna vatten. För man ser inte hur mycket det går åt, och man behöver vare sig bära in vattnet eller ut slaskvattnet.

En sak till vet jag: om jag bygger så att jag tvingas ändra mina vanor, då blir det enkelt. Då anpassar jag mig till rådande omständigheter, och kommer troligen vara helt nöjd med det. Kanske rentav lättad. För jag får erkänna att det inte känns ok i magen att låta kranen rinna och rinna, år ut, år in. Bara för att jag inte förmår bryta invanda mönster.

Kan pappa bära toaletthink i 40 år, så kan jag bära vattendunk i några år.

Spännande funderingar. Undrar var det landar.

Fungerar

Kim de Bruin — Fri, 01 Mar 2019 16:52:14 +0000

Så har det gått en dryg vecka igen. För många bollar i luften för att orka skriva. Det är en tydlig signal – när skrivlusten försvinner så har jag för mycket omkring mig.

Nu var det ju inte bara jobbiga saker. Att få en fin biltur, få träffa Lukas och Rikard, spatsera genom stan med Richard R, att få köra hem igen på trafiktomma vägar genom vackra Sverige: allt med Stockholmsresan var underbart, jag njöt.

Och fler roliga milstolpar har passerats: jag har köpt det första husmaterialet, ett stort fönster. Och äntligen varit på ett klargörande möte med arbetsförmedlingen, samt kompletterat min ansökan om att starta eget företag. Och budgivningen på min lägenhet är avklarad – om en månad ska jag vara utflyttad! Jag ska få hyra Michaels källarlägenhet att bo i så länge, perfekt, då blir det nära till byggplatsen också Den ena saken efter den andra löser sig, nästan som av sig självt, det är nästan magiskt…

Strålande utsikt från mitt första fönster!

Vackraste sönerna.

Om en vecka åker jag och Michael och hämtar underredet till mitt hus på hjul, och jag är snart färdig med skissen på hur den lilla stugan ska se ut. Det enda jag inte kan bestämma mig för är om ingången ska vara på långsidan eller kortsidan. Jag antar att det kommer lösa sig

Sweet Home 3D, skojigt program att skissa bostad i.

Det som är det läskigaste, det mest utmanande i den nuvarande processen är hur autismen visar sig. När jag jobbade så fungerade jag ju ”som vanligt folk”, det gick automatiskt, men med en extrem avtrubbad trötthet som pris. Inlärd strategi, eller kamoufleringsstrategi, heter det, när man så mycket ansträngt sig att inte sticka ut genom livet att det sker per automatik. Jag är så bra på att anpassa mig att jag inte ens märker själv att jag kör över kroppens signaler. Stundtals glömmer jag fullständigt bort att jag faktiskt har en funktionsvariation. Men nu när jag styr mina dagar helt själv, utan yttre förväntningar, så lär jag känna autismen; dess styrkor och svagheter. Jag lär mig arbeta med den istället för mot den. Det är som att lära sig dansa en helt ny dans med en partner man haft i många, långa år. Allt är bekant, men de nya komplicerade dansstegen avslöjar det grundläggande samspelet med partnern. Alla svagheter blottas. Och därmed kan de också bli styrkor.

Lyxen med att styra sin egen tid: Gå på promenad med Tess, komma på att man behöver flytta båten tillbaka till egen båtplats nu när isen har släppt.
Ha tid. Ta sig en tur på havet i solen.

Njuta av något så simpelt storslaget som fågeldun som flyter på vattnet.

… och Grebbestads hamn i gnistrande solsken, tyst och stilla, utan turister.
Med måsarnas skri cirklande runt masten.

Det här med att ha många bollar i luften är verkligen en gigantisk utmaning. Jag kan till exempel helt snöa in på att leta begagnat byggmaterial i timmar. Jag vet snart allt om fönsters och dörrars och väggars olika material, u-värde, tjocklek, storlekar. Men så har plötsligt fem timmar eller två veckor förflutit, jag har glömt att äta, mina hyfsat långa att-göra-listor sänder ut red-alert-signaler i mitt undermedvetna, och jag har inte ringt Mirja för att småprata lite den här veckan heller. Det är ett gigantiskt glapp mellan allt som blir gjort i fantasin och det jag förmår i verkligheten. Varje gång jag påbörjar en ny uppgift; stor eller liten, såsom sortera sopor, kontakta a-kassan eller planera körrutten inför vi ska hämta underredet, så sugs jag in i den aktuella frågan och allt annat liksom försvinner ur mitt medvetande, tid och rum upphör existera. Tills jag rycks ur min förtrollning, och då blir jag rädd och orolig för att jag missat något eller glömt något och för att jag inte kan behålla fokus på alla viktiga saker samtidigt. Och då kräver hjärnan en omstart för att inte gå i baklås, och så inträder den stora tröttheten. Ger jag inte efter för den så är det stor risk att utmattningssymtomen poppar upp som svamp efter värme och regn.

Sortera, planera, komma ihåg, ta tag, beta av. Rörigt och kaosartat. Hemskt stressande.
Jag som älskar ordning… Ändå är det ju så att utan kaos inget nytt…

De positiva sakerna i processen är dels att jag börjat våga be om hjälp när min förmåga inte räcker till. Det är ett gigantiskt stort steg för mig som alltid bitit ihop och ska klara allt själv… Det andra är den glädje och kreativitet som nu strömmar genom kroppen. Nu när jag styr min egen tid så har jag mer kraft än när jag hade ett schema att förhålla mig till. Kroppen får avgöra hur dagarna planeras, och då räcker energin mycket längre, vilket har effekten att jag hinner känna mina känslor. De är inte avtrubbade längre. Imorse sov jag till halv nio, idag var jag helt utvilad och har orkat massor. Jag njöt av Stockholmstrippen, igår träffade jag pappa, idag mamma, och allt var helt underbart. Min dotters svärmor har bjudit mig på middag varje dag den här veckan och jag njuter av sällskapet och omtanken, så ljuvligt! Jag hinner verkligen uppskatta mina medmänniskor, att göra saker med andra, att hjälpa till med olika saker. Vetskapen att jag har utrymme att vila när kroppen behöver, att tiden är min egen, leder till att jag hinner känna. När jag jobbade fanns inget kvar. Då var minsta sociala förfrågan olidligt tung att förhålla sig till, och jag var känslomässigt fullständigt avtrubbad.

Så ok. Kaos. Ekonomisk osäkerhet (ännu ett avslag från Fk damp ner i brevlådan, jippi…). Framtiden fullständigt osäker. Och vet ni… Det gör ingenting! För jag njuter, jag känner. Det är så himla stort!

Det är vår i luften. Det ljusnar. Livet brusar i mig, och jag älskar allt. Till och med oron, oförmågan och problemen.

Och nu ska jag fortsätta sortera inför flytten

Mamma var hos mig på lunch. Och hon hade med sig kam och sax. Klipp mig! Kort! sa hon..

Med darrande händer…. Kanske inte den proffsigaste klippningen jag gjort…
Men vårfin blev hon, och glad. Jag med

Aktiverad

Kim de Bruin — Wed, 20 Feb 2019 10:26:59 +0000

Åååh, denna känsla av bråttom! Nu! Nu är det dags! Efter ett liv i väntan… Det är nu det händer!

Alltid vetat. Alltid haft all information, sedan barnsben. Det här västerländska sättet att leva är inte hållbart i längden. Pappa som visade mig strandlivet, havet, fåglar, insekter, odling, som berättade hur allt hänger ihop och är beroende av varandra. Hur han visade mig livets mirakel i allt: små löv, snäckor, frön, krukväxter, fjäderfä och små kaninungar. Sedan flytten, bort från överbefolkat, stressigt och nedsmutsat land där de sista spillrorna orörd natur var inhägnade för att inte trampas sönder. Betala biljett för att få vandra på stigarna. Från Holland till Sverige.

Åh, detta vackra stycke natur jag har fått nåden att rota mig i. Skandinavien, Sverige, västkusten! Skogen och havet, allemansrätten, friheten! Ovärderligt underbart!

Och sedan. Alla dessa många, långa år, i en samtid som bara jagade vidare efter mer, mer, mer. Hur jag gav upp, tunnhudad som jag var, föll till föga av ren överlevnadsinstinkt. Orkade inte vara udda miljötönt, foliehatt, bakåtsträvare. För ensamt, för smärtsamt! Ok då, smälta in, utbildning, jobb, prylar, resor. Ok då, ekorrhjulet, tjäna pengar så jag kan bli fri – sen, sen, sen, när jag är ekonomiskt oberoende. Då ska jag! Köpa mer, resa mer, köpa mer, njuta mer, köpa mer, ha mer tid! Unna mig! Because I’m worth it!

Åh, denna utmattningskrasch!

Tack! Jag vaknar nu! Vaknar upp till en samtid där alla mina gamla vetskaper, kunskaper, insikter plötsligt får plats. Det är rätt nu, det är trendigt nu. Det är Greta nu, Omställning pågår, klimatplaner, downshift, stressa mindre, forest bathing, lev enklare, det är sociala medier nu. Det händer nu, nu!

Jag gnuggar mina ögon, yrvaken, nyvaken, hur länge har jag sovit? Inte tid att sörja. Jag har vaknat! Och vet att jag är en imagocell*, liksom alla de där jag läser om, pratar med, upptäcker omkring mig. Det är så många imagoceller nu! Vi är så många nu. Inte ensam längre.

Som jag har väntat, på att få göra det jag hela tiden vetat att jag är här för att göra. Nu är det dags. Nu. Omställning pågår, downshift pågår. Det är inte svårt alls. Jag vaggar Jorden i famnen, viskar i hennes öra: ”Allt kommer bli bra. I am sorry. Please forgive me. Thank you. I love you.”

(https://www.flickr.com/photos/87312894@N00/)

*När en larv förvandlas till fjäril sker det med hjälp av s.k. imagoceller: celler som bär på information om den framtida fjärilens gestaltning. Från början bekämpar larvens immunsystem dessa celler, då de ses som främmande. Många dör. Men till slut är de ändå så många att larvens immunsystem inte hinner döda dem, och de börjar påverka larvens celler att ombilda sig till imagoceller. Larvens system kollapsar, det blir kaos. Men imagocellerna bygger upp fjärilen.

(källa: https://www.slideshare.net/KristoferBjrkman/1391769424-imagoceller)